4 people like this post.

GÀstbloggare: Cecilia Rydberg, LiU-alumn frÄn arbetsterapeutprogrammet

Mitt namn Àr Cecilia. Jag jobbar som arbetsterapeut i en kommun i södra Sverige inom Àldreomsorgen och LSS. Jag gick utbildningen mellan 98 och 01. Hur det kom sig att det blev just arbetsterapi var en slump. Jag gick helt enkelt igenom olika kurskataloger och ansökte till dom program jag tyckte verkade intressanta. NÀr intagningsbeskedet kom hade jag bestÀmt mig för att lÀsa idrott/engelskalÀrare i Kalmar, men eftersom jag hade kommit in pÄ det jag hade skrivit överst i listan (arbetsterapiprogrammet i Linköping) var jag struken frÄn alla andra program jag hade ansökt till. Jag Äkte till uppropet och började min utbildning till arbetsterapeut utan att ha en aning om vad det innebar egentligen. Jag har inte Ängrat mitt val en enda dag Àn.

Ni ska nu fÄ följa med mig en helt vanlig arbetsvecka.

MÄndag: Jag börjar veckan med att sitta i möte med Àldreomsorgens web-redaktörer. Vi jobbar med kommunens hemsida dÀr vi presenterar vÄra verksamheter och fyller pÄ med information till vÄra medarbetare. Tanken pÄ det papperslösa samhÀllet Àr god men ack sÄ lÄngt borta. Det Àr svÄrt att fÄ dataovana mÀnniskor att hitta tiden till att sÀtta sig och lÀra sig hitta pÄ intranÀtet nÀr de inte ens upplever att de har tid att sitta ner och samtala med de som bor pÄ vÄra Àldreboenden. Livet som personal inom Àldreomsorgen idag i den hÀr kommunen Àr inte sÄ illa som i reportagen frÄn privata utförare men vi lever med att vi kostar för mycket pengar och försök till neddragningar. Vi har enhetschefer som Àn sÄ lÀnge klarar att se till att resurserna finns för att ge de boende en god vÄrd.

SÄ hÀr se en del av vÄrt trÀningsrum ut

Eftermiddagen var jag runt pÄ de olika enheterna. Vi har fÄtt en ny boende pÄ en av demensavdelningarna sÄ en bedömning av hennes behov av hjÀlpmedel och stöd för att fungera i vardagen pÄ avdelningen behövde göras.  Jag försöker vara med pÄ avdelningarna tvÄ till tre gÄnger i veckan, ibland Àr det mycket att göra och ibland Àr det mest samtal och att skapa en positiv kÀnsla hos den demente.

Tisdag: I dag ska jag till ett boende utanför centralorten. Jag och sjukgymnasten hjĂ€lper till med trĂ€ning av olika brukare. Jag blir ombedd att göra en bedömning pĂ„ ADL-förmĂ„ga pĂ„ en  man med KOL. Personalen tycker att det Ă€r svĂ„rt att veta hur mycket de ska hjĂ€lpa honom och hur mycket han utnyttjar möjligheten att slippa göra saker sjĂ€lv. NĂ€r jag ska göra bedömningen gĂ„r vi frĂ„n matsalen till hans rum (ca20m). NĂ€r vi kommer fram sĂ€tter han sig pĂ„ sĂ€ngen och kippar efter luft och fĂ„r ta luftrörsvidgande medicin. Det Ă€r inte sĂ„ lĂ€tt att göra en bedömning dĂ„, eller rĂ€ttare sagt sĂ„ blir ju bedömningen att han behöver ganska mycket hjĂ€lp eftersom han behöver spara energi till mer viktiga saker, tex att orka Ă€ta. Det jag dokumenterar till personalen blir att de mĂ„ste se mannen i varje situation och lyssna hur anstrĂ€ngd han Ă€r i andningen. Är han inte anstrĂ€ngd ska han göra mera sjĂ€lv men har han en dĂ„lig dag mĂ„ste han fĂ„ mer hjĂ€lp för att orka det han mĂ„ste klara av.

SÄ hÀr ser det största Àldreboendet i kommunen ut.

Onsdag: Idag har vi sjukgymnastik för de som bor pÄ demensavdelningarna i centralorten. Det Àr intressant att se hur en mÀnniska som har förlorat sitt sprÄk, sitter i rullstol och inte kan Àta sjÀlv fortfarande kan cykla i en manuped nÀr man startar (banar in) rörelsen. Det Àr ocksÄ roligt att se lyckan hos nÄgon som sitter pÄ en motionscykel och kommer ihÄg hur hon och maken cyklade ut till badsjön en varm sommardag för mÄnga Är sedan. I demensvÄrden Àr det mycket viktigt att skapa kÀnslor av meningsfullhet och tillhörighet för den sjuke. Det var dock en dam som blev arg nÀr hon kom upp till gymnastiksalen. Hon trodde att hon skulle fÄ gÄ ut pÄ promenad, hon ville absolut inte vara inomhus. Personalen som var med henne gick helt enkelt och hÀmtade ytterklÀderna och gick ut med damen. Det Àr viktigt att möta den demente dÀr hon Àr och tillmötesgÄ önskningar om det finns möjlighet och det Àr personalen bra pÄ i min kommun.

Torsdag: Äntligen hinner jag med att bestĂ€lla allting och skriva klart alla journalanteckningar och övrigt administrativt arbete. PĂ„ eftermiddagen har jag och tvĂ„ sjuksköterskor utbildning i BPSD-symtom (beteendemĂ€ssiga och psykiska symtom hos demenssjuka), nationella riktlinjer för demensvĂ„rd och varför man ska anvĂ€nda sig av olika vetenskapliga instrument vid bedömningar av demenssjuka. Personalen behöver fĂ„ förstĂ„else för detta dĂ„ det Ă€r de som fĂ„r fylla i observationsscheman över dygnet och prova olika bemötandestrategier och ibland tycker de bara att vi kommer med en massa pĂ„hitt. DĂ„ Ă€r det bra att kunna visa pĂ„ resultat med hjĂ€lp av olika instrument.

Fredag: I dag Àr det möte om hemsjukvÄrden. Jag har jobbat i en annan kommun tidigare dÀr hemsjukvÄrden infördes snabbt, typ pÄ tre mÄnader, hÀr har man flera Är pÄ sig men man hÄller pÄ med revirtÀnkande och glömmer bort att utforma förslagen sÄ att det blir sÄ enkelt som möjligt för brukaren. Jag blir frustrerad och pÄtalar att jag Àr trött pÄ att landstinget dissar kommunerna och inte tror att kommunerna klarar av att bedriva en god och sÀker vÄrd.

Efter mötet kommer jag tillbaka till boendet. Jag gĂ„r runt pĂ„ avdelningarna och konstaterar att alla börjar kĂ€nna av att det drar sig mot helg. Det Ă€r lugnt och tyst, personalen sitter ner med brukarna och har gjort i ordning lite finare fika och lite ”fredagsmys”.

En bild frÄn en av demensenheternas gemensamhetsutrymme 

En vecka till har gÄtt, mycket hinns med och nÀr fredagen kommer kÀnner jag att jag Àr klar med veckans jobb, jag vet inte vad som vÀntar nÀsta vecka och det Àr en del av det jag gillar med att vara arbetsterapeut. Det blir aldrig trÄkigt och man blir aldrig fullÀrd.

Ha det gott!

Cecilia Rydberg 

Postad i GĂ€stbloggande alumner | Inga kommentarer »

2 people like this post.

Text: Gunilla Pravits, LiUs kommunikationsavdelning

Fram till mars pÄgÄr utstÀllningen Vad hÀnde sen? om LiU Malmstens alumner. Torsdag den 9 februari hÄller de dessutom föredrag i Pecha Kucha-format.

Det Ă€r en japansk form av kortföredrag – varje talare visar 20 bilder, varje bild visas i 20 sekunder. 6 minuter och 40 sekunder i rampljuset, med andra ord.

För besökare pÄ MöbelmÀssan gÄr det en direktbuss till Carl Malmsten Furniture Studies och utstÀllningen i universitetets fantastiska hus pÄ Lidingö.

– Vi vĂ€nder oss till blivande och nuvarande studenter. Vi vill visa vad utbildningarna pĂ„ LiU Malmstens leder till, sĂ€ger Kerstin Olby, designprofessor.

De tycks minst av allt leda till arbetslöshet. – SĂ€rskilt inte för de som utbildat sig till tapetserare eller möbelkonservatorer. DĂ€r finns hur mĂ„nga jobb som helst, sĂ€ger Kerstin Olby.

Ett tiotal före detta studenter medverkar i utstÀllningen Vad hÀnde sen? och visar upp objekt och verksamhet. MÄnga av dem har gÄtt samman i företag och grupper eller jobbar i gemensamma verkstÀder eller designstudios.

– Just nu verkar det vara en trend att jobba i grupp. Men det har mĂ„nga fördelar, inte minst att man fĂ„r nĂ„gon att bolla sina idĂ©er med, fortsĂ€tter Kerstin Olby.

Men inte alla. Möbelsnickaren Peter Svensson jobbar ensam. Med sitt utstÀllda skÄp, ett masterarbete, visar han ett nytt sÀtt att ta vara pÄ materialet: kluven björk utÄt och finsidan inÄt.

Designduon Mattias Rask och Tor Palm med gemensamt företag, Glimpt, for till Sydafrika för sitt examensarbete och fortsatte dÀrefter till Vietnam. Resultatet har blivit svensk design i kombination med afrikansk eller vietnamesisk tillverkningstradition. (Bilden ovan, foto Glimpts hemsida)

Ett annat spÄr följer designerna Hanna BrogÄrd och Johanna Asshof. Deras designstudio A&B har uppdrag för bland annat IKEA och Mitab (designmöbler för offentlig miljö).

Ett tredje spÄr har gruppen Dmoch valt. David Ericsson, Marcus Berg och Aina Pauser bygger sin design av bland annat lampor och leksaker pÄ humor och ett humanistiskt helhetstÀnkande.

– Det Ă€r inspirerande att se bredden. Vi borde ha en alumniutstĂ€llning pĂ„ Carl Malmsten Furniture Studies varje Ă„r, sĂ€ger Kerstin Olby.

Postad i AllmĂ€n | Inga kommentarer »

1 people like this post.

GÀstbloggare: Lennart Bergström, LiU-alumn frÄn Teknisk fysik och elektroteknik

Teknikintresset har nog alltid funnits i mitt liv och jag Àr tacksam att jag kunnat vÀlja mina vÀgar i livet.
DÀr LiTH med dess brillianta och energiska lÀrare öppnade nya dörrar med varje kurs.
Att vÄga ta steget in pÄ en av de tuffaste utbildningar i Sverige kÀndes nervpirrande men det hade varit min ambition sedan mellanstadiet dÄ valen inför högstadiet var sÀrskild matematik och engelska.

Datorintresset startade redan pÄ högstadiet, dÄ folk mest tÀnkte pÄ hÄlkort och stordatorer, tack vare en högstadielÀrare i lilla Götene dÀr jag vÀxte upp. DÄ var det Luxor med dess ABC 80 och 800 serie som gav den första aptiten. Steget in pÄ Tekniklinjen var naturligt dÀr man fick nya utmaningar. Fullföljde alla 4 Ären med en gymnasieingenjörs examen med EL och Medicin Teknisk inriktning pÄ Berzeliusskolan i Linköping. Sorgligt att man avslutade den teknikintensiva gymnasieutbildningen som jag tror gav mÄnga ingenjörer deras mersmak för mer teknik och glödande energi för att uppfinna nÀsta generations mobiltelefon eller ge piloter full kontroll över deras flygplan.

Efter lumpen och ett Ă„r som serviceingenjör pĂ„ Ericsson Linköping dĂ€r vi hade utsikt över SAABs flygfĂ€lt kom drömmen i uppfyllelse – jag hade kommit in pĂ„ Y-linjen !

Nervös och med pirr i magen sĂ„ startade man första Ă„ret. Med Gunnar Fogelberg som lĂ€rare i Analys Y sĂ„ överkom man första rejĂ€la utmaningarna och jag mĂ„ste sĂ€ga att hans glödande energi spred sig i klassrummet och alla ville behĂ€rska detta omrĂ„de. Gunnar Fogelberg gav mĂ„nga Y-teknologer inspiration och vilja att fullfölja och förstÄ  helheten – hoppas att hans vĂ€lgĂ€rning fullföljs av andra MAI lĂ€rare.

LinjĂ€r algebra med gula och blĂ„a Kossan gav nya dimensioner i ens liv och som den mytomspunna legenden inom MAI (Magnus Tideman) sa  – det Ă€r bara addition och multiplikation
. Än vĂ€rre var det med Funken som hade vĂ€ldigt lĂ„gt slĂ€pp – nervositeten var enorm dĂ„ man gick genom den lĂ„nga korridoren till resultaten och mötande ansikten som var delade lyckliga och besvikna.

Jag minns hur jag frĂ„gade en god vĂ€n: vad krĂ€vs för att lyckas med studierna? – Vilja
 , blev svaret. DĂ„ visste jag att om jag bara fokuserade sĂ„ skulle jag klara mig igenom detta.

Att sedan vÀlja bland massor av olika inriktningar och kurser var som att vara i en godisaffÀr. Tid var nog den begrÀnsande faktorn och ibland ville man för mycket.

Diplomering i Linköping 1993 med en vÀn frÄn samma Är

NĂ€r jag vĂ€l kom ut i arbetslivet sĂ„ var det dystra tider – 400 ansökningar pĂ„ 3-4 tjĂ€nster var inte otroligt. MĂ„nga lĂ€ste vidare Ă„ret före mig – sprĂ„k eller ekonomi för att ha mer i portföljen.

Otroligt nog sĂ„ hade jag flyt och fick arbete pĂ„ Bofors Missiles – BAMSE Robot. Det blev bĂ„de optoelektronik och en C-applikation. Fick nys om ett arbete pĂ„ Approve nuvarande HiQ MĂ€lardalen och började med trĂ€ningssimulatorer för flygvapnet och FMV. FĂ„r nog sĂ€ga att detta Ă€r det roligaste och kanske mest utmanande arbete jag haft med ett otroligt gĂ€ng kollegor! Det var första tillfĂ€llet jag kom i kontakt med amerikanska företag – nĂ„got som gav mersmak.

Runt 2000 efter en kurs i Binghampton NY – jo det var kallt

Guide Dog Group – 2005

Ville prova vingarna igen och började som konsult pĂ„ nyöppnade Combitech Systems i Örebro – varpĂ„ jag Ă„terigen var inne pĂ„ Bofors domĂ€ner med reglerstyrning av LVKV 90 under gĂ„ng.  NĂ€r tiderna började bli bistra igen sĂ„ tog jag steget över och kom in som Systems Engineer pĂ„ Excalibur. Det framkom ett behov av en stationerad liason hos vĂ„ra amerikanska kollegor och jag tog chansen. Detta blev ocksĂ„ ett framgĂ„ngsrikt projekt som bjöd pĂ„ mycket resurser för att nĂ„ mĂ„let i tid. Det var en vĂ€ldigt kreativ och rolig tid i ett internationellt projekt – mĂ„nga utmaningar som vi överkom med ett riktigt team arbete i en mĂ„ngkulturell miljö.

Örebro 2007

Detta gav ocksĂ„ tillfĂ€llet att bidra till Guide Dogs genom voluntĂ€rarbete – nja, det var mer ett nöje att stötta till nĂ„got sĂ„dant !

Hemkommen till Sverige efter tre Är i USA sÄ var det Systems Engineering som gÀllde Àven om jag jobbade med Excalibur och integration i ARCHER.

Åren gick och jag ville gĂ€rna tillbaka till HiQ och förmedla Systems Engineering vidare – dĂ„ som konsult pĂ„ Bombardier dĂ€r prövningarna lĂ„g i att nĂ„ leveranstider med mĂ„nga involverade grupper i Danmark, Tyskland och Indien. NĂ€r ett avstamp nĂ„ddes i juli-augusti 2009 sĂ„ valde jag att stiga av dĂ„ jag Ă„terigen funnit min vĂ€g i livet.

Efter lite tid pĂ„ bĂ€nken sĂ„ fick jag tvĂ„ erbjudanden bĂ„da inom Systems Engineering – frĂ„gan var: Vermont eller Kalifornien???

Livet Ă€r för kort för att sitta och vĂ€nta pĂ„ möjligheterna i livet – man mĂ„ste fĂ„nga dem.

Big Island HI 2008

Santa Barbara CA 2010

Min rekommendation Ă€r nog att prova er fram och vara bred tills man hittat sin egen nisch och vara öppen för utlandstjĂ€nst som ger stora möjligheter att finna nya vĂ€gar. UtlandstjĂ€nstgöring har sina för- och nackdelar – arbetsmĂ€ssigt och privat – men med rĂ€tt företag, projektledning och chefer bakom sig sĂ„ kan man bara utvecklas.

Ta stegen nĂ€r du sjĂ€lv Ă€r redo. Rusa inte pĂ„ till PM eller Management – utan bygg pĂ„ erfarenhet helst frĂ„n flera företag.

Hur kunde man tro att livet skulle ta en till USA tre gÄnger, finna kÀrlek pÄ nytt och tillfÀlle att slÄ sig ner i USA Kalifornien. Och det Àr bara halvvÀgs.

Jag Àr övertygad att min LiTH utbildning gett mig grunden för denna otroliga upplevelse !

Carpe Diem

Bofors Missiles BAMSE
HiQ Approve JAS39 trÀningssimulatorer
Combitech konsult – Bofors – LVKV
Bofors – EXCALIBUR, ARCHER, GPS, SE
HiQ MĂ€lardalen – Konsult Bombardier
Siemens – Systems Engineer Passenger Info Systems, CCTV och Safety

Postad i GĂ€stbloggande alumner | 1 kommentar »

5 people like this post.

GÀstblogginlÀgg av: Lina Ewinnerlig, LiU-alumn frÄn fristÄende kurser med huvudÀmne: konstvetenskap och visuell kommunikation

I en röd liten bod pÄ en hustomt i KolmÄrden, kan timmarna flyga ivÀg som ingen annanstans. I denna ateljé arbetar jag sedan ett Är tillbaka som bildkonstnÀr. Ja, nu kan jag t.o.m. kalla mig sjÀlv för konstnÀr, nÀstan utan att svaja lite pÄ rösten nÀr jag uttalar ordet. Det har för mig nÀmligen varit en lÄng resa och ett sökande efter att hitta rÀtt i yrkeslivet och att vÄga utmana mina egna rÀdslor.

Jag har nog alltid vetat att jag skulle komma att arbeta med konst, kultur eller hantverk pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Mitt lilla dilemma har istĂ€llet handlat om att komma över olika begrĂ€nsningar jag satt upp för mig sjĂ€lv. I flera Ă„r tĂ€nkte jag exempelvis, att jag var tvungen att vĂ€lja mellan teori och praktik i valet av utbildning och yrke; kulturarbetaren som arbetar med att förmedla, analysera, visa och sĂ€lja konst och kultur till andra, eller konstnĂ€ren som arbetar med att tillverka den. Året var 2003 och dĂ„ mitt sjĂ€lvförtroende gĂ€llande det egna konstnĂ€rliga skapandet lĂ„g i botten, blev det sĂ„ att jag valde den teoretiska banan – jag började lĂ€sa konstvetenskap pĂ„ LiU. Det blev sĂ„ en kurs till och en till. Om man bara vĂ€ljer det man tycker Ă€r kul, sĂ„ löser sig vĂ€l resten? var mitt motto. Men trots att jag hade vĂ€vt ihop mina kurser riktigt bra, nĂ€r kandidatexamen till slut var avlagd, var jag nog mer förvirrad dĂ„, över vad jag ville göra efter studierna, Ă€n nĂ„gonsin tidigare. Jag kĂ€nde mig lĂ„st i tanken att jag nu hade gjort mitt val. Jag hade valt konsten och kulturen men ocksĂ„ teorins bana. Att vĂ€lja kurser med hjĂ€rtat kĂ€ndes först som en brilljant idĂ©, men vad ville jag egentligen arbeta med?

För att undersöka saken tog jag kontakt med Konstforum, ett galleri i Norrköping. DĂ€r blev jag en av styrelsemedlemmarna och fick lĂ€ra mig de olika delarna i en gallerists och konstförenings arbete. Visst kunde jag finna stor glĂ€dje att arbeta med andras konst, men pĂ„ samma gĂ„ng fanns en stor sorg över att sjĂ€lv inte fĂ„ mer Ă€n skrapa pĂ„ ytan. Som om en dörr plötsligt stĂ€ngdes och nĂ„gon sa till mig med uppfordrande röst: “se, men inte röra”. Avundsjukt sneglade jag pĂ„ de konstnĂ€rer som kom med sin konst till Konstforum. Samtidigt passade jag pĂ„ att nyfiket frĂ„ga ut dem om deras yrkesliv. Tidigare hade jag betraktat yrket bildkonstnĂ€r som nĂ„got man endast kunde arbeta med om man hade nĂ„got grandiost, ja nĂ€stan omĂ€nskligt stort att förmedla till sin omvĂ€rld. Dessutom var man ju tvungen att ha gĂ„tt minst 5 Ă„r pĂ„ konsthögskola. Jag var ju bara en tjej som Ă€lskade fĂ€rg och form. Kunde det rĂ€cka?

Sakta men sÀkert fick jag en bra inblick i hur det skulle kunna vara att arbeta som konstnÀr och det visade sig vara allt annat Àn en homogen yrkesgrupp. Var och en arbetade pÄ sitt sÀtt med sina egna skÀl till yrkesvalet. Och plötsligt, en dag, kunde jag se mig sjÀlv bli en del av den.

Min utbildning pÄ LiU gav mig historiebeskrivningen, vÀrldsbilden, ett analytiskt tÀnkande, skrivandet och mötet med intressanta mÀnniskor med liknande intressen. Men att fortsÀtta studera min egen  samtid; gÄ pÄ utstÀllningar, lÀsa tidningar och möta mÀnniskor i konstsverige, gav mig sedan helhetsbilden jag behövde för att förstÄ var jag hör hemma.

Nu ville jag skapa. Jag hade gjort det lĂ€nge – i tanken – utforskat min omgivning, dess fĂ€rger och former. De konstnĂ€rliga glasögonen satt stĂ€ndigt pĂ„ nĂ€san. Problemet lĂ„g i att ta steget till att verkligen göra nĂ„got ocksĂ„. SjĂ€lvförtroendet sviktade efter mĂ„nga Ă„rs uppehĂ„ll frĂ„n skapandet. DĂ€rför sökte jag till Lunnevads folkhögskolas bild- och formlinje. Under tvĂ„ hĂ€ndelserika Ă„r började mina inre spĂ€rrar slĂ€ppa mer och mer för varje dag. Nu Ă€r skapandet en naturlig del av mig. Det Ă€r nĂ€ra, verkligt, Ă„ngestframkallande, svĂ„rt, utmanande, roligt och en stor mening i mitt liv.

Flickan i snÄren, collage pÄ pannÄ

Mitt konstnĂ€rsskap handlar om att arbeta inför olika utstĂ€llningar, separat eller som en del i olika     samlingsutstĂ€llningar, som pĂ„ min gama vapendragare – Konstforum. NĂ€sta separatutstĂ€llning i sikte sker i oktober 2012 pĂ„ Vadstena konstgalleri. Inför utstĂ€llningen arbetar jag med ett naturtema och tillverkar bl.a. skulpturer i gips/rostig metall, mĂ„lningar och bilder i blandtekniker. Den andra delen av mitt skapande kallar jag för Omforma. Det Ă€r ett projekt dĂ€r jag tillverkar konsthantverksföremĂ„l genom Ă„terbruk av olika material. Jag har numera lĂ€rt mig att inspiration och nya idĂ©er inte kommer som en uppenbarelse utifrĂ„n, utan skapas inom mig sjĂ€lv hela tiden, genom livet sjĂ€lvt men framför allt genom att arbeta – och fortsĂ€tta arbeta.

I dammen, Àggoljetempera pÄ duk

Att bygga upp en fungerande och lönsam företagsverksamhet genom mitt konstnĂ€rliga skapande, Ă€r idag min största utmaning. Jag försöker hitta rĂ€tt forum att nĂ„ ut till mĂ€nniskor, att fÄ  pengarna att rĂ€cka och arbetstid i ateljĂ©n. DĂ€rför betyder det oerhört mycket för mig att 2011 bli en av 5 att fĂ„ tilldelas Landstingets kultur- och utvecklingsstipendium. Stipendiet Ă€r sjĂ€lvklart en bekrĂ€ftelse pĂ„ att det finns de som tror pĂ„ mig och ser potential till utveckling. Men det betyder ocksĂ„, genom det gamla klyschiga uttrycket “tid Ă€r pengar”, att jag under en period ges utrymme till att experimentera med nya tekniker och tillvĂ€gagĂ„ngssĂ€tt. Kort och gott: arbetstid.

Ljuskrona i trÀ och rostig metall

Idag upplever jag grÀnsen mellan teori och praktik mer flytande. De integrerar stÀndigt med varandra genom mitt intresse för konst som fenomen och i jakten pÄ nya idéer och inspirationskÀllor. Jag valde inte enbart teorin eller den akademiska vÀgen den dÀr gÄngen pÄ vÀg in i universitetsvÀrlden, utan framför allt kunskap och erfarenhet. Dessutom vet man aldrig riktigt hur stor eller vilken betydelse ens livsval har för vÄr framtid. HÀrom veckan hörde jag detta citat:

“De första 25 Ă„ren av vĂ„ra liv Ă€gnar vi Ă„t att lĂ€ra och utbilda oss, nĂ€sta 25 Ă„r Ă„t att arbeta och resterande 25 Ă„r till att lĂ€ra andra det vi lĂ€rt oss”.

Ofta kan vi nog vara bÄde inspiratörer, lÀromÀstare och sjÀlva lÀra oss mÀngder pÄ kuppen. Jag tycker dock att citatet sÀger en hel del om vad livet handlar om.

Även om vi ofta stĂ„r handfallna över sĂ„dant som sker oss i stunden och kanske inte alls förstĂ„r meningen med det som sker, Ă€r det viktigaste vi kan göra, att fortsĂ€tta tro pĂ„ oss sjĂ€lva och vĂ„r förmĂ„ga att förĂ€ndra vĂ„ra egna och andras liv. Samtidigt ska vi komma ihĂ„g, att just nĂ€r vi tror att vi styr vĂ„ra liv helt pĂ„ egen hand, med vĂ„r egen vilja och handlingskraft, spelar ödets symfoni i det tonlĂ€ge det sjĂ€lv vill – och det Ă€r bara att följa med.

Lina Ewinnerlig, pÄ upptÀcksfÀrd i NY

Postad i GĂ€stbloggande alumner | 1 kommentar »

4 people like this post.

GÀstblogginlÀgg av Marie Lindén , LiU-alumn frÄn Kommunikation- och transportsystem

Det kĂ€nns som evigheter sen, att jag flyttade upp till Norrköping och campuset dĂ€r för att börja plugga. Att jag hamnade dĂ€r var en tillfĂ€llighet. Civilingenjör ville jag bli, det hade jag vetat lĂ€nge, men Campus Norrköping och en ”ny utbildning” hade vĂ€l inte slagit mig. Min magkĂ€nsla hade rĂ€tt och det som lĂ€t bra var det ocksĂ„. Det blev ett studentliv fyllt med massor av kompisar, tentaperioder, förelĂ€sningar, labbar, korridorsrum, studentlĂ€genhet och studentfester. Och det dĂ€r om att universitet Ă€r en av de största Ă€ktenskapsförmedlare kanske Ă€r sant…? Jag trĂ€ffade min numera Ă€kta hĂ€lft och tillsammans spenderade vi tvĂ„ sommar i Östergötland med tillhörande sommarjobb pĂ„ flyg-Saab, sommarkurser pĂ„ universitetet och  fallskĂ€rmskurs pĂ„ Linköpings FallskĂ€rmsklubb. Tiden kan tyckas gĂ„ lĂ„ngsam nĂ€r man Ă€r mitt upp i vĂ€rsta tentaperioden men pĂ„ det stora hela gick ju tiden sĂ„ himla fort.  Vad tog de dĂ€r fyra Ă„ren i Norrköping vĂ€gen?  Mitt sug var dĂ„ stort efter nya Ă€ventyr och varför skulle inte det gĂ„r att kombinera med utbildningens avslutande examensarbete…?

Marie Lindén

 ”Doktorn kan komma” fascinerade mig som barn. Mamma, syrran och jag satt vid tv:n och tittade pĂ„ detta flygande lĂ€karteam som hjĂ€lpte folk ute i ingenstans. SpĂ€nnande land, eller hur?  Placerade mig framför dator för att surfa rĂ€tt pĂ„ nĂ„got som skulle passa mig och se var jag kunde fĂ„ napp.  Just det Adelaide fick det bli, med ett sĂ„ dĂ€r svenskt uttryck, en lagom stor stad. Det var tipset jag fick. Datorer och IT lösningars intĂ„g i vĂ„ra fordon var intressant. Strax var det flygbiljetter och visum som skulle fixas. PĂ„ University of South Australias forskningsenhet Transport System Centre involverades jag i ett projekt om en omvĂ€ndbar motorvĂ€g;  samla in bland annat GPS och avgasutslĂ€pps data, bygga en simuleringsmodell och anvĂ€nda modellen för test. Mina kollegor pĂ„ Transport System Centre var  allt frĂ„n studenter och doktorander till lĂ€rare och professorer, gĂ€stvĂ€nliga, hjĂ€lpsamma och engagerade. NĂ„gra svenska hade inte varit hos dem innan och de va naturligvis mycket nyfikna pĂ„ denna svenska student och landet Sverige. Det blev mĂ„nga intressanta samtal och skratt under mina dagar dĂ€r.

Mitt kontor pÄ Transport System Centre

Transport System Centre forskningsbil

Men mina Ă„tta mĂ„nader i Australien gav mig förutom ett intressant exjobb ocksĂ„ sĂ„ mycket mer: en stor erfarenhet, tilltro till att dĂ€r viljan finns finns ocksĂ„ en möjlighet, Ă„tta veckors backpackarliv, mĂ„nga spĂ€nnande dyk, förmĂ„nen att fĂ„ drick sĂ„ god öl som Coopers, samtidigt som det gav mig smak pĂ„ riktigt kraftigt rödvin. Dessutom har jag aldrig, innan eller efter min resa till Australien, besökt sĂ„ hĂ€ftiga stĂ€llen pĂ„ sĂ„ kort tid…Copper Pedy, Ayer Rock, Ă„kt lĂ€ngs en oĂ€ndligt rak lĂ„ng vĂ€g med bara röd platt ödemark runt i “outback” och provsmakat vin pĂ„ sĂ„ mĂ„nga mysiga vingĂ„rdar.

Matar kÀnguru i en Wildlife park utanför Adelaide

PÄ vÀg mot Ayers Rock

Efter Austalien hittade jag rĂ€tt fort tillbaka till Östergötland och i Ă„r har jag Ă„terigen hittat tillbaka till IT-lösningar för fordon och nĂ„got sĂ„ lokaltförankrat som Östgötatrafiken och dess trafikutmaningar. Att titta vilka tekniska hĂ„llbara lösningar som behövs för att kollektivtrafikens IT system ska tillgodose dagens mĂ€nniskas krav av information och kommunikation Ă€r min nya utmaning, dĂ€r svaret inte Ă€r helt sjĂ€lvklart.

Och dÄ va det ju sÄ att min resa började nÀr mitt val föll pÄ campuset i norr, utan det hade jag inte varit den jag Àr idag och jag skulle definitivt göra om allt om jag stod inför samma val igen. 

Postad i GĂ€stbloggande alumner | 1 kommentar »