Minns du sagan om Ronja Rövardotter? Om hur hon aktade sig för Helvetesgapet genom att hoppa över det? Själv provade jag den hårda vägen.

Mina ambitioner har alltid varit höga. Någon form av chef har jag alltid velat bli. Jag drömde länge om att plugga utomlands och förr eller senare skulle jag även jobba utomlands. Jag började läsa kognitionsvetenskap, kogvet, på LiU och hade målen och planerna klara. Det var bara att sätta igång! Tyvärr hade verkligheten och jag tänkt lite olika…

Här är jag i Stjärnorpsravinen. Den är inte lika svår att ta sig upp ur som Helvetesgapet.

Efter andra året på kogvet åkte jag till Frankrike för att plugga där i ett år. En dröm skulle gå i uppfyllelse. Det var där jag träffade väggen. Den där berömda, jättestora, stenhårda väggen som folk tenderar att gå in i. Jag gjorde det med buller och bång. Efter bara någon månad i Frankrike packade jag min väska och åkte hem. Totalt utbränd.

Utbrändhet yttrar sig olika hos olika personer. Jag vet en som fick feber när hon blev utbränd, en annan vars hjärta slog dubbelslag. Ett vanligt inslag i utbrändhet verkar vara depression. För mig yttrade det sig så. Jag blev fruktansvärt trött och djupt deprimerad. Det var lite som att ramla ner i Helvetesgapet och bryta benen. Innan jag kunde börja klättra längs branta, vassa stenväggar måste benen läka. Först när det var klart kunde jag börja klättra för att ta mig upp igen.

Flera gånger kom jag en bit upp men ramlade ner igen. Några gånger var jag nästan uppe innan jag tappade greppet och föll hela vägen ner. Jag tog mig upp och läste tredje året på kogvet, hade ett kvalificerat sommarjobb och sen träffades jag och väggen igen och jag trillade ner i Helvetesgapet ännu en gång.

Det tar tid att komma upp igen. Det innebär mycket jobb. Det kommer ingen och hissar upp dig ur det där Helvetesgapet nedanför väggen. Du behöver arbeta med dig själv på en helt annan nivå än när du mår bra.

Som utbränd och deprimerad hamnade jag i facket med personer med “psykisk ohälsa”. Sjukskriven för depression. Hade jag bara brutit benen hade jag inte hamnat i samma fack. Brutna ben syns. Ingen behöver fråga varför du är sjukskriven. Brutna ben är inget att skämmas för, inget som påverkar vem du är. Ingen förutsätter att du är “lite udda”, att du bara kan prata om hur jobbigt du har det, att det är något fel på Dig, på det som är Du. Brutna ben kan man prata med vem som helst om men depression, det är skambelagt. Det är svårt att prata om. Att depression dessutom, rent språkligt, definieras som något du Är och inte något du Har, det underlättar inte.

Visst, det är många som bränner ut sig i dagens samhälle, som mår dåligt och blir deprimerade. Det borde inte vara så konstigt när det är så vanligt. Ändå är det något som göms, något att inte låtsas om. Luckor i cv:t på grund av sjukskrivning ska skylas över och döljas på något sätt.

Väl uppe ur Helvetesgapet en andra gång tog jag det väldigt försiktigt. Jag fick ett vikariat som teknikinformatör på 50 %. Att skriva är något som alltid fallit sig naturligt för mig. Jag trivs med teknik och information, med termer, instruktioner och bilder. Med målgrupper, layouter och produktblad. Efter vikariatet har jag haft några projektanställningar som bekräftat att det är yrket för mig.

Jag har blivit utredd av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Vi har konstaterat att jag har “ett arbetsutbud på 50 %”, dvs. jag klarar att jobba halvtid men inte mer, trots att jag hittat ett yrke som passar mig så bra. På de andra 50 % är jag sjukskriven för kronisk utbrändhetsrelaterad depression. För tillfället är jag dessutom arbetssökande. Arbetssökande och sjukskriven. Det blir ingen munter presentation av det. Det gör inget gott intryck, öppnar inte för några intresserade “Vad spännande! Berätta mer!”.

Det är svårt att hitta jobb som teknikinformatör på 50 %. Företagen jag varit i kontakt med säger att de inte anställer på 50 %. Möjligen som konsult, på tidsbegränsat uppdrag. Konsultfirmorna säger att deras uppdrag i stort sett bara är på 100 %.

Är det de sjukskrivna 50 % som avskräcker? Sjukskrivningen borde väl inte vara ett hinder? Jag vet ju var gränsen går. Hur nära Helvetesgapet jag kan gå utan att trilla i. Jag vet hur jag mår när gränsen närmar sig. Jag vet när det är dags att stanna hemma och sova en hel dag. Jag vet att jag gör det när jag behöver det och att jag är tillbaka på banan efter det. Det borde ge mig en fördel på arbetsmarknaden, inte en nackdel. Det borde vara bättre att anställa mig på halvtid än någon annan på heltid som inte vet hur väggen ser ut och är på väg dit i full fart.

Det finns studier som visar att man får mer gjort per timme om man arbetar deltid än om man arbetar heltid. Borde det inte vara värt det att anställa någon på deltid? Jag vet att den tid jag jobbar är jag väldigt effektiv. Hur gör jag för att övertyga en arbetsgivare om det? Hur gör jag för att få dem att inse att det är bättre att anställa någon som redan träffat väggen och vet hur hon ska hantera stress än att anställa någon som inte vet?

Jag tänker att om jag pratar om det kanske fler törs, kanske fler förstår. Det är klart att det är obekvämt i början men jag tror att om vi pratar om det, om att må dåligt, om att vara deprimerad, om att bränna ut sig, så blir det inte lika konstigt. Jag tror att vi kan utnyttja det vi lärt oss, vi som trillat ner i Helvetesgapet, för att göra våra arbetsplatser och arbetsmiljöer bättre. För att göra så att färre träffar väggen. Om vi hjälps åt kan vi nog få en acceptans för att alla inte klarar att jobba heltid jämt.

Om du inte vet var ditt personliga Helvetesgap ligger, hur ska du då kunna akta dig för det? Våra Helvetesgap ser olika ut och syns inte alltid på långt håll. Du kan väl ta det lite försiktigt, om du tror att du närmar dig, är du snäll. Se dig noga omkring och kom ihåg hur det ser ut. Vänd sedan och gå därifrån. Det är mitt tips.

Sväng höger.

Det här är jag.  

22 år, (ny) exad beteendevetare som nu även kan titulera sig gammal student. Det är med glädje och ära som jag tackade ja till att skriva ett inlägg här på bloggen.

Av arkivet att döma har andra alumner skrivit om olika ämnen och nu är det min tur att bidra med ett inlägg, det kommer att handla om vår framtid vi går till möte efter examen.

Ämnet kan verka lite tråkig men jag tror att vi alla har haft funderingar på vad som ska hända efter att vi får ut vårt examensbevis. Förutsättningarna skiljer oss åt.

För ett par år sen närvarade jag på en examensfest för civilekonomer, en lärare stod inför sina 25 stycken elever och elevernas nära samt kära. Han talade om det liv som nu väntar dem, jag minns det så väl för det kom att påverka mig efter min examen.

Han sa:

”Idag är ni alla civilekonomer, när ni idag tar emot era bevis så kommer 10 stycken av er få jobb direkt. 5 stycken kommer inte att jobba som civilekonomer alls. 2 av er kommer vara arbetslösa och resten kommer att plugga vidare, sadla om sig eller återvända till ett gammalt jobb”

Jag började plugga höstterminen 2009, flyttade 26 mil bort för att läsa en kurs i pedagogik 1. Min resa mot examen fick dock sin start cirka ett år senare då min svägerska, som är studievägledare, pushade mig till att forma ett eget program av de kurser jag läst. Det gjorde jag!

Universitet blev en plats till för att växa på, utvecklas och finna sig själv. Man blir en akademiker med allt vad det innebär. Idag kan jag mängder av teorier, alltifrån Freud till Hargie. Det är tack vare dessa teorier som min kandidatuppsats kunde färdigställas och ge mig ett bevis som förklarar för omgivningen att jag har en ”filosofie kandidatexamen i pedagogik. Eller som vi i vanligt tal säger, beteendevetare.

Jag mötte ett par klasskamrater kort efter examen och frågade vad dem gör nu. Några av dem hade hittat jobb, vissa gick tillbaka till sina gamla arbeten och andra söker jobb.

De kamrater och vänner som söker jobb har negativa arbetsprognoser mot sig och ett tålamod som sviktar, känslor pendlar mellan tålamodet och frustrationen med samma fart som tunnelbanan i Stockholm. Likt mina egna.

Med talet som ekar i mitt huvud, finner jag min plats direkt – arbetslös. Vilken var/är din?

Det finns många vägar att gå för att möta målet, livet är ingen motorväg trots att mångas öden kan uppfattas som sådana. Jag försökte själv att skriva i min egen blogg de känslor som jag upplever med arbetslöshet. För även om vi alla är utbildade från lärare till miljöbiolog så kommer vi i olika tidpunkter att brottas med arbetslösheten.

Här är mina tankar:

 […] Jag vet inte hur länge jag har ansträngt mig för att få det bättre. Ansträngningen börjar övergå till frustrerande handlingar och jag börjar ifrågasätta min utbildning. Har jag slängt bort tre år? Borde jag acceptera situationen?

Jag som alltid har förespråkat acceptans oavsett i vilken situation jag har väglett andra, har svårt att göra det själv.

Acceptans…

Ibland suger det

Jag vill avrunda inlägget med ett råd.

Det sträcker sig till alla, oavsett vart Ni befinner sig i livet. Finn glädjen och känn hur omvärlden stannar – det blir lättare att möta morgondagens hinder då.

Själv ska jag låta musik omsluta mig.

]]> http://blog.liu.se/alumnibloggen/2013/05/13/acceptans-ett-sadant-stort-ord-som-kan-sta-oss-upp-i-halsen/feed/ 2 http://blog.liu.se/alumnibloggen/2013/05/03/brostpumpen-kvinnans-befriare-och-gladjedodare/ http://blog.liu.se/alumnibloggen/2013/05/03/brostpumpen-kvinnans-befriare-och-gladjedodare/#comments Fri, 03 May 2013 09:29:23 +0000 Camilla http://blog.liu.se/alumnibloggen/?p=3550 Gästbloggare: Lina Ewinnerlig, LiU-alumn från fristående kurser med huvudämnen konstvetenskap och visuell kommunikation

Jag tycker egentligen inte om ordet livspussel. Ändå kan jag inte komma på något annat ord som bättre beskriver hur livet ibland känns, efter att ett barn kommit in i ens liv. Som ett pussel som ska läggas, bit för bit. Det här inlägget beskriver hur jag valde att lägga mitt pussel sommaren 2012 – med hjälp av en bröstpump.

Sedan ett par år arbetar jag bl.a. som bildkonstnär och i slutet av september 2012 skulle jag ha en efterlängtad separatutställning på ett galleri med vackra lokaler i Vadstena. Jag hade vetat om utställningen i 2 år så prestationskraven hade med tiden långsamt börjat stegra. Temat skulle röra sig om människans relation till naturen. Jag hade fotat, tänkt, skrivit och skissat på idéstadiet under en längre tid, men det stora genomförandet av idéerna låg mestadels stillsamt och inväntade bättre tider.

Plötsligt (inte så plötsligt egentligen) en dag i mars, fanns han i mitt liv; min son Vide, som i nuläget springer omkring, klättrar på allt och gnäggar som en häst. Jag drogs in i den omvälvande mammabubblan och tiden gick.

Det som gjorde mig lite lugnare gällande utställningen var att jag och min man F gjort upp en plan över föräldraledigheten där han skulle ta hand om vår son under ca 3 månader innan vernissagedagen, så jag fick tid att arbeta. Tre månader att göra en djupdykning i sitt arbete  – en sann dröm och lyx för en konstnär. Men så var det det där med livspusslet.

Att kombinera en fantastisk karriär med en harmonisk, närvarande samvaro med sin familj och sina barn är det eviga dilemmat som var och en får klura ut lösningen på. Eftersom jag ammade var lösningen i mitt fall som sagt – en bröstpump. Bara ordet känns obehagligt och det finns trevligare och behagligare saker att göra av sin tid än att sitta böjd över en sugtratt som förvandlar dina bröst till en rörlig vakuumförpackning, medan den värdefulla mjölken sipprar ner i en plastbehållare.

Sedan Lars Ohly strax innan valet 2010 uttalade sig om att bröstpumpen skulle vara lösningen för de kvinnor som vill fortsätta amma efter sju månader (gällande vänsterpartiets förslag till lagstadgad tvådelad föräldraförsäkring), kom denna apparat verkligen i hetluften. Frågan var brännhet i sociala medier och de flesta gjorde klart att politiker inte bör lägga sig i familjelivets självbestämmande; få var beredda att ge efter den personliga friheten för en större sak, som jämställdheten.

Oavsett politiska agendor och debatter om jämställdhet finns alltså amningen – detta moderliga, fysiska och ursprungliga beteende – att ta ställning till för oss kvinnor. Vissa kan, vissa kan inte och vissa vill inte; olika förutsättningar råder för alla. Jag var en som kunde och hade ambitionen att fortsätta så länge det gick och kändes bra. Inget skulle komma i vägen. Jag hade bestämt mig.

Mor och son sommaren 2012

En sommardag när lille Vide var 3,5 månad gammal började mitt liv som ammande, pumpande och arbetande kvinna. Jag ammade som vanligt på natten och på morgonen. Efter den lilles amning vid 9-tiden, lade jag honom i vagnen, drog på mig arbetskläderna, fyllde på en vattenflaska och trippade ut de få stegen till ateljén som ligger på hustomten. Där gjorde jag mitt bästa med att fokusera enbart på mitt arbete. Om jag gick in till huset för att pumpa mjölk vilket skedde ca två gånger per dag, äta eller hämta något, försökte jag ofta vara tyst som en mus för att inte Vide skulle se mig. Dels då han blev ledsen över att jag dissade honom och dels eftersom risken fanns att modersinstinkten i mig skulle ta överhand och fokuseringen på arbetet försvinna helt. Ibland, när jag var inne för att äta, sa jag till F att jag kunde amma honom ändå! Dragningskraften till att uppleva en ”riktig bebis” vid mitt bröst istället för en brummande maskin, blev för stark.

Förklaringen till att jag använde bröstpumpen över huvud taget låg till stor del i detta dilemma: Jag kunde inte förena de två rollerna som ammande nybliven mamma och arbetande bildkonstnär. Det finns de som gör det och de är fantastiska hjältar. Kanske hade det varit enklare om jag sysslade med exempelvis teckning, men i mitt arbete den sommaren blandades kletig oljefärg med dammig gipsgjutning och bearbetning av gamla mjölkkannor i rostig metall. Små vassa avklippta metallbitar, gipsdamm och annat ogästvänligt är inte direkt vad man förknippar med den rätta mijön för ett spädbarn.

 Del av utställningen rost och gröna skogar

Min kära man F hade alltså flera månader framför sig med att passa och under dagtid mata bebisen. Tiden bestod för honom ibland av lata dagar på en filt i skuggan med lek och ett Rockymagasin, men det var samtidigt ganska kämpigt att vara beroende av mig – som hade mjölken. Efter att jag pumpat, ställde jag mjölken i kylen, eller i frysen om det fanns i överflöd, så F kunde värma den och mata med flaska vid behov. Men konstigt nog, hur mycket jag än pumpat, verkade det aldrig vara nog för vår glupska lilla Vide. Gång på gång fick F ta till mjölkersättning och jag kände mig otillräcklig. Diskussionern pågick: Hade jag pumpat så mycket jag kunde? Hade Vide verkligen ätit så mycket? På helgerna, när jag ammade som vanligt, var det aldrig några problem med för lite mjölk; den naturliga vägen var till synes överlägsen den påtvingade.

F gjorde på ett vis en uppoffring när han var föräldraledig under dessa förhållanden. Hans frihet var begränsad. Samtidigt blev han tidigt delaktig i Vides liv på ett sätt som många fäder nog inte har chansen att vara. Vi samarbetade, mjöken hälldes från flaska till flaska, värmdes, matades och jag arbetade. Vanligtvis avslutade jag min arbetsdag som senast vid 5-tiden och kunde då amma igen, men ju längre tiden gick och närmare utställningen kom, blev det allt senare dagar i ateljén.

Det var som om att befinna sig i en bubbla. Vi anpassade oss till dessa rutiner, vilka var lika nödvändiga som påfrestande. Mjölken och matandet stod i fokus. Allt detta för utställningens skull.

Ingenting varar dock för evigt och vernissagedagen kom. Jag var trött och stolt. Ett par dagar senare återgick F till sitt arbete och jag återgick till barnvagnspromenader och matande. Nu utan bröstpumpen; kvinnans befriare och glädjedödare. Apparaten som borde vara alla ammande kvinnors bästa vän, men som nog aldrig kommer att vara det fullt ut. Trots det är jag glad över dess existens. Leve bröstpumpen! Kan rekomenderas starkt för tillfälligt bruk. Men 3 månader i sträck? Jag funderar fortfarande.

I en minnesbild står jag koncentrerat med penseln i handen och stirrar på några färgfläckar på en duk. Konstnärens vardagsångest över måleriet. Det är sen eftermiddag och jag är trött. För trött egentligen. Skulle ha slutat måla för länge sedan. Nu är risken stor att förstöra målningen totalt. Då hör jag mitt namn ropas som från långt, långt borta. Jag öppnar dörren ut mot gården. Där, i ett öppet fönster på vårt hus, ser jag min mans och min lilla söta sons huvud sticka fram, ”kan du amma? Han är hungrig”. Jag minns inte vad jag svarade men inombords kapitulerade jag totalt. Jag släppte penslarna och gick in till de som betyder mest av allt i hela världen.

Äggoljetempera på trä

Läs Linas tidigare gästblogginlägg: En bildkonstnärs bekännelser i gränslandet mellan teori och praktik

Melker Becker och Carina Brage, årets alumner 2012, vid sin Walk of fame utanför hus Key

Nu är det dags att börja jakten på två nya årets alumner. Juryn ligger i startgroparna, men vi behöver din hjälp.

Årets alumn ska ha läst minst två år på heltid vid Linköpings universitet och därefter ha gjort något utöver det vanliga. Det kan handla om prestationer av olika slag, särskilt engagemang i en fråga eller något annat som är värt att uppmärksamma. Känner du någon som stämmer med beskrivningen? Tveka inte att nominera!

Den 4 oktober kommer årets alumner till Campus Valla för att ta emot hyllningar, avtäcka en platta med sina namn i alumnernas egen Walk of fame på Corson samt hålla varsitt föredrag.

”Den 4 oktober 2012 var en himmelsk dag, ett fantastiskt minne för livet att få uppskattning för det som jag brinner för”, sade Carina Brage om förra årets firande.

Förslag skickas senast 3 juni till camilla.smedberg@liu.se. Förslaget ska innehålla alumnens namn, utbildning och en motivering till varför just han eller hon borde bli Årets alumn.

Vårsolen strålar utanför fönstret, samtliga persienner är nerdragna annars är det nästan omöjligt att se vad dataskärmen visar. Jag sitter som produktions- och logistikplanerare på Holmen Papers huvudkontor i Norrköping. Från mitt skrivbord i kontorslandskapet har jag en strålande utsikt över strömmen och när jag behöver rensa tankarna öppnar jag bara fönstret, blundar och njuter av solens strålar och vattnets brus.

Utsikten över Norrköping från min kontorsplats

Jag är inne på min sjunde månad som Holmen Paper anställd men redan om tre och en halv vecka lämnar jag det bakom mig för ett nytt kapitel i livet. Jag lämnar Holmen av en enkel anledning; kärleken.

När jag var fyra år var jag väldigt bestämd med vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag skulle bli ambulansförare i Paris men bo i Italien. Jag älskar att man i den åldern inte ser begränsningar utan bara möjligheter och drömmar. Jag har alltid vetat vad jag ska bli, det är bara det att jag har ändrat mig många gånger. Inför gymnasievalet var det hotell- och restaurangprogrammet som lockade mest men i sista sekund blev det istället teknikprogrammet. Jag valde utifrån vad jag inte ville läsa. Jag ville inte läsa biologi, samtidigt var det just de tekniska ämnena som var min starka sida. Detta resulterade i tre år, som en av två tjejer, i en klass full med hormonstinna tonårspojkar. Jag tog studenten, men hade bestämt mig; jag skulle bli socionom!

Jag som nöjd och stolt student den 7 Juni 2005

Fast inte med en gång, jag behövde ju se världen först! Ett år som heltidsanställd på McDonalds, varvat med sommarjobb på TetraPak, gav mig tillräckligt med pengar på kontot för att säga hejdå till mina föräldrar och bege mig av. Det kändes som om jag skulle vara borta i en evighet när jag köpte biljetterna, hela fyra långa månader! Men tiden flög fram. Backpacking i Asien och workingholiday i Australien gjorde att fyra månader kändes som några få veckor. Ombokningsbara biljetter resulterade i att jag stannade kvar längre trots att kompisarna åkte tillbaka till Sverige och fyra månader blev till tio månader. När det var dags att söka till universitetet arbetade jag dagtid med att plocka vindruvor och på småtimmarna med att servera slitna bönder ”jacky D and coke” mitt i ingenstans i Australien.

Tar en välförtjänt paus i plockandet av vindruvor i den extrema hettan

Där insåg jag en kväll på mitt hostel, framför den slöaste internetanslutningen jag nog någonsin upplevt, att jag saknade behörighet att söka till socionomprogrammet! Vad skulle jag nu bli? Efter några dagars förvirrat funderande över vad jag ville utbilda mig till kom jag fram till att det viktigaste var att arbetet skulle vara roligt. När jag arbetade hos TetraPak som maskinoperatör var jag konfunderad över att vi tryckte förpackningar till Kina när alla visste att det var just i Kina man producerade saker därför att där var det billigt. Jag sökte därför på logistik och som första förslag på utbildning kom civilingenjör inom Kommunikations- och Transportsystem vid Linköpings Universitet fram. Jag kan helt ärligt säga att jag vid den tidpunkten inte hade en aning om vad en civilingenjör gjorde, men ämnena lät roliga, vilket var det viktigaste!

Jag ansökte och kom in, Linköping nästa! Om jag hade läst det finstilta hade jag förstås inte blivit så förvånad över att det istället visade sig vara Norrköping jag skulle till. 2007 flyttade jag till Norrköping. Jag älskade varenda sekund av studentlivet, men efter några år ville jag ha miljöombyte och nya utmaningar. Jag bestämde mig för att jag skulle tillbaka till Australien, men nu som utbytesstudent! När mailet kom om vilka studenter som blivit nominerade till utlandstudier sköljde besvikelsen över mig. Mailet började med ” Nomineringsgruppen har nu haft sitt nomineringmöte. Vi hade i år många duktiga och väl kvalificerade studenter. Alla har inte fått sina förstahandsval och många har tyvärr blivit utan plats.” Jag läste bara förhandsinformationen, blev besviken och orkade inte läsa igenom mailet just då. Det gjorde jag först någon timme senare; ” Du är nominerad till utlandsstudier vid Nanyang Technological University (NTU) ”. Jag hade blivit nominerad till Singapore och inte till Australien! Ett halvår senare var det dags att lämna Sverige för att resa till ett land som jag aldrig tidigare hade varit i, vilket resulterade i ett makalöst och fantastiskt år!

Jag och världens bästa vän, Maja Bjuring Gerlich, stannade 3 dagar i Indien för att se Taj Mahal på väg hem från utbytesåret i Singapore

Hemma i Sverige igen blev det examensarbete hos SJ AB i Stockholm. Ett arbete som bytte syfte fler gånger än jag kan räkna på fingrarna, gav mig upplevelsen av att köra ett pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm, lärde mig att ett tåg är så mycket mer än att bara vara ett tåg, och lagom till att jag började förstå och greppa tågvärlden så var examensarbetet över!

Jag gav mig återigen in i en helt ny värld när jag i samband med min examen blev erbjuden anställning hos Holmen Paper. Färskfiber, pappersmaskiner och tryckytor är ord som idag tillhör min vardag men som för ett halvår sen var rena rappakaljan. Lagom till att jag nu börjar förstå pappersvärlden så lämnar jag dessvärre även den bakom mig. För i somras satt jag i ett kokhett rum som produktionsplanerare hos SJ AB och bestämde att jag skulle ge internetdejting en chans! Jag träffade Niclas som är anledningen till att jag nu lämnar Holmen Paper för nya utmaningar och om några få veckor flyttar till Oslo för ett nytt jobb hos GE Oil and Gas som internal sales. Återigen, en helt ny värld med nya utmaningar (och ett språk som är svårare att förstå än vad jag vill erkänna)!

För att få ihop logistiken med att dejta en kille som bodde i Oslo, blev tredje dejten en heldag på Liseberg tillsammans med min mamma och bror. Modigt av Niclas enligt mig! Här är vi dyngsura efter en tur i flumeriden.

Det blir aldrig som jag har tänkt mig från början – det verkar vara den röda tråden i mitt liv – men med förmågan att kunna tänka om och våga testa nya saker har jag ändå hamnat precis där jag vill vara!

Här kastar jag mig ut i havet från Sugar Beach i Filippinerna, jag tycker bilden symboliserar det jag försökt få fram med mitt inlägg; ”Våga”!

Hejdå Norrköping!

Definitionen av humanism eller att vara en humanist brukar kretsa kring humaniora, bildning och den enskilda människans värde. Man kan lägga många olika värderingar och tolkningar i begreppet humanism. Och som svar på vissa humanistiska strömningar kan jag personligen bara säga – intolerans går väl stick i stäv mot humanismen? Därav kommer inte mitt inlägg kretsa kring sådana åsikter, eftersom jag anser dem ej hemmahörande här.

Jag jobbar och har jobbat med Humanistdygnet i snart sju månader och nu går denna härliga kulturella och vetenskapliga folkfesten av stapeln till helgen. Det övergripande namnet Humanistdygnet har sin koppling till Linköpingssonen, ordkonstnären, regissören, komikern, samhällskritikern, författaren Tage Danielsson som blev själva sinnebilden för en humanist. Evenemanget, som är en biennal sedan 1985 då Danielsson själv var med och invigningstalade strax före sin död, anordnas i hans anda för att sätta Linköping, med Linköpings universitet i allmänhet och Filosofiska fakulteten i synnerhet, på kartan. Den moderna människan behöver enligt Tage Danielsson ”den blide humanisten”, som kan bevara det mänskliga i vårt samhälle och i våra liv, som kan höja blicken, som kan vara just ”human”, och som Danielsson uttrycker det vars uppdrag blir att ”skydda människornas mänsklighet”. Tage Danielssons underbara ”den blide humanisten” ur ”Humanifestet” lyder:

Om natten tänder han sin enkla lykta

och går sin folkhemsrond på husesyn.

Han återlämnar böcker som är knyckta.

Han gör en rynkad panna slät i hyn.

Han drar en sång till tröst för de betryckta.

Han kommer som John Blund med paraplyn.

Han vinkar åt den sista nattcyklisten –

Humant, som det ju anstår humanisten.

Han strävar redligt med den svåra lotten

att skydda människornas mänsklighet

Rätt ofta läggs hans huvud på schavotten

All världens stövlar är han till förtret.

Lätt blir han överkörd, som igelkotten –

ett alltför sårbart litet taggpaket

som inte trodde illa om bilisten.

Så humanistisk är han, humanisten.

Alltså – humanismen är som jag ser det den kraft i vårt samhälle som täcker in och står för det mjuka, det inre, det lekfulla, det befriande, det underhållande, det lärande och det danande. Inte bara för sinnet utan också för hjärtat. Det smörjer det mellanmänskliga, medmänskliga, det humana och manar till att ta hand om både kropp, knopp, sinne och hjärta. Den här kraften kommer till uttryck i att det humana genomsyrar allt det vi gör. I ett tekniskt orienterat samhälle handlar allt ändå om människor, om kommunikation, om relationer – om närhet. Den mänskliga känsligheten skapar humaniora, skapar humanism, skapar humana människor. Vad är vi om vi inte är humana? Vi kan höja oss över det världsliga, lyfta blicken, ha en tro på något utöver det fysiska, men ändock, är vi alla bara stoft, människor, humana.

Sverker Sörlin, professor vid KTH, kommer på lördag att föreläsa om hur humanismen påverkar hela samhället. Özz Nujen – som i mina ögon är en vår tids Tage Danielsson – kommer på lördagskvällen visa hur humorn är ett fortsatt, kraftfullt vapen och likaså en befriande kraft i samhället. 2012 års LiU-alumner Carina Brage och Melker Becker kommer på lördagen föreläsa om hur leken går igen i lärandet – mera specifikt både i form av infotainment i tv-produktioner och i utomhuspedagogik. Som den viktiga del lärandet har i våra liv och hur det nu ses på ett så mycket mer vitt och brett sätt, hur tv också möter upp vårt behov av att lära, men förpackar det på ett lekfullt sätt. Vår jakt på autenticitet, transparens, ärlighet, igenkänning, medmänsklighet – den ska man ta tillvara om man vill främja lärande. Det har både Becker och Brage insett. Dessa kommande inslag under Humanistdygnet knyter för mig ihop säcken för och får exemplifiera hur tydlig humanismen är.

Den återfinns i allt. Under årets humanistdygn konkretiseras humanismen genom leken. Alla leker vi; med hobbyer, ritualer, rutiner, spel, kommunikation, kärlek och i mycket annat. Att leka blir en tillflykt. Och humanismen är en tillflykt, ett kitt, något mjukgörande och lindrande för människan. Ett naturligt och ofta omedvetet inslag i våra liv.

Men tvärtemot vad Tage Danielsson sa är den inte svag eller lätt att köra över. Tvärtom är den mild, skön, mjuk och ödmjuk – men en stark kraft, full av möjligheter till påverkan och framåtsträvande. Tvärtemot många människor som förlorat sin ödmjukhet och medvetenhet om vår litenhet i världen och universum, är humanismen i sig ödmjuk och just därför blir den stor, stark och viktig.

För mig handlar ordet humanist helt enkelt om att vara en människa. I våra händer vilar livet och döden, vi förfogar våra år som vi vill och enligt de förutsättningar vi fått. Att lära av och i livet – där inget är självklart.

För mig ligger det humana i frågan – att det finns fler frågor än svar. För alla är vi människor, på samma villkor. Och jag, jag är människa, med allt vad det innebär. Därför är humanismen i mina ögon inget ställningstagande, ingen strömning, ingen filosofi – utan ett varande, ett mjukt tillstånd, det att leva och balansera med allt det som ingår i ett liv; högt och lågt, mjukt och hårt, snabbt och sakta, gott och ont, liv och död, allvar och lek.

Tage Danielsson avslutar med att översätta sitt ganska så långa ”Humanifest” till den koncisa engelska frasen ”You man, be human!”. Jag kan inte annat än instämma.

Denise Laxén di Zazzo

Därför är det viktigt, tror jag, att passa på att fira och känna sig glad över de saker om går bra och koncentrera sig på dem. Eller när man har nått ett mål, som nu! Idag firade jag tillsammans med mina kollegor  att vi nått målet 20 000 medlemmar i alumninätverket! Det är ju inte ensamt min förtjänst. Det är ju framför allt alumnernas förtjänst. Så passa på att fira ni också! Sprid dessutom gärna ryktet om vårt fantastiska nätverk så vi snart får tillfälle att fira igen!

Jag trycker in pjäxan i snön, följer steg för steg en smal stig uppför en brant vägg med skidorna fastsatta i ryggsäcken. Jag försöker att inte halka eller titta ner, utan att bara taktfast följa efter de som gått före mig upp mot toppen. Solen lyser upp vinterlandskapet och de enorma vidderna. Och där borta, över ett snöklätt krön syns Terminator-toppen och målet med den svettiga gångmarschen i de kanadensiska klippiga bergen. Vi stannar upp när vi är högst upp, och fram smyger det där stora leendet. Ett stort fält av orörd pudersnö ligger nedanför oss. Vi klickar i pjäxorna i bindningarna, tar ett snabbt stavtag och susar nerför berget med snön sprutandes efter skidorna. Och jag är alldeles, alldeles lycklig.

Hiking i de Kanadensiska bergen

Carina på Terminator-toppen

Snöklädda Kanadensiska berg

Ett av mina drömmål har just varit att få uppleva det omtalade champagnepudret i Kanada. Nu har jag lyckats att göra det med en fantastisk resa. Ett annat mål har varit att köra Vasaloppet på under 7 h, vilket jag i vintras klarade av på 6 timmar och 37 minuter. Att jag själv sätter mål och når dem kan kanske verka lätt. Men hur får man med sig andra människor på vägen till bergstoppen när det verkar vara högt, jobbigt och oklart vad som väntar runt krönet?

Denna artikel handlar om förändring. Idag jobbar jag som förändringsledare på H&M, där jag bland annat försöker få med mig personalen i en stor förändringsresa, vilket innebär helt nya sätt att arbeta på. Våra nuvarande processer och ansvarsfördelningar ritas om, både internt och med våra leverantörer globalt. Förändringsledning eller Change management är en strukturerad process som hanterar den mänskliga delen i en förändring genom att använda förändringsstrategier, hantera motstånd och öka engagemanget. Helt enkelt utmaningar som exempelvis att få med sig personer med inställningar som ”det där provade vi för 10 år sedan” och ”så här har vi alltid gjort och därför ska vi fortsätta med det”. Vad jag tycker är riktigt roligt är när just dessa personer blir ”omvända” och själva är med och driver förändringen med stort engagemang.

Hur började jag jobba som förändringsledare inom modebranschen?  Jag varvade linköpingstiden mellan utbildning på maskinteknikprogrammet och att hinna med alla roliga föreningsaktiviteter iklädd röd overall. En annan röd tråd i min jobbkarriär har varit som projektledare för stora globala förändringsprojekt främst inom stora industriföretag som Audi, Scania och ABB (läs mer på mitt senaste LiU gästblogg från december 2011 ”Hur hamnade en maskinare inom high fashion”).

Varför behöver företag utvecklas, hitta nya affärsmöjligheter och öka kompetensen hos personalen? Svaret är kortfattat för att överleva. Ett exempel är Kodak, som gick i konkurs 2012 efter 132 års framgångsrik verksamhet. De lyckades inte ställa om sin affärsverksamhet och teknik till den digitala fotomarknaden.

Det som är hett för oss inom detaljhandeln är ”omni-channel retailing”, dvs. att fokus är på att sömlöst integrera kundupplevelsen över alla kanaler där det är möjligt att shoppa – som butiker, mobila enheter, sociala nätverk, hemsidor, mail, datorer och spel etc. Oavsett kanal, förväntar sig du och jag att rätt information finns tillgänglig. Den här typen av marknadsföring ställer stora krav på bakomliggande IT-system och hantering av logistikkedjan. Det gäller att inte bara tillhandahålla rätt vara, utan också rätt priser och detaljer över alla olika medier. Det gäller att hänga med i utvecklingen för att inte tappa kunder. Idag har H&M 2800 butiker i över 40 länder. Samtidigt har vi tillväxtmål att öka antalet butiker med 10-15 % per år. I denna tuffa expansion behöver teknikuppgraderingar och investeringar ske långsiktigt för att våra kunder skall få den upplevelse som de förväntar sig. Vi som företag måste hitta sätt att växa på genom att ta nya marknadsandelar och stärka varumärket, t.ex. genom att arbeta med CSR-frågor (Corporate Social Responsibility ), samarbeta med kändisar som Beyonce (ansiktet för sommarkampanjen) och genom att starta nya modevarumärken som ”& Other Stories” som öppnades i mars i år. Superkul att vi hela tiden expanderar och försöker hitta nya spännande koncept.

Hur var det nu med att få med sig personalen i en stor förändring? En förändring kan skapa oro, frustation och motstånd. Du själv har förmodligen upplevt en förändring du reagerat på, t ex en ny person i en redan välfungerande projektgrupp, en omorganisation eller ny VD med högtflygande visioner. Här kommer förändringsledning in i bilden. Hur påverkas människor och hur får man med sig alla upp mot toppen?

• Forskning visar att över 70 % av alla av alla förändringsinitiativ misslyckas p.g.a. av att man missar att hantera de mänskliga faktorerna i förändringsarbetet. (PwC Mori Report worldwide analysis from 500 international companies).
• Gartner uppskattar att enbart 10 % av företag och deras CIO har gjort försök att etablera/introducera förändringsledning.
• I en annan undersökning bland över 1000 företag som drivit stora förändringsarbeten, fick de frågan “Om ni fick chansen att börja om från början, vad hade ni gjort annorlunda?”.  Det vanligaste svaret var ”Vi skulle använda ett effektivt och välprövat Change Management Program”. (Change Management the people side of change).

Change management är alltså viktigt. Några faktorer som är viktiga för en framgångsrik förändring är tydliga mål, brett engagemang, anpassad kommunikation och tydligt ledarskap. Företagets egen personal och ledare skall driva förändringen. Hantera motstånd genom information och kommunikation och uppmuntra informella och formella ledare att driva förändringen. Det är delar av receptet. Men det är kocken som med erfarenhet och med lite extra kryddning som gör att maten smakar riktigt bra och förändringen blir lyckad. ”Organizations do not change – people do”.

Genom att vara nyfiken och våga förändras får du mer erfarenhet och växer. Det känns väldigt tryggt att ha en utbildning från LiU i ryggsäcken och luta sig tillbaka på det stora kontaktnät som kan hjälpa mig i de nya utmaningar och förändringar som kommer. Nya berg skall bestigas och vägar korsars som hela tiden leder till nya möjligheter. Delad glädje är dubbel glädje när du susar ut över berget tillsammans med teamet.

“Success is not the key to happiness. Happiness is the key to success. If you love what you are doing, you will be successful.” – Herman Cain

Totalt har vi ungefär 90 000 alumner, spridda över hela världen. Det innebär att mer än var femte före detta student nu är med. Den senaste tiden har vi gått ut i sociala medier och särskilt uppmanat alumner att registrera sig för att vi skulle nå över 20 000-strecket.

Medlem nummer 20 000 heter Fredrik Dahlqvist. Han är högskoleingenjör i datateknik och arbetar som systemutvecklare på Motorola.

– Jag gick med därför att det är ett bra sammanhang att vara med i, en chans att nätverka och hålla kontakten med andra från universitetet, säger han.

Förköpet för alumner till Studentorkesterfestivalen SOF bidrog också till att han registrerade sig just nu.

Vilket är bästa minnet från tiden vid LiU?

– Det finns mycket, men nolleperioden är något man inte glömmer.

Nätverket LiU Alumni startade 2000 och blev webbaserat några år senare. Medlemmarna får bland annat löpande information och karriärerbjudanden, tidningen LiU magasin fyra gånger per år och inbjudningar till alumniträffar på olika platser i Sverige och utomlands.

Är du inte medlem? Gå in på www.liu.se/alumni och klicka på gröna “logga in”-knappen till höger!

Här om dagen föreläste jag för eleverna som går i 8:an här i Trosa kommun. De har en framtidsvecka på skolorna där de får lära sig om olika yrken. Kvinnan på skolkontoret försäkrade mig om att det fanns många elever som var intresserade av just Turismbranschen och att det därför vore så roligt om just jag ville komma. Okej, tänkte jag, varför inte? Dagarna innan var jag jättenervös. Ett gäng 14-åringar är inte precis drömpubliken. Jag minns ju själv hur jag var då. Jag och mina klasskompisar tyckte ju att allt som hade med skolan att göra var mest trist. Fast det är klart, sen när man var hemma, ensam, då kunde man ju tänka tillbaka och ändå känna att någon hade sagt något bra.

Jag skulle vara på plats kl 8 på morgonen. Självklart hade jag glömt schemat på jobbet och det var glashalt på vägarna efter nattens snöfall. Jag svängde förbi jobbet men hittade inte schemat så istället ryckte jag med mig iPaden för schemat fanns ju på mejlen.

När jag väl kom fram hade jag ingen aning om var lärarrummet låg, en snäll elev hjälpte mig dit. Puh, äntligen framme. Det var fler som kom efter mig. Yes jag var inte sist! Jag fick veta vilken sal jag skulle vara i och jag fick ett nytt schema av den ansvariga läraren. Det visade sig att iPaden som jag lyckades få med mig var urladdad och stendöd.

När den första gruppen klev in bad jag dem att sätta sig i en ring i mitten av klassrummet. Alla var så tysta. Var vi verkligen så där tysta i 8:an? Jag försöker tänka på föreläsningen med Jan Gunnarsson från Värdskapet som jag var på för ett par veckor sedan, och tänker att jag måste ”se alla“ och få dem att känna sig välkomna! Jag börjar med att ta alla i hand och hälsa med namn, de flesta tyckte nog mest att det var pinsamt. Efter att jag hälsat på alla frågar jag vad de har för tankar om gymnasiet, vad vill de bli? Svaren var väldigt olika, en del ville bli advokater, hantverkare eller jobba i butik, andra hade ingen aning. Jag berättade om hur min resa sett ut från det att jag var 14 år och skulle välja gymnasium fram till idag när jag nyligen har blivit Turistchef i Trosa Kommun. Det gick faktiskt ganska bra och jag kände mig säkrare för varje grupp som kom. Såhär berättade jag:

När jag var 14 år hade jag ingen aning om vad jag ville bli. Det enda jag visste var att jag var superless på skolan och tyckte att; Vafasen räcker det inte med 9 år?? Jag förstod ändå att det var vettigt att gå gymnasiet och därför valde jag något som jag tyckte verkade roligt. Jag har alltid gillat att måla och rita och sökte estetiska programmet med inriktning bild och form i Nyköping. Under sommarlovet mellan andra och tredje året fick jag sommarjobb på en av Trosas restauranger. Där jobbade jag även efter studenten, och blev vid 19 års ålder tillfrågad om jag tillsammans med två andra ville driva restaurangen under vintern. Jag var såklart väldigt stolt över att ha blivit erbjuden detta (inte illa vid så unga år!), men kände ändå att jag inte ville fastna i Trosa. Jag ville ut och se världen! Jag bestämde mig för att åka på en språkresa. Los Angeles verkade häftigt och till slut hamnade jag i San Diego som ligger ca 3 timmar söder om LA. Där var jag i 3 månader och hade ”the time of my life”. När jag kom hem strax innan jul kände jag återigen att Trosa inte är så hett så jag flyttade till Stockholm och började jobba på en restaurang där. Till sommaren ville jag ändå till Trosa igen, och jag var som tur var välkommen tillbaka till ”min” kära restaurang.

Efter ca 3 år i restaurangbranschen började jag känna att min kropp inte skulle hålla om jag skulle jobba som servitris. Jag började fundera på vad jag skulle kunna göra istället. Plugg var ju ett alternativ och jag sökte efter utbildningar. Turism verkade vettigt eftersom det ändå innebar ungefär samma spår som det jag redan var inne på. Jag tycker om att möta människor och när jag hittade Turismprogrammet på LiU kändes det rätt. Jag sökte och kom in. Hösten 2007 började jag. Under mitt andra år hade vi praktik och jag sökte praktikplats på Trosa Turistbyrå. Jag fick praktik och även sommarjobb.  Jag bodde och pluggade i Linköping i två år innan jag åter igen kände mig rastlös. Jag bestämde mig för att det var dags att ta en paus i pluggandet och istället dra till Australien som varit en av mina stora drömmar.  Sagt och gjort så åkte jag dit hösten 2009, jobbade lite och reste runt, för att sedan återvända hem våren 2010.

Väl hemma insåg jag att Trosa faktisk är ganska ”hett”. Efter att ha varit ute en del i världen kände jag äntligen att jag bara ville vara i Trosa. Jag sommarjobbade på Trosa Turistbyrå och pluggade sedan klart sista året när hösten kom. Under hela sista året bodde jag i Trosa och pendlade till Linköping. Efter examen fick jag fast jobb på turistbyrån och sedan hösten 2012 har jag varit Turistchef. Inte så illa pinkat för någon som ”bara” pluggade Estetisk linje på gymnasiet.

Det jag ville förmedla med min historia var att, det spelar ingen roll vad man väljer för gymnasium. Man kan ändra sig. Men kan göra om. Jag sa till ungdomarna att jag fortfarande inte vet vad jag vill bli när jag blir stor. De frågade om jag inte är stor redan…?

Jag tror att det är jätteviktigt att ha roligt i livet. Att jobba med något man gillar och att trivas med sitt liv. Jag har alltid många bollar i luften och nya projekt på gång. För två veckor sedan förverkligade jag och min bästa vän sen vi var 4 år, vår barndomsdröm – vi köpte en shetlandsponny. Galet säger en del, kul säger andra. Vi är helnöjda!

Stolt syster, Malin, på lillebror Andreas student sommaren 2012.