I den numera nästan antika (sett i internettid) sketchen med Eddie Izzard där hen driver med olika attityder till teknik finns det två motsatser: människan som drivs av techno-joy, som är obotligt optimistisk inför nya innovationer och den som är rädd för att radera hela internet (techno-fear). Och någonstans där emellan finns det givetvis ett spektra. Det hänger ihop med drivkraft, förutsättningar och tid. Men utan kritisk reflektion blir den senaste AI-boomen ännu ett utvecklingssprång som tenderar att ge de redan insatta ännu mer roliga leksaker medan dem som står utanför hamnar ännu mer utanför. De digitala klyftorna ökar.
Utan kontinuerliga diskussioner kring etik, digitalt utanförskap, representation i träningsdata, miljöaspekterna i att driva kraftfulla IT-system så reproducerar vi ännu en gång ett ojämlikt samhälle. Aldrig har den kritiska reflektionen varit viktigare!
Utbildning är en komplex verksamhet som är svår att kvantifiera och kalkylera – men människan vill gärna kunna göra detta för att beräkna och planera bra utbildning. Förutsägbarhet vore väl skönt att ha – i alla fall ibland?
Risken är enligt bland annat Neil Selwyn att vi rör oss mot att anpassa våra läraktiviteter för att passa in i ett AI som ska läras upp och då riskerar att tappa förståelsen för helheten. Redan osynliga studentgrupper blir ännu mer marginaliserade eftersom de tenderar att försvinna i träningsdata som starkt präglas av redan rådande makt- och majoritetsnormer.
Det är nyttigt att utmana sina första entusiastiska steg in i världen där generativ AI är begreppet alla pratar om och för vidare läsning rekommenderar jag:
Linköpings universitet har ett ovanligt vitalt och välutvecklat studentliv. Det är inte så oöverblickbart och traditionstyngt som vid de stora gamla universiteten, men inte heller så magert och flyktigt som det kan vara vid mindre högskolor. Vår lagom långa historia och fokus på långa yrkesförberedande campusutbildningar har skapat en perfekt grogrund för ett studentliv där studenterna kan ta del av ett rikt utbud av aktiviteter, men också har goda möjligheter att vara med och engagera sig och påverka framtiden. De erfarenheter som många studenter får med sig från föreningar, sektioner och kårer är en underskattad faktor som bidrar inte bara till de enskilda studenternas utveckling utan också till campusandan och i förlängningen även utbildingarnas kvalitet. Ett levande föreningsliv stärker också demokratin i samhället i stort.
Under min egen studietid var jag engagerad i flera olika föreningar. En av dessa var studentspexet som jag hittade till först mot slutet av mina studier, men sedan kom att vara verksam i under flera år, kanske egentligen lite för länge. Så här i efterhand inser jag att jag lärt mig otroligt mycket av detta, lärdomar som antagligen hade varit omöjliga att få genom en vanlig utbildning. Jag skulle vilja lyfta tre av dessa erfarenheter och samtidigt glänta lite på ridån och prata om hur det kan gå till bakom kulisserna.
För det första har jag på djupet insett hur människor kan arbeta tillsammans för att nå ett gemensamt mål. Tänk dig att du samlar 60 personer, där många inte känner varandra sedan innan, och ger dem uppdraget att skapa en musikteaterföreställning som ska ha premiär om 10 månader. Och alla ska arbeta med detta vid sina av sina ordinarie sysselsättningar, vilket för de flesta är heltidsstudier, plus i flera fall olika extrajobb. Målet är till en början ganska vagt och det finns många viljor som inte alltid drar åt samma håll. Men genom spånande, utveckling, diskussioner och prioriteringar växer något gemensamt fram som blir underhållande, tänkvärt och framför allt proffsigt.
För det andra har jag lärt mig att ha respekt för andras kompetens och uppdrag. Spexet är organiserat i olika grupper med ansvar för olika aspekter av det som händer på scenen. Ingen är expert på allt, utan alla tvingas samarbeta med andra som kan lite mer om vissa områden. Dina personliga visioner får ibland stå tillbaka. De är bara en startpunkt för en diskussion och i slutprodukten är det inte alltid lätt att urskilja enskilda personer bidrag. Och i en organisation som är både prestigelös och ambitiös samtidigt går det utmärkt att medverka i olika roller i olika uppsättningar. Själv har jag växlat mellan att skriva manus, sy kläder och dra ridå. Och några gånger har jag skymtat förbi på scenen.
För det tredje har jag lärt mig att sätta värde på att arbeta med kreativa människor. Spexare tänker inte utanför lådan. De målar om lådan till ett skepp, fyller den med skumbananer, klär in den i sammet, använder den som trumma eller postar den till Bermuda. I en miljö där tusen blommor får blomma och inga idéer ses som dåliga skapas människor som sedan går vidare och förändrar världen. Många gamla spexare är idag forskare eller arbetar med andra uppgifter där kreativitet och uppfinningsförmåga premieras. Ryktet säger att man till och med kan bli rektor.
Senare i vår är det Spex-SM i Linköping, en tävling som jag själv haft nöjet att delta i tre gånger och vara med och vinna två gånger. Den här gången sitter jag dock i salongen, med höga förväntningar. Missa inte detta!
Nu har vi alla haft fri tillgång till chattbottar och andra spännande generativa AI-verktyg i över ett år, men du kanske ännu inte har vågat pröva? Det kan vara svårt att veta vad man ska fråga en AI om, precis som det kan vara lite stelt när man träffar nya människor första gången. Därför får du här några konversationstips, framför allt riktade till dig som är universitetslärare. Lägg 30 minuter på att prata med en AI, så har du en mycket större chans att hänga med i vad alla pratar om. Och tipsa dina kollegor om den här guiden. Tänk på att de flesta av dina studenter redan har gjort allt detta, och mycket därtill.
Du som är medarbetare eller student vid LiU har skyddad tillgång till Microsoft Copilot. Logga in med ditt LiU-id och kontrollera att du ser en grön sköld där det står “Skyddad” uppe till höger. Då kan du vara säker på att dina data är skyddade. Andra läsare som vill följa guiden kan förstås använda Copilot utan att logga in, ChatGPT eller någon annan chattbot, men det är på ditt ansvar. Om du vill ha tips på hur man skriver en bra prompt, kolla gärna in tidigare inlägg. Nu kör vi igång!
1. Ställ enkla frågor
Be chattbotten svara på en typisk fråga som du brukar få från dina studenter. Hur bra är svaret? Hur skiljer sig svaret från vad du skulle ha sagt?
Ställ följdfrågor på det svar du har fått. Alternativt, säg till chattbotten något i stil med “Jag förstår inte. Kan du förklara på ett annat sätt?” Hur bra är chattbotten på att formulera alternativa svar?
Be chattbotten att hitta på ett antal tentafrågor inom ett lämpligt ämne. Hur specifik behöver du vara för att frågorna ska bli användbara?
Be chattbotten att själv besvara någon av frågorna som den genererat. Hur bra blir det svaret?
Be chattbotten att ge återkoppling på det svar som den själv genererade ovan. Alternativt, skriv själv ett halvbra svar på frågan (som en genomsnittlig student hade svarat) och be chattbotten bedöma det. Är bedömningen vettig?
2. Generera idéer
Be chattbotten att föreslå…
ämnen för en uppsats, ett kandidat- eller masterarbete inom ett visst ämne.
ämnen för ett projekt som ska handla om FN:s 17 mål för hållbar utveckling.
argument för att du ska få högre lön. Inkludera information om dina arbetsuppgifter i frågan.
idéer för hur du skulle kunna utveckla din kurs. Inkludera en kort beskrivning av kursen.
3. Arbeta med lite längre texter
Leta upp en kortare text som du har skrivit och be chattbotten att bearbeta den på olika sätt. Observera att de flesta chattbottar har en övre begränsning på hur långa promptar kan vara, så du kan inte skicka in en hel artikel. Prova t.ex. med någon av följande inledningar:
Föreslå hur jag kan göra följande text mer akademisk: …
Lista de tre viktigaste poängerna i följande text: …
Översätt följande text till tyska: …
4. Mer komplicerade instruktioner
Genom att konstruera en mer avancerad prompt kan vi ge detaljerade instruktioner till chattbotten för hur den ska agera. Pröva en eller flera av nedanstående promptar. Anpassa dem gärna efter eget huvud, t.ex. genom att sätta in andra ämnen. Det är inte alltid som promptarna funkar, så ibland kan du behöva formulera om texten för att chattbotten ska förstå dig.
Jag skulle vilja att du hjälper mig att plugga till en tenta i en grundkurs i nationalekonomi. Hitta på ett antal bra flervalsfrågor och ställ dem till mig, en i taget. Frågorna ska ha tre olika alternativ. När jag har svarat, tala om för mig om jag hade rätt eller fel. Om jag hade fel, ge mig återkoppling så att jag förstår vad som var rätt svar. Fortsätt sedan med att ställa nästa fråga.
Jag skulle vilja att du hjälper mig att plugga till en tenta i en grundkurs i botanik. Hitta på ett antal bra frågor och ställ dem till mig, en i taget. Frågorna ska inte vara flervalsfrågor, utan jag ska svara med ett ord eller en kort mening. När jag har svarat, tala om för mig om jag hade rätt eller fel. Ge också återkoppling på hur bra svaret var. Fortsätt sedan med att ställa nästa fråga.
Vi ska nu ha en debatt, du och jag. Du ska argumentera för att vi ska sänka arbetstiden från 40 till 35 timmar per vecka. Jag kommer att argumentera för att vi ska behålla en 40-timmarsvecka. Du ska lyssna på mina argument och hela tiden försöka komma på bra motargument. Du får börja.
Frågor att fundera över
Vilka risker finns med att studenter använder chattbottar eller andra AI-tjänster okritiskt? Hur kan vi som lärare motverka detta?
I vilka undervisningssammanhang och i vilken utsträckning är det helt okej (och i framtiden kanske till och med en förutsättning) att studenter använder chattbottar eller andra AI-tjänster?
I vilka av dina undervisningsrelaterade arbetsuppgifter kan en chattbot (eller andra framtida verktyg) göra nytta för dig? Vilka av dina arbetsuppgifter skulle du vilja helt eller delvis lämna över till en digital assistent?
Hur kan vi som lärare förbereda studenterna på en framtid som vi inte vet särskilt mycket om, men som vi misstänker kommer innehålla rätt mycket AI?
Här kommer ett tips till dig som behöver öva ditt uttal, till exempel när du ska hålla en muntlig presentation på annat språk än ditt modersmål.
Gå till Word online. Du som är anställd eller student vid LiU går till https://liuonline.sharepoint.com/ klickar på “våfflan” (de nio prickarna) uppe till vänster och väljer appen Word.
Öppna ett Word-dokument och skriv eller klistra in den text du vill öva på att uttala.
Gå in under fliken Visa och klicka på Avancerad läsare.
Den avancerade läsaren används i vanliga fall för att få en text uppläst av en AI-röst, eller få texten presenterad med annan färgkontrast, typsnitt eller radavstånd. Men nu är det alltså istället du som ska få högläsa för AI, för att få återkoppling på ditt uttal.
Klicka på bok-ikonen uppe till höger och aktivera Läscoach.
När du är redo att läsa texten klickar du på mikrofon-ikonen.
När du har läst klart och stoppar mikrofonen öppnas ett fönster med återkoppling. Klicka på Öva ord, för att få se vilka ord du behöver träna på att uttala.
Öppna ett av orden och klicka på högtalar-ikonen för att få det uppläst. Klicka sedan på mikrofon-ikonen, vänta på ett pling och högläs sedan ordet.
Du får därefter återkoppling på om du klarade att uttala ordet, eller om du behöver prova igen.
Tips: Be först Microsoft Copilot skriva en dikt med de ord som du vet att du brukar ha svårt att uttala.
Maken är en roman av Gun-Britt Sundström som kom ut 1976. Den utspelar sig i Stockholm under slutet av 1960-talet där vi följer två studenter, Martina och Gustav. Undertiteln En förhållanderoman skvallrar om det huvudsakliga innehållet, som i sig är intressant, men här tänkte jag endast kort uppehålla mig vid en av de bilder av lärande som skymtar förbi. Martina, romanens protagonist, tar en termins studieuppehåll från universitetet och hoppar på ett lärarvikariat i svenska och engelska på en högstadieskola i Härnösand, trots att hon tillsammans med en vän svurit på att aldrig ställa sig i en kateder. På sitt ibland ganska drastiska sätt uttrycker hon sig så här om sina elever:
“Snart […] erfar jag att om jag dels skriver upp det på tavlan, dels delar ut stenciler om det, dels påminner muntligt ett par gånger, så finns det utsikter att det går in hos femtio procent så att de kommer ihåg det till veckan därpå.”
Det är inte lätt att hoppa in som vikarie, även om man som Martina får låna lektionsplanering och skrivningsfrågor. Men hennes korta sejour i skolvärlden är inte direkt ett drömjobb. Snarare är det en verklighetsflykt, ett uppskjutande av valet av vad hon ska bli sedan, när hon kommer tillbaka till det riktiga livet i Stockholm. Den enda tidsmarkören i citatet är stencilerna. Byter man ut dem mot en referens till en lärplattform skulle det kunna utspela sig idag, i vilken skolform eller annan organiserad utbildningssituation som helst. Kommunikation är på sätt och vis både nyckeln till och utmaningen med utbildning. Men i Martinas citat skymtar vi också en syn på lärande som vi (förhoppningsvis) har övergivit. Utbildning handlar inte om kunskapsöverföring. Det handlar inte så mycket om vad jag som lärare säger eller hur många gånger jag säger det. Studenterna måste själva vara aktiva och konstruera sin egen kunskap.
Men visst kan vi ibland känna samma frustration som Martina. Och det handlar verkligen inte bara om studenter. Exempel på att folk inte läser och förstår enkla instruktioner finns överallt: på jobbet, i bostadssrättsföreningen, i trafiken, på sociala medier, i nyheterna. Hur ska man hantera sin frustration inför den här till synes eviga och ofrånkomliga oförmågan att läsa, lyssna och förstå? Jag tänker så här: Sänk inte kraven. Justera inte förväntningarna. Men ge folk tid och utrymme. Jag har inga illusioner om att min kurs är viktigast i hela världen. I den stund jag undervisar är den förstås det för mig. Men alla mina studenter har sina egna unika bevekelsegrunder, sina egna anledningar att sitta i just mitt klassrum. En del vet inte riktigt varför de valde det här programmet. Det kanske verkade bra just då. En del studenter har en annan uppfattning om vad som borde prioriterats i kursen och gillar inte det urval av innehåll jag har gjort. Och kanske har en del av dem rätt.
Vi är alla isolerade i var sitt universum. Det enda sättet vi kan nå fram till varandra är genom att försöka förstå varandras verkligheter. Hur har ditt liv sett ut fram tills nu? Vad har du för värdegrund? Vad är det som får dig att skratta? Vad drömmer du om? Det här är inga frågor som jag har tid att ställa till alla mina 180 studenter. Jag lär mig aldrig ens deras namn. Men den mentala bild som jag skapar av dem som grupp är brokig och jag utgår från att de har 180 väl genomtänkta viljor som drar åt alla håll samtidigt. Och det är den här grundinställningen till andra människor som jag tror är något av det viktigaste att skaffa sig som lärare. Att det är unika och rationella människor i andra änden av den där kommunikationen som jag försöker mig på. Även om jag antagligen har lite bättre koll på själva ämnet är jag inte expert på deras behov, deras sätt att närma sig och bearbeta mitt budskap. Därför blir jag inte särskilt bitter när jag får indikationer på att de inte läser mina noga genomtänkta instruktioner. Jag gör samma sak själv. Inte orkar jag ta del av all information som sköljer över mig varje dag. Jag prioriterar och väljer det som förefaller vara mest viktigt för mig just nu. Och det måste få vara okej.
