Kommentar till 18 forskare

Det fladdrade förbi en rubrik i mitt flöde, en debattartikel “18 forskare: Universiteten måste själva börja klimatomställningen”. Och jag hickade till lite, vaddå börja?

Har vi inte redan börjat? Fokus i artikeln är ju vad vi som medarbetare vid universitet och högskolor behöver fokusera på för att bidra till klimatomställningen. Och ja – det är verkligen dags att leva i enlighet med det vi forskar fram. Byta till allt mer resfria möten med hjälp av digitala verktyg, använda överskottsenergi från serverhallar för att kyla en isbana, fundera över transportmedel till och från arbetsplatsen.

Den här typen av beteendeförändring och självrannsakan är väl ändå något som studenter fått med sig från förskoleåldern. Det vi i debattartikeln borde “börja med”, kommer vara självklart att vi gjort länge, för på sätt och vis är det de enkla åtgärderna.

Globala målen i en grundskola i Linköping

Den stora utmaningen, och den riktiga omställningen borde väl också vara att klimatsäkra våra utbildningar? Ha ett hållbarhetsperspektiv och ifrågasätta etablerade normer. Det kan vara riktigt jobbigt, men borde också vara en del i att säkra ett hållbart lärande. Eller vad säger du?

//Anna, IKT-pedagog

0

Revolution för en hållbar utveckling?

I skrivande stund har närmare 20 000 studenter vid franska universitet och högskolor skrivit under ett manifest där de väljer att ta ”framtiden i sina egna händer, genom att kollektivt bestämma [sig] för att inkludera en social och miljömässig ambition i såväl [sina] dagliga liv som i [sina] liv som framtida arbetstagare, och därigenom förändra den väg på vilken världen har slagit in och undvika en dödlig katastrof”[1]. Studenterna ifrågasätter ett ekonomiskt system som inte tar med den resursförbrukning på vilken vår ekonomi bygger i sina beräkningar och som därför blir blint inför konsekvenserna av att fortsätta på den inslagna vägen. De kritiserar också ett politiskt system som ägnar sig åt interna stridigheter istället för att formulera positiva framtidsvisioner och genomföra politik som bidrar till att de kan uppnås. Likaså kritiserar de en ideologi där individens självförverkligande och strävan efter egen vinning står i centrum och som framstår som alltmer ohållbar. Studenterna, många av dem från Frankrikes elitskolor för ingenjörer och ekonomer, säger sig vara beredda att rata de arbetsgivare som inte tar hållbarhetsproblemen på allvar och visar sig beredda att de facto agera på ett mer ansvarsfullt sätt.

Som universitetslärare med intresse för lärande för hållbar utveckling tycker vi detta manifest är intressant: Hur har studenterna utvecklat sin förmåga att kritisera och omvärdera grunderna, de för-givet-tagna utgångspunkterna, för en kapitalistisk ekonomi vars främsta mål är BNP-tillväxt? Hur har de utvecklat sin förmåga att kritisera och omvärdera den individualistiska ideologin som de menar leder oss allt närmre avgrunden? Hur har de tillägnat sig en värderingsgrund som går på tvärs mot den värderingsgrund som är rådande i vårt samhälle och som har gett dem modet att säga att de inte längre ställer upp på den? Är svaret på dessa frågor att de går på utbildningar som på ett konstruktivt sätt har lyckats integrera lärande för hållbar utveckling?

Lärande för hållbar utveckling innebär lärande som bidrar till att utveckla en förståelse för de hållbarhetsutmaningar som samhället möter; hur dessa utmaningar är skapade av (ohållbara) sociala och tekniska system och hur samverkan mellan dessa socio-tekniska system och dess komponenter ser ut. Det innebär även en förmåga att reflektera över sin professionella roll och sitt professionella ansvar i förhållande till en hållbar utveckling; att förstå relationen mellan sin profession och miljömässiga, sociala och ekonomiska system – liksom en vilja att förändra såväl dessa socio-tekniska system och strukturer som sina egna personliga beteende för att främja en hållbar utveckling. Med andra ord innebär det att man lär sig de förmågor och får den vilja som de franska studenterna uppvisar. Är detta något som franska universitet och högskolor aktivt jobbar med att utveckla hos sina studenter? Finns sådana aspekter med i deras lärandemål? Följer de upp sina studenters förmågor, förhållningssätt och värderingar i relation till en hållbar utveckling? Vi vet inte. Däremot vet vi att det svenska utbildningsväsendet, med ett fåtal positiva undantag, brister vad avser lärande för en hållbar utveckling (se UKÄ 2017) och att det är hög tid att förändra detta och fundera kring frågan: på vilket sätt kan vi förbereda våra studenter till att i sina yrkesliv främja en hållbar utveckling? Vad kan vi göra för att röra oss bort från teorier, ideologier och antaganden som ”i bästa fall för oss mot okunnighet och i värsta fall mot ren förnekelse”?[2]

Vi kan förstås jobba för att integrera lärande för hållbar utveckling på ett bättre sätt i våra utbildningar och i detta arbete också titta närmare på de positiva exempel som finns inom svensk universitets- och högskolesektor. T.ex. har Handelshögskolan sedan ett antal år tillbaka integrerat obligatoriska kurser och moment kring Global Challenges för samtliga sina ekonomstudenter. KTH försöker stärka lärande för en hållbar utveckling genom en vicerektor för hållbar utveckling, ett gemensamt centrum för att stödja lärare, verktygslåda med lärmaterial och kompetensutveckling för universitetslärare. Och vi kan lyssna på studenterna. I en mindre studie av programansvarigas attityder till lärande för hållbar som vi har genomfört uttryckte de programansvariga att studenterna har stor makt att påverka innehållet i sina utbildningar. Om studenterna visar intresse och trycker på för en förändring var de programansvariga mer villiga att genomföra de förändringar som krävs för att deras utbildningsprogram ska bidra med ingenjörer, ekonomer, jurister osv. som i sina framtida yrkesliv kan bidra till att främja hållbar utveckling. Vi hoppas därför att de franska studenternas upprop ska får spridning långt utanför Frankrikes gränser och därigenom påverka innehållet i och utformningen av utbildningar världen över. Vi ser gärna att en fransk revolution bli den tändande gnistan för en global omställning av högre utbildning mot att främja en hållbar utveckling.

/Cecilia Enberg & Ola Leifler

[1] “… prendre notre avenir en main en décidant collectivement d’anticiper et d’inclure dans notre quotidien et nos métiers une ambition sociale et environnementale, afin de changer de cap et ne pas finir dans l’impasse.”

[2] “Nous nous bornons au mieux à l’ignorance, au pire au déni.”

0

Promote or perish: Den akademiska mätokratin accelererar

En av många viktiga frågor som diskuterades häromveckan på den högskolepedagogiska konferensen Nätverk och Utveckling 2018 (NU2018 vid Mälardalens Högskola) var pedagogisk meritering. Det säger sig självt att vi som arbetar med utveckling av högskolans lärande och utveckling av professionen anser att pedagogisk meritering bör ta ett större utrymme i den totala meriteringen än vad som nu faktiskt sker. Många initiativ är på gång, inte minst pedagogiska meritportföljer som bidrar till att synliggöra lärares undervisning och bidrag till pedagogisk utveckling. Också LiU är en del av denna process.

Hittills har det nästan uteslutande varit publikationer som styrt bedömningar vid tjänstetillsättning och befordran. Detta är verkligen inte så konstigt med tanke på att skrivandet och publicering är det kanske främsta kapitalet som vi har som forskare, det som i sin tur öppnar vägen för akademiska tjänster och finansiering av forskning. Länge har det dock funnits en kritik mot detta system som fångas i den kanske mest kända akademiska aforismen: publish or perish. Aforismen har sin grund bland annat i de akademiska tjänsteordningar, t ex den amerikanska, som anger en tidsgräns mellan disputationen och sökandet av en fast tjänst, s.k. tenure track, det som vi på svenska idag kallar anställningsordning. Inom denna tidsrymd, traditionellt sex år, måste läraren/forskaren maximera sin akademiska output mätt i termer av antal publikationer vars värde vägs i relation till tidskrifternas impact, relevans och prestige. I ett sådant system är publish or perish en kamp mot tiden och för att samla på sig så många publikationer som möjligt. Det är inte alltid pedagogiska meriter överhuvudtaget vägs in. Den sökande löper risken att förvägras tenure och har då i värsta fall uttömt sina chanser till varaktig anställning. De senaste åren har sett en mobilisering av dem som på detta sätt ställt utanför det akademiska systemet och istället hänvisats till korta anställningskontrakt. De protesterar mot anställningsvillkoren och den stress som detta skapar.

Kritiken mot publish or perish handlar även om att produktion av vetenskapliga texter i volym premieras på bekostnad av innovation, kreativitet och brytandet av teoretiska och metodologiska normer. Det riskerar att standardisera forskningen och att göra den mer irrelevant för allmänheten eftersom den tenderar att försiggå i interna kretsar. Publish or perish-systemet har alltså även konsekvenser för kvaliteten på det intellektuella livet och moralen. Systemet tycks vara ett efterkrigsfenomen som sammanhänger med expansionen av den högre utbildningen. En av de bästa skildringarna av detta system finns i Kingsley Amis universitetskritiska roman Lucky Jim (1954) där huvudpersonen Jim Dixon med alla medel försöker att meritera sig för en akademisk tjänst. David Lodge har i flera av sina campusromaner (Changing Places (1975), Small World (1984) och Think (2001)) tagit upp samma tematik, på ett liknande komiskt sätt.

Det är inte själva skrivandet och publiceringen som är problemet utan mätningen av detta i volym och frekvens. Jerry Muller har i en ny bok, The Tyranny of Metrics (2018), diskuterat detta mätningsproblem och den regim som skapas i akademin på basis av den. Istället för en meritokrati har vi det som vi med en något klumpig benämning kan kalla en metrikokrati. Eller, ännu hellre, det som en kollega (tack Kosta!) kallar mätokrati. Uttrycket fungerar bättre på svenska än på engelska, men det är precis detta som Muller diskuterar i sin bok. Vi känner alla till hur mätning tar en viktig plats i de styrningsregimer som går under benämning New Public Management, och hur detta ytterligare accelereras av övervakning baserad på numeriska metoder, Big Data.

I en tid när publiceringsformerna förändras genom nya och sociala medier, gäller kanske inte längre publish or perish, utan vi löper risken att vara framgångsrika i publicering men ändå glömmas bort. Sociala mediekonsulter vill nu istället få oss att rikta blickarna mot hur vi marknadsför oss själva genom self-promotion. Istället för publish or perish håller en ny aforism tillika imperativ på att etableras: promote or perish. I en artikel i The Endocrinologist, en tidskrift som jag erkänner att jag inte läser till vardags, sägs lite anekdotiskt att totalt c:a två miljoner vetenskapliga artiklar publiceras per år, varav hälften aldrig läses och 90% aldrig blir citerade. I ett sådant enormt utbud gäller det att man syns och märks, annars försvinner man i glömska, oläst och ociterad. Att synas eller vara osynlig är alltså frågan. Uppmaningen är att vi måste vara aktiva för att synas. Råden vi får är följande: Koka ner varje forskningsinsats till en unik säljpunkt genom att betona vad som är nytt, viktigt och betydelsefullt för samhället. Var inte rädd, lyder uppmaningen, för att framstå som självförhärligande – det hör till genren. Om du ändå är besvärad kan du skämta eller blogga (!) om det. Dessutom kan samma nedkokta unika säljpunkt återanvändas i det oändliga. Den bör återanvändas enligt formeln COPE: Create Once, Publish Everywhere. Se till så att du använder alla tänkbara kanaler för detta genom att frikostigt lyfta din egen insats i så många kanaler som möjligt och gärna samtidigt, i Kudos, Research Gate, Fig Share, Twitter, samt att blogga, vlogga, maila och inkludera referenser i din epostsignatur. Du kan sedan mäta din egen framgång och impact genom mätverktygen i Kudos och Altmetric.

Promote or perish innebär absolut inte slutet på mätningens tyranni, snarare tvärtom. Nu kan vi mer än någonsin tidigare, om vi vill, optimera vår egen synlighet och samtidigt övervaka den både av oss själva och andra. Kul och spännande tycker en del. Bekymmersamt på kort och lång sikt tycker andra, bland annat med hänvisning till den ökande makten som den s.k. plattformskapitalismen har i akademin. Mätningens tyranni fortsätter. Mätokratin accelererar.

Därför blir det ännu viktigare att lyfta fram andra kvaliteter, t ex de pedagogiska i den akademiska meriteringen. Förvisso kommer dessa kanske också inom snar framtid att infogas i någon form av metrik.

/Per-Anders

0

Poddar om högre utbildning

Under de senaste åren har jag verkligen lärt mig uppskatta podcasts! Intresset tog fart när jag via en kollega (thanks Ericka!) upptäckte New Books Network. NBN började i Iowa City under ledning av Marshall Poe och är nu en del av Amherst College Press. Alltjämt är formatet för NBN samtal/intervjuer med författare till nya böcker. Omkring 100 sådana samtal publiceras varje månad inom bokstavligen alla tänkbara ämnesområden. Tänk vilken fantastisk möjlighet att på lediga stunder/eller på jobbet få lyssna till ett spännande samtal i ett av de många ämnen som intresserar oss! Det är som att lyssna på en bokrecension med skillnaden att författaren också är närvarande. Och det handlar mer om samtal och fördjupning än om bedömning och värdering. Education är ett av de större områdena på NBN och det finns i dagsläget omkring 200 sådana författarsamtal om utbildning, varav det senaste handlar om ras och respekt i pojkskolor i USA. En lite mer blygsam motsvarighet till NBN på svenska är Lära från Lärda med Fredrik Hillerborg. Han publicerar en intervju i veckan men hans program har precis som den amerikanska motsvarigheten formen av ett författarsamtal. Det senaste är en intervju med Miki Agerberg och dennes bok om alkohol och droger, Kidnappad hjärna. Hillerborgs urval spänner över många olika ämnesområden och ibland dyker utbildningsfrågor upp.

En typ av poddar som mer explicit handlar om högre utbildning knutna till tidskrifter inom området. Ett av de bästa exemplen är THE Podcast som drivs av Times Higher Education. Den podden förmedlar nyheter om högre utbildning framförallt från Storbritannien men även globalt lite mer från ett branschperspektiv. Den vänder sig både till lärare och administrativ personal. Den senaste podden från THE är en diskussion med några franska forskare om hur universiteten kan hantera de delvis motstridiga kraven på internationalisering/mobilitet och hållbarhet/klimatfrågan. Den amerikanska tidskriften Chronicle of Higher Education driver på motsvarande vis podden Re:Learning men den produktionen verkar ha gått i stå då den senaste publicerades för ett år sedan. Inside Higher Ed har lite bättre fart på sina poddar som förekommer i två varianter: Academic Minute som handlar om det breda fältet av frågor kring högre utbildning och The Pulse som mer specifikt är inriktad på IKT och teknik i utbildningen. Det senaste avsnittet av Academic Minute handlar om ’the politics of the head scarf’ med anledning av aktuella debatter runtom i Europa.

Av mer explicit relevans för dem med intressen att utveckla den högre utbildningens lärande och högskolepedagogik är Teaching in Higher Ed som drivs av Bonni Stachowiak i Kalifornien. Podden är explicit inriktad på kompetensutveckling av akademiska lärare och här finns många bra program att lyssna på. Det senaste programmet handlar om Critical Open Pedagogy. På den tillhörande webbsidan listas och länkas även en mängd relevanta resurser som nämns i programmet.

SRHE står för The Society for Research into Higher Education, baserad i Storbritannien. Deras podcast är lite mindre frekvent men blir särskilt aktiv i samband med någon av deras konferenser och det handlar huvudsakligen om att stödja och förmedla forskning om högre utbildning.

Radiostationen KUT 90,5, som ingår i NPR (National Public Radio), i Austin, Texas har en ambitiös utgivning av lite mer kritiskt inritade poddar om högre utbildning, Higher Ed. Det senaste avsnittet handlar om self-promotion i högre utbildning, något som det anses att vi alla (?) bör ägna oss åt. En brittisk podd med kritisk inriktning är Will Brehm’s Fresh Ed som kommer veckovis. Det senaste avsnittet är en intervju med Janja Komljenovic om hennes studie om LinkedIn och den makt som denna plattform har och får i högre utbildning.

Många av de resurser som jag här har nämnt, med undantag för Hillerborg, har sitt ursprung i Storbritannien och USA. I Sverige finns det också några andra poddar med relevans för högre utbildning men många av dessa som Humpodden vid Linnéuniversitetet, HT-samtal i Lund, Bildningspodden i Stockholmoch Vetenskapsrådets Curiepodden har en mer allmän inriktning. En av de få poddar med specifik relevans för högre utbildning i Sverige är LiUs och Didacticums egen IKT-podden – bravo Anna och Linnea!

/Per-Anders

0

Tema IKT och lärande – workshops via Didacticum

I mars var vår gruppering av IKT-pedagoger äntligen samlad i Didacticums regi – våren har ägnats åt att lära känna varandra och identifiera vanliga frågor från verksamheten, men också se vilka kompetenser vi tar med oss in i arbetet. Detta har, ihop med utvärderingar från Pedagogikdagarna och deltagande i bl a en utbildningsdag för LiTH, mynnat ut i ett antal områden vi fokuserar på genom en workshopserie under läsåret 2018/2019. Det handlar både om visuell kommunikation (Vetenskaplig illustration, film) och pedagogiska möjligheter med Lisam. Till nästa år fortsätter vi denna serie med ämnen såsom pedagogiska aspekter på videokonferensverktyget Zoom samt pedagogik online – vad kan en göra?

Välkomna att delta eller beställ en egen workshop till just er institution eller arbetslag!

0