Promote or perish: Den akademiska mätokratin accelererar

En av många viktiga frågor som diskuterades häromveckan på den högskolepedagogiska konferensen Nätverk och Utveckling 2018 (NU2018 vid Mälardalens Högskola) var pedagogisk meritering. Det säger sig självt att vi som arbetar med utveckling av högskolans lärande och utveckling av professionen anser att pedagogisk meritering bör ta ett större utrymme i den totala meriteringen än vad som nu faktiskt sker. Många initiativ är på gång, inte minst pedagogiska meritportföljer som bidrar till att synliggöra lärares undervisning och bidrag till pedagogisk utveckling. Också LiU är en del av denna process.

Hittills har det nästan uteslutande varit publikationer som styrt bedömningar vid tjänstetillsättning och befordran. Detta är verkligen inte så konstigt med tanke på att skrivandet och publicering är det kanske främsta kapitalet som vi har som forskare, det som i sin tur öppnar vägen för akademiska tjänster och finansiering av forskning. Länge har det dock funnits en kritik mot detta system som fångas i den kanske mest kända akademiska aforismen: publish or perish. Aforismen har sin grund bland annat i de akademiska tjänsteordningar, t ex den amerikanska, som anger en tidsgräns mellan disputationen och sökandet av en fast tjänst, s.k. tenure track, det som vi på svenska idag kallar anställningsordning. Inom denna tidsrymd, traditionellt sex år, måste läraren/forskaren maximera sin akademiska output mätt i termer av antal publikationer vars värde vägs i relation till tidskrifternas impact, relevans och prestige. I ett sådant system är publish or perish en kamp mot tiden och för att samla på sig så många publikationer som möjligt. Det är inte alltid pedagogiska meriter överhuvudtaget vägs in. Den sökande löper risken att förvägras tenure och har då i värsta fall uttömt sina chanser till varaktig anställning. De senaste åren har sett en mobilisering av dem som på detta sätt ställt utanför det akademiska systemet och istället hänvisats till korta anställningskontrakt. De protesterar mot anställningsvillkoren och den stress som detta skapar.

Kritiken mot publish or perish handlar även om att produktion av vetenskapliga texter i volym premieras på bekostnad av innovation, kreativitet och brytandet av teoretiska och metodologiska normer. Det riskerar att standardisera forskningen och att göra den mer irrelevant för allmänheten eftersom den tenderar att försiggå i interna kretsar. Publish or perish-systemet har alltså även konsekvenser för kvaliteten på det intellektuella livet och moralen. Systemet tycks vara ett efterkrigsfenomen som sammanhänger med expansionen av den högre utbildningen. En av de bästa skildringarna av detta system finns i Kingsley Amis universitetskritiska roman Lucky Jim (1954) där huvudpersonen Jim Dixon med alla medel försöker att meritera sig för en akademisk tjänst. David Lodge har i flera av sina campusromaner (Changing Places (1975), Small World (1984) och Think (2001)) tagit upp samma tematik, på ett liknande komiskt sätt.

Det är inte själva skrivandet och publiceringen som är problemet utan mätningen av detta i volym och frekvens. Jerry Muller har i en ny bok, The Tyranny of Metrics (2018), diskuterat detta mätningsproblem och den regim som skapas i akademin på basis av den. Istället för en meritokrati har vi det som vi med en något klumpig benämning kan kalla en metrikokrati. Eller, ännu hellre, det som en kollega (tack Kosta!) kallar mätokrati. Uttrycket fungerar bättre på svenska än på engelska, men det är precis detta som Muller diskuterar i sin bok. Vi känner alla till hur mätning tar en viktig plats i de styrningsregimer som går under benämning New Public Management, och hur detta ytterligare accelereras av övervakning baserad på numeriska metoder, Big Data.

I en tid när publiceringsformerna förändras genom nya och sociala medier, gäller kanske inte längre publish or perish, utan vi löper risken att vara framgångsrika i publicering men ändå glömmas bort. Sociala mediekonsulter vill nu istället få oss att rikta blickarna mot hur vi marknadsför oss själva genom self-promotion. Istället för publish or perish håller en ny aforism tillika imperativ på att etableras: promote or perish. I en artikel i The Endocrinologist, en tidskrift som jag erkänner att jag inte läser till vardags, sägs lite anekdotiskt att totalt c:a två miljoner vetenskapliga artiklar publiceras per år, varav hälften aldrig läses och 90% aldrig blir citerade. I ett sådant enormt utbud gäller det att man syns och märks, annars försvinner man i glömska, oläst och ociterad. Att synas eller vara osynlig är alltså frågan. Uppmaningen är att vi måste vara aktiva för att synas. Råden vi får är följande: Koka ner varje forskningsinsats till en unik säljpunkt genom att betona vad som är nytt, viktigt och betydelsefullt för samhället. Var inte rädd, lyder uppmaningen, för att framstå som självförhärligande – det hör till genren. Om du ändå är besvärad kan du skämta eller blogga (!) om det. Dessutom kan samma nedkokta unika säljpunkt återanvändas i det oändliga. Den bör återanvändas enligt formeln COPE: Create Once, Publish Everywhere. Se till så att du använder alla tänkbara kanaler för detta genom att frikostigt lyfta din egen insats i så många kanaler som möjligt och gärna samtidigt, i Kudos, Research Gate, Fig Share, Twitter, samt att blogga, vlogga, maila och inkludera referenser i din epostsignatur. Du kan sedan mäta din egen framgång och impact genom mätverktygen i Kudos och Altmetric.

Promote or perish innebär absolut inte slutet på mätningens tyranni, snarare tvärtom. Nu kan vi mer än någonsin tidigare, om vi vill, optimera vår egen synlighet och samtidigt övervaka den både av oss själva och andra. Kul och spännande tycker en del. Bekymmersamt på kort och lång sikt tycker andra, bland annat med hänvisning till den ökande makten som den s.k. plattformskapitalismen har i akademin. Mätningens tyranni fortsätter. Mätokratin accelererar.

Därför blir det ännu viktigare att lyfta fram andra kvaliteter, t ex de pedagogiska i den akademiska meriteringen. Förvisso kommer dessa kanske också inom snar framtid att infogas i någon form av metrik.

/Per-Anders

0
Posted in Didacticum, IKT-spaningar, Sociala medier.

2 Comments

  1. Jag är helt klart mycket positiv till OA och Open Science! Kanske har jag en lite för cynisk blick, men jag tycker att vårt beroende av print- och plattformskapitalismen är för stort. OA och OS kanske kan råda bot på det, åtminstone sätta käppar i hjulet!

    0
  2. Intressant! Det här är verkligen den del av akademien som jag inte riktigt kan greppa, men som är en realitet för de flesta. Vad har du för tankar kring det här med Open Access/Open science?

    0

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *