Digitalisering dras med ett envist rykte


Replik till Peter Svensson, Universitetsläraren 23/9: Varför är digitalisering av högskolan så viktig?

Digitalisering dras med ett envist rykte: att den ska utgöra lösningen på många effektivitets- och kostnadsbesparingskrav inom akademien.

Den bilden baseras på teknikoptimism och innovationsglädje i ett land som satsat mycket på välutbyggd infrastruktur för IT. Dessvärre är digitalisering som vilket nytt verktyg som helst; det kräver kunskap om studenters lärande för att verktyget ska göra nytta. Masskommunikation och digitalisering av fel delar av utbildningen kommer inte att utveckla studenters lärande.

En universitetslärare behöver ges tid och incitament för att utveckla en pedagogisk meritportfölj, där hen har en blandning av digitala och analoga verktyg som i det längre perspektivet kan skapa mervärden såsom kvalitet i utbildningen och kompetensen att möta studenter med olika förutsättningar till lärande. Digital utveckling leder snarare till fler möjligheter till möten mellan lärare och studenter än tvärtom, men även till fler möjligheter till möten mellan studenter. Att förklara, diskutera och bearbeta material tillsammans med andra studenter kan vara minst lika värdefullt som mötet mellan lärare och studenten.

Digitalisering i högskolan kan även innebära att högre utbildning kan bli mer tillgängligt för målgrupper som annars inte skulle ha möjlighet att studera, vilket bidrar till utvecklingen av ett livslångt lärande. Emellertid kräver detta resurser för pedagogisk utveckling med hjälp av digitalisering. En lärplattform är inte självinstruerande och inte heller särskilt motiverande att interagera med utan en tydlig och genomtänkt kursdesign. Kursdesignen behöver anpassas för de tillgängliga kommunikationskanalerna, där möten mycket väl kan ske både synkront, på plats, ”i köttet” och med hjälp av videokonferensverktyg där det både går att hålla föreläsningar, seminarier och grupparbeten – helt online. En annan typ av interaktion kan ske asynkront – utan exakt tid och plats. Det kan vara feedback på en studenttext, inspelad i form av en intalad skärminspelning att ta del av när det passar studenten eller kollaborativa uppgifter med hjälp av diskussionsforum och wikis.

Självklart kräver ett nytt verktyg och nya kommunikationskanaler en viss invänjning, men min erfarenhet är att det ger en mer likvärdig möjlighet att delta, bidra och samtala. Fler vågar ställa frågor till föreläsaren då de kan välja mellan att skriva och att tala.

Digitaliseringen ger också möjligheter att stötta den typen av inlärning som kan behöva repetition. Studenter kan själva välja hur många gånger de behöver ta del av vissa typer av material innan begreppen faktiskt blir begripliga. Text kan stöttas upp av filminstruktioner eller poddavsnitt. Det går att skapa en databas av övningsfrågor för duggor eller andra övningar som kan hjälpa fram till en fördjupande insikt om sådant som även ska behandlas vid en tentamen eller seminarium. Det är inte ens säkert att det är läraren själv som behöver skapa dessa frågor, filmer, poddavsnitt – kanske läggs det arbetet på studenterna för att bearbeta, värdera och analysera kursinnehåll och därmed bygga in en lärandeaktivitet.

Allt är egentligen en fråga om att se digitaliseringen som en del i den pedagogiska verktygslådan där både analoga och digitala verktyg samsas. Det som sen utgör en framgångsrik kursdesign är en kombination av dessa verktyg och aktiviteter som växer fram i relation till ämnet, ämnets didaktik och vilken typ av studentgrupp du ska möta. Att erbjuda alternativ till det fysiska mötet kan ge en ökad grad av tillgänglighet. Ibland kan faktiskt det riktiga samtalet, med ögonkontakt vara direkt avskräckande. Samtal – ja. Diskussioner – ja. Men det måste inte bara ske IRL för att uppnå önskat resultat.

Jag håller med Peter Svensson om att det behövs tid. Tid att följa utvecklingen kring digitalisering av högskolepedagogik, för att bättre kunna visa på vilka pedagogiska vinster digitaliseringen kan ge när snacket börjar mala på om effektivitet och kostnadsbesparingar. Lösningen är inte att analogisera mera – utan att digitalisera medvetet och strategiskt sett till önskat resultat. I mitt fall – utveckla lärandeaktiviteter som gynnar studenters lärande med både digitala och analoga verktyg.

Anna F Söderström

Pedagogisk utvecklare inriktning IKT, högskolepedagogiskt centrum Didacticum, Linköpings universitet

Har bidragit till antologin Hrastinski, S. (Red.) Digitalisering av högre utbildning, Studentlitteratur, 2018.

Även Stefan Hrastinski har 3/10 skrivit en replik på detta debattinlägg: Digitalisering kan användas för pedagogisk utveckling.

2+
Posted in Didacticum and tagged , , .

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *