Inspelningsrummen – bilder från Valla och Norrköping

Inspelningsrum Kopparhammaren 7, Norrköping

Inspelningsrum Kopparhammaren 7, Norrköping

 

Inspelningsrum Studenthuset, Valla

Inspelningsrum Studenthuset, Valla

Rummen börjar bli klara – här kan du som anställd jobba med ljudinspelning. I datorerna finns programmet Camtasia som funkar fint tillsammans med PowerPoint, och ger utökade möjligheter till redigering och att jobba med olika visuella uttryck. Det vi IKT-pedagoger jobbar med nu är också att ta fram pedagogiskt material – hur kan en tänka för att skapa den här typen av material?

P.S Kudos till Universitetsbiblioteket som kunde fixa fram ordentligt med böcker som genast gjorde rummet i Studenthuset mysigare och mer ljuddämpat. D.S

0

Varför bloggar jag egentligen?

Det började nog egentligen med det här:

ICQ

ICQ (chatklient)

Innan kl 18 på vardagar kostade internetuppkoppling 5:50:-/minut så det gällde att invänta rätt klockslag för att kunna chatta med andra människor. I samma veva (sent 90-tal) skaffade jag min första e-postadress och skapade en hemsida med stor hjälp av Annica Tigers HTML-guide. Det kändes som ett naturligt steg från en uppväxt präglad av skrivande, ritande och vilja att uttrycka mig. Min familj var också väldigt tidiga med PC och dataspel.

De första hemsidorna som skapats av privatpersoner kunde handla om lite allt möjligt, men rätt snart blev det nischen Dagbok på nätet som jag kom att anamma. Och denna nisch blev en slags gemenskap där många lärde känna varandra med hjälp av chatklienten ICQ, men också genom möten IRL.

I samma veva började jag även fundera över det här med upphovsrätt på bilder, det florerade skräckexempel som lett till böter om du snodde någon annans bild och publicerade det på din hemsida – så jag helgarderade mig när jag skapade hemsidan om Kristina från Duvemåla. Lösningen blev att fotografera så mycket det bara gick på egen hand, framkalla och scanna in papperskopiorna. Det blev som ett slags fanzin – fast online.

Kristina från Duvemåla – an un-official fanpage in English

Internet var (och är) något fantastiskt för en nörd som jag! Jag hittade snabbt ett socialt sammanhang både i relation till mitt skrivande och intresse för Vilhelm Moberg, Kristina från Duvemåla och ABBA. Efter ett tag började jag känna att det var lite väl publikt att skriva i eget namn. Hemsidan med dagbok var en rätt öppenhjärtig kanal, som efter ett tag blev allt mer nischad mot mina intressen. I början av 00-talet slapp jag äntligen det rätt manuella och långtråkiga kodandet av hemsidan, då dök bloggverktyg som t ex Movable Type, Blogger och WordPress upp. Det gjorde det lättare att skapa tydliga kategorier och etiketter för inläggens innehåll. Nu kunde en fokusera mer på att skapa innehåll och form och det uppskattade jag väldigt mycket.

 

 

Hemsida blev blogg

Att ha en närvaro på internet har alltid gjort mig nyfiken på vad som är på gång inom sociala medier. På många sätt ser jag det som grunden till min nuvarande yrkesroll. Men jag har också haft perioder av prestationsångest och behov av att skriva för en väldigt begränsad skara människor. I och med forum såsom Helgon och Lunarstorm var det enkelt att använda ett alias och ändå kunna interagera med andra, men det jag alltid återkommit till även i nyare kanaler är att kommunicera som Sakletaren. Det namnet har fått följa med mig på Twitter och även Instagram. Det blev ett slags personligt, men sällan privat alias som hänger med än.

Presentation till min dagbok på nätet 2001

Första bloggen med bloggverktyg – 2003

Nischad blogg – inrikting loppis, second hand, 2013

 

Men blogg då – är inte det hopplöst ute? Borde vi inte alla lära oss TikTok eller Instagram? Ska vi ha en YouTube-kanal?

Det jag tycker är styrkan med bloggen som verktyg för kommunikation är att det ger oss alla en etablerad kanal med ett verktyg som många känner igen på nätet idag. Det ger oss möjlighet att arbeta med text, bild och video för att berätta berättelsen om Didacticum från olika håll och vinklar. Ibland kanske det är genom en akademiskt genomarbetad artikel, ibland med en bild från en konferens vid varit på, ibland kanske ett debattinlägg. Det ska vara en blandning, det ska vara lite mer informellt än vad en del av oss kanske är van vid. Ett blogginlägg är lätt att dela, både i egna nätverk eller via vår hemsida. Det jag önskar framöver är lite andra röster här, för även om jag gärna fortsätter att skriva, illustrera och kommentera digitalisering och högskolepedagogik, så blir det lätt lite ensidigt.

3 korta tips:

  • Hellre korta inlägg ofta, än ett långt oerhört sällan.
  • Länka gärna till saker du tar upp i blogginlägget, istället för att skapa en referenslista i slutet.
  • Förtydliga vad inlägget handlar om genom att placera det i rätt kategori och ange sk tags.

Lycka till!

4+

Inspelningsrum vid LiU

När kontorsmiljön inte längre funkar för ljudinspelning – nya resurser på gång! 

Just nu samarbetar IT och Didacticum för att skapa inspelningsrum för undervisande personal vid LiU. Fokus är ljudinspelning, t ex till din powerpoint-presentation. Det kommer finnas ett rum på Valla (Studenthuset), två i Norrköping och ett på US. Tekniken på plats är av typen USB-mikrofon, hörlurare, dator (med relevanta program) och skärm. Miljön är inredd med ljuddämpande material och bokning kommer ske via TimeEdit.

Tanken är att vi inviger dessa rum efter nyår!

 

0

Digitalisering dras med ett envist rykte


Replik till Peter Svensson, Universitetsläraren 23/9: Varför är digitalisering av högskolan så viktig?

Digitalisering dras med ett envist rykte: att den ska utgöra lösningen på många effektivitets- och kostnadsbesparingskrav inom akademien.

Den bilden baseras på teknikoptimism och innovationsglädje i ett land som satsat mycket på välutbyggd infrastruktur för IT. Dessvärre är digitalisering som vilket nytt verktyg som helst; det kräver kunskap om studenters lärande för att verktyget ska göra nytta. Masskommunikation och digitalisering av fel delar av utbildningen kommer inte att utveckla studenters lärande.

En universitetslärare behöver ges tid och incitament för att utveckla en pedagogisk meritportfölj, där hen har en blandning av digitala och analoga verktyg som i det längre perspektivet kan skapa mervärden såsom kvalitet i utbildningen och kompetensen att möta studenter med olika förutsättningar till lärande. Digital utveckling leder snarare till fler möjligheter till möten mellan lärare och studenter än tvärtom, men även till fler möjligheter till möten mellan studenter. Att förklara, diskutera och bearbeta material tillsammans med andra studenter kan vara minst lika värdefullt som mötet mellan lärare och studenten.

Digitalisering i högskolan kan även innebära att högre utbildning kan bli mer tillgängligt för målgrupper som annars inte skulle ha möjlighet att studera, vilket bidrar till utvecklingen av ett livslångt lärande. Emellertid kräver detta resurser för pedagogisk utveckling med hjälp av digitalisering. En lärplattform är inte självinstruerande och inte heller särskilt motiverande att interagera med utan en tydlig och genomtänkt kursdesign. Kursdesignen behöver anpassas för de tillgängliga kommunikationskanalerna, där möten mycket väl kan ske både synkront, på plats, ”i köttet” och med hjälp av videokonferensverktyg där det både går att hålla föreläsningar, seminarier och grupparbeten – helt online. En annan typ av interaktion kan ske asynkront – utan exakt tid och plats. Det kan vara feedback på en studenttext, inspelad i form av en intalad skärminspelning att ta del av när det passar studenten eller kollaborativa uppgifter med hjälp av diskussionsforum och wikis.

Självklart kräver ett nytt verktyg och nya kommunikationskanaler en viss invänjning, men min erfarenhet är att det ger en mer likvärdig möjlighet att delta, bidra och samtala. Fler vågar ställa frågor till föreläsaren då de kan välja mellan att skriva och att tala.

Digitaliseringen ger också möjligheter att stötta den typen av inlärning som kan behöva repetition. Studenter kan själva välja hur många gånger de behöver ta del av vissa typer av material innan begreppen faktiskt blir begripliga. Text kan stöttas upp av filminstruktioner eller poddavsnitt. Det går att skapa en databas av övningsfrågor för duggor eller andra övningar som kan hjälpa fram till en fördjupande insikt om sådant som även ska behandlas vid en tentamen eller seminarium. Det är inte ens säkert att det är läraren själv som behöver skapa dessa frågor, filmer, poddavsnitt – kanske läggs det arbetet på studenterna för att bearbeta, värdera och analysera kursinnehåll och därmed bygga in en lärandeaktivitet.

Allt är egentligen en fråga om att se digitaliseringen som en del i den pedagogiska verktygslådan där både analoga och digitala verktyg samsas. Det som sen utgör en framgångsrik kursdesign är en kombination av dessa verktyg och aktiviteter som växer fram i relation till ämnet, ämnets didaktik och vilken typ av studentgrupp du ska möta. Att erbjuda alternativ till det fysiska mötet kan ge en ökad grad av tillgänglighet. Ibland kan faktiskt det riktiga samtalet, med ögonkontakt vara direkt avskräckande. Samtal – ja. Diskussioner – ja. Men det måste inte bara ske IRL för att uppnå önskat resultat.

Jag håller med Peter Svensson om att det behövs tid. Tid att följa utvecklingen kring digitalisering av högskolepedagogik, för att bättre kunna visa på vilka pedagogiska vinster digitaliseringen kan ge när snacket börjar mala på om effektivitet och kostnadsbesparingar. Lösningen är inte att analogisera mera – utan att digitalisera medvetet och strategiskt sett till önskat resultat. I mitt fall – utveckla lärandeaktiviteter som gynnar studenters lärande med både digitala och analoga verktyg.

Anna F Söderström

Pedagogisk utvecklare inriktning IKT, högskolepedagogiskt centrum Didacticum, Linköpings universitet

Har bidragit till antologin Hrastinski, S. (Red.) Digitalisering av högre utbildning, Studentlitteratur, 2018.

Även Stefan Hrastinski har 3/10 skrivit en replik på detta debattinlägg: Digitalisering kan användas för pedagogisk utveckling.

2+