Professor TV

Professor TV håller föreläsning

I början av 70-talet var LiU pionjärer när det gällde att använda teknik för att distribuera undervisning. Kraven på utökat antal studieplatser inom ingenjörsprogrammen i Sverige resulterade i tre års försök i början av 70-talet med tv:n som obligatorisk undervisningsteknologi. Studenterna utsåg t o m en Professor TV, men efter en tid lades projektet med tv-universitetet ner efter mycket debatt och kritik i media, från studenter och andra instanser. Utbildningspaket distribuerades live, centralstyrt från studion i Stocksund utan möjlighet att pausa och interagera med föreläsaren. Det sades försämra studenternas studieresultat och var inte den resursbesparing som det var tänkt innan.

TV-undervisning vid LiU (då LiH) 1970

Men fast detta har legat som en tung, blöt filt över alla typer av IKT-initiativ vid LiU sen 70-talet är det viktigt att inte enbart se det som ett misslyckande. Det finns lärdomar att ta med sig, t ex den om att det är viktigt att deltagarna som förväntas lyssna på en mediedistribuerad föreläsning också har en naturlig väg för interaktion. Det kan vara via en moderator, chat eller digitala responssystem. Det är också viktigt att fundera över det traditionella föreläsningsformatet, vilka lärande-aktiviteter bör ske live och vilka passar bättre i ett digitalt rum? Det är med en bra blandning av pedagogiskt tänk, studenters möjlighet att interagera, lärarnas möjlighet att avsätta tid för att lära sig systemet ordentligt och även hitta sina vägval ihop med kollegor i en ständigt pågående diskussion som vi tar oss an utmaningarna med ett decentraliserat läkarprogram och även utvidgningen av förskollärarprogrammet vid campus Småland.

Terminen startar – premiär för decentraliserat läkarprogram

Läs gärna Lennart Sturessons bok TV som undervisningsteknologi (2005) för mer insikter om försöken på 70-talet.

0

Podcast om högskolepedagogik

På ett universitet producerar vi väldigt stora mängder text. Vi skriver avhandlingar, papers, kompendier, läroböcker och bloggposter. Det skrivna ordet är det självklara sättet att producera material och sprida kunskap inom akademin. Text har stora fördelar: det är lätt att producera och kräver litet lagringsutrymme. Dessutom kan skriven text antingen läsas (och visualiseras med olika typsnitt och storlekar) eller bli uppläst, till exempel av ett automatiserat textuppläsningsprogram.

Text är dock bara ett sätt att kommunicera. Eftersom omväxling förnöjer har jag hittat en podcast som handlar om högskolepedagogik, där Bonni Stachowiak intervjuar olika personer som arbetar inom högre utbildning. Den har en tydlig inriktning på amerikansk universitetskultur, men många teman är applicerbara även i vår svenska kontext. Podcasten heter Teaching in Higher Ed skrivande stund finns det 241 avsnitt fördelade på fyra huvudteman (Digital pedagogy, Our students, Work/Life, Teaching).

0

Promote or perish: Den akademiska mätokratin accelererar

En av många viktiga frågor som diskuterades häromveckan på den högskolepedagogiska konferensen Nätverk och Utveckling 2018 (NU2018 vid Mälardalens Högskola) var pedagogisk meritering. Det säger sig självt att vi som arbetar med utveckling av högskolans lärande och utveckling av professionen anser att pedagogisk meritering bör ta ett större utrymme i den totala meriteringen än vad som nu faktiskt sker. Många initiativ är på gång, inte minst pedagogiska meritportföljer som bidrar till att synliggöra lärares undervisning och bidrag till pedagogisk utveckling. Också LiU är en del av denna process.

Hittills har det nästan uteslutande varit publikationer som styrt bedömningar vid tjänstetillsättning och befordran. Detta är verkligen inte så konstigt med tanke på att skrivandet och publicering är det kanske främsta kapitalet som vi har som forskare, det som i sin tur öppnar vägen för akademiska tjänster och finansiering av forskning. Länge har det dock funnits en kritik mot detta system som fångas i den kanske mest kända akademiska aforismen: publish or perish. Aforismen har sin grund bland annat i de akademiska tjänsteordningar, t ex den amerikanska, som anger en tidsgräns mellan disputationen och sökandet av en fast tjänst, s.k. tenure track, det som vi på svenska idag kallar anställningsordning. Inom denna tidsrymd, traditionellt sex år, måste läraren/forskaren maximera sin akademiska output mätt i termer av antal publikationer vars värde vägs i relation till tidskrifternas impact, relevans och prestige. I ett sådant system är publish or perish en kamp mot tiden och för att samla på sig så många publikationer som möjligt. Det är inte alltid pedagogiska meriter överhuvudtaget vägs in. Den sökande löper risken att förvägras tenure och har då i värsta fall uttömt sina chanser till varaktig anställning. De senaste åren har sett en mobilisering av dem som på detta sätt ställt utanför det akademiska systemet och istället hänvisats till korta anställningskontrakt. De protesterar mot anställningsvillkoren och den stress som detta skapar.

Kritiken mot publish or perish handlar även om att produktion av vetenskapliga texter i volym premieras på bekostnad av innovation, kreativitet och brytandet av teoretiska och metodologiska normer. Det riskerar att standardisera forskningen och att göra den mer irrelevant för allmänheten eftersom den tenderar att försiggå i interna kretsar. Publish or perish-systemet har alltså även konsekvenser för kvaliteten på det intellektuella livet och moralen. Systemet tycks vara ett efterkrigsfenomen som sammanhänger med expansionen av den högre utbildningen. En av de bästa skildringarna av detta system finns i Kingsley Amis universitetskritiska roman Lucky Jim (1954) där huvudpersonen Jim Dixon med alla medel försöker att meritera sig för en akademisk tjänst. David Lodge har i flera av sina campusromaner (Changing Places (1975), Small World (1984) och Think (2001)) tagit upp samma tematik, på ett liknande komiskt sätt.

Det är inte själva skrivandet och publiceringen som är problemet utan mätningen av detta i volym och frekvens. Jerry Muller har i en ny bok, The Tyranny of Metrics (2018), diskuterat detta mätningsproblem och den regim som skapas i akademin på basis av den. Istället för en meritokrati har vi det som vi med en något klumpig benämning kan kalla en metrikokrati. Eller, ännu hellre, det som en kollega (tack Kosta!) kallar mätokrati. Uttrycket fungerar bättre på svenska än på engelska, men det är precis detta som Muller diskuterar i sin bok. Vi känner alla till hur mätning tar en viktig plats i de styrningsregimer som går under benämning New Public Management, och hur detta ytterligare accelereras av övervakning baserad på numeriska metoder, Big Data.

I en tid när publiceringsformerna förändras genom nya och sociala medier, gäller kanske inte längre publish or perish, utan vi löper risken att vara framgångsrika i publicering men ändå glömmas bort. Sociala mediekonsulter vill nu istället få oss att rikta blickarna mot hur vi marknadsför oss själva genom self-promotion. Istället för publish or perish håller en ny aforism tillika imperativ på att etableras: promote or perish. I en artikel i The Endocrinologist, en tidskrift som jag erkänner att jag inte läser till vardags, sägs lite anekdotiskt att totalt c:a två miljoner vetenskapliga artiklar publiceras per år, varav hälften aldrig läses och 90% aldrig blir citerade. I ett sådant enormt utbud gäller det att man syns och märks, annars försvinner man i glömska, oläst och ociterad. Att synas eller vara osynlig är alltså frågan. Uppmaningen är att vi måste vara aktiva för att synas. Råden vi får är följande: Koka ner varje forskningsinsats till en unik säljpunkt genom att betona vad som är nytt, viktigt och betydelsefullt för samhället. Var inte rädd, lyder uppmaningen, för att framstå som självförhärligande – det hör till genren. Om du ändå är besvärad kan du skämta eller blogga (!) om det. Dessutom kan samma nedkokta unika säljpunkt återanvändas i det oändliga. Den bör återanvändas enligt formeln COPE: Create Once, Publish Everywhere. Se till så att du använder alla tänkbara kanaler för detta genom att frikostigt lyfta din egen insats i så många kanaler som möjligt och gärna samtidigt, i Kudos, Research Gate, Fig Share, Twitter, samt att blogga, vlogga, maila och inkludera referenser i din epostsignatur. Du kan sedan mäta din egen framgång och impact genom mätverktygen i Kudos och Altmetric.

Promote or perish innebär absolut inte slutet på mätningens tyranni, snarare tvärtom. Nu kan vi mer än någonsin tidigare, om vi vill, optimera vår egen synlighet och samtidigt övervaka den både av oss själva och andra. Kul och spännande tycker en del. Bekymmersamt på kort och lång sikt tycker andra, bland annat med hänvisning till den ökande makten som den s.k. plattformskapitalismen har i akademin. Mätningens tyranni fortsätter. Mätokratin accelererar.

Därför blir det ännu viktigare att lyfta fram andra kvaliteter, t ex de pedagogiska i den akademiska meriteringen. Förvisso kommer dessa kanske också inom snar framtid att infogas i någon form av metrik.

/Per-Anders

0

Finns det en kurs i e-lärande?

Frågan har kommit ett antal gånger det här året, och det väcker i vanlig ordning nya motfrågor från min sida: Vad är e-lärande för dig? Hur ser ditt sätt att designa kurser ut idag och hur skulle du vilja vidareutveckla det med en e-dimension? Vilken it-infrastruktur har du tillgång till? Har du något administrativt stöd som kan påverkas av en förändring av kursens design om du t ex använder en lärplattform? (i vårt fall LISAM).

Men låt nu inte alla motfrågor avskräcka dig – börja i en liten skala. Fundera över hur din kurs ser ut idag och vilka delar du kan och vill utveckla med hjälp av både analoga och digitala aktiviteter. Internt inom LiU finns det både kurser från LiU IT, med fokus på vår lärplattform Lisam, och möjlighet att ta hjälp av en pedagog inom IKT och e-lärande, det är en viktig del i att identifiera och skapa större förståelse för den it-infrastruktur vi faktiskt har vid LiU.

Kort sammanfattat – vad som finns internt för anställda vid LiU

  • LiU IT Utbildningar – ger dig kunskap om hur verktygen i den IT-miljö vi använder vid LiU fungerar.
  • LiU IT Lisam – ger dig kunskap om hur vår gemensamma lärplattform funkar.
  • Didacticums Ta hjälp av en pedagog – ger dig kunskap om hur och vad du kan tänka på vid pedagogisk utveckling av ditt innehåll, med eller utan digitala verktyg/aktiviteter.

Sen finns det alltid möjlighet att plocka infallsvinklar och input från andra håll – jag är själv nyfiken på bl a en kurs vid Umeå universitet med titeln Design av digital didaktik och även en intern kurs på Lunds universitet med namnet Kursdesign med fokus på blended learning.

Den mest kritiska aspekten av alla – vid all typ av utvecklingsarbete, är det där med tid! Tid att lära sig nya verktyg, tid att fundera, bolla med andra, förändra och utvärdera. Tid att göra allt detta på arbetstid.

0

Plattformskapitalismen och den högre utbildningen

Med utgångspunkt från ekonomiska och teknologiska variabler benämns vår tid på många olika sätt: ’sharing economy’, ’gig economy’, ’knowledge economy’, ’peer production’ etc. Många av dessa benämningar framställs som synnerligen gynnsamma för oss konsumenter med sina löften om entreprenörsskap, flexibilitet och hur vi kan optimera våra (digitala) liv och att det är vi som användare och våra aktiviteter tillsammans med andra som utgör det verkliga inflytandet. Förvisso är den nya teknikens kvalitativa inflytande över våra liv omöjlig att bortse ifrån, och visst har den många fördelar, inte minst upplevelsen av att vår delaktighet räknas. Men när vi ser det på det sättet så bekräftar vi samtidigt den försåtligt användarvänliga logik som finns i de ovanstående begreppen och vi riskerar att bortse från viktiga faktorer som värdet av vår medverkan och synligheten av de affärsmodeller som gör vår medverkan så värdefull.

En alternativ term som dykt upp på senare tid för att beteckna vår tid och dess dominerande produktionsformer är plattform, t ex i Nick Srniceks Platform Capitalism (2017). Plattform är en strukturell metafor som har vissa likheter med andra benämningar på infrastrukturer som tidigare använts, t ex nätverk, kanal eller medium. Den betecknar en upphöjd yta, avsedd för någon kommande ospecificerad aktivitet, en slags neutral arena. Srnicek definierar dem som digitala infrastrukturer som möjliggör interaktion mellan två eller flera grupper. Plattformarna, fortsätter han, är mellanhänder som för samman olika grupper av användare: kunder, annonsörer, tjänster, producenter, medborgare och fysiska objekt. Mer direkt syftar plattform på de dominerande digitala företagen i vår tid, det som vi till vardags uppfattar som sociala medier: Google, Facebook, Microsoft, Apple, YouTube m fl. Råmaterialet är kvantifierade data i stora mängder. Affärsmodellen bygger på att skapa tillit mellan olika aktörer. Precis som ovanstående benämningar, är plattform en benämning som ofta används av företagen själva men det har den fördelen att den samtidigt kan vara attraktiv för flera av de aktörer som bygger upp dess aktiviteter. För användarna (du och jag) framstår den som egalitär och tillgänglig för det innehåll som vi själva producerar. Den är också attraktiv för kommersiella producenter och annonsörer. Samtidigt framstår plattformen som en neutral förmedlare av sådant som användarna producerar och kan alltså inte hållas ansvarig för detta innehåll. Att det inte riktigt är så enkelt att de sociala medierna är neutrala plattformar visar den roll som Facebook och Twitter spelat i det amerikanska presidentvalet 2016. För dem som kritiskt analyserar den digitala tidsåldern är analysen av plattformskapitalismen ett sätt att synliggöra dess historiska framväxt och dess betydelse för att strukturera ekonomiska och sociala relationer.

Och fast vi kanske inte tänker på det är utbildningen också ett prioriterat objekt för plattformstänkandet. I dagarna diskuteras t ex Stockholms stads satsning på en gemensam Skolplattform som inledningsvis tycks dras med en del problem. Och i den högre utbildningen verkar plattformarna i olika funktioner som för de flesta av oss har blivit helt oumbärliga. På LiU har vi LISAM och de andra lärosätena har sina egna motsvarigheter. Och vem kan säga nej till lite bidrag från plattformsföretagen i en tid av resursknapphet. Även inom utbildningen bygger plattformarna på samma bägge principer som i andra sammanhang, nämligen datafiering där alla aspekter av den sociala interaktionen kvantifieras och blir ett instrument för kontroll, bedömning och styrning. Den andra processen är kommodifiering där någon form av profit skapas av de aktiviteter som utförs på plattformen. Kanske gäller det senare i mycket mindre uträckning sådana plattformar som LISAM och Skolplattformen, som ju har statliga respektive kommunala huvudmän, men vad vi egentligen om hur de data som generas där faktiskt används och vem som egentligen äger dem. Ett par extrema exempel på plattformiseringen av utbildningen är AltSchool och Coursera. AltSchool som ’ännu bara finns i ett experimentstadium är den helt avreglerade skolan som saknar både lokaler och lärare och helt bygger på en idé om att coacha enskilda individer genom gränssnitt som liknar de sociala mediernas. Coursera erbjuder fri utbildning via MOOCs men alla data som samlas in och som gratisstudenterna bidrar med kan sedan säljas vidare. Det kanske inte låter så illa men tre sådana effekter kan vara värda att diskutera. Plattformarna underordnar de pedagogiska principer till mekanismer som bär upp de sociala medierna; utbildningen presenteras som ett sätt att ’rätta till’ (det som Evgeny Morozov kallar ’technological solutionism’) det som presenteras som ålderdomliga utbildningsideal och organisationsformer; kommersiella plattformar kan förändra den medborgerliga dimensionen av utbildning. I värsta fall ses utbildning i första hand som en teknologisk utmaning som skall lösas och tillhandahållas av plattformsföretagen och i mindre utsträckning som en service som utförs för det allmänna bästa av hängivna lärare.

I den högre utbildningen används olika typer av plattformar utöver de som helt eller delvis skapas lokalt (t ex LISAM och Skolplattformen) och för olika produkter och processer som har att göra med hur vi hanterar kunskap. T ex hur vi samlar och organiserar kunskap (Wikipedia), hur vi publicerar kunskap (plattformar som Elsevier), hur vi förmedlar kunskap och erbjuder lärande (Coursera), hur vi erbjuds plats på en arbetsmarknad dikterad av employability (LinkedIn) och hur vi värderar kvalitet i högre utbildning genom ranking (t ex Times Higher Education World Rankings). Plattformar är en ny organisationsform som måste synliggöras ur alla aspekter: Vad betyder det för akademin? Vad betyder det för synen på expertisen och dess eventuella autonomi? Vad betyder det för synen på utbildning som en gemensam resurs och synen på utbildning för det allmännas bästa?

/Per-Anders Forstorp

0