Worskhop på LiU – Film som pedagogiskt verktyg

Arbetar du på LiU och är intresserad av att lära dig mer om film och hur du kan använda det i din undervisning? Då har Didacticum en workshop för dig!

Film som pedagogiskt verktyg

En inspirerande föreläsning med workshop-inslag. IKT-pedagogerna Stina Hellberg, Sofie Abrahamsson och studenten Björn Runow delar med sig av erfarenheter av att använda film som pedagogiskt verktyg.

Du får tips om vad du bör tänka på innan du sätter igång, vilken teknik du behöver och hur du kan använda film i din kurs.

  • Stina Hellberg och Sofia Abrahamsson
  • Max antal per tillfälle: 30 personer
  • Linköping den 1 oktober 9.15-12.00, Flexsal A Studenthuset
  • Norrköping den 4 oktober 9.15-12.00, K25
  • Anmäl dig här

Välkommen!

 

0

Att förstå en dystopisk filterbubbla

– eller, när en musiklansering stängde ett helt universitet.

(Detta blogginlägg är ingen kritik mot nedstängningen i sig, utan ett försök att förklara mekanismer och begrepp som driver en subkultur som delvis har en annan kunskapssyn än vi normalt är vana vid inom akademien. Dessutom finns det olika sätt att tolka den figur som syntes på affischerna – dvs svårt att avgöra om uppsåtet var gott eller ont)

Fredagen den 23 augusti 2019 utrymdes alla våra campus vid Linköpings universitet pga ett uppfattat hot. Längs med corson (huvudgatan längs campus) på Valla hade ett stort antal handgjorda små lappar satts upp under natten. En del uppfattade det som ett skämt, andra tyckte att budskapet var obehagligt. Figuren på lapparna var en ledsen clown – en sk jester.

Reading Jester

Reading Jester, Wikimedia Commons

En jester är en person som återfinns redan i medeltiden och renässansen, samt i Shakespeares pjäser. Budskapet på en del av lapparna var även att jester måste dö. Dock var stavningen förvrängd på ett sätt som indikerade en koppling till nätet.

Denna figur har även plockats upp av både populärkultur och subkulturer som utvecklat sitt tankestoff primärt i virtuella forum. Jester/joker/clownen används inom skräckfilmer och dystopiska samhällsskildringar (några aktuella exempel: Det och Joker), men är även en karaktär kopplad till hacktivism.

I denna community används ofta mask för att inte röja sin rätta identitet och just jester är den som kopplas till Grey Hat-rörelsen. Då med en stavning snarlik den på lapparna på corson, dvs: th3j35t3r.

Mer känd är troligen en annan hacktivist-grupp, som går under namnet Anonymous vars Guy Fawkes-mask blev visuellt känd genom serieromanen (1982-1989) av Alan Moore och David Lloyd, och senare även genom filmen V för Vendetta (2005). Likt en jester har även denna figur sina anor från medeltiden då den ursprungliga Guy Fawkes levde och gjorde uppror mot överheten. En underhållare och en rebell.

Markus Winkler [CC BY-SA 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)]

Guy Fawkes-mask vid demonstration Markus Winkler CC BY-SA 2.0 Wikimedia commons

Denna figur utgör med andra ord en mycket tvetydig kulturyttring när den dyker upp på vårt campus – i det här fallet även med koppling till ett öppet instagramkonto, där filmer publicerats innehållande referenser till Shakespeare och skolskjutningar. Detta riktad mot ett universitet i en stad som på kort tid drabbats av två allvarliga sprängdåd, som ännu inte lett till något gripande.

Varför skriver jag då om detta? Jo, för jag tror att det är bra med en förståelse för de begrepp som florerat i relation till det som hänt. Affischerna på campus gick att koppla till ett antal sociala mediekonton som gjorde att det relativt snabbt gick att både förstå anledningen till varför ett universitet valde att stänga, men också en inblick i en typ av kultur som har en alternativ syn på kunskap. Dessutom var det inte särskilt svårt för allmänheten att själva hitta personen bakom affischerna.

Att internet möjliggör en remix av både tankestoff, idéer, historia – i kombination med visuell kommunikation är inget nytt. Lägg därtill referenser till populärkultur, fiktiva och dokumentära berättelser så blir det lätt att svårtolkat material för den som inte är insatt. Ibland blir remixen direkt motsägelsefull, då referenser tappas och missförstås.

Det är viktigt att lära sig mer om vad som driver helt andra subkulturer än den akademiska, eftersom de har en fundamentalt annorlunda drivkraft och yttring.

Vad orsakar de dystopiska dragen, vad lockar och skrämmer, och hur kan detta kopplas till det faktum att intresset för konspirationsteorier och alternativa fakta ökar. Det skapar subkulturer (ofta globala tack vare nätet) med krav på yttrandefrihet och existensberättigande. Värdering av kunskap, tolkningar av forskningsresultat sker genom en helt annan typ av filter. Akademien och medier ifrågasätts och det pågår i en filterbubbla du inte är van vid. Desto större anledning att lära sig mer, sätta sig in i vilket stoff den bygger på och hur den använder internet för att kommunicera och skapa legitimitet. Fundera över den nya tidens misantroper (exempelvis incel) och varför en clown både kan roa och skrämma oss.

Närliggande begrepp

Forum där du kan vara anonym

Forum som Flashback är inget nytt, lägg därtill tjänster såsom Reddit och bildforum såsom 4chan. En app som hakar i detta sätt att kommunicera (anonymt), och som fokuserar på vad som enbart sker i närmiljön är Jodel.

Begreppet NPC (Non-player character) – hämtat från spelvärlden. Används ibland för att beskriva flock-beteende i samhället.

Resurs från Medierådet Vad är en konspirationsteori? 

Källor

Texten innehåller inbäddade länkar till följande källor Wikipedia (EN/SV), IMDB, Polisen.

Svenska medierådet, fördjupning Lär dig mer om medier

3+

Return to meaning?

 

Jag har nyligen varit på ett internat med redaktionen för tidskriften Högre Utbildning (HU). Denna tidskrift har funnits i knappt tio år och är den enda akademiska tidskriften i Sverige som är specifikt inriktad mot undervisning, lärande och utbildning inom högskolan. Den är synnerligen relevant för alla som jobbar inom högskolan och ett viktigt komplement till de fackliga tidskrifterna, t ex Universitetsläraren. Jag har förmånen att ingå i redaktionen för HU och representerar där såväl Linköpings universitet som aktiva forskare inom fältet högre utbildning.

HU har en publiceringspolicy som är lite bredare än många andra vetenskapliga tidskrifter. Självklart välkomnas artiklar och reflektioner som granskas av oberoende reviewers, men även andra format som debattartiklar, exempel på best practice, recensioner och essäer välkomnas. Tidskriften har det gemensamt med en del andra vetenskapliga publikationer att man välkomnar olika typer av gestaltningar av forskning, egna erfarenheter och reflektioner och att detta kan ske i olika format, inte nödvändigtvis enbart i form av en traditionell vetenskapliga artikel.

På internatet diskuterade vi en aktuell och kritiskt bok som bland annat just diskuterar akademisk publicering och den policy som råder inom olika tidskrifter samt den rådande allmänna strukturen av incitament för akademisk publicering. Ur HUs perspektiv kom vi ganska väl ut ur denna skoningslösa granskning, bland annat då vi redan välkomnar olika typer av texter och att vi inte entydigt prioriterar ett visst format. Möjligen var kritiken mer träffande ur andra perspektiv. Den bok vi läste var Return to Meaning. A Social Science With Something to Say (2017, Oxford University Press) författad av två forskare i Lund, Mats Alvesson och Roland Paulsen samt deras brittiske kollega Yiannis Gabriel.

Boken är egentligen extremt skoningslös i sin beskrivning av hur den akademiska publiceringen idag fungerar. Analysen lyder som följer. Som en följd bland annat av den högre utbildningens massifiering och den ökande konkurrensen mellan olika institutioner för högre utbildning och deras jakt på allt högre positioner inom rankningshierarkier, har detta även lett till en extremt hög värdering av vetenskapliga publikationer så att man kan prata om en norm för masspublicering. Utvecklingen skyndas också på av den politiska styrningen av forskning och premieringen av forskning i termer av dess ’impact’ och bibliometriska värden. Författarna håller inte igen i sin kritik. De pratar om en explosionsartad och blind överproduktion av vetenskapliga texter, stimulerad av konkurrens mellan forskare och deras egen vilja att visa upp sig själva: publish or perish; promote or perish. Denna analys kryddas med starka värdeord varav det mest frekventa är ’mening’, dvs. den här utvecklingen, menar de, bygger på produktion av texter som i många fall är ’meningslösa’. Härav bokens titel, Return to Meaning som innebär en kritik av den ’meningslösa’ forskningen och en uppmaning att göra ’mening’ till ett viktigt kriterium för publicering.

Författarna är själva forskare och har hunnit ganska långt i sina karriärer inte minst tack vare sin egen förmåga att publicera. De är självfallet medvetna om detta och att kritiken även drabbar dem själva och deras acceptans av de regler som gäller för att spela det akademiska spelet. De är förstås också fullt medvetna om att forskning är viktigt och att publicering av densamma är angeläget, men enbart, menar de, så länge som denna forskning har någon mening som går utöver den tomma viljan att visa upp sig.

Deras kritik är i grunden angelägen och träffande men man kan tycka att den i många fall också är alltför svepande och raljant för att träffa rätt bland den mångfald av motiv och värden som finns i forskningen, dess gestaltning och distribution. Deras huvudsakliga objekt är samhällsvetenskaplig forskning, särskilt företagsekonomi och sociologi, men även inom dessa områden är kritiken alltför svepande och oprecis för att vara helt trovärdig. I andra sammanhang har en av författarna, organisationsforskaren Mats Alvesson, gjort sig känd för dräpande kritik av den högre utbildningens organisering i allmänhet. Han har beskrivit en övertro på värdet av högre utbildning med begrepp som ’utbildningsfundamentalism’, ’grandiositet’ och ’devalvering’ av meriter.

Man kan fråga sig om forskare är medvetna om det spel som beskrivs i boken, och i vilken grad de väljer att anpassa sig till förutsättningarna. I boken beskrivs i ett kapitel de olika strategier som forskare väljer för att publicera sig med olika grad av anpassning och idealisering av sitt uppdrag. I detta spel med värden som impact, bibliometri, citeringar och karriär kan man fråga sig om forskarna är offer för ett ’system’ med dess incitamentsstruktur och/eller om forskare har någon möjlighet att påverka den verksamhet som kritiseras. Boken är inte bara, som en av kollegorna på internatet uttryckte sig – en harakiri över akademiskt arbete – utan det visar också på vägar framåt. Författarna menar att forskning som publiceras måste ha hög kvalitet, den måste vara insiktsfull och originell och i synnerhet måste den vara samhällsrelevant. Forskare måste vara kritiskt reflexiva och fråga sig hur deras arbete bidrar till samhället. Om dessa kriterier inte kan motsvaras så förblir forskningen, med deras tillspetsade ord, ’meningslös’. I en lista preciseras kriterierna. Det handlar om att undersöka i vilken mån forskningen bygger på eller bidrar till samverkan, om den är samhällsrelevant, om den bidrar med något nytt. Vidare skall man tränas sig i att formulera resultaten av sin forskning så kortfattat som möjligt.

De använder sig av metaforen tiokampare för att beskriva bredden i uppdraget hos en akademisk lärare. Det handlar inte enbart att bli så bra som möjligt i en eller två spetsgrenar, utan det gäller att omfamna det intellektuella uppdraget att bidra till medborgerlig fostran i hela dess bredd. De värnar om den akademiska undervisningen och menar att ’meningslös’ forskning kan vara ett hinder för utveckling av och engagemang i undervisning. De pläderar för en institutionell reform inom akademin där undervisningsuppdraget måste uppgraderas och flera karriärvägar måste bli möjliga utan att för den skull (åter)skapa hierarkier. Den här delen av deras argumentation är både intressant och angelägen, inte minst ur tidskriften HUs perspektiv. Men den skissartade argumentationen är samtidigt outvecklad och andas olyckligtvis av en slags reflektion ’von oben’, där de som redan avancerat i systemet kan titta tillbaka och önska sig lite större variation. Det har inslag av nostalgi och elitism och andas lite längtan tillbaka till ett system med ytterst få professorer och forskare som är knutna till stora forskningsuniversitet. Författarna är medvetna om att denna bild kan uppstå, men gör ändå, tycker jag, ett intressant försök att värna om undervisningens kvalitet och värden.

Detta är en bok som inte lämnar någon oberörd. Antingen blir man heligt förbannad eller också följer man med författarna i deras kritiska analys av publiceringssystemet och välkomnar deras förslag om nya kriterier och karriärvägar.

/Per-Anders

0

Att koppla av är att koppla ner – eller?

Skärmtid tillsammans

Hoppas sommaren varit vilsam – och att du som förälder inte hamnar alltför djupt i den rätt vanliga känslan av skärmskam efter en semester där barnen kanske fick sitta lite väl mycket med en digital medieenhet. Själv har jag oftast en vision om vad vi ska hitta på tillsammans, men sen kommer olika intressen, behov och väder emellan. (Om nu JAG vill sträck-titta ikapp min favoritserie, hur kan jag då neka barnen att göra detsamma med sina favoriter?) Det jag märkte i sommar var att det fanns mer tid att diskutera med främst 7-åringen kring det han gillar att titta på just nu på YouTube: filmer som visar hur en förbereder mat inför produktfotografering. Vilka knep som finns för att få glassen att se extra god ut i en mattidning? Ett bra tillfälle att diskutera att alla bilder inte går att lita på.

Till den vanligt förekommande oro över vad alla dessa skärmar gör med våra barn, tillkommer även samhällsdebatten kring digitalisering. Och just när det berör barn är det många känslor som rörs upp. Det är lätt att drabbas av dåligt samvete!

Men det börjar bli tydligt att debatten är cyklisk och även förutsägbar. Det är många olika discipliner inom akademien som känner sig manade att ge input i frågor som rör digitalisering, skärmar, data- och tv-spel, lägg därtill ett stort antal debattörer som drivs av en blandning av både magkänsla, erfarenhet och entreprenörsskap. Just nu är det tydligt bland storsäljarna inom hälsa- och livsstilsgenren att det pratas om beroendeproblematik i relation till spel och skärmar.

Det synsättet har fått ökat intresse med anledning av WHO:s val att ge data- och tv-spelsberoende en egen sjukdomskod enligt deras ICD-system. Ett gäng välrenommerade läkare inom olika specialistområden har fått säga sitt men detta beslut har även kritiserats av forskare inom de områden som också studerar hur människan påverkas av digitalisering – såsom pedagogik, psykologi, sociologi och kommunikation: A weak scientific basis for gaming disorder: Let us err on the side of caution.

Och medan diskussionen pågår kring den vetenskapliga grund WHO valt att luta sig mot, snappar media och politiker upp delar av debatten och gör det klickvänligt och tillspetsat. Inte har vanligt folk tid att invänta en långsam, akademisk process – de vill veta nu! Anekdotisk bevisföring gör sig bättre i media, än långsiktiga, kvantitativa undersökningar.

Inför ledighet behövs det med andra ord nyheter kring nedvarvning. Och det finns givetvis en värdering i vad det innebär. Att koppla av är att koppla ner. Att bara vara ska ske i den “riktiga världen”, med andra människor. Gärna i någon typ av naturskön miljö. Det pratas detox, digital detox. Den digitala världen är beroendeframkallande och lösningen är att stänga av och göra saker “på riktigt”.

Men tänk då om den digitala världen är den som gör livet uthärdligt? Att du aldrig varit så social som när du spelar med andra online? Att normen är en aktiv, utåtriktad, naturmänniska innebär inte att alla orkar, kan och vill leva upp till den. Tänk om det vore så lätt om lösningen på all stress bland barn och unga var att alla satte sig med en grupp kompisar på en vacker fjälltopp och bara tog in naturen genom varenda por!

Det jag saknar är fler positiva exempel på när den digitala världen kan skapa möjligheter och förutsättningar att göra sånt som de flesta vetenskaper ändå är ense om att vi mår bra av: motion och social interaktion.

  1. Danskurser med fokus på Fortnite moves blir fullbokade, av pojkar som annars inte sökt sig till dansskolan.
  2. Mats – vars föräldrar förstod efter hans död vilken betydelse hans spelande hade haft för honom.
  3. E-sportmästaren Emil “HeatoN” Christensen ger träningstips – ”Det kommer göra att ni presterar bättre i spelet – jag lovar!”

Nyansera synen på vilka aktiviteter som har högre status än andra och försök att se möjligheterna med att låta båda världar dra nytta av varandra. Det kräver lite mer av en som förälder, att hitta rätt. Det kanske upplevs som lättare att bli tränare i fotbollslaget än att börja spela data- och tv-spel med barnen. Men – att nätvandra ska förhoppningsvis vara lika naturligt för föräldrar att göra som att nattvandra framöver.

Sommaren blev en bra chans för mig att sätta mig in i vad som är intressant just nu för min 7-åring, och även om det ibland är fråga om smått obegripliga kulturyttringar så försöker jag att inte vara alltför kritisk. Vi läser Harry Potter och kollar YouTube-klipp som visar olika sätt att göra egna trollstavar. Vi bygger legovärldar, som utgör scenografi för en hel rad med egna filmer. Han skickar en film av sina senaste danssteg till sin äldre kusin, som han under sommaren dansat/spelat Just Dance ihop med.

Hur det än är, så finns det mer positivt med den digitala utvecklingen än negativt och det är viktigt att inte låta skärmskammen ta över alltför mycket även om det är svårt ibland.

3+

Pedagogiska utmaningar till följd av klimatramverket för universitet och högskolor?

Linköpings universitet är ett av 36 svenska universitet och högskolor som har skrivit under ett gemensamt klimatramverk. Genom att skriva under förbinder sig LiU att ta fram en klimatstrategi för sin verksamhet som ligger i linje med vad som krävs för att jordens uppvärmning ska hålla sig under 1,5 grader. Detta är ett mycket ambitiöst mål – ett mål som för de allra flesta individer, organisationer och samhällen som vill bidra till dess uppfyllande, innebär mycket stora förändringar av vardagen och verksamheten. ”Nästan ingen har en aning om vad det [ett mål om halverade utsläpp till 2030] innebär i vardagen” skrev fyra representanter för Klimatpsykologerna i Sydsvenskan i helgen.

För att lyckas behöver LiU och övriga 35 lärosäten, inte bara se till att informera sig om vad 1,5-graders-målet innebär utan också omsätta klimatramverket i tillräckligt ambitiösa och konkreta mål för verksamheten och dess klimatpåverkan. De mål vi sätter upp måste också följas upp och vi måste vidta åtgärder om verksamheten inte ligger i linje med vad de innebär. Det är exempelvis enkelt att säga att personalen ska minska sitt flygresande – en åtgärd som snabbt skulle kunna ge tydliga och mätbara resultat för de flesta svenska lärosäten. Men det handlar om att minska detta flygresande tillräckligt för att det ska ligga i linje med målet och att också kunna och våga vidta åtgärder om detta inte sker. Och det gäller förstås inte bara flygresande utan alla de åtgärder som behöver vidtas för att målet ska kunna nås. Och det gäller även när kraven uppfattas bli allt högre, för det är så att vi behöver halvera våra utsläpp av växthusgaser var tionde år för att ligga i linje med 1,5-graders-målet. Med detta sagt är vi positiva till att svenska lärosäten, inklusive LiU, tar konsekvenserna av sin egen miljö- och klimatforskning.

Som pedagogiska utvecklare på Didacticum vill vi gärna vara med och bidra. Ett sätt på vilket vi kan göra det är genom att förbättra möjligheterna för LiU:s undervisande personal att integrera lärande för hållbar utveckling i sina kurser och program på ett sätt som säkerställer en meningsfull progression. Detta är också något som efterfrågas när lärosätena nu ska ta ett helhetsgrepp om sitt klimatarbete. Vi har under ett par terminer erbjudit sådan utbildning, bland annat genom seminarier med fokus på lärande för hållbar utveckling och genom möjligheterna att ta hjälp av en pedagog. I höst kommer vi även att erbjuda en kurs (pedagogisk utveckling i högre utbildning) med särskilt fokus på lärande för hållbar utveckling. Denna lämpar sig särskilt väl för lärarlag med ambitionen att integrera lärande för hållbar utveckling på hela program. Så det finns ingen anledning att vänta utan ge LiU en rivstart i arbetet för att nå 1,5-graders-målet.

 

Cecilia Enberg & Ola Leifler,

Universitetslektorer IBL resp. IDA, pedagogiska utvecklare på Didacticum

 

3+