Inspelningsrum vid LiU

När kontorsmiljön inte längre funkar för ljudinspelning – nya resurser på gång! 

Just nu samarbetar IT och Didacticum för att skapa inspelningsrum för undervisande personal vid LiU. Fokus är ljudinspelning, t ex till din powerpoint-presentation. Det kommer finnas ett rum på Valla (Studenthuset), två i Norrköping och ett på US. Tekniken på plats är av typen USB-mikrofon, hörlurare, dator (med relevanta program) och skärm. Miljön är inredd med ljuddämpande material och bokning kommer ske via TimeEdit.

Tanken är att vi inviger dessa rum efter nyår!

 

0

Return to meaning?

 

Jag har nyligen varit på ett internat med redaktionen för tidskriften Högre Utbildning (HU). Denna tidskrift har funnits i knappt tio år och är den enda akademiska tidskriften i Sverige som är specifikt inriktad mot undervisning, lärande och utbildning inom högskolan. Den är synnerligen relevant för alla som jobbar inom högskolan och ett viktigt komplement till de fackliga tidskrifterna, t ex Universitetsläraren. Jag har förmånen att ingå i redaktionen för HU och representerar där såväl Linköpings universitet som aktiva forskare inom fältet högre utbildning.

HU har en publiceringspolicy som är lite bredare än många andra vetenskapliga tidskrifter. Självklart välkomnas artiklar och reflektioner som granskas av oberoende reviewers, men även andra format som debattartiklar, exempel på best practice, recensioner och essäer välkomnas. Tidskriften har det gemensamt med en del andra vetenskapliga publikationer att man välkomnar olika typer av gestaltningar av forskning, egna erfarenheter och reflektioner och att detta kan ske i olika format, inte nödvändigtvis enbart i form av en traditionell vetenskapliga artikel.

På internatet diskuterade vi en aktuell och kritiskt bok som bland annat just diskuterar akademisk publicering och den policy som råder inom olika tidskrifter samt den rådande allmänna strukturen av incitament för akademisk publicering. Ur HUs perspektiv kom vi ganska väl ut ur denna skoningslösa granskning, bland annat då vi redan välkomnar olika typer av texter och att vi inte entydigt prioriterar ett visst format. Möjligen var kritiken mer träffande ur andra perspektiv. Den bok vi läste var Return to Meaning. A Social Science With Something to Say (2017, Oxford University Press) författad av två forskare i Lund, Mats Alvesson och Roland Paulsen samt deras brittiske kollega Yiannis Gabriel.

Boken är egentligen extremt skoningslös i sin beskrivning av hur den akademiska publiceringen idag fungerar. Analysen lyder som följer. Som en följd bland annat av den högre utbildningens massifiering och den ökande konkurrensen mellan olika institutioner för högre utbildning och deras jakt på allt högre positioner inom rankningshierarkier, har detta även lett till en extremt hög värdering av vetenskapliga publikationer så att man kan prata om en norm för masspublicering. Utvecklingen skyndas också på av den politiska styrningen av forskning och premieringen av forskning i termer av dess ’impact’ och bibliometriska värden. Författarna håller inte igen i sin kritik. De pratar om en explosionsartad och blind överproduktion av vetenskapliga texter, stimulerad av konkurrens mellan forskare och deras egen vilja att visa upp sig själva: publish or perish; promote or perish. Denna analys kryddas med starka värdeord varav det mest frekventa är ’mening’, dvs. den här utvecklingen, menar de, bygger på produktion av texter som i många fall är ’meningslösa’. Härav bokens titel, Return to Meaning som innebär en kritik av den ’meningslösa’ forskningen och en uppmaning att göra ’mening’ till ett viktigt kriterium för publicering.

Författarna är själva forskare och har hunnit ganska långt i sina karriärer inte minst tack vare sin egen förmåga att publicera. De är självfallet medvetna om detta och att kritiken även drabbar dem själva och deras acceptans av de regler som gäller för att spela det akademiska spelet. De är förstås också fullt medvetna om att forskning är viktigt och att publicering av densamma är angeläget, men enbart, menar de, så länge som denna forskning har någon mening som går utöver den tomma viljan att visa upp sig.

Deras kritik är i grunden angelägen och träffande men man kan tycka att den i många fall också är alltför svepande och raljant för att träffa rätt bland den mångfald av motiv och värden som finns i forskningen, dess gestaltning och distribution. Deras huvudsakliga objekt är samhällsvetenskaplig forskning, särskilt företagsekonomi och sociologi, men även inom dessa områden är kritiken alltför svepande och oprecis för att vara helt trovärdig. I andra sammanhang har en av författarna, organisationsforskaren Mats Alvesson, gjort sig känd för dräpande kritik av den högre utbildningens organisering i allmänhet. Han har beskrivit en övertro på värdet av högre utbildning med begrepp som ’utbildningsfundamentalism’, ’grandiositet’ och ’devalvering’ av meriter.

Man kan fråga sig om forskare är medvetna om det spel som beskrivs i boken, och i vilken grad de väljer att anpassa sig till förutsättningarna. I boken beskrivs i ett kapitel de olika strategier som forskare väljer för att publicera sig med olika grad av anpassning och idealisering av sitt uppdrag. I detta spel med värden som impact, bibliometri, citeringar och karriär kan man fråga sig om forskarna är offer för ett ’system’ med dess incitamentsstruktur och/eller om forskare har någon möjlighet att påverka den verksamhet som kritiseras. Boken är inte bara, som en av kollegorna på internatet uttryckte sig – en harakiri över akademiskt arbete – utan det visar också på vägar framåt. Författarna menar att forskning som publiceras måste ha hög kvalitet, den måste vara insiktsfull och originell och i synnerhet måste den vara samhällsrelevant. Forskare måste vara kritiskt reflexiva och fråga sig hur deras arbete bidrar till samhället. Om dessa kriterier inte kan motsvaras så förblir forskningen, med deras tillspetsade ord, ’meningslös’. I en lista preciseras kriterierna. Det handlar om att undersöka i vilken mån forskningen bygger på eller bidrar till samverkan, om den är samhällsrelevant, om den bidrar med något nytt. Vidare skall man tränas sig i att formulera resultaten av sin forskning så kortfattat som möjligt.

De använder sig av metaforen tiokampare för att beskriva bredden i uppdraget hos en akademisk lärare. Det handlar inte enbart att bli så bra som möjligt i en eller två spetsgrenar, utan det gäller att omfamna det intellektuella uppdraget att bidra till medborgerlig fostran i hela dess bredd. De värnar om den akademiska undervisningen och menar att ’meningslös’ forskning kan vara ett hinder för utveckling av och engagemang i undervisning. De pläderar för en institutionell reform inom akademin där undervisningsuppdraget måste uppgraderas och flera karriärvägar måste bli möjliga utan att för den skull (åter)skapa hierarkier. Den här delen av deras argumentation är både intressant och angelägen, inte minst ur tidskriften HUs perspektiv. Men den skissartade argumentationen är samtidigt outvecklad och andas olyckligtvis av en slags reflektion ’von oben’, där de som redan avancerat i systemet kan titta tillbaka och önska sig lite större variation. Det har inslag av nostalgi och elitism och andas lite längtan tillbaka till ett system med ytterst få professorer och forskare som är knutna till stora forskningsuniversitet. Författarna är medvetna om att denna bild kan uppstå, men gör ändå, tycker jag, ett intressant försök att värna om undervisningens kvalitet och värden.

Detta är en bok som inte lämnar någon oberörd. Antingen blir man heligt förbannad eller också följer man med författarna i deras kritiska analys av publiceringssystemet och välkomnar deras förslag om nya kriterier och karriärvägar.

/Per-Anders

0

Snart flyttar vi in!

Om du besökt campus Valla har du säkert noterat att det byggs ett nytt hus. Det är en rätt stor grej för oss som berörs och det ska bli spännande att se hur våra nya kontor ska se ut, där ovanför äppellunden, nära corson, på plan 5. Vi kommer sitta i samma hus som bland annat biblioteket, infocenter, reception och café Baljan.

Eftersom jag egentligen är en rätt otålig person har det varit ett nyttigt projekt att dokumentera detta bygge, från det att Origo rivs tills det faktiskt står ett hus på samma plats. Men – det blev till slut en film baserat på dessa bilder. Två år har gått mellan första och sista bilden.

Det är helt okej att använda filmen enligt Creative Commons licensen CC BY.

0

Because the world doesn’t exist in neat categories

Didacticum var tillsammans med Tema Genus under förra veckan värd för det internationella nätverket The network on teaching and learning differently: Generic competences in education. Deltagarna representerade alla fakulteter vid LiU samt universitet i Frankrike och Kanada. Det gemensamma intresset i nätverket kretsar kring att reflektera över vad det innebär att undervisa och lära sig ’differently’, dvs. på ett annat sätt än vad som sker idag. Vad ’differently’ och detta ‘andra’ är kan ju tolkas på många olika sätt och det som är gemensamt för dessa olika tolkningar är en vilja att utmana det som uppfattas vara status quo inom akademisk undervisning. Med utgångspunkt från olika praktiska exempel/erfarenheter fick deltagarna ta del av olika konkreta försök inom ramen för undervisning som gör anspråk på att göra ’skillnad’. Underrubriken för workshopen var ’generic competences’ dvs. vilka allmänna kompetenser som kan stödjas genom nya sätt att undervisa och lära sig. Dessa allmänna förmågor handlar om kritiskt tänkande, kommunikation, problematisering, kreativitet m.m.

Filosoferna Sal Renshaw och Renee Valiquette från Kanada leder sedan flera år tillbaka tillsammans en mycket spännande interdisciplinär kurs som på olika sätt vill belysa att ’the world doesn’t exist in neat categories’. Kursen heter egentligen ’Introduction to interdisciplinary analysis’ och är en tematiskt upplagd kurs som bygger från medverkan från flera olika ämnesområden vid deras lärosäte. Exempel på de kurser som de lett på detta sätt kretsar kring teman som ’white’, ’genius’, ’sloth’, ’water’, ’secrets’ och ’dirt’.

De väljer ett tema och konsulterar sedan sina kollegor för att bidra med någonting relevant från deras disciplinära perspektiv. Sal och Renee ser sig själva som ’översättare’ eller ’förstärkare’ i relation till de föreläsare som rekryterats. De vill skapa ’gentle interruptions’ i det vardagliga flödet av information som möter en student. De kallar det för ’hacking existing structures’, en uppgift som jag tror att många humanister och kritiska forskare känner igen sig i. De leder seminarier som följer upp föreläsningarna där själva innehållet i föreläsningen problematiseras. Fokus för dem är utvecklingen av de generiska kompetenser som innefattar kritiskt tänkande, kommunikation, kollaboration och kreativitet. Deras mål är att medverka till utvecklingen av det som de kallar en ’poetisk’ subjektivitet hos studenterna, dvs. en självuppfattning som är öppen, fantasirik och som innebär möjligheter. Detta gör de i motsats till vad de uppfattar vara den dominerande formen av självuppfattning idag, den ’suveräna’ subjektiviteten som innebär kontroll, manipulation och instrumentell nytta. De baserar sina teorier om subjektivitet på poststrukturalistiska teorier.

Den innevarande kursen för detta läsår heter ’trojans’ och omfattar teman som: ambush marketing; viruses – hiding in plain sight; undercover policing; trojan wars – myth and history; your brain on lying and deception, osv.

Johanna Dahlberg från Med Fak på LiU presenterade arbetet kring interprofessionell kompetens som äger rum inom och mellan de olika vårdprogrammen som finns på den medicinska fakulteten. Strävan efter denna form av kompetens är förvisso ingenting nytt utan är jämngammalt med starten av PBL som pedagogisk form på Med Fak sedan 1980-talet. Kursen är angelägen och studenterna upplever den också som viktig. Ett återkommande problem är dock att den interprofessionella kompetens som främjas inom ramen för undervisningen inte märks i vårdpraktiken. Utmaningen idag är därför att gynna denna kompetens på ett sätt som också medverkar till att praktiken förändras.

Nätverkets workshop innehöll flera mycket spännande bidrag som alla handlade om generiska kompetenser. Nina Lykke – ‘Learning criticism and creativity through autophenomenographic writing’ handlade om utvecklingen av ett skrivande som inte domesticerar informanter och som kan vara en grund för aktivism. Marcella Henderson-Peal – ‘Crafting Mind-tools for Selfhood maintenance’ belyser betydelsen av att utveckla självkännedom med exempel tagna från ett franskt universitet som bland annat utbildar biståndsarbetare. Avslutningsvis presenterade Gun Sparrhoff – ‘Perspectives on creative and critical thinking and doing: links between higher education and work’ genom en spännande teoretisk modell där olika kunskapsteoretiska perspektiv ställdes bredvid varandra i ett försök att förstå hur de skiljer sig från varandra i termen av kritiskt tänkande och kreativitet.

Om du vill komma i kontakt med nätverket kan du vända dig till Gun Sparrhoff (IBL och Didacticum) och Edyta Just (tema Genus).

/Per-Anders

0

Professor TV

Professor TV håller föreläsning

I början av 70-talet var LiU pionjärer när det gällde att använda teknik för att distribuera undervisning. Kraven på utökat antal studieplatser inom ingenjörsprogrammen i Sverige resulterade i tre års försök i början av 70-talet med tv:n som obligatorisk undervisningsteknologi. Studenterna utsåg t o m en Professor TV, men efter en tid lades projektet med tv-universitetet ner efter mycket debatt och kritik i media, från studenter och andra instanser. Utbildningspaket distribuerades live, centralstyrt från studion i Stocksund utan möjlighet att pausa och interagera med föreläsaren. Det sades försämra studenternas studieresultat och var inte den resursbesparing som det var tänkt innan.

TV-undervisning vid LiU (då LiH) 1970

Men fast detta har legat som en tung, blöt filt över alla typer av IKT-initiativ vid LiU sen 70-talet är det viktigt att inte enbart se det som ett misslyckande. Det finns lärdomar att ta med sig, t ex den om att det är viktigt att deltagarna som förväntas lyssna på en mediedistribuerad föreläsning också har en naturlig väg för interaktion. Det kan vara via en moderator, chat eller digitala responssystem. Det är också viktigt att fundera över det traditionella föreläsningsformatet, vilka lärande-aktiviteter bör ske live och vilka passar bättre i ett digitalt rum? Det är med en bra blandning av pedagogiskt tänk, studenters möjlighet att interagera, lärarnas möjlighet att avsätta tid för att lära sig systemet ordentligt och även hitta sina vägval ihop med kollegor i en ständigt pågående diskussion som vi tar oss an utmaningarna med ett decentraliserat läkarprogram och även utvidgningen av förskollärarprogrammet vid campus Småland.

Terminen startar – premiär för decentraliserat läkarprogram

Läs gärna Lennart Sturessons bok TV som undervisningsteknologi (2005) för mer insikter om försöken på 70-talet.

0