Tåget går! – Reflektioner från Klimatforum 2019

Temat för Klimatforum 2019 är ”Från strategi till handling” – det är dags att gå från mycket snack och lite verkstad till lite mindre snack och mycket verkstad. Bland talarna märks forskare från flera olika discipliner, varav en av de mer kända torde vara klimatforskaren Will Steffen från Stockholm Resilience Center. Han pratar om planetära gränser och om antropocen och han är kritisk till att politiker och samhälle (läs ”vi”) trots den kunskap om klimatförändringarna som vi har haft tillgång till under lång tid inte har gjort mer för att vända utsläppskurvorna nedåt. ”Vi kommer inte lyckas förhandla med planeten” säger han. Så vad kan vi göra? Jag lyssnar till Mattias Lindahl från LiU som forskar om cirkulär ekonomi och till konsumtionsforskaren Cecilia Solér från Handelshögskolan i Göteborg. De är båda överens om att även om vi lyckas ställa om till en cirkulär ekonomi så behöver vi också minska vår konsumtion. Det håller liksom inte annars.

Jag lyssnar till talare från ett flertal olika företag som berättar om hur de har implementerat grunderna inom cirkulär ekonomi och hur de ställer om sina affärsmodeller för att främja mer användning men mindre konsumtion genom att de erbjuder plattformar för att deras produkter ska hyras, lagas och kunna säljas enkelt second hand. Eva Karlsson från ett av dessa företag, Houdini, gör referenser till de Globala målen, forskningen om planetära gränser och till Kate Raworth’s ”Doughnut Economics” när hon berättar om utgångspunkter för omställningen av Houdinis affärsmodell. Under dagen hör jag dem också referera Donella Meadows ”Thinking in Systems”. Det framkommer vid ett par tillfällen att kan vara svårt att rekrytera personer med kunskap om cirkulär ekonomi, hållbara affärsmodeller och ett systemsynsätt som inkluderar förståelse för samverkan mellan tekniska, sociala, ekologiska och ekonomiska system.

Under fikapausen pratar jag med en doktor i fysik, tidigare anställd vid Lunds universitet, men numera verksam inom förändringsledning. Jag förklarar att jag jobbar med lärande för hållbar utveckling vid LiU. ”Allting börjar med utbildning” säger han, ”men ni är inte så duktiga inom akademisk utbildning när det kommer till hållbarhetsfrågor”.  Och under lunchen kommer det fler synpunkter på hur vi organiserar våra utbildningar – den här gången från en konsult från Ekosofia: ”Hållbarhet måste genomsyra alla utbildningar – ni måste utbilda era studenter för att de ska kunna vara med och fixa det här”. Han nämner det som brukar vara min käpphäst: att alla måste fråga sig på vilket sätt som just deras studenter ska kunna bidra till en mer hållbar värld när de är klara med sin utbildning (inte vad hållbar utveckling har med deras ämne att göra). Jag får tillstå att det ligger mycket i de kommentarer som jag får – vi har inte lyckats med att integrera lärande för hållbar utveckling tillräckligt väl på alla våra utbildningar. Det sa Moa från Klimatstudenterna och Molly från Navitas på Pedagogikdagarna och det har UKÄ talat om för oss tidigare.

Förutom detta med kunskap om möjliga lösningar och systemperspektiv så återkommer frågan om värderingar eller det som inom lärande för hållbar utveckling kallas för normativ kompetens vid flera tillfällen under dagen. Will Steffen inskärper att vi måste förändra vår mentalitet, vårt mindset, om vi ska lyckas vända utvecklingen. Konsumtionsforskaren Cecilia Solér från Handelshögskolan i Göteborg vänder och vrider tillsammans med Mattias Lindahl och Fredrik Gisselman från Kommerskollegium på begreppen för att visa hur språket ger oss en indikation om våra (ofta ganska omedvetna) värderingar: ”Det borde marknadsföras ’mjölk’ och ’giftig mjölk’” utbrister Cecilia Solér och får applåder. Och så kanske man ska fundera på att sätta samma typ av varningstexter på reklam för flygresor som man har på tobak eller alkohol säger hon. Men också flera företagsrepresentanter talar om vikten av normativ kompetens och om hur viktigt det är med sådan för förmåga att agera på ett hållbart sätt. Jonas Willaredt från Husqvarna berättar om valet att lägga ner ett lönsamt produktområde då bedömningen var att dess klimatpåverkan var för stor. Undrar vilken ekonomutbildning som lär ut sådant eller ens talar om målkonflikten mellan ekonomisk vinning och miljöpåverkan? PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, går så långt att han säger att vi behöver politiker som vågar införa förbud – något som på sikt kan bidra till att normalisera beteenden och förändra vårt sätt att tänka (jmf. bilbältet eller mobiltelefonförbud i bilen).

När jag lämnar Klimatforum hinner jag med en kort promenad innan det är dags att kliva på tåget hem så jag styr stegen i riktning mot Mynttorget. En bit upp på Drottninggatan möter jag hundratals skolungdomar med plakat i sina händer ropandes:

– Vad ska vi göra?

– Rädda klimatet!

De har precis brutit upp från Global Strike for Future’s skolstrejk för klimatet. De drömmer om en mer hållbar värld och om några år är det dags för dem att söka till universitet och högskolor. Kommer vi vid den tidpunkten ha lyckats integrera lärande för hållbar utveckling tillräckligt väl i våra utbildningar för att vi ska ha något att erbjuda dem? Det är dags att kliva på tåget.

 

/Cecilia Enberg

IBL och Didacticum

 

 

0

‘Du är väldigt besvärlig’ aka #metoo

Inbjudan från Forum för genusvetenskap och jämställdhet

”Du är väldigt besvärlig”

Sexuella trakasserier inom akademin

8 mars 2019

kl. 13-16

Key 1, Keyhuset, Campus Valla, Linköping

8 mars 2019 levandehåller Forum för genusvetenskap och jämställdhet #metoo genom att sätta fokus på sexuella trakasserier inom akademin. Under denna halvdag presenteras Genussekretariatets forskningsöversikt om sexuella trakasserier i akademin, forskare diskuterar gråzoner och gränsdragningar kring trakasserier, och lägesbilden från i andra internationella kontexter varvas med nytt material om särbehandling och trakasserier vid Linköpings universitet. Arrangemanget inleds med en nyproducerad iscensättning av  #Akademiuppropet som samlade 2 400 underskrifter mot sexuella trakasserier och sexism inom akademin.
Varmt välkomna!

Medverkande föreläsare:

·         Lisa Salomonsson, Örebro universitet

·         Gunilla Carstensen, Stockholms universitet

·         Eija Tuominen, University of Helsinki

·         Stina Backman, Linköpings universitet

·         samt en nyproducerad iscensättning baserad på #akademiuppropet (manus Dag Norgård, framförs av Stina von Sydow och Pontus Plaenge, Östgötateatern)

Länk till arrangemanget

Anmälan 8 mars 2019

Programmet som PDF

0

Dags att ta det akademiska lärarskapet på allvar!

Att högre utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet står att läsa i högskoleförordningen (1993:100) och handlar mycket om i vilken utsträckning det finns ett levande och kontinuerligt samband mellan forskning och utbildning. 1993 levde de Humboldtska tankarna kvar som byggde på att studenterna skulle lära sig att tänka självständigt och utvecklas till bildade personer med frihet i forskning.

Det akademiska lärarskapet består till en central del i att skapa goda förutsättningar för studentens lärande och utbildningsuppdraget utgör ett centralt uppdrag för våra lärosäten där forskning och samverkan utgör två andra. Dock kan man uppfatta i Sverige att akademisk skicklighet ofta likställs med forskningsskicklighet och att forskningsuppdraget premieras mest och ses som ett viktigare uppdrag än tex utbildning. Detta kan avspegla sig i våra meriteringssystem när antalet publicerade artiklar och deras genomslag uppmärksammas mer och bedöms noggrannare än motsvarande kriterier förknippade med utbildningsinsatser. Man kan till och med ibland ifrågasätta om det överhuvudtaget finns kriterier för pedagogisk skicklighet som dessutom fångar, inte bara kvantitativa aspekter (vad man har gjort i antal timmar etc) utan även ger plats för reflektioner över hur man utfört sina utbildningsuppdrag och varför (på vilka vetenskapliga grunder) man undervisar som man gör. Dessutom ägnas inte alltid lika stor omsorg vid bedömningen av den pedagogiska skickligheten som vid bedömningen av den vetenskapliga skickligheten, vilket uttryckligen står framskrivet i Högskoleförordningen (SFS 2010:64) att den ska göras vid anställningsärenden.

Men hur blev det så och så kan vi ju inte ha det. Ja, helt betydelselös i sammanhanget är nog inte autonomiutredningen som skulle se över nya verksamhetsformer för högskolor och universitet och som mynnade ut i rapporten Självständiga lärosäten (SOU 2008:104). Även här tog man avstamp i de Humboldtska universitetstankarna, men istället för att utgå från i att skydda det fria, vetenskapliga kunskapssökandet, så blev omsorgen om formen en central fråga. Utredningens propositioner resulterade i att från och med 1 januari 2011 finns det nationella kravet på högskolepedagogisk utbildning för anställning som adjunkt eller lektor inte längre kvar i Högskoleförordningen. Det är numera lärosätets ansvar att fatta lokalt beslut i denna fråga. Det har inneburit att lärosätenas sätt att hantera behörighetsgivande högskolepedagogik och bedöma pedagogisk skicklighet har utvecklats olika. Rekommendationer från Sveriges Universitet och Högskoleförbund (SUHF) anger 10 veckors genomgången högskolepedagogisk utbildning inför anställning, dvs motsvarande 15 hp (SUHF 2016). Trots detta så kräver tex Linköpings Universitet endast 12 hp i högskolepedagogik vid läraranställning, eftersom det står varje lärosäte fritt att bestämma lokala beslut om kriterier för anställning. Många lärosäten har arbetat med en definition av vad pedagogisk skicklighet innebär, men saknas vid andra. Avsaknaden av en definition medför att det blir svårt för dessa lärosäten att sätta upp kriterier för att bedöma den pedagogiska skickligheten.

Behörighetsgivande högskolepedagogik tillsammans med vetenskaplig meritering ger förutsättningar för ett akademiskt lärarskap med kvalitet. Det är också hela tiden viktigt att de personer som möter studenter i lärande har möjlighet att kompetensutvecklas i sin lärarroll samt att få tid att reflektera över lärandet. Utifrån de rekommendationer om mål för behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning som SUHF beslöt 2016, skrevs kursplanerna om för de behörighetsgivande högskolepedagogiska kurserna på Didacticum, för att motsvara de rekommendationer som föreslås. I rekommendationerna står också framskrivet att ”deltagarna ska ha påbörjat en pedagogisk meritportfölj”. I vår nya kurs Det akademiska lärarskapet (DAL) och som mycket motsvarar den tidigare kursen Lärande och kunskap (LOK), ges reflektionen en central roll, där deltagaren ombeds reflektera före, under och efter varje tema för att sedan i sin slutexamination göra en metaanalys runt de tema som kursen tagit upp i förhållande till sin roll som lärare. Därutöver ska deltagarna skriva fram sin syn på sin egen pedagogiska grundsyn, dvs tankar om varför (på vilka vetenskapliga grunder) de undervisar som de gör. Under kursen introduceras en pedagogisk meritportfölj och deltagarna får under en workshop möjlighet att starta upp en sådan utifrån en given mall för att sedan kunna välja vad de vill spara för dokument från kursen i sin pedagogiska meritportfölj. Portföljen kan sedan följa läraren i sin utveckling av sin lärarroll. Reflektioner kan fyllas på, men även evidens, som kan styrka utsagorna, den dagen läraren blir ombedd att visa sin pedagogiska skicklighet vid anställningsärenden, befordringsärenden, lönesamtal etc.

Att gå de högskolepedagogiska kurserna är en startpunkt för det akademiska lärarskapet och med en påbörjad pedagogisk portfölj ökar lärarnas möjlighet att över tid utveckla ett vetenskapligt förhållningssätt till den egna lärargärningen. Att alla deltagare som passerar våra kurser fr.o.m. hösten 2018 får med en start på en pedagogisk portfölj känns som ett viktigt steg framåt, men därefter krävs kontinuerlig tillgång till högskolepedagogisk kompetensutveckling, vilket vi hoppas att workshops och seminarieserier på Didacticum kan vara med och bidra till, men också att det från arbetsgivaren ges tid och möjlighet för våra lärare för kompetensutveckling samt implementering av sina nyvunna kunskaper. Om dessutom högskolepedagogisk forskning ges ett självklart samröre med högskolepedagogisk undervisning, undervisningsuppdraget får mera fokus och att undervisningsinsatser bedöms med lika stor omsorg som vetenskapliga insatser görs, då får vi lärosäten som tar kvaliteten på studenters lärande och det akademiska lärarskapet på allvar!

/Elaine

1+

Professor TV

Professor TV håller föreläsning

I början av 70-talet var LiU pionjärer när det gällde att använda teknik för att distribuera undervisning. Kraven på utökat antal studieplatser inom ingenjörsprogrammen i Sverige resulterade i tre års försök i början av 70-talet med tv:n som obligatorisk undervisningsteknologi. Studenterna utsåg t o m en Professor TV, men efter en tid lades projektet med tv-universitetet ner efter mycket debatt och kritik i media, från studenter och andra instanser. Utbildningspaket distribuerades live, centralstyrt från studion i Stocksund utan möjlighet att pausa och interagera med föreläsaren. Det sades försämra studenternas studieresultat och var inte den resursbesparing som det var tänkt innan.

TV-undervisning vid LiU (då LiH) 1970

Men fast detta har legat som en tung, blöt filt över alla typer av IKT-initiativ vid LiU sen 70-talet är det viktigt att inte enbart se det som ett misslyckande. Det finns lärdomar att ta med sig, t ex den om att det är viktigt att deltagarna som förväntas lyssna på en mediedistribuerad föreläsning också har en naturlig väg för interaktion. Det kan vara via en moderator, chat eller digitala responssystem. Det är också viktigt att fundera över det traditionella föreläsningsformatet, vilka lärande-aktiviteter bör ske live och vilka passar bättre i ett digitalt rum? Det är med en bra blandning av pedagogiskt tänk, studenters möjlighet att interagera, lärarnas möjlighet att avsätta tid för att lära sig systemet ordentligt och även hitta sina vägval ihop med kollegor i en ständigt pågående diskussion som vi tar oss an utmaningarna med ett decentraliserat läkarprogram och även utvidgningen av förskollärarprogrammet vid campus Småland.

Terminen startar – premiär för decentraliserat läkarprogram

Läs gärna Lennart Sturessons bok TV som undervisningsteknologi (2005) för mer insikter om försöken på 70-talet.

0