Falska och rovgiriga vetenskapliga tidskrifter

Jag antar att ni alla får mail av den typen som inleds med det smickrande tilltalet ’Esteemed Professor’. Redan där kan man nog avgöra vad som är på G. För min del hamnar oftast denna post i den oprioriterade delen av mitt mailprogram, men tillräckligt ofta slinker de över till den prioriterade delen för att det skall upplevas som ett problem. Senast var det en tidskrift med namnet International Journal of Humanities, Social Sciences and Education som lockade med följande erbjudande:

’… a fully open access journal and your research will be globally available to anyone, anywhere. Publishing every month for the past 5 years, our journal has become a global network. Below are benefits you’ll enjoy by publishing with us:

  • High standard, rigorous peer review
  • Rapid Publication process
  • Free access to read, share and download the articles
  • Global dissemination of Research
  • Retention of copyright to Authors

You can access a few interesting articles of past issue at: 1.Influence of Parental Occupation on Career Development of Youths with Intellectual Disabilities in Selected Skills Training Institutions in Zambia 2.Highlighting the Cognitive Objectives on Writing Skill Development: The Creativity Paradigm

  1. Parents of Children with Disabililties [Sic!] in Swaziland Challenges and Resources in a Resilience Perspective

If you have questions or would like to discuss the possibility of publishing with us, please email us.

Tidskriften är en del av ARC Publications som gör anspråk på att kunna täcka de allra flesta vetenskapsområden. Och det är väl kanske att ta i en smula, särskilt om man aldrig tidigare hört talas om detta förlag.

Det finns ju faktiskt intressanta former av akademisk piratpublicering, se t ex diskussionen i Gary Halls Pirate Philosophy. For a Digital Posthumanities (2016) – mer om detta i en kommande blogg. Och det finns en vällovlig Open Access-policy baserad på fri och demokratisk tillgång till kunskap som får ökad spridning även bland etablerade akademiker och bibliotek. Men det finns också de som är mindre intressanta och som mest bygger på en idé om ekonomisk profit baserat på en slags rovdrift, inte om ett motstånd mot den akademiska kapitalismens publiceringsmodeller och -monopol som det ju är i Gary Halls fall och bland Open Access-förespråkare.

Om man får den typ av brev som anges ovan och känner sig osäker på dess status – kan man konsultera några av de listor som finns över falska och rovgiriga (’predatory’) tidskrifter, exempelvis Jeffrey Bealls lista med dess kriterier för vad som räknas till denna kategori. Liksom denna lista över predatory journals. Se även denna artikel i en ingenjörsetisk tidskrift som diskuterar de falska tidskrifternas marknadsföringstekniker.

Tidskrifter som är falska och de som är rovgiriga är dock inte riktigt samma sak. Falska tidskrifter är de som ofta imiterar namnet på en känd tidskrift men som egentligen bara består av en webbsida. Den saknar dock verklig existens till skillnad från rovgiriga tidskrifter som kanske faktiskt existerar. De senare publicerar i regel arbeten online men tillvägagångssättet är karaktäristiskt: peer review process saknas; det vetenskapliga området är ofta väldigt allmänt; tiden mellan submission och publicering är kort. På ett slentrianmässigt sätt anges ofta stora ord som ’world’, ’international’ och ’global’. Lika nonchalant och tendentiöst används ofta ord som ’multidisciplinary’ vilket bidrar till att dra ner gränsöverskridande perspektiv på en alltför låg nivå. Ofta anges inte heller kostnaden för publicering, utan detta kan meddelas till en ovetande författare i ett privatmail först senare i processen. Och då kommer det ofta som en ovälkommen överraskning.

I en professionell kontext där publiceringar och kvantitet räknas (kanske alltför mycket?) kan det vara lockande att sprida sina arbeten via mindre erkända källor. Det bör man alltså vara ytterst försiktig med! Å andra sidan kan det vara välkommet att finna vägar till publicering som inte alltid går via de etablerade förlagens strikta regler och paywalls. Och man ju verkligen fråga sig vem det är som egentligen är rovgirig. Även bland de etablerade förlagen pågår ju en slags mer erkänd form av rovdrift genom de enorma kostnader som det innebär för bibliotek att betala för prenumerationer. George Monbiot i The Guardian har i en artikel om bl. a Alexandra Elbakyan från Kazakhstan, forskningens ‘Robin Hood’ med dennas Sci-Hub (numera svårtillgänglig), kallat detta ’one of the biggest rip-offs of the modern era: the capture of public funded research that should belong to us all’. Några bra exempel på denna form av motstånd är, förutom Sci-Hub, även arXiv och Humanities Commons.

/Per-Anders

0

Podcast om högskolepedagogik

På ett universitet producerar vi väldigt stora mängder text. Vi skriver avhandlingar, papers, kompendier, läroböcker och bloggposter. Det skrivna ordet är det självklara sättet att producera material och sprida kunskap inom akademin. Text har stora fördelar: det är lätt att producera och kräver litet lagringsutrymme. Dessutom kan skriven text antingen läsas (och visualiseras med olika typsnitt och storlekar) eller bli uppläst, till exempel av ett automatiserat textuppläsningsprogram.

Text är dock bara ett sätt att kommunicera. Eftersom omväxling förnöjer har jag hittat en podcast som handlar om högskolepedagogik, där Bonni Stachowiak intervjuar olika personer som arbetar inom högre utbildning. Den har en tydlig inriktning på amerikansk universitetskultur, men många teman är applicerbara även i vår svenska kontext. Podcasten heter Teaching in Higher Ed skrivande stund finns det 241 avsnitt fördelade på fyra huvudteman (Digital pedagogy, Our students, Work/Life, Teaching).

0

Att planera Pedagogikdagarna

diskussion

I oktober började arbetet med att planera Pedagogikdagarna för 2019. Det är en av Didacticums största aktiviteter under året och i år har vi satt oss ner med utvärderingar, träffat studentrepresentanter och vår styrelse för att hinna ta in, bolla idéer och tankar i god tid innan. Det är en utmaning att skapa två dagar med utvecklande aktiviteter för all undervisande personal vid LiU. Vi vill ha ett studentperspektiv, få in arbetet med Evaliuate, tänka framtid – men ändå vara pragmatiska. Vad går att göra inom området vid LiU? Ett antal idéer har stannat kvar, och det är kopplat till LiU:s arbete med att hitta strategier för att utveckla e-lärandet, skapa framtidens digitala lärmiljöer, men också ha med tankar om hur studenter ser på lärande. Att även väva in arbetet med hållbar utveckling känns också av största vikt.

Det är med andra ord många idéer, men vi hoppas att vi träffas 12-13/3 (Norrköping/Linköping) med ett relevant och inspirerande program där vi blandar idéer/vision med praktiska övningar med hjälp av våra kollegor här på Didacticum, LiU IT, LISAM och Evaliuate. Jag vill även passa på att flagga för att det veckan innan kommer arrangeras en IT-utbildningsdag för undervisande personal vid campus US, där mycket av innehållet från Pedagogikdagarna kommer synkas.

0

Varför jag som IKT-pedagog inte filmar föreläsningar

“Hej Anna, jag skulle vilja att du kommer och filmar en föreläsning!”

Det är en av de vanligaste frågorna i min mailbox.

Troligen bottnar den sig i en inbyggd förväntan att IKT = film, och eftersom den vanligaste lärarledda lärandeaktiviteten vid LiU är föreläsningen, hamnar den förstås i fokus.

Det korta svaret är faktiskt: nej.

Men – för att skapa förståelse för hur en kan tänka in digitala medier i sin undervisning är det betydligt mer konstruktivt att ställa en rad motfrågor.

– Varför ska du filma din föreläsning?
– Kan du inte lika gärna sätta ljudspår till en powerpoint?
– Kan du berätta om det du vill förmedla i t ex en skärminspelning?
– Har någon annan berättat om liknande stoff i t ex TED Talks, YouTube eller i UR och Kunskapskanalen?

Du kan som lärare anta antingen en produktionsroll eller en kuratorsroll – frågan är alltid, hur mycket tid har du och vad är bäst när det gäller att lära studenterna det du tänkt dig. Varför är just film att föredra? Vad har redan producerats? Hur kopplas det till övriga kursmoment? Skulle det gå att använda en podcast istället?

Den vision många målar upp är t ex det som visas i UR (här nedan illustrerat av en föreläsning från vår egen Populärvetenskapliga vecka från i höstas).

Det kan dock vara bra att veta följande:

– Filmen består av minst fyra olika bildkällor – dvs tre olika kameravinklar + presentationen.
– Någon har i efterhand klippt ihop detta för att ge ett dynamiskt flöde, något som alltid är att föredra i den här typen av material.
– Någon har även ansvar för ljud och se till att regler gällande GDPR (filma publik) följs.

Detta kräver en medieproduktionsenhet. Det har vi inte i nuläget vid LiU.

Det vi som IKT-pedagoger istället vill (och kan) stötta lärare med, är att identifiera vad i en kurs som går att digitalisera, vilket syfte det ska göras och hur går det att skapa digitalt material med de verktyg som finns i vår IT-verktygslåda som anställda? Vad är genomförbart? Hur kan en kurs med digitala inslag utvecklas över tid?

Det här är ett exempel på en instruktionsfilm jag själv gjort för att visa på hur olika funktioner funkar i programmet InDesign.

Tänk på att:

– För varje komponent en film består av vad gäller ljud, ljus, musik, statister/deltagare, miljö/rekvisita, desto fler saker att planera för, redigera och justera.
En mix av olika ljuskällor blir väldigt tydlig om du filmar i en lokal med både inomhus och utomhusljus. Plötsliga ljud dyker väldigt ofta upp om du inte har en isolerad studiomiljö. Det är därför jag föredrar att göra produktioner antingen i dator (spela in vad jag gör på skärmen/animera en powerpoint) eller med en väldigt liten “scen” på mitt kontor.
– Fundera över vilken typ av enhet du är bekväm med och har tillgång till, och planera din produktion utifrån det. Det är ibland lätt att fastna i en storartad idé, som inte går att genomföra. Det går att använda en mobil enhet/webcam/usb-mikrofon med ett ok resultat.
– Börja med ett delmoment av ditt pedagogiska digitaliseringsarbete, och utöka successivt.
– Ta hjälp av kollegor att vidareutveckla moment tillsammans.

Det var några tankar om varför jag, som IKT-pedagog, inte arbetar med att filma föreläsningar. Förutom mina egna då, i ett mikroformat.

0

Låt hållbarhet vara ledstjärnan även för våra utbildningar

För några veckor sedan uppmärksammade vi på den här bloggen det upprop där franska studenter av sina framtida arbetsgivare krävde ett mer omfattande och seriöst arbete med hållbar utveckling och kopplade detta till frågan om utbildning och lärande för hållbar utveckling. Vi skrev att vi hoppades att de franska studenternas upprop skulle får spridning långt utanför Frankrikes gränser och därigenom påverka innehållet i och utformningen av utbildningar världen över. Vi blev därför glada när vi såg att uppropet nu har spridit sig och att studenter vid svenska lärosäten har översatt det manifest på vilket uppropet var baserat och dessutom skrivit en välargumenterad debattartikel på DN Debatt (2018-12-03) där de, liksom de franska studenterna, kräver av sina framtida arbetsgivare att de ska agera seriöst i förhållande till de hållbarhetsutmaningar som världen står inför: ”Hållbarhet måste vara ledstjärnan i alla beslut. Nu krävs radikala förändringar” skriver de.

Det råder ingen tvekan om att radikala förändringar krävs för att hantera de hållbarhetsutmaningar som världen står inför. Det handlar om att agera, på ett i det närmaste revolutionärt sett nu, eller ”att gå under som civilisation” för att citera Greta Thunberg, som under hösten har väckt uppmärksamhet världen över för sina skolstrejker för klimatet. Men för att de företag som är våra studenters framtida arbetsgivare ska kunna ha hållbarhet som ledstjärnan i alla beslut och genomföra radikala förändringar som gör verklig skillnad så måste också vi, lärare vid svenska universitet och högskolor, utbilda våra studenter, de framtida arbetstagarna, i hållbar utveckling och på ett sätt som främjar hållbar utveckling. Det gör vi i de flesta fall inte idag. Och även om många av oss skulle vilja så finns i de flesta fall inte det stöd i form av tydliga mål, uppföljning av resultat och resurser från våra arbetsgivare som skulle krävas (se Universitetskanslerämbetets tematiska utvärdering från 2017). Det saknas med andra ord mål och medel för detta. Likaså är svenska universitet och högskolor organiserade på ett sätt som knappast främjar utbildning och lärande för hållbar utveckling. Sådana utbildningar kännetecknas av att de är ämnesövergripande, holistiska och värdegrundade snarare än strikt disciplinära, organiserade i stuprör och fokuserade på den kognitiva kunskapsdomänen. Vidare kännetecknas de av ett kritiskt tänkande och förhållningssätt som möjliggör agens i förhållande till de dilemma och målkonflikter som ofta kommer till uttryck i hanteringen av hållbarhetsutmaningar – snarare än av tydliga, och i förhållande till ett specifikt kunskapsfält, tillrättalagda problemställningar där hantering av dilemma utifrån en väl internaliserad värdegrund kring hållbar utveckling aldrig kommer till uttryck. De är med andra ord inte organiserade för att främja lärande för hållbar utveckling genom skapandet av de kompetenser som är avgörande för att möjliggöra hållbar utveckling

Med utgångspunkt i ovanstående vill vi utmana vår arbetsgivare att börja ta ansvar för att lärande för hållbar utveckling integreras i samtliga utbildningar på ett sätt som möjliggör progression över tid samt att skyndsamt införa indikatorer som möjliggör uppföljning av dessa mål. Vi vill också att de ska inse vidden av en sådan utmaning med avseende på vad det kräver i form av en förändrad organisation. Vi stämmer in i studenternas upprop och uppmanar svenska universitet och högskolor att låta ”hållbarhet […] vara ledstjärnan i alla beslut. Nu krävs radikala förändringar”.

Cecilia Enberg & Ola Leifler

0