Didacticum in English

The language of this week will probably be English. We are meeting people from three different projects at Didacticum: A course in the Erasmus PRINTeL-project is held here, we will be meeting colleagues from Rwanda and we will also be a part of the European Staff Exchange Week. I need to practice how to pronounce digitalisation, since that will be my theme for the talk I will be having about Digitalisation at LiU.

The course held in the Erasmus PRINTEL-project is called Active Learning in the flipped classroom, and hopefully I will get the people in charge of this event to share some thoughts about it, after the course has finished. Now they seem a bit to busy 🙂

0

Filma med telefon eller surfplatta

Om du planerar att göra filmade föreläsningar vill jag tipsa dig om ett stativ som kan användas med telefon eller surfplatta. Med hjälp av det kan du enkelt spela in filmer där du visar något praktiskt. Du kan till exempel filma rakt ovanifrån när du ritar och skriver, eller visar hur man använder ett föremål.

För att filmen ska bli bra så finns det några saker som är värda att tänka på:

Bra ljusförhållanden

Försök hitta en plats vid ett fönster som släpper in mycket ljus. Men välj en molnig dag eller en tid på dagen då solljuset ligger på andra sidan huset. Då får du en väl upplyst scen, men utan hårda skuggor.

Undvik skakig film

Fäst stativet på ett ställe där det kan sitta still under hela inspelningen. Du kan fästa stativet i bordet som du filmar över. Var försiktig så att du inte skakar bordet eller råkar stöta till stativet. Ett alternativ är att fästa stativet i en stolsrygg. Då har du möjlighet att flytta stolen för att få olika kameravinklar.

Filma nära

Kom nära med kameran, så att tittaren kan se detaljer även när filmen visas på en liten skärm. Planera scenen i förväg så att det du vill visa syns i bild och det du inte vill visa hamnar utanför. Tänk också på att placera kameran i en riktning så att du inte själv hamnar i vägen för det du visar.

Filma i liggande format

Vrid din telefon så att den filmar i liggande läge. Om du filmar rakt ovanifrån så kan det hända att filmen spelas in uppochner eller i stående format av misstag. För att undvika det kan du vinkla upp telefonen till liggande läge och sedan vinkla ner den mot bordet igen.

Tänk på ljudkvaliteten

Du kan spela in tal med den inbyggda mikrofonen, men ljudkvaliteten blir bättre om du använder en extern mikrofon eller mygga. Tänk på att tala nära mikrofonen.

Du kan också välja att spela in filmen utan ljud och sedan tala in ett ljudspår i efterhand, i till exempel PowerPoint eller Camtasia. Spela gärna in ljudet i ett rum med mycket textil för att undvika eko, så som gardiner, mattor och stoppade möbler.

Gör utrymme för dina klipp

I telefonens inställningar kan du se hur mycket utrymme du har kvar. För varje minut du filmar behöver du ca 130 MB, om du filmar i HD i 1080p med 30 bilder/s. För 7 minuter film klarar du dig i så fall på 1 GB. Se även till att ha ett väl laddat batteri.

Sätt telefonen i flygplansläge…

… så riskerar du inte att inspelningen blir avbruten av ett inkommande samtal.

Testa först

Testa att spela in ett kort klipp och titta på det innan du spelar in ”på riktigt”, så upptäcker du eventuella missar i tid.

Mejla till iktstudion@liu.se om du vill veta mer om den utrustning vi använder.

 

Lycka till!

/Stina

0

KTH skapar fiktiv utbildningskatalog för 2027/2028

KTH 2027 2028

KTH har i dagarna tagit fram en fiktiv utbildningskatalog, så som de tänker sig sina utbildningar 2027/2028. Ett intressant sätt att gestalta och skapa förståelse för hur en vision om en relativ närliggande framtid kan se ut.

Det är tydligt att det är fokus på hållbarhet, livslångt lärande, digitalisering och att de rör sig på en internationell utbildningsarena. AI finns givetvis med, i form av AI coacher för studenterna.

Läsvärt! Den 6 december arrangeras ett seminarium via ITHU baserat på denna broschyr som underlag för vidare diskussion om Framtidens högskola.

PS. KTH ska tydligen vara en plats där idéer blir verklighet, Linköpings kommun har ju arbetat utifrån den devisen rätt länge nu…;) DS.

0

Ett försvar för slow-kulturen på universitetet

Det här blogginlägget skulle egentligen ha varit färdigt förra veckan. Men nu blev det inte så.

Precis som mycket annat i den akademiska världen (och många delar av yrkeslivet i stort) lever de flesta av oss med sådana ouppfyllda krav och ’måsten’, och saker som ’borde’ ha blivit gjorda, såsom missade deadlines, förseningar när det gäller inlämningar och feedback, den där boken som är till 80% färdig som jag ’borde’ har skrivit ihop för länge sedan. Precis som studenterna kan också vi lärare prokrastinera. För en del av oss ackumuleras dessa ’måsten’ och ’borde[n]’ till en olycklig kombination av manus som ligger i skrivbordslådan (eller i den digitala motsvarigheten) och studenter/kollegor som med sviktande tålamod väntar på återkoppling. Detta kan leda till känslor av otillräcklighet, försummelse och olust som inverkar på vår självkänsla. I värsta fall kan det tillsammans med andra faktorer leda till depression och utmattning.

Ett sätt att bemöta sådana ouppfyllda ’underprestationer’ är att vända det mot en själv. Och jag tror inte någon av oss saknar förmåga till seriös självkritik. Tvärtom är vi nog pinsamt medvetna om våra försummelser och en del av våra liv går ut på att hitta ursäkter för det som vi missat (och missar). En del av förklaringen ligger förstås hos oss själva. Ursäkterna för sådana försummelser kan vara mer eller mindre legitima och övertygande. Vi använder olika ’coping strategies’ för att hantera våra egna tillkortakommanden och omgivningens förväntningar, förhoppningsvis utan att helt förlora ansiktet. Med större eller mindre framgång. Men det kan också leda till en varaktig negativ självbild.

Men det finns också strukturella faktorer som olyckligt förstärker våra känslor av otillräcklighet. Akademin är en miljö fylld av förväntningar och konkurrens och så bör det väl vara. Det är en kvalificerad yrkesverksamhet där krav bör ställas, annars vore det inte vad det är. Det finns väl knappast någon yrkesverksamhet som så systematiskt utnyttjar kraven på ’produktion’ (av forskning och undervisning och samverkan) genom att anspela på våra egna inneboende drivkrafter, som akademin. Det är en extremt meritokratisk och karriärdriven kontext där vi forcerar oss själva till ständigt nya prestationer. I grunden är det förstås en seriös intellektuell nyfikenhet och vilja till förklaring och förståelse som är drivkrafterna, vare sig det gäller fenomen i naturen, samhället eller kulturen. Foucaults begrepp för självdriven styrning, ’governmentality’, passar bra in på att förstå hur vi driver oss själva. Vi samtycker till de strukturella kraven: vi vill bli publicerade, citerade och befordrade.

Men det är inte alltid detta lyckas så bra. Vi lovar mer än vi kan infria. Vi vill mer av oss själva än vi faktiskt kan förmå att ’leverera’. Kalla det ambitionsinflation. Då blir det som jag beskrev inledningsvis; vi lever under en börda av ’måsten’ och ’borde[n]’ som inverkar menligt på vår självbild och i värsta fall ven återverkar på vår hälsa. Detta kan bli en livslång skuld för den som redan från barndomen internaliserat maktstrategin ’dåligt samvete’. Jag vet det personligen. Jag är uppväxt med vikten av att känna ’dåligt samvete’ och jag lever med en livslång skuld i form av ofärdiga texter och oskrivna böcker. Den psykiska (o)hälsan inom akademin är just nu ett område där det förekommer internationell uppmärksamhet, t ex i Times Higher Education (kan läsas på Didacticum).

De strukturella faktorer i samtiden som negativt påverkar den akademiska yrkesidentiteten är fokus för Maggie Berg och Barbara K. Seeber i (2016) The Slow Professor. Challenging the Culture of Speed in the Academy. Med benämningen slow knyter de an till den motrörelse mot samtidens fokus på de temporala normerna snabbhet och ögonblicklig tillfredsställelse som går just under denna benämning. Vi kan nämna kritiken mot snabbmatskulturen i Eric Schlossers (2001) Fast Food Nation. The Dark Side of the All-American Meal och på en mer generell nivå, med exempel hämtade från mat, hälsa, urban kultur, sex, arbete och fritid, Carl Honoré (2004) In Praise of Slow. How a Worldwide Movement is Challenging the Culture of Speed. En svensk motsvarighet med mer grundläggande existentiell prägel finns också i religionspsykologen Owe Wikströms analys av rastlöshetens anatomi i (2003) Långsamhetens lov. Eller vådan av att åka moped genom Louvren. Thomas Hylland Eriksen, socialantropolog i Oslo, har i (2003) Ögonblickets tyranni. Snabb och långsam tid i informationssamhället närmat sig en förståelse av hur hastighetsvurmen accelererar i den digitala tidsåldern.

Av titeln på deras bok att döma skall man naturligtvis inte se det som ett försvar av den som medvetet underpresterar eller den som låter bli att infria sina löften. Det är inte den typen av akademiska lärare som inte gör sitt jobb som åsyftas eller förvaras. Berg och Seeber menar att samtidens universitet, det som de kallar ’the corporate university’, negativt påverkar den intellektuella och pedagogiska praktiken och riskerar att även negativt inverka på den psykiska hälsan. De inleder med att säga att de akademiska yrkena är mycket priviligierade. Det gäller sådant som flexibilitet i arbetstid, hyfsad ekonomisk ersättning social status, och trygga tillsvidareanställningar (i alla fall för dem som får sådana). De som inte erbjuds trygga anställningar men som ändå förväntas arbeta hårt är dock ett växande problem. Yrket som akademisk lärare och forskare innebär frihet att tänka och odla sin nyfikenhet, samt att skapa och förmedla entusiasm till studenter och allmänhet. Det finns mer besvärande strukturella faktorer. Samtidens universitet förväntas gå jämnt ut, eller helst visa positiva siffror. Det ställs krav på extern finansiering och konkurrensutsättning. Fler jobbar på korta kontrakt (i synnerhet i Nordamerika och UK). Tekniken är en tillgång men tekniken gör också att administrationen decentraliseras till lärare vilket ökar bördan. I Sverige och många andra länder iakttar vi sedan flera decennier hur NPM, New Public Management, också påverkar de offentliga myndigheterna, dit universiteten hör. Excellens, kvalitet, leverans, produktion, nyckeltal, målstyrning är några av de centrala begreppen som vi tvingat att vänja oss vid. ’Får jag timmar för det’, hör jag ofta kollegor säga när vi diskuterar olika typer av aktiviteter som har med utbildning eller forskning att göra. En del accepterar detta med en känsla av maktlöshet. Andra ställer motvilligt upp på denna tidsstyrning för att försvara den tid de faktiskt har och uppträder nästan som näringslivsadvokater med sina ’billable hours’. Andra struntar helt i att räkna timmar i ett försvar för den akademiska friheten och riskerar därmed att överutnyttjas och uppfattas som kvarlevor från en annan tid.

I protest mot de krav som ett företagsliknande universitet ställer, erbjuder Berg & Seeber en positiv motidentitet under paraplyet slow. Deras bok innehåller ett manifest där de utmanar ’the frantic pace and standardization of contemporary culture’. Det handlar om att, som de säger, ta tillbaka universitetets intellektuella liv. De protesterar mot tendenserna i samtidens högre utbildning (detaljerad tidsstyrning, ekonomisk styrning, effektivitetshets, employability, etc.) som motverkar det som universitetet, enligt dem, borde handla om: att kultivera förståelse och ett djupgående tänkande. I olika kapitel fokuserar de på vilka implikationer detta har för hanteringen av tiden, för pedagogiken och undervisningen, för forskningen och för upplevelsen av kollegialitet:

’In the corporate university, power is transferred  from faculty to managers, economic justifications dominate, and the familiar ‘bottom line’ eclipses pedagogical and intellectual concerns. We need time to think and so do our students. Time for reflection and open-ended inquiry is not a luxury but is crucial to what we do.’

Detta blogginlägg skulle som sagt skrivits förra veckan. I själva verket kanske det just vid detta tillfälle var bra att blogginlägget inte blev färdigt i tid. Det blev ju istället ett tillfälle att tänka igenom den akademiska kontextens krav på snabbhet och leverans. Och kanske var den extra tiden för eftertanke värdefull så att det blev bidrag till slow-rörelsen inom akademin.

Berg & Seebers text finns på nätet i en tidigare version. En recension av deras bok finns i ett aktuellt nummer av Högre Utbildning, skriven av filosofen Rory Conces.

/Per-Anders

0