Finns det en kurs i e-lärande?

Frågan har kommit ett antal gånger det här året, och det väcker i vanlig ordning nya motfrågor från min sida: Vad är e-lärande för dig? Hur ser ditt sätt att designa kurser ut idag och hur skulle du vilja vidareutveckla det med en e-dimension? Vilken it-infrastruktur har du tillgång till? Har du något administrativt stöd som kan påverkas av en förändring av kursens design om du t ex använder en lärplattform? (i vårt fall LISAM).

Men låt nu inte alla motfrågor avskräcka dig – börja i en liten skala. Fundera över hur din kurs ser ut idag och vilka delar du kan och vill utveckla med hjälp av både analoga och digitala aktiviteter. Internt inom LiU finns det både kurser från LiU IT, med fokus på vår lärplattform Lisam, och möjlighet att ta hjälp av en pedagog inom IKT och e-lärande, det är en viktig del i att identifiera och skapa större förståelse för den it-infrastruktur vi faktiskt har vid LiU.

Kort sammanfattat – vad som finns internt för anställda vid LiU

  • LiU IT Utbildningar – ger dig kunskap om hur verktygen i den IT-miljö vi använder vid LiU fungerar.
  • LiU IT Lisam – ger dig kunskap om hur vår gemensamma lärplattform funkar.
  • Didacticums Ta hjälp av en pedagog – ger dig kunskap om hur och vad du kan tänka på vid pedagogisk utveckling av ditt innehåll, med eller utan digitala verktyg/aktiviteter.

Sen finns det alltid möjlighet att plocka infallsvinklar och input från andra håll – jag är själv nyfiken på bl a en kurs vid Umeå universitet med titeln Design av digital didaktik och även en intern kurs på Lunds universitet med namnet Kursdesign med fokus på blended learning.

Den mest kritiska aspekten av alla – vid all typ av utvecklingsarbete, är det där med tid! Tid att lära sig nya verktyg, tid att fundera, bolla med andra, förändra och utvärdera. Tid att göra allt detta på arbetstid.

0

Plattformskapitalismen och den högre utbildningen

Med utgångspunkt från ekonomiska och teknologiska variabler benämns vår tid på många olika sätt: ’sharing economy’, ’gig economy’, ’knowledge economy’, ’peer production’ etc. Många av dessa benämningar framställs som synnerligen gynnsamma för oss konsumenter med sina löften om entreprenörsskap, flexibilitet och hur vi kan optimera våra (digitala) liv och att det är vi som användare och våra aktiviteter tillsammans med andra som utgör det verkliga inflytandet. Förvisso är den nya teknikens kvalitativa inflytande över våra liv omöjlig att bortse ifrån, och visst har den många fördelar, inte minst upplevelsen av att vår delaktighet räknas. Men när vi ser det på det sättet så bekräftar vi samtidigt den försåtligt användarvänliga logik som finns i de ovanstående begreppen och vi riskerar att bortse från viktiga faktorer som värdet av vår medverkan och synligheten av de affärsmodeller som gör vår medverkan så värdefull.

En alternativ term som dykt upp på senare tid för att beteckna vår tid och dess dominerande produktionsformer är plattform, t ex i Nick Srniceks Platform Capitalism (2017). Plattform är en strukturell metafor som har vissa likheter med andra benämningar på infrastrukturer som tidigare använts, t ex nätverk, kanal eller medium. Den betecknar en upphöjd yta, avsedd för någon kommande ospecificerad aktivitet, en slags neutral arena. Srnicek definierar dem som digitala infrastrukturer som möjliggör interaktion mellan två eller flera grupper. Plattformarna, fortsätter han, är mellanhänder som för samman olika grupper av användare: kunder, annonsörer, tjänster, producenter, medborgare och fysiska objekt. Mer direkt syftar plattform på de dominerande digitala företagen i vår tid, det som vi till vardags uppfattar som sociala medier: Google, Facebook, Microsoft, Apple, YouTube m fl. Råmaterialet är kvantifierade data i stora mängder. Affärsmodellen bygger på att skapa tillit mellan olika aktörer. Precis som ovanstående benämningar, är plattform en benämning som ofta används av företagen själva men det har den fördelen att den samtidigt kan vara attraktiv för flera av de aktörer som bygger upp dess aktiviteter. För användarna (du och jag) framstår den som egalitär och tillgänglig för det innehåll som vi själva producerar. Den är också attraktiv för kommersiella producenter och annonsörer. Samtidigt framstår plattformen som en neutral förmedlare av sådant som användarna producerar och kan alltså inte hållas ansvarig för detta innehåll. Att det inte riktigt är så enkelt att de sociala medierna är neutrala plattformar visar den roll som Facebook och Twitter spelat i det amerikanska presidentvalet 2016. För dem som kritiskt analyserar den digitala tidsåldern är analysen av plattformskapitalismen ett sätt att synliggöra dess historiska framväxt och dess betydelse för att strukturera ekonomiska och sociala relationer.

Och fast vi kanske inte tänker på det är utbildningen också ett prioriterat objekt för plattformstänkandet. I dagarna diskuteras t ex Stockholms stads satsning på en gemensam Skolplattform som inledningsvis tycks dras med en del problem. Och i den högre utbildningen verkar plattformarna i olika funktioner som för de flesta av oss har blivit helt oumbärliga. På LiU har vi LISAM och de andra lärosätena har sina egna motsvarigheter. Och vem kan säga nej till lite bidrag från plattformsföretagen i en tid av resursknapphet. Även inom utbildningen bygger plattformarna på samma bägge principer som i andra sammanhang, nämligen datafiering där alla aspekter av den sociala interaktionen kvantifieras och blir ett instrument för kontroll, bedömning och styrning. Den andra processen är kommodifiering där någon form av profit skapas av de aktiviteter som utförs på plattformen. Kanske gäller det senare i mycket mindre uträckning sådana plattformar som LISAM och Skolplattformen, som ju har statliga respektive kommunala huvudmän, men vad vi egentligen om hur de data som generas där faktiskt används och vem som egentligen äger dem. Ett par extrema exempel på plattformiseringen av utbildningen är AltSchool och Coursera. AltSchool som ’ännu bara finns i ett experimentstadium är den helt avreglerade skolan som saknar både lokaler och lärare och helt bygger på en idé om att coacha enskilda individer genom gränssnitt som liknar de sociala mediernas. Coursera erbjuder fri utbildning via MOOCs men alla data som samlas in och som gratisstudenterna bidrar med kan sedan säljas vidare. Det kanske inte låter så illa men tre sådana effekter kan vara värda att diskutera. Plattformarna underordnar de pedagogiska principer till mekanismer som bär upp de sociala medierna; utbildningen presenteras som ett sätt att ’rätta till’ (det som Evgeny Morozov kallar ’technological solutionism’) det som presenteras som ålderdomliga utbildningsideal och organisationsformer; kommersiella plattformar kan förändra den medborgerliga dimensionen av utbildning. I värsta fall ses utbildning i första hand som en teknologisk utmaning som skall lösas och tillhandahållas av plattformsföretagen och i mindre utsträckning som en service som utförs för det allmänna bästa av hängivna lärare.

I den högre utbildningen används olika typer av plattformar utöver de som helt eller delvis skapas lokalt (t ex LISAM och Skolplattformen) och för olika produkter och processer som har att göra med hur vi hanterar kunskap. T ex hur vi samlar och organiserar kunskap (Wikipedia), hur vi publicerar kunskap (plattformar som Elsevier), hur vi förmedlar kunskap och erbjuder lärande (Coursera), hur vi erbjuds plats på en arbetsmarknad dikterad av employability (LinkedIn) och hur vi värderar kvalitet i högre utbildning genom ranking (t ex Times Higher Education World Rankings). Plattformar är en ny organisationsform som måste synliggöras ur alla aspekter: Vad betyder det för akademin? Vad betyder det för synen på expertisen och dess eventuella autonomi? Vad betyder det för synen på utbildning som en gemensam resurs och synen på utbildning för det allmännas bästa?

/Per-Anders Forstorp

0

Uppstart Lisam Forum

Igår samlades ett antal personer från olika håll för att diskutera ett gemensamt intresse: Vår lärplattform Lisam! Den används och utvecklas i stor utsträckning, men användningen ser väldigt olika ut och det vore bra att dra lärdom av de erfarenheter som finns. Från Didacticums håll vill vi hjälpa till att fundera ur ett pedagogiskt perspektiv, vad går att göra? Vad gör andra och var finns det goda exempel? Det finns schemalagda utbildningar i hur Lisam funkar, men hur når en ut med uppdateringar och möjligheter som kommit successivt? Det är en utmaning, men vi kommer fortsätta utveckla samtalet och kommunicera ut det via olika kanaler.

Det jag ser fram emot att jobba med är den visuella aspekten, hur bygger vi in andra medier än text och dokument? Hur kan en jobba med färg, form, bild och lösningar för social interaktion för att nå ut med kursinnehållet så som det är tänkt? Ett digitalt rum behöver också en begriplig design, såsom ett fysiskt rum, för att lärmiljön ska funka som just LÄRmiljö.

 /Anna

0