5 people like this post.

Av Måns Andersson

Centerpartiets miljöpolitiske talesman Roger Tiefensee oroar sig på Newsmill och i tidningen “Land” för hotet från ”antiköttlobbyn”. Redan i artikelns första mening rör Tiefensee till det för sig. Han vill ”belysa djurhållningens fördelar för vårt öppna landskap” och ”föredrar korv gjord på svenskt fläskkött istället för korv gjord på importerad soja”. Tiefensee borde nog spetsa till sina kunskaper om jordbruk och miljö en smula. För det första har grisar över huvud taget inget med det öppna landskapet att göra, de föds nämligen upp inomhus. För det andra får nog Tiefensee svårt att undvika sojan, eftersom 80% av all soja som tillverkas går till, just det, köttproduktion. Bara Lantmännen importerar 245 000 ton soja per år………… hoppsan!

Men det andra köttet då? Ja, vi Sverige importerar i runda slängar 50% av allt vårt nötkött, så den industrin håller företrädelsevis andra än svenska landskap öppna. Till exempel är Brasilien en av de tre största exportörterna av nötkött till Sverige. Vad jag vill minnas, från den tid jag jobbade med granskning av jordbruket i Brasilien, så var det inte precis någon sörgårdsidyll bland kossorna i till exempel det som en gång var den brasilianska atlantregnskogen, men öppet landskap hade det blivit

Men miljöpolitiske talesmannen Tiefensee, behöver nog inte oroa dig för frihetsberövande insatser, förutom de mot grisarna då. För köttindustrins lobby är starkare än någonsin och köttkonsumtionen i Sverige har ökat med 50% på bara 15 år.

Förresten, blir det inte lite extra kul rundgång när Tiefensee publicerar sin artikel i ett av köttlobbyns husorgan, tidningen “Land”.

Hoppsan, hoppsan

Tiefensee är bra på mycket så man undrar om han verkligen skrev det där själv. I vilket fall som helst får han nog läsa på lite innan han åter drar svärdet i kampen för den hotade syltan.

.

Måns Andersson är forskare i miljö- och djurstudier vid linköpings universitet

Tiefensees originaltext kan du läsa här

http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/31/sluta-gr-v-i-min-matkasse

och här

http://www.lantbruk.com/ani-kottlobbyn-har-natt-riksdagen/2011-04-07

Djurbloggen rekommenderar FAOs databas: http://www.fao.org/corp/statistics/en/:

Andra som pratat om det här:

http://matalskaren.taffel.se/2009/01/27/antikottlobbyn-marscherar/

http://matalskaren.taffel.se/tag/det-stora-kostdebaclet/

Postad i Allmän | Inga kommentarer »

2 people like this post.

Av Måns Andersson

.

21  km: 1,1 µS/h:   Fyra hundar springer på gatan

15  km: 6,7 µS/h:    Tre kor som betar

2,5 km: 7,8 µS/h:    Hund som äter avfall på vägen, rött koppel

1,8 km : 11,1 µS/h:  Fyra vuxna kor och ett kalv på en tvärgata

1,5 km: 112 µS/h:   Hela havet

.

Se

原発避難区域は犬や牛の群れが闊歩する無法地帯に

på: videonews.com

Eller: http://www.youtube.com/watch?v=mHWvbisFg0I

http://www.dn.se/nyheter/varlden/nytt-skalv-i-japan

Postad i Allmän | 2 kommmentarer »

6 people like this post.

Skrivet av Helena Pedersen

En mössa med tofs av rävpäls har blivit föremål för mediadebatt, nu när så många människor bär den att den knappast längre går att ignorera. Men mössan är så att säga bara toppen av pälsberget. Pälskappor, -stövlar, och -kragar är i år frekventa inslag i den svenska modefaunan. Päls”näringen”, som under många år varit utsatt för hårda kampanjer, verkar med hjälp av fiffga strategier som produktplaceringar och liknande trots allt ha överlevt denna vinter.
Den kritiska debatt som förs i bl.a. TV och på DN:s ledarsida sätter fingret på ett problem som sträcker sig utöver själva mössan: Vem har egentligen ansvaret för att oetiska konsumtionsvaror får avsättning på den fria marknaden? “Konsumenterna”, verkar många anse då deras efterfrågan förväntas styra utbudet, men när “konsumenten” som bär plagget själv tillfrågas, avfärdar hon naturligtvis påståendet. Det är butiken som saluför varan som måste ta sitt ansvar.
Den djurbaserade ekonomin i marknadssamhället är uppbyggt genom komplexa relationer och kedjor med de olika processerna i hanteringen  uppdelade på så många aktörer att det är oklart var, och hos vem, ansvaret egentligen ligger. Djurstudieforskare har visat hur denna fragmentering fungerar på detaljnivån.  Antropologen Noëlie Vialles pekar på oklarheten i vem som egentligen dödar djuret i slakteriet. Är det personen som bedövar djuret, eller personen som sticker kniven i det så att det förblöder? Blödningen tar visserligen slutgiltigt död på djuret, men Vialles noterar att när detta moment inträffar är djuret redan “så gott som dött”, mer eller mindre livlöst efter bedövningen. Med dödandet uppdelat på minst två personer, späds ansvaret och därmed skulden ut.

Bl.a. sociologen Arnold Arluke har tittat på hur språkbruket i vetenskapliga tidskrifter utelämnar information om vem som begår övergrepp på djuren i djurförsökslaboratoriet. Medan det ofta framgår tydligt att forskaren själv aktivt formulerar forskningsfrågorna, framställs de konkreta ingreppen på djuren som mirakulöst utförda av en osynlig hand. Arluke har även tittat på studenters akutförsök på hundar som är en del av kursplanen på vissa läkarutbildningar, och funnit liknande strategier där som befriar studenterna från ansvaret för hundens död: Hundarna skulle dödats “i alla fall” så deras öde var redan avgjort av någon annan, och de var redan “så gott som döda” eftersom bedövningen sköttes på annat håll innan hundarna levererades till studenterna som försöksobjekt.

Lite ironiskt kan man dra paralleller med antika offerritualer, som Noëlie Vialles gör. Efter att alla medverkande i ritualen har hörts och var och en har lagt över ansvaret på den som står näst i tur, och eftersom ingen ensam kan ta på sig ansvaret för ett brott som utförts kollektivt, förklaras kniven som bärare av skulden och slängs i havet. Hos mer samtida exekutionspatruller är åtminstone ett av skjutvapnen laddat med lösa skott, så att ingen kan vara helt säker på att just han avlossade det dödande skottet.

Så vem ska hållas ansvarig för djurs lidande och död i de “näringar” som saluför sina produkter på den fria marknaden? Slaktaren? Butiken? Konsumenten? Verksamhetsledaren? Fabriksägaren? Aktieägaren? Näringens lobbyorganisationer? Eller kanske det formella utbildningssystemet, som verkar ha misslyckats totalt med att utveckla en insikt i att “medborgarskap” i en marknadsekonomi bygger på vilja och förmåga att kritiskt värdera konsumtionsvarors dolda historia.

Helena Pedersen 110217

Forskare i pedagogik och djurstudier vid Malmö högskola.

Blogginlägget refererar till följande forskningslitteratur:

Arluke, A. & Hafferty, F. (1996). From Apprehension to Fascination with “Dog Lab”: The use of absolutions by medical students. Journal of Contemporary Ethnography 25(2), 201-225.

Birke. L., Arluke, A. & Michael, M. (2007). The Sacrifice: How scientific experiments transform animals and people. West Lafayette, IN: Purdue University Press.

Vialles, N. (1994). Animal to Edible. Cambridge: Cambridge University Press.

Se även http://www.dn.se/ledare/signerat/papalsad-en-tofs-i-tiden

Postad i Allmän | 2 kommmentarer »

4 people like this post.

Av Helena Pedersen

Enligt notis i DN 18 december (“Grisar skållades – slakterier får godkänt”) har flera grisar vid svenska slakterier under de senaste 14 månaderna utsatts för “incidenten” att skållas levande under slaktprocessen. Vad det innebär i form av lidande har nog ingen av oss lust att på allvar sätta sig in i. I DN:s nätupplaga uppges att incidenterna beror på att avblodningen “missats”. Man kan spekulera i om det inte finns något samband med en annan, till synes orelaterad notis i samma dagstidnings ekonomibilaga (“Svenskt griskött möter tuff import”), nämligen sviktande lönsamhet för svensk grisindustri. Det säger sig självt att med krav på  ökande omsättning, volym, produktivitet och lönsamhet kan knappast full hänsyn tas till varje enskild individ i systemet. I “skållningsnotisen” uttrycks detta tämligen rakt på sak av ett av de Scan-slakterier det gäller: Antalet “incidenter” (enligt uppgift sju stycken, varav ett flertal gällt skållning av levande grisar) ska ses i relation till att ca 1,8 miljoner grisar per år slaktas av Scan. Detta låter oss förstå att skållningsincidenter faller inom slaktstatistikens felmarginaler. Med andra ord, lite svin(n) får man räkna med, ut djurskyddssynpunkt. Så mycket tydligare kan det inte sägas: “Incidenter” som dessa kan inte ses som enskilda avvikelser eller missöden i en i övrigt välvillig djurindustri. De är snarare den följdriktiga konsekvensen av industrins själva existens, inbyggd i den grundläggande logiken för dess villkor.

Helena Pedersen 101219

Forskare i pedagogik och djurstudier vid Malmö högskola

Läs notiserna här:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sju-incidenter-vid-grisslakt-anmalda-1.1228814

http://www.dn.se/nyheter/sverige/grisslakt-far-godkant-trots-missar-1.1228948

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenskt-griskott-moter-tuff-import-1.1228947

Postad i Allmän | Inga kommentarer »

5 people like this post.

Av Helena Pedersen

I DN den 4 oktober (“Ny livmoder möjlighet för barnlösa”) rapporteras om de medicinska landvinningar vid Sahlgrenska i Göteborg som nu gör att livmodertransplantationer mellan människor snart kan bli verklighet. Försök på råttor, möss, får, grisar och babianer ligger till grund för framgångarna. Gissningsvis har inga av dessa djur frivilligt ställt sina livmödrar till medicinens förfogande, utan man kan anta att det har skett under tvång.

Jag drar mig till minnes en intressant “understreckare” i SvD för sex år sedan, skriven av historikern Jenny Björkman (“När kvinnans underliv blev läkarnas”). Texten handlar om Ulrika Nilssons avhandling om gynekologins historia i Sverige. Björkman noterar att gynekologin har en historia som handlar lika mycket om män och mäns syn på kvinnor som om kvinnor. En tidig amerikansk gynekolog utvecklade t.ex. sin operationsteknik genom att öva sig på slavkvinnor. I Sverige fanns inga slavar att öva på, så svenska gynekologer hittade istället sina övningsobjekt (“modeller”) bland kvinnor som kom från andra socialgrupper än de läkarna själva tillhörde. Exempelvis kunde prostituerade kvinnor användas i detta syfte.
Man behöver inte lyfta blicken särskilt mycket för att se hur historien upprepar sig. Om gynekologihistorien handlar lika mycket om män och mäns syn på kvinnor som om kvinnor, som Björkman skriver, så handlar den också i allra högsta grad om ickemänskliga djur och vår syn på dem. En skillnad ligger i institutionaliseringen: “Djurmodellerna” massproduceras vanligen för att säljas och köpas på en global marknad, utnyttjas i försök, och sedan dödas. I övrigt verkar utnyttjandet grundas på liknande logik, liknande argument och liknande mekanismer, oavsett om man söker sina motiv för övergreppen i skillnader i kön, hudfärg, samhällsklass, eller arttillhörighet.
I essän “Steps Toward a Millennial Imaginary” skriver Gabriele Schwab att “reproduktion är en av de känsligaste frågorna i en ekologi där överbefolkning är ett stort hot mot planetens överlevnad.” (sid. 232) Glädjebeskedet om framgångarna vid Sahlgrenska existerar inte i ett vacuum, utan hör hemma i ett större komplex av sociala, vetenskapskritiska, ekonomiska, ekologiska, etiska och biologiska frågor; i ett sammanhang där människan inte är det enda subjektet och där det som beskrivs som “framgångar” allt för ofta sker på någon annans bekostnad.

Helena Pedersen 101005
Forskare i pedagogik och djurstudier vid Malmö högskola

DN-notisen om livmodertransplantationer: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/ny-livmoder-mojlighet-for-barnlosa-1.1181771

SvD Under Strecket om gynekologins historia: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/nar-kvinnans-underliv-blev-lakarnas_119420.svd

Bloggtexten refererar till Schwab, Gabriele (1999). Steps Toward a Millennial Imaginary. I E.A. Kaplan & S.Squier (Eds.), Playing Dolly: Technocultural Formations, Fantasies, and Fictions of Assisted Reproduction (pp. 232-240). New Brunswick and London: Rutgers University Press.

Postad i Allmän | Inga kommentarer »