Toppen av pälsberget
Skrivet av Helena Pedersen
En mössa med tofs av rävpäls har blivit föremÃ¥l för mediadebatt, nu när sÃ¥ mÃ¥nga människor bär den att den knappast längre gÃ¥r att ignorera. Men mössan är sÃ¥ att säga bara toppen av pälsberget. Pälskappor, -stövlar, och -kragar är i Ã¥r frekventa inslag i den svenska modefaunan. Päls”näringen”, som under mÃ¥nga Ã¥r varit utsatt för hÃ¥rda kampanjer, verkar med hjälp av fiffga strategier som produktplaceringar och liknande trots allt ha överlevt denna vinter.
Den kritiska debatt som förs i bl.a. TV och pÃ¥ DN:s ledarsida sätter fingret pÃ¥ ett problem som sträcker sig utöver själva mössan: Vem har egentligen ansvaret för att oetiska konsumtionsvaror fÃ¥r avsättning pÃ¥ den fria marknaden? “Konsumenterna”, verkar mÃ¥nga anse dÃ¥ deras efterfrÃ¥gan förväntas styra utbudet, men när “konsumenten” som bär plagget själv tillfrÃ¥gas, avfärdar hon naturligtvis pÃ¥stÃ¥endet. Det är butiken som saluför varan som mÃ¥ste ta sitt ansvar.
Den djurbaserade ekonomin i marknadssamhället är uppbyggt genom komplexa relationer och kedjor med de olika processerna i hanteringen uppdelade pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga aktörer att det är oklart var, och hos vem, ansvaret egentligen ligger. Djurstudieforskare har visat hur denna fragmentering fungerar pÃ¥ detaljnivÃ¥n.  Antropologen Noëlie Vialles pekar på oklarheten i vem som egentligen dödar djuret i slakteriet. Är det personen som bedövar djuret, eller personen som sticker kniven i det sÃ¥ att det förblöder? Blödningen tar visserligen slutgiltigt död pÃ¥ djuret, men Vialles noterar att när detta moment inträffar är djuret redan “sÃ¥ gott som dött”, mer eller mindre livlöst efter bedövningen. Med dödandet uppdelat pÃ¥ minst tvÃ¥ personer, späds ansvaret och därmed skulden ut.
Bl.a. sociologen Arnold Arluke har tittat pÃ¥ hur sprÃ¥kbruket i vetenskapliga tidskrifter utelämnar information om vem som begÃ¥r övergrepp pÃ¥ djuren i djurförsökslaboratoriet. Medan det ofta framgÃ¥r tydligt att forskaren själv aktivt formulerar forskningsfrÃ¥gorna, framställs de konkreta ingreppen pÃ¥ djuren som mirakulöst utförda av en osynlig hand. Arluke har även tittat på studenters akutförsök pÃ¥ hundar som är en del av kursplanen pÃ¥ vissa läkarutbildningar, och funnit liknande strategier där som befriar studenterna frÃ¥n ansvaret för hundens död: Hundarna skulle dödats “i alla fall” sÃ¥ deras öde var redan avgjort av nÃ¥gon annan, och de var redan “sÃ¥ gott som döda” eftersom bedövningen sköttes pÃ¥ annat hÃ¥ll innan hundarna levererades till studenterna som försöksobjekt.
Lite ironiskt kan man dra paralleller med antika offerritualer, som Noëlie Vialles gör. Efter att alla medverkande i ritualen har hörts och var och en har lagt över ansvaret på den som står näst i tur, och eftersom ingen ensam kan ta på sig ansvaret för ett brott som utförts kollektivt, förklaras kniven som bärare av skulden och slängs i havet. Hos mer samtida exekutionspatruller är åtminstone ett av skjutvapnen laddat med lösa skott, så att ingen kan vara helt säker på att just han avlossade det dödande skottet.
SÃ¥ vem ska hÃ¥llas ansvarig för djurs lidande och död i de “näringar” som saluför sina produkter pÃ¥ den fria marknaden? Slaktaren? Butiken? Konsumenten? Verksamhetsledaren? Fabriksägaren? Aktieägaren? Näringens lobbyorganisationer? Eller kanske det formella utbildningssystemet, som verkar ha misslyckats totalt med att utveckla en insikt i att “medborgarskap” i en marknadsekonomi bygger pÃ¥ vilja och förmÃ¥ga att kritiskt värdera konsumtionsvarors dolda historia.
Helena Pedersen 110217
Forskare i pedagogik och djurstudier vid Malmö högskola.
Blogginlägget refererar till följande forskningslitteratur:
Arluke, A. & Hafferty, F. (1996). From Apprehension to Fascination with “Dog Lab”: The use of absolutions by medical students. Journal of Contemporary Ethnography 25(2), 201-225.
Birke. L., Arluke, A. & Michael, M. (2007). The Sacrifice: How scientific experiments transform animals and people. West Lafayette, IN: Purdue University Press.
Vialles, N. (1994). Animal to Edible. Cambridge: Cambridge University Press.
Se även http://www.dn.se/ledare/signerat/papalsad-en-tofs-i-tiden
