Vad vÀrderar vi inom högre utbildning, om inte lÀrande för en hÄllbar utveckling?

Postad i: AllmÀn, Didacticum, HÄllbart lÀrande den 21 September, 2018 av Per-Anders Forstorp

1 people like this post.

Högre utbildning kan motiveras med att man ska kunna garantera samhĂ€llets försörjning av kompetens för en mĂ€ngd olika yrkesgrupper, och för att ge mĂ€nniskor möjligheter att utvecklas som personer, förstĂ„ sin omvĂ€rld bĂ€ttre och rustas för att lösa samhĂ€llets stora utmaningar. Det första mĂ„let, att kunna bli anstĂ€llningsbar inom ett specialistyrke, tenderar dock ofta att vara det viktigaste nĂ€r man organiserar lĂ€ngre utbildningsprogram. Jag Ă€r med i grupper som organiserar tekniska utbildningar och mĂ€rker att det Ă€r vĂ€ldigt lĂ€tt att se tekniska och matematiska kurser som sjĂ€lvklara, men andra kurser kan behöva motiveras sĂ€rskilt. VĂ„ra utbildningsprogram gör det dĂ€rmed tydligt vilka vĂ€rderingar vi har om vad man bör lĂ€ra sig först och tillsammans med andra Ă€mnen, vad man ska kunna pĂ„ djupet och vad man bara behöver ”tĂ€cka” i utbildningsplaner. Och Ă€ven om det knappast finns tvĂ„ ingenjörsutbildningar inom ett visst Ă€mne pĂ„ olika platser i landet som Ă€r identiska, tenderar alla kurser i varje program Ă€ndĂ„ att vara oumbĂ€rliga och svĂ„ra att rucka pĂ„.
SjÀlv Àr jag övertygad om att vÄra utbildningar behöver en annan karaktÀr för att utveckla vÄra studenter till kompetenta och engagerade samhÀllsmedborgare som kan bidra till att skapa ett framtida hÄllbart och inkluderande samhÀlle inom ekosystemens ramar. Att verka för detta innebÀr, pÄ samma sÀtt som tidigare arbete för att erkÀnna vikten av etik i utbildningar, att vi behöver vÀrdera kunskap som inte tillhör vÄr kÀrnkompetens lika högt som den vi sjÀlva har. För min del har det varit befriande pÄ mÄnga sÀtt att, efter disputation och det erkÀnnande det innebÀr, acceptera att jag behöver lÀra mig om systemtÀnkande, trans-disciplinÀrt lÀrande, de olika dimensionerna i begreppet hÄllbarhet och hur de relaterar till varandra och hela tiden kÀnna att det ÀndÄ Àr ok att inte vara expert. Att visa ödmjukhet inför sÄdant jag Ànnu inte lÀrt mig, fortsÀtta vara nyfiken samtidigt som jag ska kunna ha kvar min kritiska blick och min vetenskapliga hÄllning.
Under vĂ„ren genomförde jag och en kollega (Cecilia Enberg) en undersökning dĂ€r vi frĂ„gade programansvariga vid institutionen för industriell och ekonomisk utveckling vad de lade i begreppet hĂ„llbarhet och hur de resonerande om att sĂ€tta upp lĂ€randemĂ„l och -aktiviteter kopplat till detta. PĂ„ motsvarande sĂ€tt som etik, Ă€r lĂ€rande för hĂ„llbar utveckling nĂ„got som kan krĂ€va att man inte bara lĂ€gger till nĂ„got, utan Ă€ven tĂ€nker om kring sĂ„dant som har funnits tidigare. Jag har tidigare varit med om att nya utbildningsmoment som tillfört ett nytt perspektiv först kritiserats för att vara ”flummiga” (vilket ofta betyder annorlunda, och utan klara svar), men efter ett tag kan de Ă€ndra mentaliteten hos inte bara studenter utan Ă€ven lĂ€rare vid ett program. För vĂ„r del började vi med att införa en kurs i ingenjörsprofessionalism, en kurs med moment över tre Ă„r som tillförde personlig utveckling och reflektion till vĂ„ra ingenjörsprogram. I och med den kursen har vi ocksĂ„ diskuterat hur etik och kompetenser kopplat till att kunna verka för en hĂ„llbar utveckling kan komma in. Som jag ser det har vĂ„ra vĂ€rderingar förĂ€ndrats en del i och med att bĂ„de lĂ€rare och studenter sett hur vĂ€rdefullt det Ă€r att reflektera över sin egen yrkesroll, sina personliga val och vĂ€rderingar.
VÀrderingar Àr viktiga, vÀrderingar genomsyrar vÄra utbildningar och de val vi gör och de kan vara svÄra att Àndra. Men, vÀrderingar gÄr att Àndra, och vi har mycket att vinna pÄ att försöka bli medvetna om vilka vÀrderingar vi faktiskt har.
/Ola Leifler, lektor, institutionen för datavetenskap


 


Plattformskapitalismen och den högre utbildningen

Postad i: AllmÀn, Didacticum, IKT-spaningar, LÀrmiljöer, LISAM, Sociala medier den 14 September, 2018 av Per-Anders Forstorp

0 people like this post.

Med utgĂ„ngspunkt frĂ„n ekonomiska och teknologiska variabler benĂ€mns vĂ„r tid pĂ„ mĂ„nga olika sĂ€tt: ’sharing economy’, ’gig economy’, ’knowledge economy’, ’peer production’ etc. MĂ„nga av dessa benĂ€mningar framstĂ€lls som synnerligen gynnsamma för oss konsumenter med sina löften om entreprenörsskap, flexibilitet och hur vi kan optimera vĂ„ra (digitala) liv och att det Ă€r vi som anvĂ€ndare och vĂ„ra aktiviteter tillsammans med andra som utgör det verkliga inflytandet. Förvisso Ă€r den nya teknikens kvalitativa inflytande över vĂ„ra liv omöjlig att bortse ifrĂ„n, och visst har den mĂ„nga fördelar, inte minst upplevelsen av att vĂ„r delaktighet rĂ€knas. Men nĂ€r vi ser det pĂ„ det sĂ€ttet sĂ„ bekrĂ€ftar vi samtidigt den försĂ„tligt anvĂ€ndarvĂ€nliga logik som finns i de ovanstĂ„ende begreppen och vi riskerar att bortse frĂ„n viktiga faktorer som vĂ€rdet av vĂ„r medverkan och synligheten av de affĂ€rsmodeller som gör vĂ„r medverkan sĂ„ vĂ€rdefull.

En alternativ term som dykt upp pÄ senare tid för att beteckna vÄr tid och dess dominerande produktionsformer Àr plattform, t ex i Nick Srniceks Platform Capitalism (2017). Plattform Àr en strukturell metafor som har vissa likheter med andra benÀmningar pÄ infrastrukturer som tidigare anvÀnts, t ex nÀtverk, kanal eller medium. Den betecknar en upphöjd yta, avsedd för nÄgon kommande ospecificerad aktivitet, en slags neutral arena. Srnicek definierar dem som digitala infrastrukturer som möjliggör interaktion mellan tvÄ eller flera grupper. Plattformarna, fortsÀtter han, Àr mellanhÀnder som för samman olika grupper av anvÀndare: kunder, annonsörer, tjÀnster, producenter, medborgare och fysiska objekt. Mer direkt syftar plattform pÄ de dominerande digitala företagen i vÄr tid, det som vi till vardags uppfattar som sociala medier: Google, Facebook, Microsoft, Apple, YouTube m fl. RÄmaterialet Àr kvantifierade data i stora mÀngder. AffÀrsmodellen bygger pÄ att skapa tillit mellan olika aktörer. Precis som ovanstÄende benÀmningar, Àr plattform en benÀmning som ofta anvÀnds av företagen sjÀlva men det har den fördelen att den samtidigt kan vara attraktiv för flera av de aktörer som bygger upp dess aktiviteter. För anvÀndarna (du och jag) framstÄr den som egalitÀr och tillgÀnglig för det innehÄll som vi sjÀlva producerar. Den Àr ocksÄ attraktiv för kommersiella producenter och annonsörer. Samtidigt framstÄr plattformen som en neutral förmedlare av sÄdant som anvÀndarna producerar och kan alltsÄ inte hÄllas ansvarig för detta innehÄll. Att det inte riktigt Àr sÄ enkelt att de sociala medierna Àr neutrala plattformar visar den roll som Facebook och Twitter spelat i det amerikanska presidentvalet 2016. För dem som kritiskt analyserar den digitala tidsÄldern Àr analysen av plattformskapitalismen ett sÀtt att synliggöra dess historiska framvÀxt och dess betydelse för att strukturera ekonomiska och sociala relationer.

Och fast vi kanske inte tĂ€nker pĂ„ det Ă€r utbildningen ocksĂ„ ett prioriterat objekt för plattformstĂ€nkandet. I dagarna diskuteras t ex Stockholms stads satsning pĂ„ en gemensam Skolplattform som inledningsvis tycks dras med en del problem. Och i den högre utbildningen verkar plattformarna i olika funktioner som för de flesta av oss har blivit helt oumbĂ€rliga. PĂ„ LiU har vi LISAM och de andra lĂ€rosĂ€tena har sina egna motsvarigheter. Och vem kan sĂ€ga nej till lite bidrag frĂ„n plattformsföretagen i en tid av resursknapphet. Även inom utbildningen bygger plattformarna pĂ„ samma bĂ€gge principer som i andra sammanhang, nĂ€mligen datafiering dĂ€r alla aspekter av den sociala interaktionen kvantifieras och blir ett instrument för kontroll, bedömning och styrning. Den andra processen Ă€r kommodifiering dĂ€r nĂ„gon form av profit skapas av de aktiviteter som utförs pĂ„ plattformen. Kanske gĂ€ller det senare i mycket mindre utrĂ€ckning sĂ„dana plattformar som LISAM och Skolplattformen, som ju har statliga respektive kommunala huvudmĂ€n, men vad vi egentligen om hur de data som generas dĂ€r faktiskt anvĂ€nds och vem som egentligen Ă€ger dem. Ett par extrema exempel pĂ„ plattformiseringen av utbildningen Ă€r AltSchool och Coursera. AltSchool som ’Ànnu bara finns i ett experimentstadium Ă€r den helt avreglerade skolan som saknar bĂ„de lokaler och lĂ€rare och helt bygger pĂ„ en idĂ© om att coacha enskilda individer genom grĂ€nssnitt som liknar de sociala mediernas. Coursera erbjuder fri utbildning via MOOCs men alla data som samlas in och som gratisstudenterna bidrar med kan sedan sĂ€ljas vidare. Det kanske inte lĂ„ter sĂ„ illa men tre sĂ„dana effekter kan vara vĂ€rda att diskutera. Plattformarna underordnar de pedagogiska principer till mekanismer som bĂ€r upp de sociala medierna; utbildningen presenteras som ett sĂ€tt att ’rĂ€tta till’ (det som Evgeny Morozov kallar ’technological solutionism’) det som presenteras som Ă„lderdomliga utbildningsideal och organisationsformer; kommersiella plattformar kan förĂ€ndra den medborgerliga dimensionen av utbildning. I vĂ€rsta fall ses utbildning i första hand som en teknologisk utmaning som skall lösas och tillhandahĂ„llas av plattformsföretagen och i mindre utstrĂ€ckning som en service som utförs för det allmĂ€nna bĂ€sta av hĂ€ngivna lĂ€rare.

I den högre utbildningen anvÀnds olika typer av plattformar utöver de som helt eller delvis skapas lokalt (t ex LISAM och Skolplattformen) och för olika produkter och processer som har att göra med hur vi hanterar kunskap. T ex hur vi samlar och organiserar kunskap (Wikipedia), hur vi publicerar kunskap (plattformar som Elsevier), hur vi förmedlar kunskap och erbjuder lÀrande (Coursera), hur vi erbjuds plats pÄ en arbetsmarknad dikterad av employability (LinkedIn) och hur vi vÀrderar kvalitet i högre utbildning genom ranking (t ex Times Higher Education World Rankings). Plattformar Àr en ny organisationsform som mÄste synliggöras ur alla aspekter: Vad betyder det för akademin? Vad betyder det för synen pÄ expertisen och dess eventuella autonomi? Vad betyder det för synen pÄ utbildning som en gemensam resurs och synen pÄ utbildning för det allmÀnnas bÀsta?

/Per-Anders Forstorp


 

Taggar:  -  -  -  -  -  -  -  - 



Digital portfolio – teori och praktik

Postad i: Didacticum, digitalt berÀttande, IKT-pedagogerna, Mobila verktyg & appar, VerktygslÄdan den 10 September, 2018 av Anna Söderström

0 people like this post.

Tidigare har jag undervisat inom IKT pĂ„ lĂ€rarprogrammet, men i Ă„r blev materialet konverterat till sjĂ€lvstudiematerial. Det bestĂ„r av en film, dĂ€r jag gĂ„r igenom teori och praktik. Vad behöver en kĂ€nna till för att kunna göra relevanta verktygsval? Det jag brukar poĂ€ngtera Ă€r att en behöver se över sitt Ă€mne – vad Ă€r just ditt Ă€mnes didaktiska karaktĂ€r. Vilka lĂ€randeaktiviteter passar för att uppnĂ„ kursmĂ„len och hur kan aktiviteterna bidra till ett studentaktivt lĂ€rande? Dessa aktiviteter bör ske genom en blandning av analogt och digitalt, i vanlig ordning.

Och detta Ă€r nĂ„got som Ă€r applicerbart Ă€ven för högskolepedagoger. SĂ„ ta gĂ€rna del av materialet och fundera över hur och om en digital portfolio skulle funka i nĂ„gon av dina kurser och vad studenterna skulle kunna anvĂ€nda den till? Det Ă€r att rekommendera att bĂ„de öva pĂ„ att strukturera och dokumentera det en lĂ€r sig, men ocksĂ„ att skapa och gestalta med hjĂ€lp av digitala verktyg för produktion av bild, ljud och video – tillsammans med text. Skulle en reflektion kunna lĂ€mnas in i podcast-format? Eller som ett videoblogginlĂ€gg (vLog)? Vad fĂ„r en bild för betydelse nĂ€r den fĂ„r illustrera en text (visuell kommunikation)?

Som vanligt – mĂ„nga frĂ„gor, inte sĂ„ mycket raka svar. Men i filmen och i studiehandledningen listar jag ocksĂ„ nĂ„gra verktygstips.

//Anna F Söderström, IKT-pedagog


 

Taggar:  - 



Högglassigt pedagogiskt stöd pÄ LiU?

Postad i: AllmÀn, Didacticum den 3 September, 2018 av Gunvor Larsson-Torstensdotter

1 people like this post.

Nu har jag varit förestĂ„ndare pĂ„ Didacticum i tvĂ„ Ă„r vilket i den akademiska vĂ€rlden brukar betyda att man hyfsat kan sitt jobb. Första Ă„ret brukar man i panik och Ă„ngest genomföra uppgifter man inte ens visste fanns. Andra Ă„ret sĂ„ lĂ„tsas man att man har lĂ€get under kontroll, man har ju liksom gjort det en gĂ„ng tidigare. Det tredje Ă„ret Ă€r det meningen att man ska börja leverera resultat. I ett tidigare blogginlĂ€gg hĂ€r berĂ€ttade Anna Söderström om vĂ„r kick-off föregĂ„ende vecka. Temat för Ă„rets kick-off var Vision, VĂ€rdegrund och Verksamhetsplan. UtifrĂ„n LiU:s verksamhetsplan och vĂ„r egna funderade vi tillsammans pĂ„ vad vĂ„r Vision och VĂ€rdegrund ska vara. MĂ„nga förslag och idĂ©er kom upp, och embryon till slogans uppstod, dĂ€r min favorit just nu Ă€r ”Högglassigt pedagogiskt stöd pĂ„ LiU”.

I mitt uppdrag som förestĂ„ndare pĂ„ Didacticum ingĂ„r mĂ„nga olika arbetsuppgifter, frĂ„n mikro till makronivĂ„. VĂ„rt koncept ”ta hjĂ€lp av en pedagog” börjar bli alltmer utnyttjat och ibland fĂ„r Ă€ven jag som förestĂ„ndare nöjet att bli utlĂ„nad. Min personliga favorit Ă€r nĂ€r jag fĂ„r vara med och auskultera och ge respons pĂ„ en kollegas lĂ€raktivitet. En annan viktig arbetsuppgift Ă€r att hĂ„lla koll pĂ„ vad som hĂ€nder pĂ„ fakultets- och institutionsnivĂ„. Vad behöver lĂ€rare för stöttning pĂ„ kurs- och programnivĂ„, och hur vi kan vi pĂ„ Didacticum bidra. Ett exempel pĂ„ detta nĂ€r att nĂ€rvara pĂ„ fakulteternas grundutbildningsdagar. För nĂ„gon vecka sedan hade teknisk fakultet PUG-dag och dĂ„ var jag och nĂ„gra kollegor med, och ett utfall blir att personer som fĂ„r PUG-medel i Ă„r Ă€ven kan fĂ„ en person att bolla med frĂ„n Didacticum nĂ€r projektet genomförs och dokumenteras.

Didacticum ska ocksÄ samverka med likande enheter pÄ nationell nivÄ. Vi ingÄr i en konstellation som kallas U6 (Uppsala, Lund, UmeÄ, Linköping, Stockholm och Göteborg). Möten genomförs en gÄng per termin dÄ vi diskuterar gemensamma utmaningar och Àven försöker samordna satsningar.

Mest aktuellt för oss pĂ„ Didacticum just nu, vid sidan av kurser och seminarier, Ă€r att vi tillsammans med MĂ€lardalens högskola och Örebro universitet anordnar konferensen NU2018. NU, som stĂ„r för NĂ€tverk och Utveckling, Ă€r en nationell konferens som anordnas vartannat Ă„r och vĂ€nder sig till alla som Ă€r engagerade i svensk högre utbildning. Huvudsyftet med konferensen Ă€r att frĂ€mja pedagogiskt utvecklingsarbete genom att erbjuda en mötesplats för spridning, dialog och debatt. NU2018 Ă€r den sjĂ€tte NU-konferensen i ordningen. Temat för Ă„rets konferens Ă€r ”Det akademiska lĂ€rarskapet” och anmĂ€lan Ă€r öppen fram till 15 september. Ta gĂ€rna en titt in pĂ„ hemsidan NU2018.se.

Ett sÀtt att möta institutioners och avdelningars behov Àr ju det personliga mötet med kollegor. Didacticums upplÀgg med ett kollegialt lÀrande bygger pÄ att samtliga som jobbar pÄ Didacticum Àven finns pÄ institution och kan fungera som ett kitt mellan oss och avdelningarna. Men ibland fastnar ju information pÄ vÀgen, sÄ min ambition för höstterminen att ta mig runt pÄ olika avdelningars lunchrum och Àta min matlÄda hos er. SÄ nÀr ni minst anar det, kommer jag att dyka upp hos er.

Tveka inte att höra av dig till mig om du har funderingar kring vad vi kan erbjuda din kurs eller din avdelning.

Gunvor, förestÄndare pÄ Didacticum


 


The best things about academic conferences and why they are good for teaching

Postad i: Didacticum den 28 August, 2018 av Sally Wiggins Young

1 people like this post.

Conferences are, in some form or other, an inevitable part of an academic career. They provide a space in which we can present and discuss our work while also learning about other research and news from colleagues. They are a privileged opportunity to travel the world and see beyond the walls of our home university. While many conferences are focused exclusively on (non-pedagogical) research – though of course there are pedagogically-focused conferences – they can also inadvertently enrich our teaching practices.

 

The following are, in my opinion, the three best things about conferences and why this makes them good for teaching.

 

(1) They can remind you of why you became interested in your subject or research field in the first place. Academic life is a blend of many things, and if you have a lot of teaching or administrative responsibilities, your research can sometimes feel like a hobby: that thing you do when you have a couple of hours free one day. It is easy to lose track of what we are doing as academics, when the work seems relentless and unforgiving. Conferences are therefore an excellent way of re-sparking the excitement and joy of research. As noted in the tweet by Prof Stephen Reicher (St Andrews Uni, Scotland), we “have the privilege of being paid to find out about things that interest” us.

This rejuvenating aspect is, I think, one of the best things about conferences and it has numerous benefits for teaching. Not only does it help to bring our research interests back to the centre of our attention, this then also helps us to re-orient ourselves back to why we are here in the first place. It is this re-orientation that then enables us to stand alongside our students and to animate our interests in our subject. In short, it makes us sparky again.

 

(2) There will always be at least one presentation that will change how you think about something. It could be about the topic being discussed, or the way they present it[1], or a combination of both. At the conference I attended this summer (http://www.icca2018.org/ on Conversation Analysis), there were many inspiring presentations but there was one that I found particularly mind-blowing. It involved a presentation from within a virtual reality headset, demonstrating the possibilities of using digital worlds to analyse video that was recorded using 360° cameras. You can read more about this on a guest blog by the researchers Prof Paul McIlvenny and Dr Jacob Davidsen (Aalborg Uni, Denmark; see below) here: https://rolsi.net/2016/10/17/guest-blog-jacob-davidsen-and-paul-mcilvenny-on-experiments-with-big-video/). I hadn’t intended to see that presentation, and so it was a wonderfully serendipitous moment.

The good thing about this is that conference presentations always contain the potential to surprise us, and either challenge our assumptions or present a novel way of thinking about a topic. The impact of this on our teaching is that we might also be inspired to try something different; a new way of presenting an idea, perhaps (though take it easy with the singing: see footnote). We may learn more from those things that we least expect rather than those things we plan for. A little like the ‘hidden curriculum’ but with more spontaneity.

 

(3) They enable us to see the world from the perspective of a student. Sitting through conference presentations can be exhausting when they continue for three or more days (and it is often many hours of sitting. Anyone else keen to have standing- or a walking-presentations every now and again?). As academics and teachers, it is easy to forget what it is like to have to listen to other people instead of being the one doing the talking or having planned the learning session. In a conference, we briefly become the student again, listening to others’ presentations and trying to figure out what it is that we are being shown.

 

There is some complexity in this shift of teacher-learner role: as conference delegates we are all at different stages of our academic careers and are not a homogenous unit waiting to receive information from the speaker. We have previous knowledge and understanding that we bring to the conference, through which we accommodate and make sense of the presentations in relation to our own needs and motivations. Just like our own students. They each come to their education with different ideas, interests, capabilities and challenges. What they gain from our teaching is – as noted in point 2 above – not always what we intend it to be. We therefore not only gain a small insight into the physically and mentally demanding challenges of being a student, but also a reminder that our students are unique in their approaches to learning.

 

It is with all this in mind that I look forward to my final planned conference this year, which will indeed be a pedagogical one this time: NU (nÀtverk och utveckling) conference (http://nu2018.se/). Placed in the middle of a busy teaching term, it is perfect timing to add a little spark to my approach and to be reminded of what it is like on the other side.

Sally Wiggins, Didacticum, August 2018.

 

[1] Back in 2003, I saw a keynote presentation that involved a song about ‘social constructionism’, accompanied by guitar-playing and singing by the keynote speakers themselves. For many of the attendees, it was the one thing that we still remember from that conference. We didn’t necessarily learn anything more about social constructionism.


 

Taggar:



IKT-studion

IKT-studion
IKT-studion Àr sen 2018 en del av högskolepedagogiskt centrum Didacticum. I den hÀr bloggen samlar IKT-pedagogerna Anna Söderström och Linnea Björk Timm mfl tips, lÀrmaterial och omvÀrldsbevakning inom omrÄdet utbildning och IKT för lÀrare inom högre utbildning.

Sök i bloggen

Sidor

Kategorier

Mest bloggat om

3d-skrivare appar Didacticum digitalt berÀttande flipped classroom Google IKT IKT-dagen IKT-podden iPad LISAM pedagogiska sprÄnget podcast presentationsverktyg sociala medier wikimedia commons Wikipedia

Arkiv

Metadata



Detta är en personlig webbsida och information framförd här representerar inte Linköpings universitet. Se även Policy för www-publicering vid Linköpings universitet.

This is a personal www page. Opinions expressed here do not represent the official views of Linköpings universitet. Please refer to Linköpings universitets wwwpolicy.



IKT-studion Didacticum drivs av WordPress