Arkiv för September, 2016

Om kakburksmänniskan Jonna

Postad i kategorin: Om mig, Studiesocialt, Styrelsen den 30 September, 2016

0 people like this post.

Från första början har jag varit aktiv i det studiesociala. Det hann inte ens gå en termin av utbildningen innan jag vips hade sökt till en studentförening och ett utskott. Jag visste redan från början att det var något för mig.

Mitt intresse att aktivt delta i studentorganisationer växte fram av två orsaker, skulle jag säga. Delvis var det en reaktion på att jag äntligen hade hittat rätt, till utbildningen som jag kände att allt föll på plats för mig, och ville därför ge tillbaka genom att visa mitt engagemang. Den andra orsaken var för att det verkade jävligt skoj!

Mitt första år sökte jag alltså till miljövetarprogrammets festeri, MAX Phesteri, som jag sedan var med i under ett års tid (maj 2015- maj 2016). Festeriet anordnar fester och sittningar, samt är med som faddrar under Nolle-P. Under samma period sökte jag till styrelsen för miljövetarprogrammets studentförening. Styrelsen driver utbildnings- och arbetsmiljöfrågor. Där var jag med som miljöansvarig under ett år (2015).

13179182_824032554367747_7055558145532764676_n (1)
Här är järngänget som var Miljövetarprogrammets festeri förra året, mina soulmates!

11164819_10153235934733571_7763497373891734121_n
Här står vi i förra styrelsen och posar…

Det var tufft att vara med i båda, jag ska inte ljuga. Det är inget jag rekommenderar de flesta att göra. Man måste ha studiedisciplin, driv och vara beredd att ge upp de flesta andra fritidsintressen man har för att istället viga sin fritid åt de här uppdragen.

Med det sagt så måste jag påpeka att året som jag var med både i styrelsen och festeriet var det roligaste året i mitt liv! Helt klart. Jag ångrar inte en sekund. Det var definitivt värt det, för vännerna, alla man lärde känna, allt kul man gjorde och alla grymma, knäppa och galna minnen man samlade på sig. Det var så kul att jag valde att söka till styrelsen en andra gång (festeriet sitter man bara ett år), haha!

12688003_10154613610098986_3998743858410334037_n (1)
Här är min fina styrelse för 2016 som jag är ordförande för!

10603769_10154650747603452_1011342657580538460_n (1)
Så här nöjd kan man vara när man blivit inröstad som styrelseordförande (ja, det är en bild på mig själv som jag kramar åt)… The puppetmaster i egen hög person.

Så nu är jag ordförande i styrelsen. Men inte nog med det. Eftersom jag är en sån kakburks-människa, som måste ha ett finger med i allt, så råkade jag glida in på ytterligare ett studiesocialt åtagande. Jag sitter med i kårens fullmäktige (FUM), där jag representerar Campus Norrköpingstudenternas intressen. Det bara liksom hände, men varför inte tänkte jag? Om jag inte själv är villig att vara med och påverka, kan jag förvänta mig att andra gör det åt mig? Det är sjukt viktigt att kåren gör ett bra arbete, för de är de som driver studenternas intressen gentemot universitetet.

Vägen hit har varit kantad av otroliga vänner, en massa planering och de mest fantastiska månaderna och åren jag varit med om. Jag kan inte beskriva hela alltet, det enda jag kan göra är att uppmana dig som går på universitetet att verkligen utnyttja och maxa ditt studentliv! GÖR DET, gå med i vad som helst, du kommer inte ångra dig och du kommer skaffa vänner och minnen för livet! Och du får bara en chans att göra det, du har bara en studetid sen är det verkligeheten som gäller.

För lita på mig, helt plötsligt står du där med ditt examensbevis i handen och undrar vart alla år tog vägen.

#CarpeDiem eller ännu bättre #YOLOSWAG


 

När verkligheten bankar på dörren

Postad i kategorin: Uncategorized den 28 September, 2016

0 people like this post.

Det där med verkligheten, ja. Jag har aldrig haft en särskilt stark verklighetsanknytning. Mest för att jag tycker att verkligheten är tråkigare än vad den skulle kunna vara. Helst av allt skulle jag vilja bo i en fantasyvärld, tänk Game of Thrones, Sagan om Ringen, Wheel of Time… någorlunda bra är jag ändå på att flyta med.

Men ibland bankar verkligheten på med knytnävarna och sparkar in dörren utan att bry sig om man var redo att öppna eller ej.
Jag har en tendens att hamna på de mest besynnerliga platserna i mitt liv. Det kan bero på att jag har valt att inte säga “nej”, förutom om det verkligen är nödvändigt. Jag gillar “ja” bättre, och det har lett mig till konstiga men unikt underbara platser och människor. Den här dagen påminner mig om när jag jobbade som assisterande produktutvecklare på ett inredningsföretags kontor i London, och på något vänster tog på mig att åka med upp till ett lager uppe i norra England med en medeålders cykelfantast som hette Graham, mitt i vintern och kall som en snögubbe, en gång i månaden. Jag och Graham satt och sjöng med till U2 låtar i flera timmar i sträck när vi satt där i bilen på väg upp till lagret, trötta, flummiga och kalla som självaste fan.

Där träffade jag Sue, en före detta utbränd medelålders kvinna med en nyfunnen passion för jogging, som bara pratade om joggingskor. Bara. Jag fick träffa Tom och Melvin, som var som Bill och Bull och jagade mig runt lagervaruhuset och bara ville leka kull och körragömma. Jag hade också några “right laughs” med Rob, en äldre herre, som var konstant jävla förbannad på packeterings-maskinen som plastade in lådor och paket, för att den aldrig funkade som den skulle. En gång plastade de in mig för att jag frös så mycket, de brukade jävlas med mig för att jag var “the Swede” och kom från isbjörnsland, så jag borde ju inte klaga på att det var kallt!

Jag får flashbacks dit nu. Just nu sitter jag på kontoret på företaget jag ska praktik hos, en nätverks- & fiberentreprenör, där jag började praktisera i måndags. Har just tagit av mig min varselväst och tagit mig en kopp te.

Bild 2016-09-26 kl. 13.47
Jag har just kommit tillbaka efter en förmiddag åkandes runt med en rutinerad byggkonsult som visat mig ett av företagets pågående fiberprojekt ute mot Kolmården till. Det var en stor kontrast till det akademiska livet jag levt nu i över två år, men grabbarna är trevliga och glada och välkomnande så det är inga problem, bara en krock med verkligheten. Det känns som när jag åkte upp med Graham första gången till lagret och kände mig väldigt “out of place”. Än så länge så har jag snappat upp en del kabel-språk, typ fått reda på att man tydligen “blåser” fiber (inte drar eller lägger in), att det kan vara satans varmt i byggarnas baracker (de hade glömt att dra ner värmen så det var 34 celsius när jag glatt slog upp dörren och klev in) och att Sverige tydligen snart bara kommer att bestå av konsulter!

Inget miljörelaterat än så länge. Men det kommer, tänker jag. Det kommer när man blivit varm i skorna och lärt sig skillnaden mellan en 14 mm kabelskarv och en tomtgrävare!


 

En trädkramares väg till LiU

Postad i kategorin: Miljö & Hållbarhet, Om mig, Personligt den 27 September, 2016

0 people like this post.

Hej och välkommen till min blogg! Jag som skriver här är en miljövetarstudent som har drivit runt på denna planet i 24 år, och har under den tiden utvecklat en överväldigande besatthet av att skydda moder jord. Jag är, med andra ord, en obotlig trädkramare.

IMG_7994

Jag tänkte att jag skulle leta fram en fin bild på mig till det här första inlägget för att introducera mig själv. Under mitt letande så insåg jag att den i särklass vanligaste bilden på mig så återfinns jag i eller på ett träd. Så jag antar att det är befogat att kalla mig trädkramare, i den väldigt bokstavliga bemärkelsen av ordet.

I den mindre bokstavliga bemärkelsen av ordet känner jag också igen mig. Inte som en djärv Greenpeace aktivist som brukar kedja fast mig vid tusenårig gammelskog eller bestiga kärnkraftverk, eller en volontär som spenderar den mesta av sin tid med att bygga brunnar i Afrika, utan snarare i min syn på livet. Att det egentligen bara finns en väg för mig att gå i livet och det är samma väg som otaliga trädkramare genom åren har gått.

Jag minns inte exakt när mitt miljöintresse började. Jag tror inte att det var någon enskild händelse som triggade igång min lilla hjärna. Men jag minns att när det väl hade satts i rullning så fanns det inget som kunde minska mitt intresse för miljöfrågor. Jag har ett minne som bekräftade det jag hade misstänkt.

När jag var tolv år besteg min familj Kebnekaise. Jag har fjällvandrat mycket både innan och sen dess, men just den turen lämnade ett speciellt avtryck. Ett avtryck i form av två vuxna som diskuterade något som min unga hjärna snappade upp och tog till sig. Det var min mamma och en utländsk turist som pratade om hur toppen på Kebnekaise blev någon centimeter lägre för varje år. Det kändes inte logiskt för mig, jag hade ju läst geologi och visste att berg inte krympte så snabbt. Jag frågade mamma om det i efterhand, och hon förklarade väldigt sakligt att det inte var berget som krympte, det var glaciären allra längst upp som smälte lite mer för varje år.

Jag har alltid vetat, så länge tillbaka som jag kan minnas, att det är något fel med världen. Och att jag skulle komma att viga mitt liv åt att försöka förstå och åtgärda det felet. Men misstolka mig inte, jag är full av hopp. Hopp om att världen går att rädda, att vi inte har grävt oss en så djup grav att vi inte kan ta oss upp igen. Den vetskapen som jag haft inom mig har bara växt med åren, och den har aldrig vacklat ens det minsta.

Den har tagit mig dit jag är idag. En miljövetarstudent som just påbörjat sitt tredje och sista år, utan den minsta tanke på att ge upp. Om något så har den här utbildningen och alla de eldsjälar jag träffat bara stärkt mig i min beslutsamhet.

Att försöka dämpa eller ignorera den gnistan som alltid funnits inom mig för miljön skulle vara som en liten död. Jag är den jag är, och även om det känns jobbigt och motigt, som att världen är emot en ibland, så är jag ändå stolt över att vara en obotlig trädkramare. För jag kan inte vara något annat.

10409491_10152489794012948_1369669100109201840_n-2 kopia

Untitled

DSC00411


 

Taggar:


Du tittar just nu i Jonnas bloggs arkiv för September, 2016.

Jonna Elofsson Bjesse

Jonna, 24 år, stockholmare med Norrland i blodet. Pluggar mitt tredje och sista år på Miljövetarprogrammet vid LiU. Bor i Norrköping, i ett studentkollektiv med en brokig skara broccoliknaprare.

Jag har fingrarna i en massa kakburkar, bland annat Miljövetarnas studentförening, kåren och allt annat jag kan lägga näsan i blöt i (oftast över en kopp te). Även dedikerad vegan, trädkramare, boknörd och hiphopfantast, samt missbrukare av #yoloswag.

Här i bloggen får du en inblick i mitt liv som LiUstudent och Norrköpingsbo, med allt det roliga och seriösa det innebär.

Har du frågor om studentlivet, miljövetarprogrammet eller vad som helst annars så mejla mig gärna på jonbj817@student.liu.se


Sök i bloggen

Sidor

Kategorier

Mest bloggat om

#Midnattssol #NorrlandIMittHjärta #Stockholmssyndromet #SVTEdit #ViStårInteUt GISday hippiefasoner Sjöfartsverket SustainergiesAcademy

Arkiv

Metadata



Detta är en personlig webbsida och information framförd här representerar inte Linköpings universitet. Se även Policy för www-publicering vid Linköpings universitet.

This is a personal www page. Opinions expressed here do not represent the official views of Linköpings universitet. Please refer to Linköpings universitets wwwpolicy.



Jonnas blogg drivs av WordPress