Reseberättelse från vår MFS-resa i Nepal

Postad i: MFS, Nepal den 28 May, 2017 av jonbj817

0 people like this post.

Hur ska man kunna sammanfatta en sådan här resa? Vi, Jonna och Sara, miljövetarstudenter som läser sista terminen vid Linköpings Universitet, valde att göra vår MFS i Nepal under februari – april våren 2017, på klimatanpassning bland hushåll i bergsbyar. Vi gjorde totalt 20 intervjuer i två olika byar, där vi frågade om väder- och klimatrelaterade förändringar de sett i sitt jordbruk och hur det påverkar deras inkomstkällor. Vi såg att kvinnorna generellt sett är mycket mer utsatta för klimatförändringar, då det i princip alltid är de som ansvarar för jordbruket.

Nepal är lite anonymt för svenskar, har vi märkt. Under våra två månader där träffade vi bara på två svenskar, men massa norskar och andra européer. Vad vi trodde om Nepal innan resan var väl att det var rätt likt Tibet, i kultur och natur. Buddhistiska munkar i stora tempel i Himalaya, ett kargt bergslandskap som skulle kunna vara mars eller månen likaväl som någonstans på jorden, och söta rynkiga gamla damer med en massa guldringar i ansiktet som ler stort utan tänder. Vi hade alltså förutfattade meningar om Nepal, vilka visade sig inte alls stämma. Det är ett otroligt intressant och mångfaldigt land, sett ur historisk, kulturell och naturmässig vinkel. Det bästa med Nepal är att det må vara kaotiskt (knappt ens organiserat kaos), men vi kände oss aldrig otrygga under de två månader vi spenderade i landet. Nepaleserna är det mest gästvänliga och välkomnande folket vi stött på.

Inför en sådan här resa är det viktigt att förbereda sig för att saker och ting inte ska gå som man tänkt. Vi hade också räknat med det, men vi hade en otrolig tur. Vår kontaktperson vid Kathmandu University var en ängel, helt fantastisk som hjälpte oss med mycket mer än han hade behövt. Han ordnade boende första natten, vilket var hemskt skönt, och tog hand om oss som om vi vore faktiska forskare istället för kandidatstudenter. Vårt största tips till dig som ska göra en MFS är att se till att ha bra kontakt med din kontaktperson! Det är a och o. Ha gärna en reserv också. Utan vår fantastiska kontaktperson hade vår resa inte alls gått lika smidigt.

Den största lärdomen vi tog med oss är att inte planera för detaljerat i förväg. Vi hade ganska lös planering, och det funkade bra i ett land som Nepal. Man kan inte förvänta sig att ens planering kommer hålla till 100%, det gjorde inte vi och vi anpassade oss vart eftersom utan att det bidrog med stress. Snarare tvärtom var det nog nödvändigt. Att planera för strul låter som en fet klyscha, men säkrar ju upp att planeringen inte faller helt på grund av att den är en dag för tight mellan två moment. Vi reste till exempel ganska mycket fram och tillbaka i landet, mellan staden och ut i fält i bergsbyarna. Det var väl värt att vi hade några extra dagar mellan resandet, då bussarna kunde vara fulla, någon av oss drog på oss en bakterie som gjorde att magen krånglade, eller vår tolk fick förhinder just den dagen. Släppa lite på tyglarna i planeringen helt enkelt.

 

Vi hade turen att ingenting krånglade på vår resa. Tidsmässigt så låg vi bra till, vi kunde börja arbetet redan den första veckan vilket var skönt. Pengarna räckte till, stipendiet och csn räcker gott och väl. Något vi är glada att vi läste på om ordentligt i förväg är vädret och temperaturen. Det skiljer väldigt mycket mellan olika delar av landet på grund av höjdskillnaden (Nepal består till 75% av berg). Vi hade med oss både sommarkläder och fleece. Det var väl värt! Det går att skaffa det mesta i funktionella kläder-väg i Nepal, men det är också skönt att ha med sig en del hemifrån, om inte annat så för att vara säker på kvaliteten. Ska man upp i bergen eller Himalaya så måste man ha varma kläder. När vi var där under våren blev det minusgrader på nätterna, men beroende på vilken höjd vi befann oss på var det också uppemot 25-30 grader på dagen i solen. Så packa varierat helt enkelt.  Ska man bara vistas i Kathmandu behöver man inte mycket mer än ”vanliga” sommarkläder. Andra praktiska tips är att absolut ta med vätskeersättning och immodium, ha med foton i passkortstorlek, det behövs för allt möjligt t.ex lokalt simkort, samt en ficklampa då man inte kan lita på elektriciteten i landet alla gånger. Alla människor vi hade att göra med var otroligt tillmötesgående, och vi hade tid att se landet också och inte bara gräva ner oss i uppsatsen. När vi skickat in vårt första utkast till handledaren i Sverige kunde vi ge oss själva en rejäl belöning och dra upp på en trek i Himalaya, i Annapurnamassivet! Det var pricken över i:et för oss.

Vi rekommenderar verkligen att skriva uppsatsen i par. Delvis för att ha någon att dela upplevelsen med (för tro oss, ingen annan kommer kunna förstå helt) och delvis för att dela på arbetet, som kan vara ordentligt krävande, speciellt mellan bristande hälsa och ändrade planer. Det är skönt att vara två helt enkelt.

Trafiken i huvudstaden Kathmandu är vansinning rent ut sagt, och under en bussresa på vindlande serpentinvägar i bergen trodde vi säkert att vi nått slutet. Men mot slutet av vår vistelse hade vi vant oss, och tänkte ”här kan man bo och leva lika gärna som någon annanstans”. Det värsta med Kathmandu var ändå smogen. Luftföroreningarna som låg som ett täcke över dalen. Vi miljövetare våndades över det, men samtidigt får man respekt och medlidande med människorna som tvingas bo så. Av den anledningen var vi tvungna att gå omkring med munskydd när vi var i Kathmandu. Kontrasten när vi kom upp till bergen för att göra vår intervjustudie märktes tydligt. Luften var ren, och det var skönt att slippa storstadsmyllret. Vattnet fick man fortfarande undvika dock, det var plastflaskor överallt som gällde för att inte riskera sin tarmflora (det hjälpte säkert, men tarmfloran tog stryk ändå är värt att nämnas, till och från under hela resan. Man får räkna med det, ungefär som när man reser till Indien).

Så sammanfattningsvis var landet inte som vi tänkt oss, men det var en upplevelse som var värd alla akutrundor in på toan och hemska bussresor. Vi har fått vänner för livet och privilegiet att vara något mer än turister i ett unikt land som inte är som något annat vi varit med om. Vi har båda bestämt oss för att komma tillbaka, om inte annat så för ett nepalesiskt bröllop. Vår tolk och hennes fästman ska gifta sig inom kort och vi har en stående inbjudan. Kanske vill vi också ge oss på Everest Basecamp… det känns inte lika avlägset och exotiskt nu. Men en sak är säker, tack vare Sida har vi fått upp ögonen för det här fantastiska landet, och ingenting kan ersätta en sådan här upplevelse.


 

Kommentera!

Jonna Elofsson Bjesse

Jonna, 24 år, stockholmare med Norrland i blodet. Pluggar mitt tredje och sista år på Miljövetarprogrammet vid LiU. Bor i Norrköping, i ett studentkollektiv med en brokig skara broccoliknaprare.

Jag har fingrarna i en massa kakburkar, bland annat Miljövetarnas studentförening, kåren och allt annat jag kan lägga näsan i blöt i (oftast över en kopp te). Även dedikerad vegan, trädkramare, boknörd och hiphopfantast, samt missbrukare av #yoloswag.

Här i bloggen får du en inblick i mitt liv som LiUstudent och Norrköpingsbo, med allt det roliga och seriösa det innebär.

Har du frågor om studentlivet, miljövetarprogrammet eller vad som helst annars så mejla mig gärna på jonbj817@student.liu.se


Sök i bloggen

Sidor

Kategorier

Mest bloggat om

#Midnattssol #NorrlandIMittHjärta #Stockholmssyndromet #SVTEdit #ViStårInteUt GISday hippiefasoner Sjöfartsverket SustainergiesAcademy

Arkiv

Metadata



Detta är en personlig webbsida och information framförd här representerar inte Linköpings universitet. Se även Policy för www-publicering vid Linköpings universitet.

This is a personal www page. Opinions expressed here do not represent the official views of Linköpings universitet. Please refer to Linköpings universitets wwwpolicy.



Jonnas blogg drivs av WordPress