Den stora utmaningen

Postad i: AllmÀn den 30 December, 2015 av Johan Cederlund

1 people like this post.

”Den som berövas tron pĂ„ framtiden Ă€r dömd att minnas ett destruktivt liv”

 22 augusti var det underbart vĂ€der i VĂ€stervikstrakten och dĂ€rmed föll det sig naturligt att ta bilen till den vackra badplatsen vid sjön Toven. De solvarma klipporna ger en kĂ€nsla av kust, trots att det Ă€r en tĂ€mligen liten insjö. Även badtemperaturen Ă€r tilltalande, alltid ett par grader varmare Ă€n Östersjön. Kort sagt – en liten smĂ„lĂ€ndsk idyll av bĂ€sta slag, ganska okĂ€nd utanför nĂ€romrĂ„det. Inte undra pĂ„ att vi blev förvĂ„nade nĂ€r tre minibussar frĂ„n Georg-August-UniversitĂ€t i Göttingen rullade in pĂ„ parkeringen. FakultĂ€t fĂŒr Geowissenschaften und Geographie var deras exakta hemvist. Ett tjugotal tyska studenter följde sin professor och stegen gick rakt mot den plats vi valt för dagen.

Jag mĂ„ste ha suttit pĂ„ de dĂ€r klipporna minst hundra gĂ„nger och aldrig har det slagit mig att de skulle kunna vara intressanta att studera under lupp med pincett. Ja, för sĂ„ var det faktiskt, de lĂ„g pĂ„ alla fyra och nosade sig in bland skrevor och skrymslen. DĂ„ och dĂ„ utbrast professorn nĂ„gra dramatiska meningar som fick halsar att streckas ut i sin fulla lĂ€ngd och öron att spetsas till sin fulla… spets.

De hade bara ögon för bergsformationerna, inte ett ögonblick Ă€gnades Ă„t den vackra sjön. Ja, de var bergtagna helt enkelt, av sina stenhĂ„rda fĂ€ltstudier. Decimeter för decimeter kom de nĂ€rmare vĂ„ra sittplatser. Jag tog med mig dottern Inez pĂ„ en simtur, hustrun försvann i en bok. De tyska studenterna bildade nu en halvcirkel runt vĂ„ra handdukar och badvĂ€skor, en smĂ„tt surrealistisk syn. Jag hade plĂ„nbok, mobil och surfplatta liggandes illa dolda och dĂ€r fanns ocksĂ„ bilnyckel och en par kalla Colaburkar


Efter en knapp halvtimme tog de tyska besökarna rast och dĂ„ höjde de Ă€ntligen sina blickar och njöt av den vackra naturen – den över marknivĂ„. Hela luften vibrerade av tysk vĂ€llust och förnöjsamhet. Germansk glĂ€dje grodde godartat och gripande. Efter en stund rullade bilarna vidare mot nya mĂ„l och det var först dĂ„ som tanken slog mig – jag hade satt en etikett pĂ„ dem i samma stund som jag sĂ„g dem anlĂ€nda. Min hjĂ€rna hade stĂ€mplat dem som ofarliga, fredliga, med goda avsikter. Enligt min pĂ„litlighetskompass fanns det inte pĂ„ kartan att dessa geografistudenter skulle norpa nĂ„got.

Allt handlar om konsekvenser.

Jag hade omedvetet vÀgt samman ett antal kÀnda faktorer och utifrÄn den avvÀgningen avfÀrdat all form av oro och misstÀnksamhet. Tyska hÀngivna studenter pÄ utlandsresa under ledning av, likaledes, hÀngiven professor. De har Äkt till alla tyskars favoritland, Sverige. De representerar inte bara sitt universitet, tydligt angivet pÄ de tre bilarna, utan Àven sitt land. De Àr i början av sin akademiska karriÀr och livet kunde just dÄ rimligtvis inte bli mycket bÀttre? Hur sannolikt skulle det vara att nÄgon av dem voro villig att riskera hela sin framtid för en stulen iPad? Helt osannolikt!

DÀr har vi pudelns kÀrna nÀr vi rask tar med oss resonemanget till den enorma integrationsutmaning vi stÄr inför, i Sverige 2015. Det finns inget farligare Àn mÀnniskor som inte begrÀnsas av konsekvenser. Den som inte anser sig ha nÄgot att förlora tar dumma beslut. Den som tar dumma beslut som inte fÄr konsekvenser faller utanför samhÀllet. Den som faller utanför samhÀllet ramlar rakt in i en parallell vÀrld, som dÄ och dÄ korsar vÄr egen vÀrld, pÄ sÀmsta tÀnkbara vis.

Livets hĂ„rdaste konsekvens mĂ„ste vara att tvingas fly sitt land. Om man dĂ€r efter hamnar i ett tomrum, fritt svĂ€vande i ett vakuum utan förvĂ€ntningar eller förhoppningar, blir man med tiden immun mot konsekvenser. Botten Ă€r redan nĂ„dd. Mörkret kan inte bli mörkare. Det Ă€r just den delen av migrationen som skrĂ€mmer mig – alla som tillĂ„ts sjunka till botten utan att se ljuset vid ytan. Alla konsekvensbefriade.

Landet lagom ville sÄ vÀl.

Det Àr genuint svenskt att vilja hjÀlpa mÀnniskor i nöd. Men, de vi vill hjÀlpa mÄste vi behandla som mÀnniskor och att vara mÀnniska innebÀr en hel del krav och förvÀntningar. Vi lutar oss mot gemensamma lagar och regler. För den som inte blir inkluderad, bÄde nÀr det gÀller rÀttigheter och skyldigheter, kan rÀttesnöret bli en stubintrÄd. Alla bÀr vi pÄ nÄgon form av drivkraft. Vi har energi att anvÀnda till gott eller ont. Det duger inte att vi i dagens Sverige har 55 identifierade och utpekade omrÄden, dÀr drivkraften hos tillrÀckligt mÄnga drar mot det onda och dÀr med sÀtter sin prÀgel pÄ hela stadsdelen. NÀr den enskilda mÀnniskan tappar tron pÄ sin egen framtid och uppfattar alla lagliga dörrar som stÀngda, men likvÀl inte fruktar lÄs och bom, blir det svÄrt att nÄ fram med argument mot kriminalitet.

VÄr viktigaste utmaning blir att hantera de tiotusentals ensamkommande flyktingbarn, dÀr det stora flertalet Àr pojkar i mellersta tonÄren, sÄ att de inte ser pÄ sina liv och gÀrningar som meningslösa och konsekvensbefriade. Den som berövas tron pÄ framtiden Àr dömd att minnas ett destruktivt liv.

I Sverige riskerar vi att fÄ ett klassamhÀlle av sÀllan skÄdat slag och ekonomiska skillnader Àr den vÀrsta grogrund för brottslig verksamhet som finns. Ungdomar med framtidstro brÀnner inga skolor. Pojkar i medvind kastar inte sten pÄ polisen. Barn i ekonomisk balans rÄnar inte kvartersbutiken. Killar med vÀlmÄende förÀldrar hamnar inte i kriminella gÀng. Geografistudenter i Göttingen skjuter inte medvetet raketer mot mÀnniskor och hus.

Det handlar om konsekvenser.

VĂ„rt land kan inte hantera ett stort antal individer som inte anser sig ha nĂ„got att förlora, som inte har nĂ„got att vara rĂ€dd om. SĂ„ hur gjuter vi livsmod hos den vĂ€xande gruppen av marginaliserade? Hur kan utanförskap vĂ€ndas till inkludering? Hur fĂ„r vi rĂ€tsida pĂ„ rĂ„dande slagsida? Ja, livet har sina sidor
 men utan krav blir vĂ„r möda mer krĂ€vande. Utan fördelar blir vĂ„r strĂ€van mer strĂ€vsam. Det mĂ„ste bli tydligare att det kommer gott av att göra gott. Den rĂ€tta vĂ€gen mĂ„ste belysas och premieras. Den rĂ€tta vĂ€gen mĂ„ste locka. Och det mĂ„ste bli jobbigare att vĂ€lja fel vĂ€g. NĂ€r vi vĂ€l Ă€r inne pĂ„ rĂ€tt vĂ€g finns det plötsligt plats för konsekvenser i vĂ„ra liv. Vi har nĂ„got att riskera. Det finns nĂ„got att förlora. SĂ„ bitter vore vĂ€l inte den medicinen?

 

Gott Nytt År!

 

 


 


The Big Apple

Postad i: Resetankar den 21 September, 2015 av Johan Cederlund

1 people like this post.

Att köra bil pĂ„ Manhattan, Ă€r det nĂ„got att ge sig pĂ„ som medelĂ„lders svensk? Min förhandsbild av New York var nog ett slags böljande kaos, en kokande kittel, med mĂ€nniskor pĂ„ vĂ€g i alla riktningar, lite snabbare Ă€n i övriga vĂ€rlden. Kaos pĂ„ gatonorna. Kaos pĂ„ gĂ„ngbanorna. Vi har vĂ€l alla sett glimtar pĂ„ teve av de tusentals gula taxibilar som irrar runt likt arga getingar. I slutet av juni blev jag en del av denna magnifika oreda. I en automatvĂ€xlad Ford och med hjĂ€rtat i halsgropen körde jag bil pĂ„ en av vĂ€rldens mest kĂ€nda platser. Times Square Ă€r för mĂ„nga en magisk plats, kvĂ€llstid drar de enorma bildskĂ€rmarna till sig mĂ€nniskor som vore de nattfjĂ€rilar törstande efter ljus. Men detĂ€r ingen upplysning som erbjuds, mest reklam och ”kisscams”. Jag kunde se att folk omkring mig upplevde den ultimata lyckan. En guldkantad eufori utan motstycke. För egen del Ă€r jag ingen citymĂ€nniska, aldrig tidigare hade jag kĂ€nt det tydligare. Fascinerande? Absolut! Lockande? Icke!

Den Ford jag rattade blev stÀndigt omkörd av taxibilar pÄ bÀgge sidor. NÀr jag vid en högersvÀng stannade för att ge de gÄende med grönt ljus det företrÀde de hade rÀtt till, blev jag rundad av en taxi som plöjde rakt igenom den gÄende massan som det mest naturliga Àr vÀrlden. En tillfÀllig glugg öppnades, men slöts sedan omgÄende som om taxibilen och de gÄende hade magnetiska motpoler. New Yorks magiska dragningskraft ville inte riktigt fÀsta pÄ mig.

Jag körde en liten bit helt ensam, efter att ha slĂ€ppt av familjen utanför hotellet, ”The Manhattan Hotel at Times Square”. SjĂ€lvklart tappade jag bort mig, i den stad i vĂ€rlden som förmodligen Ă€r lĂ€ttast att hitta i. Numrerade gator Ă„t ena hĂ„llet och numrerade avenyer som korsar Ă„t andra hĂ„llet. Jag glömde bort att Broadway letar sig in mellan sjĂ€tte och sjunde avenyn och pĂ„ sĂ„ vis hamnade jag ett block fel. SĂ„ jobbigt! Men samtidigt hĂ€rligt. Bara en vilja att ta hĂ€nsyn till. Jag parkerade bilen i ett garage, sĂ„g den försvinna i en hiss rakt ned i underjorden. Skönt. TvĂ„ dygn utan bil. Kosta vad det kosta ville.

Bara en vilja att ta hĂ€nsyn till, som sagt, men tvĂ„ stora resvĂ€skor och ett antal pĂ„sar att fĂ„ med till hotellet, som jag inte hittade till omgĂ„ende. Vi hade köpt s.k. ”Burn phones” pĂ„ Walmart, dvs. icke spĂ„rbara telefoner som kriminella anvĂ€nder under en stöt för att sedan slĂ€nga. En orolig svĂ€gerska, talesperson för en orolig familj, ringde upp mig. Men jag kunde fan inte svara. Stört omöjligt. Dessa moderna teknikaliteter. Jag ville brĂ€nna den omgĂ„ende.

Tiggare finns det sedan nÄgra Är gott om i Sverige och de Àr inte fÀrre i NY. De har dock andra, ofta mer offensiva metoder. Vet inte hur mÄnga som högg efter mina vÀskor och erbjöd bÀrhjÀlp för nÄgra dollar. Jag fick sicksacka mig fram med en allt mer svettfuktig panna i djupa veck. Efter en evighet, med inte bara egen vilja att ta hÀnsyn till, Äterförenades jag med en sÄvÀl luttrad som lÀttad familj. Av nÄgon anledning Àr jag oftast loket och drivet i familjen, trots att jag har en slags antikompass (jag kan framstÄ som lite snurrig) som vÀgleder mig.

Det som gladde mig Àr att NY inte bara Àr yta. Eller rÀttare sagt, ibland finns det ett tilltalande djup i ytan. Under vÄrt amerikabesök togs ett beslut om att samkönade par skulle ha rÀtt att gifta sig i samtliga delstater, Àven i det hÄrdnackat motstrÀviga sydstaterna. Beslutet manifesterades genom att hela Empire State Building lystes upp i regnbÄgens alla fÀrger och det var otroligt vackert nÀr dag blev kvÀll. Just den kvÀllen, i 25 hÀrliga celsiusgrader, tog vi hissen upp i den magiska skyskrapan. Den nya homovÀnliga lagen firades med stort fyrverkeri som vi fick förmÄnen att se frÄn första parkett. Bra dÀr, New York!

NĂ„gra veckor senare projicerades en stor bild pĂ„ den lejonhanne, en afrikansk nationalparks frontfigur vid namn Cecil, som en blodtörstig tandlĂ€kare frĂ„n Minneapolis kĂ€nde som manad att skjuta. Vilket fantastiskt sĂ€tt att visa hela vĂ€rlden att New York som stad och USA som nation tar avstĂ„nd frĂ„n vansinnesdĂ„det. Om lejon symboliserar mod och styrka sĂ„ Ă€r tandlĂ€karen dess raka motsats – en feg liten harpalt med harpest. Eller kanske snarare ett tandtroll? Bilden blev hur som helst en saftig knĂ€pp pĂ„ nĂ€san för den demoraliserade dentisten.


 


SmÄ problem, stora problem och rena skitsaker.

Postad i: Resetankar den 26 August, 2015 av Johan Cederlund

1 people like this post.

Sommaren 2015. De tvÄ första semesterveckorna var jag i USA med familjen. En av de sista dagarna satt jag och tycke rejÀlt synd om mig sjÀlv. Jag hade hamnat i en jobbig situation. Jag led och vÄndades. Beklagade och förbannade. Jag hade fÄtt oönskat sÀllskap i ett prekÀrt sammanhang.

Vi var för dagen i ett nĂ€rmast ofattbart stort köpcentrum, belĂ€get i Braintree, nĂ„gra mil utanför Boston. Braintree, som jag sjĂ€lvklart översatte till ”TrĂ€skalle”, varpĂ„ jag inkasserade nĂ„gra vĂ€lförtjĂ€nta skratt frĂ„n familjen. DĂ„ lekte livet. Nu var det pest och pina.

Efter ett par framgĂ„ngsrika timmar av shopping, sĂ„ till vida att alla voro mycket nöjda med sina inköp, sökte vi oss till det obligatoriska food court som alla moderna köpcentra stoltserar med. Jag fann mig en stund senare sittandes med en allt för flottig dubbelburgare, ackompanjerad av en mugg Coca-Cola med pĂ„ tok för mycket is, men likvĂ€l – livet kĂ€ndes varmt och vĂ€lvilligt, nu var det snarast motstrĂ€vigt.

Jag ska inte hÄlla er pÄ halster lÀngre, istÀllet ska jag utan vidare dröjsmÄl berÀtta om den prekÀra situation som jag, inte helt ologiskt, hamnade i strax efter den dÀr fettdrypande burgaren. Jag behövde en toalett och det var inte en enkel och simpel stÄende lÀttnad. Nej, det var nummer tvÄ som knackade pÄ dörren. Inga problem. Jag har inga nojor kring det dÀr. Man gÄr in och gör sin grej liksom och gÄr ut lÀttat, bÄde bildligt och bokstavligt, sÄ att sÀga. Den största och kanske dessutom finaste affÀren i Braintrees köpcentrum heter MacyŽs. Vid vÄrt besök dÀr ett par timmar tidigare hade jag noterat att det fanns toaletter i direkt anslutning till herravdelningen. Perfekt!

Utrymmet var vĂ€l tilltaget, bĂ„s efter bĂ„s för mĂ€nniskor i nöd. Det var dessutom helt tomt pĂ„ folk, kunde jag notera, varpĂ„ jag sökte mig sĂ„ lĂ„ngt in som det var möjligt. Allra lĂ€ngst in fanns en handikapptoalett som jag dock valde bort, dĂ„ jag Ă€r fullt funktionell frĂ„n topp till tĂ„. Jag tog plats och i samma stund kom en man instormandes till det grannbĂ„set i hörnet och det var först nu som jag insĂ„g att den lövtunna skiljevĂ€ggen slutade Ă„tskilliga decimeter ovanför golvet. Grannens kortbyxor landade strax dĂ€rpĂ„ nĂ€stan overkligt nĂ€ra mina egna, likaledes golvade brallor. Det var knĂ€pptyst. ObekvĂ€mt tyst. Den berömda knappnĂ„len skulle höras INNAN den nĂ„dde golvet. Jag och min nödstĂ€llda granne satt i en sĂ„ ljudlös miljö att vi förmodligen skulle kunna lyssna oss till en nĂ„l i en höstack. Kort och gott – det var jĂ€vligt tyst!

Genom den tunna vĂ€ggen kunde jag kĂ€nna att grannen var lika besvĂ€rad av situationen som jag sjĂ€lv. En svettdroppe slog i golvet med en, som jag uppfattade, smĂ€ll. Ett tickande armbandsur lĂ€t som en bomb i vĂ€ntan pĂ„ detonation. Min egen mage kĂ€ndes pĂ„ samma vis. Det var nĂ„gra dagar sedan sist. Ett rejĂ€lt firande av 4th of july, med burgare och diverse tillbehör. Pizza, kinamat och fĂ€rgglada, förmodligen halvgiftiga, frukostflingor. Hela mitt tarmsystem mĂ„ste ha varit som en vĂ€ltrafikerad autobahn, med omkörningsförbud. AvtagsvĂ€g? Det skulle vara blindtarmen dĂ„? Skulle jag lĂ„ta min ljudliga fĂ„fĂ€nga riskera hĂ€lsa och vĂ€lstĂ„nd? Av hĂ€nsyn till en okĂ€nd jĂ€nkare som jag aldrig mer i livet riskerade att trĂ€ffa pÄ 

Ja, tydligen. Det var som 80-talets kalla krig – vem skulle slĂ€ppa första bomben? Men det var ingen Berlinmur som skilde oss Ă„t, det var en frimĂ€rkstunn vĂ€gg med generösa utrymmen bĂ„de upptill och nedtill. Jag tyckte uppriktigt synd om mig sjĂ€lv. Men sedan kom verkligheten ifatt mig. Jag började tĂ€nka pĂ„ alla dem i Afrika och Asien (och förmodligen pĂ„ fler hĂ„ll) som helt saknar tillgĂ„ng till toalett i sitt vardagsliv. Jag tĂ€nkte pĂ„ kvinnor och unga flickor som riskerar att bli vĂ„ldtagna nĂ€r de gĂ„r undan en bit för att utrĂ€tta sina behov ostört. Jag tĂ€nkte pĂ„ sjukdomar, flugsvĂ€rmar och andra sanitĂ€ra olĂ€genheter kopplade till avsaknaden av fungerande avloppssystem. RĂ„n, mord och kidnappningar kan kopplas till vanliga toalettbesök ute i det fria, i den ofria vĂ€rlden. Jag tĂ€nkte ocksĂ„ pĂ„ min gamla barndomskompis som fick böta nĂ€stan 1000kr för att han kissade mitt i city, en blöt kvĂ€ll för mĂ„nga Ă„r sedan. Men nej, det tillhör en annan kategori av problem. Han har rĂ„d. Det gĂ„r ingen nöd pĂ„ honom.

Men pÄ det stora hela var det var nÀstan sÄ att jag skÀmdes lite, dÀr jag satt mitt i den nordamerikanska handelsborgen, med en mage lika stinn som de shoppingkassar som ett flitigt anvÀnt betalkort hade lyckats fylla under förmiddagen.

Vad var mitt problem egentligen, jÀmfört med alla miljontals sÀmre lottade? Jag har god aptit, inga som helst matliga allergier eller intoleranser, en god ÀmnesomsÀttning, samt en mycket vÀlmÄende mage och ett excellent fungerande matsmÀltningssystem, inklusive sjÀlva sluttampen. Blindtarmen Àr tom och smÀrtfri. Nu fick det banne mig vara slut pÄ vÀsterlÀndska vÀlfÀrdsnojor. Med fyrverkerierna frÄn den överdrivet firade amerikanska nationaldagen i fÀrskt minne bestÀmde mig för att salutera mitt sunda innandöme. Fira min goda hÀlsa.

Efter minutrara av vÄnda var det en befrielse att sÀtta igÄng de signalsystem som gjorde slag i saken. Nu du, bÄsgranne, nu ska du fÄ se pÄ gnistor


Till min stora besvikelse blev det en helt ljudlös process. BraksuccĂ©n uteblev. Det kĂ€ndes lite rumphugget pĂ„ nĂ„got vis, nu nĂ€r jag hade förlikat mig med situationen och förberett en ljudlig salut. SĂ„ hĂ€r kan det inte sluta. I brist pĂ„ engelska kraftuttryck i firandets tecken fick det bli den svenska klassikern: ”JA, DÄR SATT DEN”.

Nu Ă€r bloggandet igĂ„ng igen, efter ett ovĂ€ntat lĂ„ngt sommaruppehĂ„ll och som ni redan har mĂ€rkt – nivĂ„n Ă€r lĂ€gre Ă€n vanligt. Det kĂ€nns som ett litet problem. Mycket litet.

 


 


FrĂ„n universitetsbibliotekets bokstafett, med ett stĂ€nk lika villkor…

Postad i: AllmÀn den 22 May, 2015 av Johan Cederlund

1 people like this post.

Jag har inte skrivit nĂ„gon blogg pĂ„ flera veckor och det kĂ€nns inte bra. Ibland saknas uppslagen, andra gĂ„nger Ă€r det brist pĂ„ tid och kraft. Mitt i min orkeslösa, tidpressade och idĂ©fattiga period lĂ€t jag dock bibliotekets nylanserade “Bokstafett” fĂ„nga mitt intresse. Jag finns med i etapp tre och hela stafetten nĂ„s via universitetsbibliotekets sidor (eller Facebook, tydligen…). Jag Ă€r helt kass pĂ„ att lĂ€nka, sĂ„ jag tar mig friheten att publicera mitt bidrag Ă€ven hĂ€r i bloggen. Det kĂ€nns inte helt fel att ta med texten hĂ€r, ty den andas lika villkor, min förvĂ„ning till trots. Jag hade ambitionen att helt slĂ€ppa den biten, men mina flinka fingrar ville annat. Resultatet blev följande:

Det Àr relativt ovanligt att jag lÀser böcker en andra gÄng. Det krÀvs nÄgot alldeles extra. Det tre böckerna om Arn Magnusson och hans Àlskade Cecilia, har jag bÄde lÀst och lyssnat pÄ ett flertal gÄnger, vilket Àr det bÀsta betyg en bok kan fÄ frÄn mig. Jan Guillou bjuder frikostigt pÄ bÄde historia, spÀnning och romantik. Men varför lyfta fram Guillou, som alla redan kÀnner till, kanske nÄgon tÀnker? Just dÀrför, blir mitt svar!

Visst kan han uppfattas som en sjĂ€lvgod besserwisser, Guillou, men för mig Ă€r det inte mĂ€rkvĂ€rdigare Ă€n att Ă€lska det Zlatan gör pĂ„ fotbollsplan, till skillnad frĂ„n det han förmĂ„r utanför den samma. Guillou har verkligen ”Zlatanerat” i sin romansvit, sĂ„ lĂ€gg alla fördomar Ă„t sidan och lĂ„t dig förföras av fĂ€ngslande livsöden och vĂ€lberĂ€ttade skeenden. Den tĂ€nkta trilogin landade slutligen i fyra böcker, dĂ€r den sista, ”Arvet efter Arn”, Ă€r den bĂ€sta enligt mig. Övriga heter i tur och ordning: ”VĂ€gen till Jerusalem”, ”Tempelriddaren” och ”Riket vid vĂ€gens slut”.

Arn Magnusson vĂ€xer upp i fin familj med en förmodad ljus framtid. DĂ„ Arn Ă€r född 1150 Ă€r ”framtiden” lĂ„ngt tillbaka för lĂ€saren. Arns livsbana Ă€ndraras drastiskt genom ett fall frĂ„n hög höjd. Det Ă€r oklart om han ska överleva. Arns förĂ€ldrar lovar att hans liv ska skĂ€nkas till Gud, bara han fĂ„r leva. PĂ„ sĂ„ vis hamnar Arn i ett munkkloster dĂ€r bĂ„de allmĂ€n bildning vid sidan av specifik inom krigskonster stĂ„r till buds. En Ă€kta tempelriddare lĂ€r Arn att hantera sĂ„vĂ€l svĂ€rd som pilbĂ„ge. Och, inte minst, han lĂ€r sig strida till hĂ€st.

Det pĂ„gĂ„r en maktkamp i (det som senare ska bli) Sverige, mellan EriksĂ€tten och SverkersĂ€tten. Den senare med stöd av danskar. Kungar drĂ€ps pĂ„ löpande band och vid ett tillfĂ€lle, pĂ„ Visingsö, Ă€r Arn sjĂ€lv med. Hans barndomsvĂ€n, Knut Eriksson, blir kung i VĂ€stra och Östra Göta lĂ€nder. Han Ă€r dessutom kĂ€r i den skönsjungande Cecilia Algotsdotter. Livet leker. Men sĂ€g det lekande liv som leker en hel romansvit? Cecilia blir gravid och det uppdagas samtidigt att Arn har haft ”köttsligt umgĂ€nge” med hennes syster, Katarina. Stor skandal. Cecilia tvingas överta sin systers plats i kloster och Arn blir tempelriddare i Heliga landet. För bĂ„da handlar det om 20 Ă„rs botgöring. De ska leva Ă„tskilda i nĂ„got som de flesta uppfattar som en livstid. Deras son vĂ€xer upp hos sina mĂ€ktiga slĂ€ktingar.

LĂ€saren fĂ„r nu följa Cecilias hĂ„rda klosterliv och Arns slitsamma och farliga Ă„r i det Heliga landet vĂ€xelvis, kapitel för kapitel. ”Tro, hopp, kĂ€rlek” myntades troligen lĂ„ngt senare i nĂ„got helt annat sammanhang, men de passar som hand i sin berömda handske. Inga prövningar blir för stora, inga slag för blodiga – de Ă€r starka i sin tro och i sin kĂ€rlek. Hoppet om en osannolik Ă„terförening lever. Och sjĂ€lvklart Ă„tervĂ€nder Arn, Ă€rrad och rik som ett troll. Med sig har han en brokig skara frĂ„n frĂ€mmande lĂ€nder, experter pĂ„ allt frĂ„n byggen till mat och lĂ€kekonst. Guillou visar pĂ„ ett oemotsĂ€gligt vis hur beroende en liten nation Ă€r av externa influenser. Hur utveckling hĂ€nger pĂ„ mĂ„ngsidighet och invandrad kunskap.

Efter 20 Ă„rs krigande, i sann medeltida kristen anda, tvingas Arn bli fĂ€ltherre över egna styrkor i den eviga kampen mot SverkersĂ€tten och dess danska frĂ€nder. Slutligen fĂ„r vi följa Arns sonson, Birger jarl Magnusson och den delen lyckas övertrĂ€ffa de tre inledande, briljanta böckerna. Om du hör till dem som har sett filmerna om Arn, men inte lĂ€st böckerna, kan jag inte nog poĂ€ngtera hur oĂ€ndligt mycket bĂ€ttre böckerna Ă€r. Aldrig har historia varit sĂ„ intressant. SĂ€llan romantiken sĂ„ romantisk eller tron sĂ„ trofast. Men det bĂ€sta, det absolut bĂ€sta, Ă€r att kvinnorna fĂ„r sĂ„ stort utrymme i böckerna. NĂ€stan lite som i ett schackspel – kungarna hasar fram ett steg i taget, medan deras damer far runt kors och tvĂ€rs med agendor sĂ„ snillrika att deras mĂ€n inte inser hur influerade och vĂ€gledda de blir. En annan av romansvitens största styrkor Ă€r att alla, hög som lĂ„g, beskrivs med vĂ€rdighet och tillĂ„ts att lyckas. Det Ă€r som att Guillou vill ge vĂ„r samtid en spark i Ă€ndan och en dask över fingrarna. Som en uppmaning att se mĂ€nniskan snarare Ă€n stereotypen bland dagens svaga grupper? Det finns en kraft och potential inom oss alla, men nĂ„gon mĂ„ste tro pĂ„ oss. Inte ens Gudar överlever utan nĂ„gon som tror. Jag tror att jag ska lĂ€sa böckerna Ă€nnu en gĂ„ng, mycket snart!

NĂ€sta gĂ„ng blir det en helt vanlig blogg. Tror jag… 

 

 

 

 


 


Ullared – slutklĂ€mmen! (Del 3)

Postad i: Resetankar den 22 April, 2015 av Johan Cederlund

1 people like this post.

Eftersom GekĂ„s hĂ€stavdelning (var det hĂ€r Ulla red?) Ă€r bĂ„de omfĂ„ngsrik och lĂ„gprisad, gav den mig tid att reflektera lite kring den sĂ„ kallade dokusĂ„pan om Ullared. Nu Ă€r jag kritisk igen, vilket Ă€r lite trĂ„kigt kanske, men jag tycker att det dĂ€r programmet har sina mĂ€nskliga brister. Grundtanken Ă€r att göra reklam sĂ„klart – vi hade inte hamnat hĂ€r utan sĂ„pan – men det saknas vĂ€rme i programmet. De medverkande förlöjligas pĂ„ ett kallhamrat vis. De behöver inga egna tics, de som filmas, dem klistrar produktionsbolaget dit. Ett udda skratt eller vilket uttryck som helst egentligen, vevas om och om igen, som om den filmade verkligen hade upprepat det. Roligt ibland men plumpt som helhet.

Åter pĂ„ markplanet tĂ„gade vi mot den enorma livsmedelsavdelningen. Vi hade tre uttalade inköpsmĂ„l pĂ„ vĂ„r resa: 1) Morgans chips, 2) Ola-Connys limpa och 3) En tröja till mig med texten: ”Riktiga mĂ€n gillar Ullared”.  Tröjan hade vi inte hittat, nu skulle vi se till att Ă„tminstone fĂ„ tag pĂ„ chips och limpa. Vi fick syn pĂ„ Ola-Conny (tevestjĂ€rnan, inte limpan) som höll pĂ„ at packa upp ölkorv. Spontat tĂ€nkte jag gĂ„ fram, klappa honom pĂ„ axeln och frĂ„ga var hans limpa stod att finna? Han var dock mitt uppe i en irriterad diskussion med en kollega. Det var inte lĂ€ge att snacka bröd. Bra pĂ„ sĂ€tt och vis. Alla vill förmodligen ha Ola-Connys uppmĂ€rksamhet. Alla vill ha en del av honom. Kanske Ă€r det just dĂ€rför Ola-Connys limpa (som vi hittade utan hjĂ€lp) Ă€r skivad och klar i pĂ„sen? Alla fĂ„r en del av honom! Jag hade dessutom hellre pratat med Morgan, det Ă€r i första hand honom som jag tagit till mitt hjĂ€rta. Men via limpan har jag nu tagit Ola-Conny till mitt tarmsystem i alla fall. Alltid nĂ„got!

NĂ„gra spontanköp senare stod vi i kön till kassan, redo att lĂ€mna GekĂ„s efter knappa tvĂ„ timmar. 2 300kr fattigare, en erfarenhet rikare och med plast- samt aluminiumfolie tryggat för resten av Ă„ret och chips till ett par helger, stegade vi mot bilen. Mat och dryck
 Mat och dryck
 Det var som om pulsen hade ett budskap, kroppen behövde nĂ€ring. Snabbt in med ”fynden” i bilen. Snabbt tillbaka med kundvagnen. En hamburgare, alternativt en mosbricka med korv hĂ€grade. Kön pĂ„ runt tio personer kĂ€ndes inte avskrĂ€ckande. VĂ„rsolen vĂ€rmde och det fanns flera bord lediga. Kön fylldes pĂ„ bakom oss. Framför oss rörde det sig oförklarligt lĂ„ngsamt, som vore snabbmaten i sjĂ€lva verket lĂ„ngkok.

Det sjunkande blodsockret drog i nĂ„gon nervtrĂ„d direkt kopplad till humöret. Jag började, inte utan anledning, reta mig pĂ„ en kvinna som satt vid ett av borden och skrek ut order till make och tonĂ„rsson, bakom oss i kön. Hon rökte dessutom oavbrutet och de enda lediga borden, dĂ„ vi slutligen fĂ„tt vĂ„r mat, fanns sĂ„klart i vindriktningen frĂ„n den bolmande kvinnan. Jag Ă€r osĂ€ker pĂ„ vilka regler som gĂ€ller kring rökning pĂ„ uteserviceringar, men vanligt hyfs borde ju fĂ„ kvinnan att fimpa dĂ„ röken hela tiden svepte förbi vĂ„rt bord. Jag drog ihop mina tvĂ„, var för sig, vĂ€l tilltagna ögonbryn till ett enda yvigt och böljande streck, ovanför tvenne irriterade ögon. Ett tydligt budskap, en slags röksignal, gick motvinds mot den rökande damen. Till ingen nytta. Millimeter för millimeter lĂ€t hon cigaretten omvandlas till störande, luftburna partiklar. Maten rĂ€ddade dock upp mitt humör och jag viftade bort problemet snarare Ă€n röken. Eller rĂ€ttare sagt – jag lĂ€t mig roas av att nĂ„gon hade större problem Ă€n jag sjĂ€lv.

Mannen till den rökande kvinnan fick ett stadigt flöde av order kring den mat som Àven han (och tonÄrssonen) hade börjat fÄ serverad borta vid luckan. Det var mos och korv som skulle ligga si och sÄ. Det var ketchup hit och senap dit. Bostongurka osv. Allt förmedlat i hÄrda, krÀvande ordalag. Det var vedervÀrdigt men samtidigt, förlÄt mig, underhÄllande. Vilken relation! Jag Àr ingen beteendevetare, men makalöst intresserad av hur mÀnniskor interagerar. Ja, hur mÀnniskor stÄr ut? Den förslavade mannens blodsocker var sannolikt pÄ samma lÄga nivÄ som mitt hade varit en stund tidigare, innan mitt eget matintag vinden vÀnde. Hur kunde han motstÄ frestelsen att trycka upp mosbrickan i diktatorns dikterande gap?

Ett par veckor efter resan, alltsĂ„ helt nyligen, tittade pĂ„ den enda bild jag tog vid besöket i Ullared. Inez ville bli fotad med GekĂ„s entrĂ© i bakgrunden. Inez ser mycket nöjd ut. Dagen var hennes. LĂ€ngst till höger pĂ„ bilden har ett hĂ€ngivet och intensivt kyssandes par kommit med av misstag. Det strĂ„lar lycka kring dem och kvinnan har fimpat sin cigarett
 Jag trodde knappt mina ögon! DĂ€r satt paret och Ă„t upp varandra som efterrĂ€tt. Eller hade han verkligen tryckt mosbrickan i ansiktet pĂ„ frun för att sedan Ă„ngra sig och Ă€ta den?

Dem skulle jag vilja följa i UllaredssĂ„pan! Fast det Ă€r klart, bilden osar mer ”Paradise Hotel”. Eller varför inte ”Ett med naturen”, ackompanjerad med Arne Weises trygga berĂ€ttarröst? Kvinnor kan ju ocksĂ„ drabbas av lĂ„gt blodsocker sĂ„klart. Lite mos och saken Ă€r biff! KĂ€rlekens vĂ€gar Ă€ro lika outgrundliga som Herrens. Om mina vĂ€gar bĂ€r mot Ullared igen, det vet jag inte. Just nu kĂ€nns det sĂ„ lĂ„ngt ifrĂ„n ”Fairtrade” man kan komma. Även med blodsockret i balans bĂ€r det emot.

 

 


 


Lika Villkor

Johan Cederlund
Johan Cederlund Ă€r ombud för Lika Villkor vid Universitetsförvaltningen. Johan Ă€r enhetschef pĂ„ Post & Husservice och har efter drygt 20 Ă„r som anstĂ€lld Ă€ven blivit student pĂ„ senare Ă„r. LĂ€gg till otaliga besök i Campushallen, sĂ„ förstĂ„r ni att LiU Ă€r som ett andra hem för Johan. Eller kanske rent av första? Hoppas att just Du vill följa den hĂ€r viktiga bloggen. Kommentera gĂ€rna det som berör dig och ”gilla” det du gillar.

Sök i bloggen

Sidor

Kategorier

Mest bloggat om



Arkiv

Metadata



Detta är en personlig webbsida och information framförd här representerar inte Linköpings universitet. Se även Policy för www-publicering vid Linköpings universitet.

This is a personal www page. Opinions expressed here do not represent the official views of Linköpings universitet. Please refer to Linköpings universitets wwwpolicy.



Lika Villkorsbloggen drivs av WordPress