Den stora utmaningen

Postad i: Allmän den 30 December, 2015 av Johan Cederlund

0 people like this post.

”Den som berövas tron på framtiden är dömd att minnas ett destruktivt liv”

 22 augusti var det underbart väder i Västervikstrakten och därmed föll det sig naturligt att ta bilen till den vackra badplatsen vid sjön Toven. De solvarma klipporna ger en känsla av kust, trots att det är en tämligen liten insjö. Även badtemperaturen är tilltalande, alltid ett par grader varmare än Östersjön. Kort sagt – en liten småländsk idyll av bästa slag, ganska okänd utanför närområdet. Inte undra på att vi blev förvånade när tre minibussar från Georg-August-Universität i Göttingen rullade in på parkeringen. Fakultät für Geowissenschaften und Geographie var deras exakta hemvist. Ett tjugotal tyska studenter följde sin professor och stegen gick rakt mot den plats vi valt för dagen.

Jag måste ha suttit på de där klipporna minst hundra gånger och aldrig har det slagit mig att de skulle kunna vara intressanta att studera under lupp med pincett. Ja, för så var det faktiskt, de låg på alla fyra och nosade sig in bland skrevor och skrymslen. Då och då utbrast professorn några dramatiska meningar som fick halsar att streckas ut i sin fulla längd och öron att spetsas till sin fulla… spets.

De hade bara ögon för bergsformationerna, inte ett ögonblick ägnades åt den vackra sjön. Ja, de var bergtagna helt enkelt, av sina stenhårda fältstudier. Decimeter för decimeter kom de närmare våra sittplatser. Jag tog med mig dottern Inez på en simtur, hustrun försvann i en bok. De tyska studenterna bildade nu en halvcirkel runt våra handdukar och badväskor, en smått surrealistisk syn. Jag hade plånbok, mobil och surfplatta liggandes illa dolda och där fanns också bilnyckel och en par kalla Colaburkar…

Efter en knapp halvtimme tog de tyska besökarna rast och då höjde de äntligen sina blickar och njöt av den vackra naturen – den över marknivå. Hela luften vibrerade av tysk vällust och förnöjsamhet. Germansk glädje grodde godartat och gripande. Efter en stund rullade bilarna vidare mot nya mål och det var först då som tanken slog mig – jag hade satt en etikett på dem i samma stund som jag såg dem anlända. Min hjärna hade stämplat dem som ofarliga, fredliga, med goda avsikter. Enligt min pålitlighetskompass fanns det inte på kartan att dessa geografistudenter skulle norpa något.

Allt handlar om konsekvenser.

Jag hade omedvetet vägt samman ett antal kända faktorer och utifrån den avvägningen avfärdat all form av oro och misstänksamhet. Tyska hängivna studenter på utlandsresa under ledning av, likaledes, hängiven professor. De har åkt till alla tyskars favoritland, Sverige. De representerar inte bara sitt universitet, tydligt angivet på de tre bilarna, utan även sitt land. De är i början av sin akademiska karriär och livet kunde just då rimligtvis inte bli mycket bättre? Hur sannolikt skulle det vara att någon av dem voro villig att riskera hela sin framtid för en stulen iPad? Helt osannolikt!

Där har vi pudelns kärna när vi rask tar med oss resonemanget till den enorma integrationsutmaning vi står inför, i Sverige 2015. Det finns inget farligare än människor som inte begränsas av konsekvenser. Den som inte anser sig ha något att förlora tar dumma beslut. Den som tar dumma beslut som inte får konsekvenser faller utanför samhället. Den som faller utanför samhället ramlar rakt in i en parallell värld, som då och då korsar vår egen värld, på sämsta tänkbara vis.

Livets hårdaste konsekvens måste vara att tvingas fly sitt land. Om man där efter hamnar i ett tomrum, fritt svävande i ett vakuum utan förväntningar eller förhoppningar, blir man med tiden immun mot konsekvenser. Botten är redan nådd. Mörkret kan inte bli mörkare. Det är just den delen av migrationen som skrämmer mig – alla som tillåts sjunka till botten utan att se ljuset vid ytan. Alla konsekvensbefriade.

Landet lagom ville så väl.

Det är genuint svenskt att vilja hjälpa människor i nöd. Men, de vi vill hjälpa måste vi behandla som människor och att vara människa innebär en hel del krav och förväntningar. Vi lutar oss mot gemensamma lagar och regler. För den som inte blir inkluderad, både när det gäller rättigheter och skyldigheter, kan rättesnöret bli en stubintråd. Alla bär vi på någon form av drivkraft. Vi har energi att använda till gott eller ont. Det duger inte att vi i dagens Sverige har 55 identifierade och utpekade områden, där drivkraften hos tillräckligt många drar mot det onda och där med sätter sin prägel på hela stadsdelen. När den enskilda människan tappar tron på sin egen framtid och uppfattar alla lagliga dörrar som stängda, men likväl inte fruktar lås och bom, blir det svårt att nå fram med argument mot kriminalitet.

Vår viktigaste utmaning blir att hantera de tiotusentals ensamkommande flyktingbarn, där det stora flertalet är pojkar i mellersta tonåren, så att de inte ser på sina liv och gärningar som meningslösa och konsekvensbefriade. Den som berövas tron på framtiden är dömd att minnas ett destruktivt liv.

I Sverige riskerar vi att få ett klassamhälle av sällan skådat slag och ekonomiska skillnader är den värsta grogrund för brottslig verksamhet som finns. Ungdomar med framtidstro bränner inga skolor. Pojkar i medvind kastar inte sten på polisen. Barn i ekonomisk balans rånar inte kvartersbutiken. Killar med välmående föräldrar hamnar inte i kriminella gäng. Geografistudenter i Göttingen skjuter inte medvetet raketer mot människor och hus.

Det handlar om konsekvenser.

Vårt land kan inte hantera ett stort antal individer som inte anser sig ha något att förlora, som inte har något att vara rädd om. Så hur gjuter vi livsmod hos den växande gruppen av marginaliserade? Hur kan utanförskap vändas till inkludering? Hur får vi rätsida på rådande slagsida? Ja, livet har sina sidor… men utan krav blir vår möda mer krävande. Utan fördelar blir vår strävan mer strävsam. Det måste bli tydligare att det kommer gott av att göra gott. Den rätta vägen måste belysas och premieras. Den rätta vägen måste locka. Och det måste bli jobbigare att välja fel väg. När vi väl är inne på rätt väg finns det plötsligt plats för konsekvenser i våra liv. Vi har något att riskera. Det finns något att förlora. Så bitter vore väl inte den medicinen?

 

Gott Nytt År!

 

 


 

Kommentera!

Lika Villkor

Johan Cederlund
Johan Cederlund är ombud för Lika Villkor vid Universitetsförvaltningen. Johan är enhetschef på Post & Husservice och har efter drygt 20 år som anställd även blivit student på senare år. Lägg till otaliga besök i Campushallen, så förstår ni att LiU är som ett andra hem för Johan. Eller kanske rent av första? Hoppas att just Du vill följa den här viktiga bloggen. Kommentera gärna det som berör dig och ”gilla” det du gillar.

Sök i bloggen

Sidor

Kategorier

Mest bloggat om



Arkiv

Metadata



Detta är en personlig webbsida och information framförd här representerar inte Linköpings universitet. Se även Policy för www-publicering vid Linköpings universitet.

This is a personal www page. Opinions expressed here do not represent the official views of Linköpings universitet. Please refer to Linköpings universitets wwwpolicy.



Lika Villkorsbloggen drivs av WordPress