Arkiv för September, 2016

och så blir det så där igen

Postad i kategorin: Allmän den 30 September, 2016

0 people like this post.

fast liksom i dubbel -eller trippelvariant. Det har ju varit otroligt mycket att läsa i perioder, och det värsta med att korvstoppa över tusen sidor är egentligen inte själva läsningen i sig utan att det blir hart när omöjligt att läsa långsamt. Just när det handlar om kurslitteratur så behöver i alla fall jag tid på mig att bearbeta det jag läst, grunna på det, vrida och vända på begrepp, teorier och förslag. Men här finns inte den tiden och hur mycket jag än läser upplever jag att det mesta trillar ur lika fort igen, trots att det handlar om ett av mina favoritämnen, litteratur. Varför ska vi tvinga ungarna att läsa skönlitteratur, finns det bra och dålig litteratur, blir man en god människa av att läsa, vilka böcker ska man välja till ungarna, och varför dessa böcker, och hur ska man lägga upp undervisningen kring dessa??? Ja, frågorna är både många och intressanta, men jag får skylla på åldern för jag hinner inte bearbeta alla dessa svar, perspektiv och infallsvinklar. Min naiva hjärna tänker att jag ska läsa om kurslitteraturen några gånger innan jag ska hålla min första egna litteraturundervisning, för det lär jag behöva.

Nästa tidspanik infaller sig när jag läser om alla dessa böcker som jag inte har en aning om, ungdomsböcker som kan vara perfekta för mig att använda i undervisningen, men då måste ju jag själv först vara väl bekant med verket, alltså, läsa, läsa och läsa….Snälla någon ge mig mer tid, typ sisådär 38 timmar mer per dygn så jag förmår läsa allt jag vill… Förresten måste jag modifiera det jag sa om att jag behöver läsa kurslitteratur långsamt, det gäller även skönlitteratur förstås , framförallt om det ska vara möjligt att analysera det på ett vettigt sätt.


 

Hoppsan, en dag ledigt!

Postad i kategorin: Allmän den 26 September, 2016

0 people like this post.

 

Igår fick jag se att dagens föreläsning är flyttad till tisdag, så plötsligt är jag ledig idag, helt oplanerat. Tyvärr har jag redan tackat ja till jobb imorgon så jag kommer att missa föreläsningen vilket jag inte gillar. Jag försöker verkligen gå på alla föreläsningar, seminarier och grupparbeten, men eftersom jag inte får en krona från csc den här terminen så måste jag jobba också.Det innebär mycket plugg på kvällar och helger men på något sätt ska det säkert gå även om det blir en del strul när sånt här händer. Jaja, jag får väl ägna dagen åt läsning och studera pp från föreläsningen istället. Sa jag att det är mycket läsande i de här kurserna? Det är det, men det är intressant läsning så det går ganska bra. Den stora frågan vi ägnat åt oss nu är varför vi ska ha litteraturundervisning i skolan, vilket det ju finns många kloka svar på, fast det ibland kan vara svårt att motivera elever (och föräldrar) att läsa. Men trots alla kloka ord saknade jag något grundläggande, som jag tror behövs för vilket ämne som helst om man verkligen vill att eleverna ska vilja lära sig och inte bara plugga för betyget och det är glädje. Jag läser ju konstant, och det ger mig glädje att läsa, ja visst, det ger så mycket annat också, men vi ska inte glömma glädjen i det vi gör, glädjen i att upptäcka och uppleva litteratur. Utan glädje är det svårt att hitta motivationen, sedan kan vi  analysera, diskutera, växa, lära oss livet ut, hitta möjligheter och nya vägar med hjälp av litteraturen.


 

Förslag 3, låt ingen få dyslexidiagnos på högstadiet

Postad i kategorin: Allmän den 24 September, 2016

0 people like this post.

…eller ännu senare.

Det är något fundamentalt fel på skolans prioriteringar när elever får gå år efter år med måttliga insatser, extra lästräning, extra läsläxor, extra tjat, extra gnat och extra allt, utan att det tidigt görs en ordentlig utredning direkt när problemen upptäcks. Det får inte vara så att vi låter barnen lida sig genom alla dessa år utan att få riktig hjälp utan bara får höra att de måste läsa mer, träna mer, inte vara lata utan kämpa lite hårdare. Vad det gör med en individs självkänsla är inte svårt att räkna ut, finns det inte ett superpeppande hem och omgivning är risken stor att barnet känner sig värdelös och superkorkad, för att skolan inte ids sätta in resurserna tidigt och göra utredning direkt. Varför är det så? Är det pengar, är det lathet från skolan, är det okunskap, är det en märklig övertro på att barnet ska klara skolan och livet galant ändå, eller är det en cynisk inställning att vissa barn helt enkelt är i den bakre delen av utvecklingskurvan och det är inget att göra åt -exakt det hörde jag en lågstadielärare säga – eller vad i jösse namn beror det på att vi fortfarande släpper igenom barn som inte knäckt läskoden i första klass?!

Nu är jag för lat för att hitta artikeln  om Finland igen, men har du tid så kan du säkert hitta flera som intygar att där sätts extra resurser in om  läskoden inte är knäckt till jul i ettan !!! Med ett sådant tänk är det inte konstigt att vårt grannland ligger högt i Pisa-undersökningarna, och Sverige, ja det vill jag helst inte prata om. Har inte barnet lyckats lära sig läsa i första klass kommer det att halka efter i alla andra ämnen också då allt alltid handlar om att kunna läsa och skriva. I alla andra ämnen finns läsningen med, även om det är i betydligt mindre utsträckning i idrott och hälsa, men i ämnet slöjd är det en hel del dokumentation som ska göras och mycket som ska räknas ut. Det är ju kanon att kunskaperna från matematiken och svenska används också i de praktiska ämnena, men vad händer med eleven som inte kan läsa och skriva?

Jag är övertygad om att det enda sättet för att verkligen vända på trenden med dålig läsförståelse är att lägga större fokus på vad som sker i första klass, det duger inte att slita sig sitt hår i högstadiet.


 

Det är väl inte mediet det är fel på?!

Postad i kategorin: Allmän den 22 September, 2016

2 people like this post.

Ingen har väl kunnat undgå att höra/läsa om den slutna fb-gruppen där personal skrivit horribla åsikter om barnen de är satta att vårda och deras föräldrar. Jag tänker inte upprepa deras ord, du vet dem redan, man jag kan inte förstå debatten som följde och fyllde min radion om och om igen häromdagen. Det handlade om hurivida det var rätt eller fel att skriva i den slutna gruppen, om de borde ha låtit bli att skriva sina tankar där det kunde hamna i fel händer och spridas, om det var fel att det kom ut och hur det i så fall sak bemödas av kommunen. Ligger inte det allvarliga problemet i deras inställningen till människor som de valt att arbeta med? Människor som lämnar sina barn i god tro i deras händer och människor som är helt utlämnade till deras tycke och tänkande. Jag bryr mig inte om det här är snack som vältrar sig runt fikabordet eller i en fb-grupp, jag bryr mig om att det här är tankar som finns hos personalen, tankar som visar på en skrämmande attityd till just barnen och deras föräldrar, tankar som borde göra att de inte kunde anses lämpliga att behålla sitt jobb. Om man som personal känner så här, ja, då är det hög tid att byta jobb, både för sin egen skull men framförallt för barnens skull, för tro mig, de märker av känslorna mer än vi förmodligen vill se.


 

…och jag ville bara gråta.

Postad i kategorin: Allmän den 21 September, 2016

0 people like this post.

Hade en timmes väntan innan lillen slutade, och massor att läsa till nya kursen, så jag parkerade vid sjön, tog en bok och glasögonen med mig till bänken vid badplatsen. Det var ingen som badade trots den värmande solen och det antagligen varma vattnet, men alla ungar var väl i skolan kanske, och vem tänker på att bada mitt i september, men samtidigt som jag gick mot stranden kom en ung familj gående mot bryggorna. En helt vanlig familj, två grabbar i fem-sex-års åldern, unga föräldrar som väl var runt 25 eller något sånt. Grabbarna sprang ut på bryggan, jagade varandra och skrattade, föräldrarna satte sig i gräset, ropade ibland något till barnen, mamman fotade ut över sjön mot några änder som flög iväg. Så spratt pappan upp och sprang ut till grabbarna, tog dem i händerna och lekte, de skrattade, verkade glada och avslappnade, fast jag förstod ju inte ett ord av vad de sa, vem vet, kanske pratade de arabiska, kanske kom de från Syrien, och hela scenen blev för mycket för mig.

Dagen innan hade jag undervisat en ung kille från Syrien, han gillade fotboll och hästar men avskydde att läsa, han hade bara en mamma, ingen annan familj och han gjorde sitt bästa för att passa in i ett land han inte förstod, fast de sagor han berättade var samma som mina barn hört som små. Så mycket som förenar, men oceaner av missförstånd emellan oss, oceaner av skillnader och erfarenheter, men ändå så grundläggande lika. Pappan på stranden som försöker glömma kriget, leka med barnen vid en strand så långt från gamla hemmet, så mycket oro och sorg över allt och alla som är kvar, som kanske inte finns längre, ändå måste man fortsätta leva, ändå fotar mamman och ler stort mot sin familj, kanske är hon glad att de klarat sig, kanske sörjer hon det hon lämnat, jag vet inte, jag gömmer mig i boken och blinkar bort några irriterande tårar, världen fungerar inte och jag är maktlös, alla borde få leka på stranden med sina barn när solen strålar från en klarblå himmel och vattnet glittrar inbjudande.


 

Du tittar just nu i Lionas bloggs arkiv för September, 2016.

Liona Fahlström

Hej!
Jag går tredje året på lärarprogrammet 7-9, sv/samhäll och är 47 år. Min blogg handlar givetvis om skolan som jag belyser ur alla perspektiv då jag pluggar här på LiU, har barn i grundskola och gymnasium samt jobbar extra som vikarie 1-9. Förutom skolans värld skriver jag om sånt som berör mig, både högt och lågt. Hoppas du finner läsningen givande!


Sök i bloggen

Sidor

Kategorier

Mest bloggat om



Arkiv

Metadata



Detta är en personlig webbsida och information framförd här representerar inte Linköpings universitet. Se även Policy för www-publicering vid Linköpings universitet.

This is a personal www page. Opinions expressed here do not represent the official views of Linköpings universitet. Please refer to Linköpings universitets wwwpolicy.



Lionas blogg drivs av WordPress