Jag har börjat Äka buss

Postad i: AllmÀn den 5 October, 2017 av liofa930

0 people like this post.

Önskar jag kunde sĂ€ga att det bero pĂ„ omsorg om klimat och miljö, men den krassa sanningen Ă€r att ekonomin inte klarar sĂ„ mycket bilkörning. Jag kör extremt mycket vilket innebĂ€r lite vĂ€l höga reparationskostnader sĂ„ nu blir det buss till Linköping, fast jag mĂ„ste fortfarande ta bilen till Åtvidaberg eftersom det inte gĂ„r nĂ„gra bussar i skogen.

Nu har min första bussvecka gĂ„tt och den har varit intressant, sĂ„ intressant sĂ„ jag kanske blir tvungen att ta bilen för  att behĂ„lla lugnet och sinnesron…Äh, skoja bara, jag har aldrig varit bra pĂ„ att behĂ„lla varken lugn eller sinnesro. Det finns vissa saker jag tycker Ă€r jobbigt med att sitta dĂ€r bland en massa folk, som att  jag mĂ„r dĂ„ligt av alla avstĂ€ngda ansikten, tystnad och avvisande hĂ„llningar. Visst, alla mĂ„ste inte smĂ„prata men den hĂ€r totala avsaknaden av kontakt mellan mĂ€nniskor som Ă€ndĂ„ ska tillbringa ganska lĂ„ng tid ganska nĂ€ra varandra finner jag mĂ€rkligt. Kanske beror det pĂ„ min lantliga bakgrund dĂ€r man hĂ€lsar pĂ„ de man möter pĂ„ vĂ€gen eller lokala mataffĂ€ren, en nick, ett hej, ett ögonkast, ett erkĂ€nnande att jag ser dig. Men jag fĂ„r vĂ€l vĂ€nja mig.

Men alla Àr inte tysta. NÀr jag klev pÄ bussen hÀromdagen hör jag tvÄ personer, en man och kvinna, prata om barnen som nyss cyklade förbi utanför bussen, de pekar och pratar, sÀger namn och förklarar vilka problem en av dem har. Sedan fortsÀtter de att prata om andra barn, diagnoser och allmÀnt prat om hur besvÀrliga de Àr. Jag skruvar nervöst pÄ mig, ser att andra tittar pÄ dem, men ingen gör nÄgot. Efter en liten stund flyttar jag mig nÀrmare och frÄgar om de jobbar med barn? Ja, det gör de. Har inte ni tystnadsplikt dÄ? Mannen pekar lite trevande mellan sig och kvinnan som för att sÀga att de Àr kollegor och alltsÄ kan diskutera barnen, men inser sedan att det var dumt.

I dag sitter jag Ă„terigen pĂ„ bussen, snett mittemot mig sĂ€tter sig en kvinna med slöja. Hon ser trött och uppgiven ut, efter en stund tar hon upp mobilen och ringer ett samtal som gör henne upprörd, hon pratar bruten svenska och förklarar argt att det inte gĂ„r att mejla personen i Syrien, det Ă€r krig!  Till slut lĂ€gger hon pĂ„ och  ingen i bussen kan ha undgĂ„tt att höra hennes desperation men ingen verkar se eller höra. Alla tittar bort, tittar ner, pillar pĂ„ mobiler och tittar ut genom fönstret. Jag möter hennes blick och försöker förmedla att jag bryr mig men vet inte vad jag ska sĂ€ga eller göra. Hon kanske vill vara ifred. Men nĂ€r hon vĂ€nder sig bort och torkar tĂ„rar som rinner har jag vĂ€ldigt svĂ„rt att behĂ€rska mig. Ingen reagerar….Jag hoppas att hon ska med till slutdestinationen, det ska hon och jag tar chansen att prata med henne. Det hon berĂ€ttar Ă€r bara sorgligt och fördjĂ€vligt, men det Ă€r ju krig sĂ„ vad kan man göra, mer Ă€n att i alla fall orka lyssna och ge lite stöd.

Sen kan det vara kul pĂ„ bussen ocksĂ„, nĂ€r ungdomar pratar om ditt och datt och den ena funderar högt “HĂ€rnösand, det ligger pĂ„ Gotland va? Jaaaa, sand – Gotland” . Glasklar koppling och dĂ€r fick i alla fall jag svĂ„rt att hĂ„lla mig svenskt neutral med det stĂ€ngda ansiktet som tydligen Ă€r normen pĂ„ bussen.

Jajaja, antingen kommer jag att lÀra mig stÀnga av, eller sÄ blir det fler intressanta bussturer, hur som helst gör jag ju nÄgot gott för miljö och klimat.


 


Dilemmaperspektivet

Postad i: AllmÀn den 3 October, 2017 av liofa930

0 people like this post.

Livet Àr sÀllan enkelt svart eller vitt,  de dÀr klara rÀtt och fel lyser med sin frÄnvaro och man fumlar fram i ett grÄtt töcken i sina försök att ÀndÄ fatta beslut som man sen kan stÄ för. SÄ skönt dÄ att det finns ett dilemmaperspektiv som slÄr fast att ibland finns  inte det dÀr rÀtta svaret utan det handlar om att skaffa sig maximalt med kunskap och underlag för att kunna fatta ett sÄ vÀlunderbyggt beslut som möjligt. NÀr det handlar om den inkluderande undervisningen i en skola för alla Àr jag extremt kluven. Ni som kÀnner mig vet att jag Àr ganska sÄ asocial, trivs bra hemma i min skog och redan som barn föredrog  att spendera rasten nere i kÀllaren och lÀsa istÀllet för att gÄ ut och leka med de andra. Min lÀrare i mellanstadiet var en mycket klok kvinna som förstod att jag mÄdde bÀst nÀr jag fick vara ensam i kÀllaren, det förstod inte skolvÀrdinnan som kom med hÄrda nyper och drog ut mig pÄ skolgÄrden. Visst, jag hade kompisar, var inte mobbad eller kÀnde mig utanför, men jag var inte intresserad av deras flams och trams, jag ville bara lÀsa ifred nÀr jag Àntligen hittat en riktigt bra bok.

Min Àldsta bror Àr ocksÄ en orsak till min kluvenhet, det fanns sÀkert nÄgot medfött  som orsakade han psykiska ohÀlsa, en navelstrÀng runt halsen vid födseln gjorde inte saken bÀttre, inte heller den tidens psykvÄrd. Otaliga bÀlteslÀggningar, Ànnu fler elchocker och de tyngsta mediciner som gick att uppbÄda tog till slut hans liv sommaren innan han skulle fylla 35.

Nej, det hÀr Àr inte lÀtta frÄgor, en skola för alla lÄter vackert, inkludering lÄter Ànne vackrare, men det finns dilemman som vi alla mÄste vara medvetna om, utan att för den skull framstÄ som elaka eller nedvÀrderande. Alla vill inte, passar inte, ska inte vara i en stor klass under hela sin skoltid. En skola för alla blir lÀtt en skola för ingen, eftersom vi alla Àr unika och ingen passar in i den exakt formulerade lÄda som kallas skola dÀr det mÀtbara Àr det viktiga och det individuella ses som ett problem.


 


Vissa böcker borde ha varningstext

Postad i: AllmÀn den 1 October, 2017 av liofa930

0 people like this post.

ni vet, av typen: KÀnsliga lÀsare varnas, innehÄller otÀcka stycken som kommer att beröra dig mycket illa. En av alla dessa kursböcker heter Problemskapande beteende, och den borde ha en stor varningssymbol pÄ framsidan. Möjligtvis Àr jag extra kÀnslig, möjligtvis Àr det vÀrre om man har egna barn och lÀtt kan tÀnka sig in i hur det skulle kÀnnas om de blev utsatta för de fullkomligt vedervÀrdiga behandlingar som vuxna utsÀtter barn och ungdomar för, helt enkelt för att de kan. Tror de flesta hört om den nioÄrige killen som fyra(!!!!!) vuxna vid upprepade tillfÀllen tryckte ner mot marken och satte sig pÄ. NioÄringen överlevde, men att höra honom berÀtta hur det kÀndes Àr fruktansvÀrt och sÄ nyttig lyssning för alla oss som nÄgon gÄng kommer i kontakt med ett barn, alltsÄ de flesta av oss. I boken jag lÀser beskrivs flera exempel pÄ hur personal hÄller fast, lÄser in och binder fast mÀnniskor som de Àr satta att vÄrda. Jag kan bara inte förstÄ det, varför mÄste man ha den fysiska makten över en annan mÀnniska?? Varför kan man inte bara backa undan och ge den upprörda, frustrerade, arga, förtvivlade individen lite andrum? Vad förlorar jag som personal pÄ att ge vika en stund, bara vÀnta lite, hitta andra verktyg som fungerar bÀttre Àn anfall och motstÄnd? Nej, jag förstÄr det inte och jag blir sÄ illa berörd att lÀsa om alla dessa exempel pÄ utsatta mÀnniskor som blir Àn mer utsatta av dem som ska hjÀlpa. Men lÀs boken för jösse namn, den Àr mycket lÀrorik och du kommer att grÄta, skillnaden Àr att du slipper bli chockad för jag har varnat dig.

Fick hoppa in ett pass pÄ högstadiet i fredags och det kÀnns varje gÄng som att komma hem, ungarna Àr sÄ goa och kontaktsökande pÄ sitt eget tonÄrssÀtt, helt skilt frÄn de vilda mellanstadieungarna. De som sÀger att högstadieungar Àr lÀskiga och stökiga har inte trÀffat de ungar jag mött, de Àr inte det minsta lÀskiga, bara lite osÀkra pÄ vem du Àr och vem de Àr, ett trevande, sökande och provande pÄgÄr hela livet men Àr förmodligen som intensivast just under högstadiet och det Àr otroligt givande att fÄ vara en del av detta sökande. Vem vet, har jag tur kan jag till och med bidra till nÄgon pusselbit till bilden av deras framtida jag!


 


Veckan slut,

Postad i: AllmÀn den 29 September, 2017 av liofa930

0 people like this post.

och jag med den.

JodÄ, klarade förra tentan, sÄ dÄ kan man lÀgga ytterligare nÄgra hp-poÀng till meritlistan. Det var en riktigt intressant kurs, och en förÀldrakurs å la luxus, hur man pÄ bÀsta sÀtt formar lyckliga barn till lyckliga mÀnniskor, lÀr sig strategier för att hantera konflikter, se och reagera pÄ mobbning, fÄ insikter i grupprocesser och lÀra sig knep som frÀmjar prosocialt beteende. TÀnk om vi alla kunde fÄ den kursen typ pÄ gymnasiet, det skulle underlÀtta för oss alla. Ja, den kursen kommer i alla fall jag bÀra med mig lÀnge och ÄtervÀnda till i tankarna nÀr problem ploppar upp, tack för de kunskaperna!

Nya kursen, vet i tusan, kÀnns rörig och ja, jag blir sur nÀr det ska inskaffas fem kursböcker för en kurs som hÄller pÄ  en mÄnad. Visst, vissa böcker gÄr att lÄna, en del finns begagnat, men varför sÄ mycket fokus pÄ kvantitet nÀr det borde vara kvalitet som rÀknas. Givetvis rÀcker det inte med fem böcker utan det Àr en lÄng lista med artiklar som ska laddas ner och plöjas dessutom och som vanligt stÀller  jag mig frÄgan till tanken bakom denna lÀshysteri. Vi försöker lÀra vÄra elever att lÀsa med fokus, analysera, jÀmföra, reflektera, stÀlla i relation till annan litteratur och erfarenheter, denna korvstoppning omintetgör de möjligheterna, hÀr skummas det friskt, plockas frÄn höger och vÀnster och inget blir riktigt bestÄende eller fördjupat.  Alla kurser har nÄgot av vikt att förmedla, men om det ska packas in maximalt med text pÄ minimal tid blir min kÀnsla ett ytligt, oreflekterat mekaniskt lÀsande utan eftertanke, vilket ju alla vet att jag avskyr.

Men, trots mitt tjuriga tillstÄnd för dagen ser jag fram emot mÄndagens seminarium dÄ vi ska fÄ diskutera med snabbspÄrsstudenter frÄn Syrien. Det Àr alltsÄ verksamma lÀrare frÄn förskola till rektor som flytt kriget och nu tÀnker ge sig i kast med den svenska skolan och ska fÄ en inblick i hur den fungerar. Som ett litet inpass i det ska de alltsÄ sitta med oss oerfarna studenter och snacka specialpedagogik i en arbetsform som kallas World Café dÀr vi skuttar runt bland borden i olika konstellationer med olika frÄgestÀllningar. Det ska bli intressant och lÀrorikt, alltid nyttigt och spÀnnande att fÄ kunskap om  andra lÀnders skolsystem.

 


 


Dags att plocka fram de gamla och kloka

Postad i: AllmÀn den 27 September, 2017 av liofa930

0 people like this post.

NĂ€, jag sĂ€ger inte att det var bĂ€ttre förr, inte allt, och allt Ă€r inte dĂ„ligt nu, men det finns bortglömda guldklimpar som förtjĂ€nar att plockas fram och Ă„teranvĂ€ndas. Jag sitter och försöker plöja igenom all litteratur som ska behandlas i en text innan fredag kl 16.30 dĂ„ jag plötsligt faller pladask för nĂ„gra gamla rader, skivna nĂ„gon gĂ„ng pĂ„ 1960-talet av dĂ„varande utbildningsministern Ragnar Edenman, han ansĂ„g att skolans viktigaste uppgift Ă€r att “göra barnen till sĂ„ lyckliga mĂ€nniskor som möjligt”!!!!! NĂ€, det Ă€r vĂ€rt en utropstecken till ! Efter lyckouppdraget kom demokratifostran och sist kunskapsförmedling. Undervisningen skulle ge barnet vissa fĂ€rdigheter sĂ„ att det lĂ€mnar skolan med lust att förkovra sig i fortsĂ€ttningen.

SÀtt det i relation med det entreprenöriella lÀrandet, programmering och allt tjat om forskning och naturvetenskap. Barn Àr inga robotar som vi kan forma till det politiker tror samhÀllet behöver för stunden och jag skulle verkligen vilja arbeta i en skola dÀr Edenmans och Keys tankar fÄtt ett reellt genomslag.  Jajaja, jag vet att jag ofta Àr gnÀlligt kritiskt mot alla dessa lÀroplaner, men i min hjÀrna Àr de oftast naiva i sin tro pÄ barn som lerfigurer, igÄr skulle ungarna blir kritiska tÀnkare för att sÀkra freden och stoppa en ny Hitler, idag ska de bli risktagare och estradörer, imorgon vill vi nÄgot annat, men vem frÄgar ungarna? Min förhoppning och tröst Àr att lÀroplanerna inte lyckats forma ens en brÄkdel sÄ mycket som de vill, barnen Àr egna personligheter som gör allt de förmÄr för att söka egna vÀgar i den cirkusen vi kallar livet.

 


 


Liona Fahlström

Hej!
Jag gÄr tredje Äret pÄ lÀrarprogrammet 7-9, sv/samhÀll och Àr 47 Är. Min blogg handlar givetvis om skolan som jag belyser ur alla perspektiv dÄ jag pluggar hÀr pÄ LiU, har barn i grundskola och gymnasium samt jobbar extra som vikarie 1-9. Förutom skolans vÀrld skriver jag om sÄnt som berör mig, bÄde högt och lÄgt. Hoppas du finner lÀsningen givande!


Sök i bloggen

Sidor

Kategorier

Mest bloggat om



Arkiv

Metadata



Detta är en personlig webbsida och information framförd här representerar inte Linköpings universitet. Se även Policy för www-publicering vid Linköpings universitet.

This is a personal www page. Opinions expressed here do not represent the official views of Linköpings universitet. Please refer to Linköpings universitets wwwpolicy.



Lionas blogg drivs av WordPress