Ett par dar i Ottawa: forsking och museibesök
Tillbaka efter några dagar i Kanadas huvudstad Ottawa. Det primära skälet för resan var att delta i en Workshop på University of Ottawa för att förbereda en bok om kulturpolitik och professionalisering (som förhoppningsvis ska vara i tryck nästa år). Själv skriver jag om den svenska kultursektorns civilsamhälle i relation till nationell politik och globala trender. Jag måste säga att jag nu ser fram emot boken som helhet och är en smula imponerad av kombinationen av forskare, exempel och teoretiska perspektiv (t.ex. organisatoriska fält, professionalisering, utbildningens roll, isomorfi, relationen mellan amatörer och professionella, nationell/regional/språklig/etnisk identitet).
Mitt kanske starkaste intryck av Kanada just nu handlar om landets komplexa relation till sin nationella identitet, något som kanske mer beror på umgänget med kulturforskare än på landet som helhet, men som ändå var avgjort märkbart också när jag gick runt och turistade på Canadian Museum of Civilization och Canadian Museum of War. Till de historiskt sett centrala myterna i kanadensisk identitet hör att ett en av första engelsktalande invandrarvågorna bestod av lojalister från de tretton kolonierna, människor som kom till Kanada just för att de inte ville grunda en egen stat. Västerut härstammar merparten av invånarna från vitt skilda länder där varken franska eller engelska var modersmålet, en situation som alltså påminner mera om den i USA. De som en gång betraktade sig själva som Canadiens, och senare betraktades som frankofona kanadensare tycks nu allt mer ha delat upp sig i ett flertal olika historiska och regionala identiteter: Quebecois, Franco-Ontarians, Arcadiens osv. Detta kan möjligen ha någonting att göra med att integrationen av invandrare (som kommer i en mängd som överträffar den i de flesta länder) i dagens politiska klimat skapar en betoning på kombinationen av språklig och regional identitet snarare än på ursprung eller historiskt arv. Den dominerande formen av nationalism i Quebec tycks alltså vara på väg att övergå i en språkligt-regional syn, i motsats till en etnisk. Detta lämnar t.ex. Franco-Ontarians i en situation som på flera sätt påminner om den som möter svensktalande i Finland, inte minst i de välutbildades utvandring till ett näraliggande område där de kan göra karriär på sitt eget språk, men väl där upptäcker att de alltid kommer att sticka ut på grund av sin dialekt. Mot denna bakgrund är det kanske inte så överraskande att Kanada inte bara beskriver sig som ett multikulturellt samhälle, utan också har gjort det till en del av sin officiellt presenterade identitet att betona att man var först med detta.
Canadian Museum of Civilization närmar sig denna historia på numera etablerat museimanér. I bottenvåningen – men med de största salarna och med imponerande takhöjd – finner man utställningarna om The First Nations respektfullt berättade med tydlig inriktning mot att ge deras medlemmar röst, ofta bokstavligt; bl.a. med resultatet att utställningen, till skillnad från övrig kanadensisk historia hamnar i ett slags tidlöst “nu” där tidsangivelser antingen refererar till urminnes tider, behandlar mötet med européer/vita kanadensare, eller berör oro inför en obestämd framtid. Själva kulturen framstår däremot i presentationen som varande utanför historiens gång, om än hotad av denna; ett intryck som förstärks av museisalarnas suggestiva dunkel.
Högre upp finns den kronologiska historien om Kanadas historia under 1000 år, dvs. med början i den vikingatida kolonisationen av Markland och Vinland (Labrador och Newfoundland). Columbus nämns såvitt jag minns inte alls. Istället går man direkt vidare på utforskandet av östra Kanada ett par år senare. Därmed får man en historia om utforskandet av Kanada, snarare än av Amerika, där Kanada är den av européer först upptäckta delen av Nya Världen. Berättelsen fortsätter i en anda som betonar Kanadas multikulturella historia och lyfter fram dagens minoriteter, dvs. inte bara First Nations, utan också till exempel Acadier och ukrainare.
Den enda berättelse där kolonisatörerna otvetydigt kan framställas som hjältar är den som behandlar det som i övriga världen är känt som Amerikanska revolutionen och 1812 års (anglo-amerikanska) krig, där tonvikten tydligt läggs på lojalisternas vedermödor. Man lyfter också fram den viktiga roll som spelades av allierade First Nations, liksom de svårigheter som svarta lojalister uthärdade under sin flykt från de amerikanska slavstaterna. Senare följer en berättelse byggd på dioramor från den gradvisa kolonisationen av Kanada från öst till väst, men också en betydligt mera klassiskt nationsbyggnadsberättelse om stora personligheter i Kanadas historia. Över lag förvisas de värsta orättvisorna till tiden före Kanadas bildande.
Denna kontrast görs ännu tydligare på Canadian War Museum, som jag också hann med att besöka. Här handlar det dock mycket tydligare om att skildra en nationsbildningsprocess: ”War has shaped Canada and Canadians for at least 5000 years.” Berättelsen inleds denna gång med en monter med arkeologiska lämningar av vapen från förcolumbiansk tid, tätt följd av ett vikingasvärd och en kort beskrivning av ”The Vikings” som de första som förde metallvapen till Nordamerika och ett första misslyckat försök till kolonisation. Därefter börjar berättelsen med det första i egentlig mening historiska kriget i kanadensisk historia, nämligen det mellan å ena sidan irokeser och å andra sidan fransmän och hurons, ett krig som vi får veta utlöstes av holländsk försäljning av vapen till irokeserna och utnyttjades av fransmännen. Signifikant nog handlar detta första krig om en invasion av östra Kanada söderifrån.
Liksom i Museum of Civilizations utställning om framstående kanadensare står generalerna Wolfe och Montcalm sida vid sida som anförde de brittiska respektive de franska styrkorna i Kanada under Sjuårskriget. Slaget vid Abrahams fält tycks vara ett av de definierande ögonblicken i kanadensisk historia; britternas seger över fransmännen. Detta är början på Brittiska Nordamerika, det som senare skulle bli Kanada. Liksom övriga krig mellan befolkningsgrupper i Kanada gör man sitt bästa för att hålla en neutral ton. Annat blir det när det handlar om Amerikanska revolutionen och 1812 års krig. Här finns det gott om hjältar: brittiska officerare, frihetskämpande slavar, modiga kvinnor, lokala ledare i Quebec och Nova Scotia, och allierade hövdingar för First Nations. Detta är ett av de ögonblick då Kanada enas mot en yttre fiende, och samtidigt kan visa sin lojalitet mot den brittiska kronan.
Nästa definierande ögonblick är Boerkriget, men framförallt Första Världskriget, och i synnerhet slaget vid Vimy. Från och med Boerkriget är museet entydiga i sina beskrivningar av att det handlar om kanadensiska insatser. Nu finns ett tydligt ”vi”. Den allmänna enigheten bryts bara av korta problematiserade episoder, som interneringen av kanadensare med bakgrund i centralmakterna, men det ändrar inte att berättelsen nu handlar om kanadensare och fokus handlar dels om det stora offer som tidigare generationer har gjort för friheten, och dels om hur detta har smitt samman Kanada och fått det att framträda som en nation i världspolitiken. Därpå följer Andra Världskriget berättat som en kamp mellan ont och gott, och Kalla Kriget, som behandlas med en betydligt mer neutral approach. När man kommer till senare tiders fredsbevarande insatser är krigets (t.ex. på Golanhöjderna och Cypern) problem återigen närvarande. I viss utsträckning speglar behandlingen den av Kanadas tidigare upplevelser som krigsskådeplats, men nu är de krigförande folken andra och kanadensarnas insatser mer oproblematiska.
Genomgående i hela utställningen är ambitionen att få till stånd en identifikation mellan dagens människor och historiens. Inte minst är det märkbart att föremålens ursprungliga innehavare i stort sett alltid är namngiva. Ingen soldat tillåts vara glömd, det är deras minne det handlar om. Denna identifikation är naturligtvis också syftet med utställningen. Båda muséerna exemplifierar tydligt muséernas nationsbyggande roll, men också de svårigheter som moderna muséer – och nationalstater – möter med det nationella projektet idag.
