Av Baharan Kazemi, Fil dr i socialt arbete
2015. Det behövs ingen underrubrik för att väcka associationer av flyktingar till fots över östra Europa, människor på tågstationer med filtar, mat och plakat med ord som ”refugees welcome”. Scener som snart hamnade i periferin för löpsedlar om systemkollaps, attacker mot nybyggda anläggningsboenden och rädsla för de invandrade männen – för den kvinnosyn och våldsamma kultur de tillskrevs. Det var en dramatisk tid som ledde till ett nationellt undantagstillstånd. I november 2015 meddelade stadsminiser Stefan Löfvén att Sverige behövde ett så kallat andrum från människor på flykt. Vice stadsminister Åsa Romson grät vid hans sida. Miljöpartiets position som försvarare av asylrätten, liksom Socialdemokratins internationella solidaritet, var satt på undantag. Ja, hela den svenska självbilden som ett generöst och flyktingvänligt land, en moralisk supermakt, det exceptionellt goda landet, var under förändring.
Hur kunde makthavare gå från att ena dagen prata om öppna hjärtan och ett Europa som inte bygger murar, till att placera passkontroller på Hyllie station i Malmö? Hur gick ensamkommande barn från att vara de mest utsatta och skyddsbehövande, till att betraktas som ett hot mot det svenska samhället?
Dessa frågor behandlar jag i min doktorsavhandling Unaccompanied minors un-made in Sweden. Studien tar utgångspunkt i sju av varandra oberoende reformer gällande ensamkommande barns rätt till välfärdsservice och rätt att vistas i Sverige, och jag har försökt förstå den förändring som blev så tydlig efter 2015. Det jag identifierar är att förskjutningar ägde rum under en lång tid före det att talet om andrum spred sig. Att det är de stegvisa förändringarna som gjorde det möjligt att ett decennium efter den första lagen riktad specifikt mot ensamkommande barn, i princip diskvalificera alla som faller in i den kategorin, från att vara barn och från att ha rättigheter.
2005 genomfördes en reform gällande god man för ensamkommande barn. I den processen beskrevs den här målgruppen som särskilt utsatt, som barn med traumatiska erfarenheter vilka var Sveriges ansvar att ge skydd. Kristdemokraternas riksdagsledamot Yvonne Andersson sa:
Här rör det sig om ensamkommande barn som är mer utsatta än någon annan människa, skulle jag vilja säga. Ett ensamkommande barn som kommer till ett främmande land och inte kan språket är ju totalt överlämnat till människors goda vilja (Prot. 2004/05:131 1 juni).
I debatten som föregick reformen var partierna i princip överens om utsattheten. Konflikten gällde snarare vilket mandat en god man skulle ha, om det skulle sättas en tidsgräns på 24 timmar för att tillsätta en sådan person och andra detaljfrågor.
Året därpå, sommaren 2006, kom den stora reformen där ansvaret för mottagande av ensamkommande barn flyttades från Migrationsverket till vissa specialiserade kommuners socialtjänst. Ett argument för detta var att Migrationsverket hade en problematisk dubbelroll, som beslutsfattare i asylärendet och som den som skulle ordna ett tryggt boende för barnen unden tiden som asylsökande. Socialtjänsten, med sin mångåriga erfarenhet av att ordna boende för barn i utsatthet, bedömdes som mer lämpad uppdraget. Några kommuner, som hade särskild specialistkompetens, fick ansvaret och kompenserades genom statlig ersättning för varje barn som togs emot.
Bara några år senare, 2013, visade sig den modellen ohållbar då det fanns alltför få platser för mottagande av ensamkommande barn i de specialiserade avtalskommunerna. Barnen blev kvar länge i tillfälliga boenden i ankomstkommunerna. Socialtjänsten behövde köpa dyra placeringar – här blev alltså ekonomi för första gången ett bärande argument för en reform riktad mot ensamkommande barn. Enligt en ny ordning skulle nu Migrationsverket kunna placera ensamkommande barn i alla kommuner oavsett tidigare avtal. Detta för att skapa långsiktiga placeringar och förutsättningar för integration, men också för att komma ifrån de ökade kostnaderna. Med SD som nytt riksdagsparti tog debatten en ny riktning. De betonade vikten av kommunalt självbestämmande som ett argument emot reformen. Kommunerna skulle kunna välja bort flyktingmottagande, sa deras representanter och ställde kommuninvånarnas intressen och behov av välfärd emot de ensamkommande barnens. Retoriken bidrog till förskjutningen av samtalsklimatet genom att beskriva invandring per se som ett problem och en kostnad som inte ligger svenska (kommun-)invånares intresse. I en replikväxling i riksdagen blev det här tydligt när David Lång från SD återkommande uttryckte att det är viktigt att tänka på kommunerna, deras självbestämmande, det ekonomiska tryck som flyktingmottagande skapar och att det drabbar ”samtliga skattebetalare i Sverige”. 2013 var det den högerliberala alliansregeringen som drev igenom den här reformen, men i replikväxlingen lät svaret från Socialdemokraterna så här:
Eva Lena Jansson (S): Man kan argumentera på olika sätt genom att säga att människor kostar pengar. Men när vi pratar om ensamkommande barn och flyktingmottagande pratar vi om solidaritet, människor som lever i utsatthet och framför allt om ensamkommande barn som har haft svåra upplevelser på vägen till Sverige. Nu säger David Lång att detta kostar pengar. Ja, det kostar pengar. Solidaritet kostar pengar. Vi ska inte värdera människoliv – det har jag aldrig gjort – i form av kostnader och pengar. Det ska finnas ett solidariskt mottagande i hela Sverige. Det är Sverige som land som tar emot flyktingar, inte enskilda kommuner.
Det rådde konsensus hos samtliga partier utom SD om att alla kommuner skulle bli mottagarkommuner. I samband med denna förändring tonades retoriken om barnen som väldigt annorlunda ned till förmån för universella rättigheter, och att alla barn oavsett legal status eller migrationserfarenheter har samma grundläggande behov av trygghet, stabilitet och långsiktig planering. Men i slutet av 2015 ändrades tonen. Den ökade andelen ensamkommande barn bland placeringar i familje- och hvb-hem pekades ut som förklaring till ökade kostnader. Den enklare boendeformen med lägre personaltäthet och mindre stöd, beskrevs som både ekonomiskt fördelaktig och bra för just dessa ungdomar. Ensamkommande barn gick här från att ses som särskilt utsatta, till att ses som särskilt självständiga.
Och sedan följde en rad reformer i en sådan hastighet att varken lagstiftare, domstolar eller gräsrotsbyråkrater hann med. När ensamkommande barn inte längre sågs som speciellt utsatta, blev det möjligt att minska inte bara tillgången till personal, utan till samtliga rättigheter som de haft innan 2015. Med den tillfälliga begränsningslagen 2016 togs grunden till uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter” bort. Det innebar för många ensamkommande barn att de helt enkelt inte längre fick rätt att stanna i Sverige. Och de som fick uppehållstillstånd, fick enbart ett tillfälligt beslut, eftersom tillfälliga uppehållstillstånd blev den nya huvudregeln. Med beslutet om Åldersbedömningar tidigare i asylprocessen drogs mattan undan helt för denna grupp skyddssökande. Reformen innebar att asylsökande kunde få en ny ålder beslutad på metoder som såväl medicinsk forskning som barnrättsforskring kritiserat. Tusentals unga personer gick från att ena dagen ha registrerats som barn till att nästa dag registreras som vuxna. Och inte nog med det. Ändringar gällande rätten till ersättning under tiden som asylsökande (LMA) innebar att vuxna med avslagsbeslut inte längre hade rätt till boende eller dagersättning. Desperationen bland de tusentals ungdomar som plötsligt var bostadslösa, utan ekonomi, utan några rättigheter överhuvudtaget, var synlig för alla som de kommit i kontakt med när de först registrerades som barn: socialsekreterare, lärare, gode män, klasskamrater, familjehem och idrottstränare. På det här sättet skilde sig ensamkommande barns situation och unga från andra asylsökande. Barnen kom i kontakt med en svensk befolkning som kom att sörja deras öde, engagera sig i deras asylärenden, upplåta sina hem och sommarstugor och driva en folkrörelse om dessa barns rättigheter ända upp i riksdagen.
Tiden mellan 2005 och 2018 kan ses som en gunga, där ensamkommande barn gått från att inkluderas i den sociala barnavården på (nästintill) lika villkor som andra barn, till att skjutas till samhällets periferi, som rättslösa icke-barn vars skyddsskäl som flyktingar från krig inte erkänns. Den här svängningen synliggör några grundläggande antaganden om människor i det svenska samhället. Det första är att gränsen för vilka liv som är sörjbara och värda att skydda går vid 18 års ålder. Det spelar ingen roll att granatsplitter och kulsprutor skär lika smärtsamt genom huden på en 19-åring, eller att hunger och kyla gör lika ont i en tjugoårig kropp. Ett nej ska vara ett nej, säger politiker unisont och får medhåll av byråkrater som stegvis för den nitton-tjugo-åriga kroppen till ett Afghanistan som i allt högre grad tagits över av en av samtidens mest brutala militanta rörelser. Det blir beslut som implementeras i stegvisa handlingar, att skriva upp i ålder, säga upp en boendeplats, skriva ut från skolan, säga nej i receptionen på vårdcentralen, skicka hem med alvedon från psykiatrisk akutklinik efter suicidförsök, placera i förvar, köra till flygplan, lämna på flygplatsen i Kabul utan vidare uppföljning eller stöd. Genom denna fragmentisering skapas en otydlighet kring ansvar och rättigheter. När nyheten når Sverige om att den unga personen omkommit i ett sprängattentat eller jagats på flykt av talibaner, kan vare sig beslutsfattaren på migrationsverket, socialsekreteraren, rektorn, sjuksköterskan eller gränspolisen ställas till ansvar. Det är det här som Hannah Arendt refererade till som byråkratins våld och ondskans banalitet. Att den enskilda handläggaren som bara gör sitt jobb inte aktivt ser sig själv som del i en våldsam spiral.
Det andra grundläggande antagandet som var nödvändigt för att möjliggöra förskjutningar i rättigheter och ansvar, berör rasifiering, gränstänk och nationalism. Det fanns 2015 en väl etablerad tradition i Sverige av att tala om och tänka på ”invandrare” som en börda, ett hot utifrån och en belastning för ”vanliga skattebetalare”. Och den dubbla roll som Migrationsverket tidigare haft, som beslutsfattare och vårdgivare, fördelades nu ut på andra väldfärdsinstitutioner, på socialarbetare, lärare och läkare som alla förväntades utföra dessa gränsskapande handlingar.
När konsekvenserna av de nya restriktionerna blev uppenbara, förkroppsligade som bostadslösa ungdomar på tågstationer och i kyrkor, följde snart medierapporteringen. Under 2017 och 2018 finns återkommande nyhetsinslag om ensamkommande barn och ungdomars utsatthet, handel med kroppar, suicid, droganvändning, ålderstester som kritiserats av tyska experter och protester, hungerstrejker, demonstrationer. Nätverket ”Vi står inte ut, men slutar aldrig kämpa”, som initierades av socialarbetare och lärare, samlade snart över 10 000 medlemmar och hade närmare 71 000 följare på Facebook. Andra nätverk bildades snart: Stoppa utvisningarna till Afghanistan, Ung i Sverige och Stöttepelaren. Vad de har gemensamt är att de samlar välfärdsarbetare och ungdomar – det vill säga professionella och klienter/elever – i en gemensam plattform. Och det blev en rörelse som fick genomslag.
Redan 2017 kom det första försöket från regeringens sida att skapa en lösning: Den första ”gymnasielagen” visade sig dock ha så komplicerade kriterier att endast ett fåtal individer omfattades. 2018 kom därför den ”nya gymnasielagen”. Totalt 11 000 ungdomar ansökte om uppehållstillstånd på dessa nya grunder och 7300 beviljades, enligt en rapport från Röda Korset 2020 (LÄNK: https://www.rodakorset.se/om-oss/fakta-och-standpunkter/rapporter/humanitara-situationen-for-ensamkommande-unga/).
På så sätt kan man säga att den nya gymnasielagen blev en seger för folkrörelserna. Samtidigt var villkoren långt ifrån kraven på amnesti, som de flesta nya rörelser ställde. Ungdomarna som fick tillfälligt uppehållstillstånd genom gymnasielagen erkändes inte som skyddsbehövande, utan beviljades motsvarigheten till ett studentvisum. De fick inte rätt till boende eller och deras fortsatta vistelse i Sverige var villkorad med avslutade studier och ett fast jobb kort efter examen. Det innebär en fortsatt ansvarsförskjutning där ideellt engagerade ”vanliga familjer” förväntades erbjuda informella familjehem och det vuxenstöd som boendepersonal annars skulle ha stått för.
Den omständighet att asylsökande som först kategoriserades som ensamkommande barn placerades nära den svenska befolkningen kom att bli avgörande för förutsättningarna för aktivism och den breda solidaritet som den här gruppen mötte. Att bli del i en gemenskap, att ses som en person, en fosterson, en elev och göra anspråk på rättigheter som staten formellt har förnekat kan betecknas som medborgarskaps handlingar: handlingar som kan öka utrymmet och tillgången till rättigheter. Det var den positionen som också möjliggjorde det stora engagemang hos resursstarka vuxna inom en rad välfärdsprofessioner.
Jag tolkar det här motståndet som en kärlekshandling. Om de rasistiska rörelsernas drivkraft varit hatet mot ”de andra” så skapades det i det här historiska ögonblicket möjlighet till en motrörelse motiverad av kärlek. Det kan låta banalt, men när jag har lyssnat på aktivister och ungdomar är det den gemensamma berättelsen, om ungdomar som klev in i hjärtan och blev del i familjer, om ömsesidighet som överbryggar ”vi och dom”-tänket och skapar nya erfarenheter där individerna upphörde att reduceras till sin migrationsstatus eller nationalitet.
De som byggde murar under förevändning om andrum, gjorde så med löftet om en förstärkt infrastruktur för att på sikt kunna öppna upp och öka flyktingmottagandet. Istället har den tillfälliga lagen med några modifieringar permanentats. När världen nu står inför ännu en humanitär kris i och med händelseutvecklingen i Afghanistan, är det lärdomarna som kom av att använda kärlek som motstånd till byråkratiskt våld som kan komma att vaccinera oss mot apati och politisk depression.