24 november 2020, fem år efter andrummet – dags att identifiera framgångsfaktorer för att förstärka och förbättra asylmottagandet

 

I våras framställde Asylkommissionen ett ”skuggdirektiv” till den parlamentariska kommittén som utredde Sveriges framtida migrationspolitik. Det sista avsnittet i skuggdirektivet handlade om att kommitténs uppdrag borde vara att lägga fram förslag till lagstiftning  i syfte att förbättra Sveriges mottagande av människor som söker skydd från krig och förföljelse – inte försämra det.

Nu har det gått fem år sedan regeringen aviserade en rad begränsningar för att försvåra för människor att få uppehållstillstånd i Sverige. Det är dags att välja en ny väg framåt.

Att människor flyr för att söka asyl i något annat land är en följd av krig och väpnade konflikter, vapenexport, klimatförändringar och ekonomisk ojämlikhet – sådant som är en del av vår globala värld. Det påverkas inte av Sveriges lagstiftning.

Vi behöver förbereda oss på att Sverige kan bli ett av de länder som behöver ta ansvar för migration till följd av klimatförändringar som invånarna i de rikaste länderna har medverkat till.

Vi har goda förutsättningar! Sverige är ett exempel på att god ekonomi och utvecklingsförmåga kan gå hand i hand med en stor invandring, inklusive flyktingar som fått en fristad. Enligt forskningen har invandring varit en av förutsättningarna för Sveriges ställning som en ledande industri- och välfärdsnation med stora resurser. Sverige har mått bra av invandring.

Det finns också positiva lärdomar att dra från civilsamhället. Den solidaritetsrörelse som mobiliserades 2015 ledde till utbildningsprojekt, mötesplatser med rådgivning, frivilliga familjehem, arbetsmarknadsprojekt och nya samarbetsformer mellan välfärdens professioner, organisationer och företagare med mera. Skyddssökande organiserade sig också själva och ställde krav på att få tillhöra samhället och bidra med sin kompetens och arbetskraft lika väl som att få skydd.

De begränsningar för asylsökande och deras anhöriga som införts efter 2015 har motiverats med att de skulle leda till att andra EU-länder skulle ta ett större ansvar. Men utvecklingen har gått i motsatt riktning. I brist på vilja att släppa in skyddssökande har de yttre gränserna förstärkts och brutaliserats.

EU:s partnerskap med länder i närområdet skulle kunna vara positiva projekt men har utvecklats till mer av utlokaliserad gränskontroll än samarbete för utveckling. När unionens gemensamma övervakningsplan och flotta används till att tvinga människor på flykt tillbaka till gränspolisen i Libyen, där det är väl känt att de fängslas med risk för tortyr och slavarbete, samtidigt som fiskebåtar och skepp från frivilligorganisationer hindras från att rädda nödställda – då måste en medlemsstat som Sverige kunna säga ifrån och påminna om unionens grundläggande värderingar.

Externalisering och ”outsourcing” av EU:s gränskontroller är ett av de största hindren för principen att människor som flytt ska beredas en fristad.

Diskussionen om EU:s framtida asylsystem pågår men är långt ifrån klar. Den parlamentariska kommittén som utredde Sveriges migrationspolitik kunde inte invänta resultatet men försökte ändå anpassa lagförslagen till en befarad lägstanivå – med risk för att stärka de främlingsfientliga rösterna inom unionen. Istället borde lagförslagen ha utformats med ambitionen att Sverige ska vara ett föregångsland för att uppmuntra andra länder att förbättra sin kapacitet och verka för en hög ambitionsnivå även i EU:s gemensamma system.

Retoriken om hur viktigt det är att minska flyktinginvandringen har stärkt opinionen mot flyktingar och invandrare i allmänhet. Även medias språkbruk har successivt blivit alltmer avhumaniserande. Det har bidragit till våldshandlingar och hatbrott, främst mot minoriteterna men även mot majoritetssamhället. En förståelse för invandringens positiva effekter är nödvändig för sammanhållningen och tilliten i landet och därmed för att de positiva effekterna ska bli bestående.

Misstroendekulturen som möter asylsökande samt kategoriseringen som behövande kan kontrasteras mot den stora viljan och förmågan att bidra och etablera sig, inte minst bland de ungdomar som sökt skydd i Sverige på egen hand. Dagens återkommande mantra om misslyckad integration bör också bedömas i ljuset av tidigare flyktinggruppers faktiska etablering. De asylsökande från Bosnien som häcklades och attackerades på 90-talet ses idag som en framgångssaga.

Det ingår i politikernas ansvar att inte låta sig lockas till lättköpta poänger eller löften om hårdare tag på bekostnad av etniska eller religiösa minoriteter, asylsökande eller andra sårbara grupper.

Den legala invandringen till EU-länderna är betydligt större än den “okontrollerade” flyktinginvandring som nu ses som ett hot. Det är politikernas ansvar att verka för att även flyktinginvandringen ska kunna ske på legala vägar, snarare än genom det okontrollerade system som utgör den irreguljära marknaden.

I de ursprungliga direktiven till kommittén stod att det svenska regelverket ska vara ”långsiktigt hållbart och inte väsentligen avvika från andra EU-länders”. Det uppdraget borde inte tolkas som att vi ska sträva efter lagstiftning som försämrar asylmottagandet och avskaffar hållbara lösningar för de människor som är på flykt.

Lagstiftarna borde arbeta med perspektivet att Sverige ska vara ett föregångsland för att visa den positiva kraften i att välkomna flyktingar och därmed uppmuntra andra länder att förbättra sin potential för asylmottagande och vidarebosättning. I detta ingår även att sprida kunskap om hur remitteringar, det vill säga invandrades ekonomiska överföringar till ursprungsländerna, bidrar till att stärka utvecklingen i dessa länder.

Målet inom EU bör vara att Sverige ska fortsätta verka för en god nivå i asylmottagandet och för att EU lägger fast miniminivåer. Länder som Sverige har förutsättningar att slå vakt om skyddssökande människors rättigheter på en högre nivå och därmed motverka att ribban pressas nedåt. Sveriges förhandlingsposition ska inte vara sådan att de länder som vägrar ta emot flyktingar får sätta agendan.

Här följer några uppdrag som kommittén borde ha fått:

  • Kommittén ska presentera en analys av hur Sveriges handel och globala politik förhåller sig till de konflikter och andra faktorer som utgör anledningar för människor att fly till Europa.
  • Kommittén ska analysera positiva effekter av Sveriges attraktionskraft, potentialen hos nyanlända i samhällsviktiga yrken samt potentialen hos remitteringar för att stabilisera situationen och bidra till utveckling i tidigare hemländer.
  • Kommittén ska återkomma med förslag till åtgärder för att öka och bredda kunskapen i Sverige om invandringens positiva effekter.

Sverige ska verka för ett samarbete mellan länder för lösningar som leder till att alla som tvingas lämna sina hem ska beredas en fristad där de tillerkänns rättigheter och skyldigheter och får möjlighet att skapa sig en framtid.

 

Anna Lundberg och Sanna Vestin, på basis av Asylkommissionens skuggdirektiv. I skuggdirektivet finns närmare 200 referenser till studier, rapporter och ett urval av rättsfall i internationella organ.

 

 

The new pact on asylum and migration will further undermine the rights of asylum seekers-this is why

 

Idag skriver en gäst på vår blogg, Evie Papada. Författaren kommenterar vad den nya EU-pakten om migration skulle kunna innebära, genom en jämförelse med hur mottagandet fungerar redan idag i Grekland. Förslagen till gränsprocedur och urskiljande av sårbara=skyddsvärda personer påminner om proceduren i Grekland som fått diskriminerande effekter och underminerat rätten till asyl.

The New Pact on Asylum and Migration presented by Commissioner Ylva Johansson uses less contentious language than its predecessor, the 2015 European Agenda on Migration; at its core, however, lies the age-old EU asylum and migration strategy of preventing arrivals at all costs. Amongst other, the Pact proposes extended use of asylum and return border procedures for Member States. The proposed Common Procedures for International Protection (CPIP) is meant to repeal the 2013 EU Asylum Procedures Directive (APD). Border asylum procedures become mandatory for nationals enjoying less than 20% in EU refugee recognition rates, extending to nationals where the EU protection rate is under 75% during periods of crisis. This will invariably result to procedural unfairness, with individuals subjected to asylum procedures of differential standards depending on their nationality and point of entry. Findings from a recent study on the border asylum procedures implemented on the island of Lesbos draw attention to a number of problematic conclusions[i].

Asylum border procedures are substandard and discriminatory

Contrary to current proposals, the APD restricted the use of border procedures to be applied in cases where the admissibility of the asylum application is examined. Already the limited character of the APD’s border procedures have left an irredeemable damage to the integrity of the Greek asylum process as a whole. The Greek government transposed the APD into its national legislation days after the completion of the EU-Turkey Agreement, adopting the so-called fast track border procedures. Introduced as a temporary and extraordinary measure, the new border procedures were meant to facilitate the admissibility of asylum applications launched by individuals entering from Turkey onto the Aegean islands following March 2016, under the pretext that Turkey is now considered as a safe third country. Ever since, it has mattered greatly if an asylum seeker crosses into the Aegean islands instead of the land border in Evros as they are exposed to entirely different procedural regimes.

As its title suggests, the purpose of this procedure is to examine and decide speedily (no more than two weeks) on the outcome of a claim for international protection. Unlike the regular border procedure which applies in the rest of the country, the focus on a speedier examination of asylum claims has meant a reduction in standards, procedural guarantees and safeguards. As a direct result, many asylum seekers have not received a fair hearing of their case, given that admissibility procedures do not examine reasons for persecution but rather tests the country responsible for examining an asylum application. Fast track border procedures were further accompanied by an order of geographical restriction, obliging those arriving on the Greek Aegean islands to remain there for the duration of the process. Squalid and substandard living conditions resulting from the introduction of the geographical restriction have been aptly documented in international media and have raised widespread condemnation.

Asylum case management in the Reception and Identification Centres (RICs) on the Aegean islands has since been carried out based on a priori distinctions between nationality groups with high and low recognition rates resulting in arbitrary and discriminatory practices, excluding individuals from various processes on the grounds of their nationality. It is also a retraction of one of the main principles upon which the post-World War II refugee regime is built, namely the examination of individual asylum claims. For quite some time, Syrian nationals were whisked through to admissibility procedures (since Turkey is considered a safe country for them) while those with less that 25 % recognition rate were rushed through eligibility procedures, were they were summarily issued deportation orders. Furthermore, it reinforced racial profiling and stereotyping as the majority of individuals with low overall recognition rates came from African and Asian countries.

They may undermine grounds for international protection

Exempt from fast track border procedures were those who had been found to fulfil one or more of the five vulnerability categories foreseen in Greek legislation; the vulnerable can automatically launch an asylum application in the regular procedure. The legal basis for this exemption lies in the enjoyment afforded to vulnerable asylum applicants of special procedural guarantees, which the fast track border procedures are by design unable to uphold. Reception and Identification Centres were established as the entities responsible for identifying vulnerable individuals including through a medical screening. In practice, vulnerability designations took place either prior to the registration of asylum or during the admissibility phase of the asylum border procedure. Given the exemption from fast track border procedures, vulnerability assessments soon became important for the outcome asylum process and a complimentary screening tool for operationalising the EU-Turkey Agreement.

On an operational level, vulnerability assessments were instrumentalised by authorities at the time in order to legitimise fast track border procedures. Politically, they had to ensure that Greece appears as a safe space with good reception conditions, in order to implement the Agreement. Vulnerability assessments provided thus exactly this reassurance that authorities respect human rights standards. RIC authorities soon realised that a separate vulnerability assessment may also provide the platform upon which they can operationalise the criteria for a safe third country. As my informants argued that the time, being exempt from admissibility procedures may well save your life”.

As far as the integrity of the asylum process is concerned, vulnerability assessments at the border have done more to undermine the grounds for granting international protection than it may appear on the surface. Deliberations on vulnerability by medical personnel and immigration case officers relied largely on the applicant’s visible characteristics (visible scars, pregnancies and so on) while perceptions regarding the geographical origin of vulnerability (whether it has been acquired prior or following one’s arrival at the Reception centre) weighed in substantially. Soon, the need to establish objective criteria in designating vulnerability categories resulted in an unprecedent medicalisation of an otherwise relational notion which cannot be divorced from internal and external conditions that shape it. As a result, applicants suffering from certain medical conditions ended up receiving favourable treatment as opposed to others, particularly torture victims who, unable to prove their ‘illness’, had their persecution claims discarded as futile attempts to deceive. Overall, the shifting of the burden to prove one’s vulnerability from the immigration case worker to the individual applicant, the sheer focus on her body, is incommensurable with the meaning of vulnerability as a measure of protection for those who are already in a vulnerable position by virtue of not being citizens, and hence require the state to take further steps in guaranteeing their rights during the asylum process. Crucially, asylum border procedures on the Aegean islands generated a momentous shift from the timeless right to the recognition of refugeeness and vulnerability towards a medico- juridical understanding that it is highly individualised, time-dependent and assessible.

As the findings of this study show, the application of border procedures does not only result in differential standards being applied but also seriously risk undermining protection standards for asylum applicants. The notion that asylum procedures can be implemented quickly continues to drive EU’s asylum strategy, particularly directed towards countries situated at EU’s territorial frontiers. More studies are needed to demonstrate the dangers that lie behind this assumption.

Evie Papada, Post-Doctoral Researcher at the University of Loughborough, UK

[1] ‘Borderline Vulnerabilities: An Institutional Ethnography of the Greek Asylum Process in Lesbos, Greece’ is part of a three-year funded doctoral study conducted by the author. The findings of this study will be eventually accessible through the Loughborough University’s online research depository https://repository.lboro.ac.uk

Kommittén borde ha lagt fram förslag i syfte att stärka rätten till familjeliv och privatliv – del 6

 

Enligt regeringens ursprungliga direktiv till utredningen om Sveriges framtida migrationspolitik skulle den parlamentariska kommittén ”ta ställning till utformningen av den framtida svenska migrationspolitiken i syfte att fastställa en ordning som är långsiktigt hållbar”. Kommittén borde i detta arbete ha tagit hänsyn till vad som är hållbart för individen samt vilka lösningar som skapar långsiktighet och sammanhållning, i synnerhet i uppdraget om familjeåterförening.

Att lösningarna är hållbara för individen är nödvändigt även för att det internationella samfundets system för att skydda flyktingar ska fungera. Det behövs ett helhetsperspektiv som syftar till lösningar som förhindrar att människor på flykt eller deras anhöriga blir strandsatta i gränsläger eller transitländer utan permanent skydd eller möjlighet att skapa ett liv.

Verkligheten för människor på flykt är vanligen att hela familjen på något sätt drabbas av de våldshandlingar, förföljelse, hot eller andra risker som orsakar flykten. Om familjen dessutom splittras genom flykten är det ett extra trauma. Så länge familjen inte kunnat återförenas är flykten inte över – inte ens för den familjemedlem som lyckats få asyl. Uttalanden från UNHCR:s exekutivkommitté har flera gånger klargjort att efterforskning och sammanhållning av familjer är en viktig del av flyktingmottagandet.

Rapporter om svårigheter för familjer att återförenas i Sverige har visat på nästintill oöverstigliga praktiska hinder, trots att en rätt till familjeåterförening finns enligt lagstiftningen. Till exempel har anhöriga tvingats utsätta sig för farliga situationer genom att ta sig till grannländer och genom att ta kontakt med hemlandets myndigheter. Utdragna väntetider utgör i sig både praktiska och säkerhetsmässiga problem, likaså svårigheter att få kontakt med familjemedlemmar inom den tidsram som krävs för att undkomma svåruppnåeliga försörjningskrav. Trots att hela familjen kan vara hotad i en flyktsituation förutsätter reglerna att anhöriga till flyktingar kan presentera id-handlingar och röra sig samt kommunicera fritt. Detta problem har berörts av Migrationsöverdomstolen som medgett lättnader i kraven under vissa förutsättningar

Barnets rätt och familjens rätt
De tillfälliga tillstånden i kombination med utdragna väntetider har medfört att uppehållstillstånd nekas eller dras in och familjer splittras på sätt som lagstiftaren sannolikt inte har avsett. Familjer som efter lång tid har återförenats kan splittras på nytt när barn som fyllt 18 år inte längre har rätt att stanna enligt den tillfälliga lagen. Redan enligt utlänningslagens regler nekades barn som under väntetiden fyllt 18 år återförening. Men detta är en praktik som EU-domstolen tydliggjort inte är förenlig med bland annat EU:s rättighetsstadga. Minderåriga asylsökande som fyller 18 år under asylprocessen ska enligt EU-domstolen behålla sin rätt till familjeåterförening som anknytningsperson. Enligt en ny dom från EU-domstolen ska samma princip gälla för barn som ansöker om familjeåterförening från utlandet och fyller 18 under handläggningstiden. Desto viktigare är det att svensk lag inte skrivs så att familjen ändå splittras då det är dags att förlänga tillstånden.

18-årsgränsen i samband med bedömningen av skyddsbehov, är även den problematisk med tanke på rätten till familjeliv och privatliv. Det kan knappast ha varit lagstiftarens avsikt att barn skulle få rota sig i Sverige under flera år, påbörja gymnasiestudier, skapa sociala nätverk och även börja praktisera eller arbeta, för att därefter utvisas då de fyllt 18, med eller utan sin familj. Detta drabbar även barn som fått uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov (på grund av barnrelaterade skäl som risk för rekrytering eller människohandel).

Vidare har Migrationsverket utvecklat en praxis som innebär att barn som inte kan utvisas på grund av att de saknar någon som kan ta emot dem nu kan få utvisningsbeslut som verkställs när de fyller 18 – en praxis som har dömts ut av EU-domstolens generaladvokat. När en sådan utvisning ska genomföras efter att barnet har rotat sig flera år i en familj strider det mot såväl barnets rätt som värdfamiljens. För barnet, som under de år då individens livshållning och personlighet formas befinner sig i väntan utan trygghet och förutsägbarhet, kan följderna bli förödande.

Regeln att uppehållstillstånd på grund av anknytning inte får beviljas om den sökande redan befinner sig i Sverige drabbar barn. Även en relativt kortvarig separation från föräldern kan påverka relationen negativt för små barn. Med de handläggningstider som gällt för familjeåterförening de senaste åren kan separationen bestå i flera år när föräldern måste lämna Sverige för att göra ansökan och invänta beslut.

I övervägandena om vad lagen ska tillåta av familjeåterförening och familjesplittring är det nödvändigt att fördjupa icke-diskrimineringsperspektivet och innebörden av Europakonventionens artikel 8 om rätt till privatliv och familjeliv.

Försörjningskravet som villkor för familjeåterförening som det är utformat i den tillfälliga lagen innebär att barn kan förvägras återförening med föräldrar för obestämd tid. Det står även i strid med FN:s funktionsrättskonvention, då till exempel en förälder med lönebidrag för sin anställning utesluts från familjeåterförening.

I domstolsbeslut som rör försörjningskravet kan familjeåterförening diskuteras som en slags belöning, snarare än som en rättighet. EU:s familjeåterföreningsdirektiv tillåter enligt EU-domstolen över huvud taget inte försörjningskrav som har till syfte att försvåra familjeåterförening, endast krav med syfte att stärka integration. En konkret prövning av den sökandes situation måste också alltid göras oavsett om den sökande når upp till de formella kraven.

Om den tillfälliga lagens inskränkning av familjebegreppet förs in i Utlänningslagen kan det få svåra konsekvenser för personer som på grund av exempelvis sin sexuella identitet eller könsidentitet eller på grund av hedersrelaterade hot inte kunnat leva tillsammans i hemlandet. Hbtq+-personer som har levt i en hemlig relation i det tidigare hemlandet riskerar att relationen definieras som icke-etablerad. Andra som drabbats är familjer som har haft ett funktionshindrat barn som fyllt 18 eller andra beroende familjemedlemmar i hushållet. Dessa utesluts från familjeåterförening. Med ett helhets- och hållbarhetsperspektiv bör istället ett utvidgat familjebegrepp övervägas. En ansvarsfull flyktingpolitik kan inte splittra familjer och hindra människor som drivits på flykt från att ta hand om beroende familjemedlemmar.

Asylkommissionen hade velat komplettera kommitténs uppdrag med följande:

  • ommittén ska överväga författningsförändringar som underlättar säker och i övrigt praktiskt möjlig familjeåterförening för anhöriga till tidigare asylsökande genom möjlighet för anknytningspersonen att göra ansökan eller andra åtgärder.
  • Kommittén ska återkomma med förslag till författningsförändringar som innebär att det inte ska vara möjligt att ge barn utvisningsbeslut som är avsedda att verkställas efter lång tid, samt att barns ålder i bedömningen av rätt till familjeåterförening ska räknas vid tidpunkten för ansökan.
  • Kommittén ska vid utformningen av eventuella försörjningskrav eller andra villkor tillse att kraven inte diskriminerar hbtq+-personer, funktionshindrade, äldre eller andra grupper.
  • Kommittén ska vid utformningen av förslag som rör familjeåterförening tillse att eventuella villkor inte, i strid med EU-rättens principer, syftar till att försvåra familjeåterföreningen.

 Det är inte försent. Remissen pågår och regeringen kan i beredningen av propositionen göra de ändringar och tillägg som behövs för att stärka barns och familjers rätt!

Anna Lundberg och Sanna Vestin, på basis av Asylkommissionens skuggdirektiv. I skuggdirektivet finns närmare 200 referenser till studier, rapporter och ett urval av rättsfall i internationella organ.

 

En ögonblicksbild av Asylkommissionens arbete med människor som sökt skydd i Sverige; mötet med Sayad

 

En av sommarens sista varma dagar möter vi, Emma och Anna, Sayad Ali Akbar hemma i Emmas kök. Sayad har uttryckt en önskan om att dela med sig av sina erfarenheter kring flykt och asylprocessen i Sverige. Vi börjar med att berätta för Sayad om forskningsprojektet med Asylkommission som intervjun är tänkt att bidra till.  Denna intervju handlar om hur Sayad upplevt mötet med den svenska asylprocessen, med Migrationsverket, domstolar, god man, etc.

Tidigt i vårt samtal säger Sayad att han gärna vill skriva en bok. Han skulle vilja berätta hela sin historia, och hur det kom sig att han blev separerad från sin bror under flykten. Vi pratar under vårt samtal återkommande om hur Sayad skulle kunna förmedla delar av sin historia till en bredare läsekrets.

Denna text ska endast förstås som en liten, liten pusselbit i Sayads berättelse.

Sayad har aldrig varit i det land, Afghanistan, som Migrationsverket menar han ska utvisas till. Han föddes i Pakistan efter att hans föräldrar och två äldre syskon flytt från Afghanistan där hans pappa varit hotad på grund av sin politiska aktivitet.

Några månader efter att Sayads bror kommer till Sverige, anländer Sayad och söker asyl, den andra december 2015. Detta datum blir även det datum Migrationsverket bestämmer att Sayad är född. De bestämmer också att han är vuxen, trots att Sayad menar att han endast är 13 år.

I vårt samtal återkommer två saker om hur Sayad upplever att Migrationsverkets personal bemött honom; att de motiverar, för Sayad orimliga, beslut genom att antingen hänvisa till lagar och regler, eller genom att avhända sig ansvar. Flera säger att de håller med Sayad, men att de själva inte kan påverka beslutet.

Eftersom Sayad först ansågs vara över 18 år blev han placerad på ett boende med vuxna, och fick inte heller god man eller socialsekreterare som tillkommer de som sökt asyl utan vårdnadshavare och som är minderåriga. Sayad berättar att han genomgått en kontroll av hans tänder för att kunna bevisa sin ålder för Migrationsverket. Tandläkaren sa ”Grattis” då hen tittade i Sayads mun då hans tänder uppenbarligen visade en ålder långt under 18 år. Sayad blev efter tandläkarbesöket återigen under 18 år, och förflyttad till ett boende för unga personer i asylprocessen.

Men vad hände med brodern, som kommit till Sverige bara några månader innan Sayad, och som även han sökt asyl? Sayad berättar att det är så konstigt för Migrationsverket fastställt brödernas ålder med bara ett halvt år mellan dem. Detta är en biologisk omöjlighet vilket de båda bröderna påtalat, men där Migrationsverket hänvisat till att ”detta är reglerna”. Relationen till brodern kommer också att spela en oväntad, och oönskad, roll i Sayads asylprocess. Migrationsverket frågade Sayad under intervjun om hans asylskäl, om Sayad älskade sin bror, och om de hade en bra relation. Sayad svarade ja på denna fråga, utan att veta att det skulle få konsekvenser för hur hans beslut om avslag sedan motiverades. Sayads brors beslut om avslag kom samma dag som hans eget. Sayad ansågs vid tiden för beslutet vara minderårig, och utan ett så kallat ordnat mottagande kunde inte en utvisning ske. Det var här frågan om Sayad älskade sin bror kom in. Utifrån det jakande svaret på den frågan menade Migrationsverket när han meddelades sitt utvisningsbeslut att Sayad hade ett ordnat mottagande i Afghanistan eftersom hans bror, över 18 år, också skulle utvisas dit. Detta trots att ingen av dem någonsin satt sin fot i Afghanistan.

Sayad återkom också ett flertal gånger till relationen med sin god man; ”jag avskyr min god man”. God man ska finnas där som ställföreträdande vårdnadshavare, och har stort ansvar för att stötta en ung person under den första tiden i Sverige, inte minst i relation till asylprocessen. Sayad hörde inte av sin god man under lång tid efter att han blivit nedskriven i ålder. Han tyckte inte att han behövde henne eftersom det gick rätt bra, han gick i skolan och bodde tillsammans med jämnåriga med personal tillgänglig dygnet runt. Sedan kom första avslaget från Migrationsverket. Han tog då kontakt med sin god man. Förutom att hon då berättade att han hade att följa gällande lagar och regler (”för att få uppehållstillstånd måste det se ut som i Syrien, med alla hus och byggnader bombade”), så påtalade hon även hur mycket varje flykting kostade Sverige, 74 000 kronor.[i]Sayad blev arg och ledsen. Han hade behov av någon som stöttade honom, såg till hans bästa och som kämpade för att tillgodose hans rättigheter. Inte någon som satte en siffra på hans huvud.

Det andra avslaget kom och Sayad ville inte leva längre, ”jag var hopplös”.

När vi ses i Emmas kök är det en lång, gänglig ung kille, som tagit bussen direkt från skolan där han går fordonstekniskt program, för att träffa oss. God man har han lyckats byta, och han har just nu uppehållstillstånd. Men fristen är kort. Innan året är slut fyller han 18 år och då ska han enligt Migrationsverket utvisas. Ensam. Brodern har också lyckats få tillfälligt uppehållstillstånd enligt gymnasielagen, så hans frist är lite längre och med möjlighet till förlängning (om än med många svåra utmaningar även här).

Sayad ville berätta om varför han anlänt senare till Sverige än hans bror, varför de blivit separerade under flykten. Dit kommer vi inte under detta samtal. Det blev istället denna text, och vi hoppas att Sayed vill berätta mer en annan gång, på en annan plats, kanske i en bok, i en film eller ett samtal.

Kort om metod: Intervjuerna i detta projekt syftar till att ge en bild av konsekvenserna av de lagändringar som infördes kring 2015/16 för människor som av olika anledningar sökt skydd i Sverige. Vi får kontakter till dem vi intervjuar genom civilsamhällesorganisationer inom Asylkommissionen och genom våra egna kontakter med organisationer och personer aktiva inom området. Ofta genomförs intervjuerna med personer som inte känner oss sedan tidigare. Vi har haft principen att vi inte vill upprepa de frågor som Migrationsverket ställer. Vi är intresserade av erfarenheterna av det svenska asylsystemet, och på grund av att vi också velat skona människor från att än en gång behöva rättfärdiga sin ansökan om asyl genom att berätta om vad som hotat/r dem, ställer vi inte frågor om vad som hänt innan eller varför personen lämnat och gett sig av från sitt hem. I samtalet med Sayad blir detta något som begränsar hans utrymme att berätta för oss, till exempel om hur han separerades från sin bror. Även om vårt val att inte upprepa Migrationsverkets frågor är välgrundat, kan konsekvensen också bli att de personer vi möter framträder främst i ljuset av svenska myndigheter. Det är en oönskad konsekvens, som är svår att hitta en enkel väg ut från.

[1] Siffran den gode mannen refererat till här verkar härstamma från en omdebatterad och kritiserad studie som sökte svara på frågan om vad flyktinginvandring över tid kostar Sverige. Se https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-eso-rapport-flyktinginvandring-en-kostnad-for-sverige, för kritik av rapporten som ligger till grund för siffran 74 000, se https://arenaide.se/sammanstallning_fakta_m_invandringens_kostnader/.

 

Migrationskommittén borde ha utrett hur asylsökande och deras familjer får tillgång till sina rättigheter – del 5

 

Enligt regeringens ursprungliga direktiv till utredningen om Sveriges framtida migrationspolitik skulle den parlamentariska kommittén vid utarbetande av sina förslag ”beakta de skyldigheter som Sverige har i förhållande till internationell rätt och EU:s regelverk.”

Synpunkter i anslutning till denna del av direktiven kommer sannolikt utgöra en central del i många av de remissvar som nu börjat framarbetas inför den 7 december 2020 när remisstiden går ut för migrationskommitténs förslag. Det är grundläggande att alla lagförslag i Sverige ligger i linje med de människorättsliga överenskommelser som Sverige är juridiskt bunden av. Att enbart några konventioner såsom Genèvekonventionen och Europakonventionen uttryckligen nämndes i direktivet till kommittén ska därför inte tolkas som att de innehåller de enda internationella åtaganden om mänskliga rättigheter som behöver säkerställas av Sverige. I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att våra internationella åtaganden ofta markerar en miniminivå. Att migrationspolitiska förslag går längre än miniminivån genom att ta hänsyn till alla människors välfärd och livssituation är positivt, eftersom det bidrar till sammanhållning i samhället och motverkar olika former av diskriminering, särskilt med koppling till ras och etnicitet.

Sverige prickas regelbundet i internationella instanser för sin bristande efterlevnad av människorättsliga regler på migrationsområdet, inte minst vad rör förbudet att utvisa människor till situationer av tortyr och risk för allvarlig skada. I november 2020 kommer FN:s kommitté mot tortyr att, om pandemin tillåter, på nytt granska Sveriges efterlevnad av tortyrkonventionen.

Ända sedan Genèvekonventionen antogs har världssamfundet understrukit skyddssökande människors särskilda sårbarhet för att deras rättigheter kränks, vilket är ett perspektiv som måste genomsyra lagstiftning på asylområdet. Bland skyddssökande finns grupper såsom hbtqi, barn, kvinnor och personer med funktionsnedsättningar som typiskt sett har ytterligare sårbarheter och därför särskilda rättigheter enligt ytterligare konventioner.

Att politiker framhäver vilka rättigheter människor på flykt tillerkänns tror vi bidrar till kunskap och en anti-diskriminerande opinion hos befolkningen, i Sverige och i andra länder.

Rätten att inte utsättas för diskriminering

En av anledningarna till att individens rättigheter enligt flera olika konventioner behöver beaktas är att undvika diskriminering, både direkt och indirekt. Diskrimineringsperspektivet är särskilt viktigt eftersom erfarenheterna visar att den tillfälliga lagen och andra lagändringar sedan 2015 har haft just diskriminerande effekter.

Barns särskilda rättigheter enligt barnkonventionen (barnrättslagen) gäller alla barn oavsett status. Men flera forskningsresultat och andra rapporter, inklusive barns egna vittnesmål, tyder på att barnkonventionen inte har fått genomslag i praktisk tillämpning. Sverige har valt att inte möjliggöra granskning av FN:s barnrättskommitté i individuella barns fall men barnrättskommitténs generella rekommendationer och uttalanden i praxis borde ha använts av kommittén för att kunna förhålla sig tydligt till barns rättigheter i praktiken när den utarbetat sina förslag.

En viktig barnrättsfråga är tidsbegränsade tillstånd. Både FN:s kommitté för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter [som Sverige inte har tillträtt] och FN:s barnrättskommitté har uttalat att åtgärder behövs för att inte migrations- och asylförfaranden ska dra ut på tiden, med negativ inverkan på barns rättigheter. Barnkonventionens diskrimineringsprincip är också viktig att beakta vid utformningen av en humanitär grund för barn. Vilket lidande ska accepteras för barn med migrantstatus när samma lidande inte skulle accepteras för barn som är svenska medborgare?

Rättigheter i praktiken

Mänskliga rättigheter finns till för att individer ska kunna åtnjuta dem i verkligheten. En gedigen analys av lagförslags förutspådda, faktiska konsekvenser för människors rättigheter är därför centralt. Inom migrationsområdet i dag är det särskilt akut i och med att den tillfälliga lagens effekter på människor inte utretts av regeringen, trots att detta utlovats. För att myndigheter och domstolar ska kunna tolka och tillämpa lagstiftningen i linje med internationella åtaganden så långt som möjligt i varje enskilt fall (fördragskonform tolkning) krävs dessutom tydlig vägledning i förarbeten från lagstiftaren. Tydlig vägledning blir också viktigt för att garantera förutsebarhet i processen.

Utöver detta är det centralt att analysera rapporterade rättssäkerhetsutmaningar i asylprocessen och andra handläggningsprocesser som omfattar asylsökande eftersom rättssäkerhetsbrister går hand i hand med uteblivna rättigheter. Europadomstolen har ställt tydliga krav på att asylprocessen inte får innebära att det, utifrån individens förutsättningar, blir för svårt att bevisa sitt behov av skydd, vilket kan strida mot artikel 3 i Europakonventionen. Men personer med erfarenhet från den svenska asylprocessen vittnar om en rad praktiska problem. De senaste åren har till exempel bevismöjligheterna för utsatta grupper av asylsökande försämrats, bland annat genom oproportionerligt långa väntetider, hastiga utredningar samt utredningar som inte anpassats tillräckligt efter den asylsökandes individuella behov och svårigheter.

Även bristande lagtillämpning leder till diskriminering och/eller i praktiken bristande skydd mot godtycklig utvisning. Ett exempel är de rättsosäkra åldersbedömningarna som när de slår fel kan leda till att enskilda barn på flykt får svårare att få stöd och internationellt skydd. Tillförlitlighetsbedömningar som inte anpassar kriterier utefter en individs funk, såsom PTSD, är fördomsfulla mot hbtqi-personers liv och leverne eller brister i objektivitet är ytterligare exempel. Vi ser också att bevislättnad sällan ges i avgöranden, trots att detta är en grundläggande princip i både svensk och internationell rätt.

Fler exempel på rättighetsproblem för asylsökande, papperslösa och förvarstagna

Det finns fler exempel på rättighetsproblem för personer som har erfarenhet av att vara asylsökande. Exempel på detta är nivån på dagbidrag för asylsökande som ligger långt under existensminimum och inte har höjts sedan 1992. I kombination med id-kravet för att få arbeta som särskilt drabbar vissa nationaliteter bidrar detta till isolering, fattigdom och sårbarhet inför en svart arbetsmarknad. Ett annat exempel på ett socialt och ekonomiskt rättighetsproblem är rätten till vård för papperslösa. Sverige har även fått återkommande kritik för att inte följa internationella åtaganden när det gäller behandlingen av frihetsberövade migranter och vid utvisningar.

Asylkommissionen hade velat komplettera kommitténs uppdrag med följande:

  • Kommittén ska genomföra en djupare folkrättsanalys om Sveriges internationella åtaganden och tydligt förhålla de migrationspolitiska förslagen till dessa.
  • Kommittén ska återkomma med förslag till åtgärder i form av utbildningsinsatser hos myndigheterna rörande åtaganden om rättigheter samt förhålla dessa till bland annat myndigheters utredningsskyldighet, tillämpning av principen om tvivelsmålets fördel, följderna av trauman och bemötandet av sårbara individer och utformningen av tvångsåtgärder.
  • Kommittén ska överväga behovet av förstärkta regleringar för att säkerställa rätten till en skälig levnadsstandard för alla människor som lever i Sverige oavsett legal status.
  • Kommittén ska återkomma med förslag till författningsändringar som säkerställer barns rättigheter i praktiken, däribland frågan om Sveriges ratificering av det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen som ger barn individuell klagorätt.

Anna Lundberg och Tilda Ponten, på basis av Asylkommissionens skuggdirektiv. I skuggdirektivet finns närmare 200 referenser till studier, rapporter och ett urval av rättsfall i internationella organ.