2015: en antologi till asylrättens försvar

Posted on by

“Sverige efter 2015 är ett Sverige där vi behöver skriva en bok för att försvara något som inte bara är en grundläggande mänsklig rättighet utan också något människor gjort så länge vi existerat: att fly fara och att hjälpa de som flyr.” Så tänkte Kamal El Salim och Maria Padrón Hernández när de började planera en antologi om Sverige efter 2015. Nu är boken klar och går snart att köpa. Här berättar redaktörerna om idéerna bakom boken – asylrätten från neandertalarna till nu, valåret 2022.

 

Läs författarpresentationer, utdrag och beställ boken här: https://tjugofemton.se

 

När vi började jobba med antologin “2015: till asylrättens försvar” visste vi ingenting om att skriva böcker eller sammanställa antologier. Däremot visste vi en sak: boken skulle innehålla röster från alla möjliga olika politiska håll. Vi ville inte bara försvara asylrätten utan också att detta försvar skulle se ut på ett visst sätt: det skulle vara brokigt och höra hemma överallt.

 

Vi bestämde oss för att blanda personer från hela den politiska skalan och göra en poäng av att ignorera den samtida tendensen till att antingen söka “debatt” eller skapa klickar av liktänkande. Istället ville vi ha en kör av diverse röster som på olika sätt försvarade en och samma sak. Intressant nog visade det sig vara riktigt svårt att få med högern. I antologin finns ett par riktigt starka bidrag av liberaler av olika slag. Men de flesta till höger tackade nej till att medverka. En välkänd moderat politiker svarade att han inte står bakom asylrätten. Intressant med tanke på att han själv nyttjat denna rättighet! Vi bad honom medverka med en text mot asylrätten, i kontrast till de andra, men fick inget svar.

 

Anledningen till att vi ville ha med väldigt olika röster var att vi anser att vissa frågor är alldeles för viktiga för att vara ideologiska. De är till och med för viktiga för att rättfärdigas med deklarationer och lagar som trots allt är formulerade av människor vid en viss tid och på en viss plats. Asylrätten är en av dessa frågor. Varför, undrar du säkert.

 

En anledning är att även om den moderna asylrätten blev inskriven i konventioner och lagar efter andra världskriget så är behovet av att fly och av att hitta en hjälpande hand på en ny plats något som mänskligheten ägnat sig åt i alla tider. Det är också något som många människor kommer att fortsätta behöva göra. Vanor, traditioner, tankar, idéer och kultur förändras över tid och rum men behovet att fly har alltid funnits. Naturkatastrofer, dåliga skördar, våld, smittsamma sjukdomar och missförhållanden kommer alltid att finnas och den globala pandemin har lärt oss att ett modernt samhälle inte skyddar mot allt. Vi kan ändra hur vi flyr och hur vi ser på flykt, med vilka ord vi fördömer eller rättfärdigar det, men vi kommer som mänsklighet aldrig att sluta fly. Lika universellt och evigt som att fly är det att ta emot personer på flykt. I tider som dessa betonas ofta det “djupt mänskliga” i våld, hat och motsättningar men en lite noggrannare titt på historien visar att det är lika vanligt (om inte vanligare) med samarbete, nyfikenhet och ömsesidig hjälp. Ibland gör vi det med en suck, på nåder, ibland som ett välkommet tillskott till ett samhälle i behov av idéer, tillväxt, något nytt. Det går bortom FNs deklaration om mänskliga rättigheter och bortom internationella lagar.

 

Trots detta lever vi just nu i en tid och på en plats där asylrätten inte bara ifrågasätts utan också, i praktiken, nedmonteras. Vi som försvarar asylrätten anklagas för att vara idealister och orealistiska drömmare. Asylinvandring ses som riskfyllt och stängda gränser som tryggt. Men frågan är vem det är som är en orealistisk drömmare. Och vem är risktagaren i sammanhanget? Alla försök som hittills gjorts för att stänga ett lands gränser med fysiska eller administrativa gränser har misslyckats. Vi vill hävda att det är de som vill hålla en bit av jorden helt för sig själva som är orealistiska drömmare och idealister. De är också risktagare eftersom de vågar något så farligt som att göra sig av med en rättighet som de själva (eller i alla fall deras ättlingar) kommer att behöva någon gång framöver. Att beröva sig själv och framtida generationer möjligheten att fly (speciellt i en värld som vi vet kommer att plågas av kraftiga klimatförändringar) är – för att ändå se positivt på det hela – ganska modigt.

 

Men det är inte bara möjligheten att själva kunna fly som vi kommer att sakna i ett framtida samhälle utan asylrätt. Det är också möjligheten att kunna ta emot. Och då pratar vi inte ens om de rent uppenbara fördelarna med migration i form av ett dynamiskt, kreativt, innovativt och kompetent samhälle. Nej, vi pratar om vilka vi blir när vi ser människor strax utanför våra gränser lida och gå under utan att göra mer än skicka en nödförsändelse då och då. Hur skulle den världen ens se ut? Vilka skulle vi bli? Vi har inget svar på de frågorna. Har inte vågat tänka klart den tanken. Men klart är att vi inte försvarar asylrätten för att vi gillar risker. Snarare tvärt om, vi gör det för att vi inte törs att ens föreställa oss hur vi och vår värld skulle se ut utan den.

 

Efter flera års arbete är vi otroligt glada att boken snart äntligen ligger i våra och era händer. Dessutom under ett valår då “invandring och integration” blir den stora frågan. Samtidigt känns det otroligt tråkigt att behöva sammanställa en bok som gör något så trivialt som att försvara en rättighet som till och med neandertalarna hade. Vi hade kunnat använda vår kunskap, energi och kreativitet till att lösa betydligt mer komplexa samhällsfrågor. Men, vi är här nu och vi måste gräva där vi står. Vi hoppas att boken kan bli ett bra verktyg.

 

 

Redaktörerna till “2015: till asylrättens försvar”
Kamal El Salim & Maria Padrón Hernández

 

Instagram: @Tjugofemton.se

Twitter: @Tjugofemtonbok

Facebook: facebook.com/tjugofemton

Aktivistforskning – en reflektion

Posted on by

Av Emma Söderman
Doktor, Socialhögskolan, Lunds universitet

I mina studier och under min forskarutbildning har jag funderat mycket över hur jag genom såväl aktivism som forskning kan bidra till kampen för migranters rättigheter. Genom aktivism i ett sammanhang av asylrättsrörelsen i Sverige och Europa, lärde jag mig om vilka problem som människor som sökt en fristad konfronterades med, problem som jag därefter undersökte och analyserade vidare genom exempelvis uppsatser i mänskliga rättigheter och globala politiska studier. Genom min förankring i rörelser för migranters rättigheter tänkte jag att jag hade ett viktigt bidrag till akademin, ett bidrag som handlade om att synliggöra och analysera villkor för grupper i samhällets marginaler, och som även handlade om att i någon mån ”ge” dessa människor en röst. När jag blev antagen som doktorand i socialt arbete fortsatte jag att arbeta med aktivism för migranters rättigheter och det kom även att bli fokus för min avhandling. Akademiska texter som problematiserade den inneboende maktrelationen i tanken om att ”ge” någon en röst, gav mig viktiga tankeställare och nyanserade min något naiva inställning till givandet av röst. Samtidigt fann jag också akademiska texter som betonade att forskare också har en etisk och politisk skyldighet att också ge något tillbaka till de människor och grupper de involverar i sin forskning. Således fann jag i akademiska texter både en problematisering av mina utgångspunkter, och argument för att hålla fast vid min tanke om att det går att kombinera, och till och med, att aktivism för migranters rättigheter och forskning bör kombineras. I följande text beskriver jag kort hur jag gått tillväga för att genomföra aktivistforskning i ett sammanhang av migrationskontroll. Med hjälp av ett analytiskt perspektiv av tid, argumenterar jag även för dess nödvändighet.

Inom Asylgruppen i Malmö föddes under 2011 en tanke om att göra en musikal om konsekvenserna av migrationskontroll och det svenska asylsystemet. Asylgruppen hade vid den tiden många kontakter med unga som anlänt som ensamkommande men som på grund av Dublinförordningen inte fått sina asylskäl prövade i Sverige. I stället hade de fått beslut om utvisning till annat EU-land, och de hade avvikit från sina boenden för att vänta ut den tidsfrist angiven i Dublinförordningen (18 månader), som papperslösa innan de därefter kunde få sin asylansökan behandlad. När musikalen väl satte i gång med träffar för att skriva och skapa manus, med att genom improvisation och dans skapa teaterscener, skapa och sjunga sånger, bjöds unga i Asylgruppens nätverk in att vara med. Flera av de unga som levde i papperslöshet uttryckte även en vilja av att synliggöra papperslöshetens villkor och deras erfarenheter av flykt. Dessa inledningsvis trevande, bitvis röriga, träffar för att skapa en musikal, ledde till en föreställning; No Border Musical, och i detta arbete skapades också ett sammanhang genom den ensemble bestående av unga med erfarenhet av att leva som papperslösa i Sverige och personer med koppling till asylgruppen i Malmö.

Under 2011-2013 medverkade jag som forskare, aktivist och skådespelare i musikalen. Det betyder att jag gjorde intervjuer med deltagarna i musikalen, jag skrev anteckningar om vad som pågick under våra repetitioner, möten, och andra träffar. Samtidigt deltog jag i det praktiska arbetet med att boka lokaler för repetitioner, planera för uppträdanden och resor, handla mat och fika, ordna med transporter till och från repetitioner, etc. Jag lärde mig också manus, repliker, sånger och var med i diskussionerna kring hur föreställningen skulle utvecklas. Inom ramen för musikalsammanhanget, organiserade vi och deltog i flera demonstrationer för migranters rättigheter. Under stora delar av denna period om två år när vi skapade och uppträdde med No Border Musical bodde jag också i kollektiv med flera av musikalens deltagare.

Då många levde under hot om utvisning genomsyrades detta praktiska arbete också av gemensamma diskussioner kring risker med att delta i musikalen, med att röra sig i staden, ta sig till och från repetitioner etc. När flera sedan fick tillgång till en asylprocess handlade mycket om att förbereda för asylintervjun, kontakta bra advokater, och många gånger om att finnas där och lyssna till svåra saker som hänt i det förflutna eller svårigheter relaterade till vardagen som asylsökande eller papperslös. 

Musikalen och dess sammanhang kom att bli en stor del av min vardag, och genom all den tid och alla göromål, samtal, aktiviteter, demonstrationer, kunde jag även skriva fram en välgrundad och nyanserad analys av musikalen i min avhandling. En central punkt i avhandlingen handlar om vilka utmaningar som finns med aktivism där de ojämlikheter som man vill arbeta och organisera sig mot, även återfinns inom den egna gruppen. Vidare ägnas även utrymme åt att analysera min egen roll som medskapare i de skiljelinjer rörande papperslöshet och gränser, som både återskapades och utmanades av musikalens arbete. Samtidigt menar jag att den här typen av, i någon mån, gränsöverskridande aktivism och forskning, är en nödvändighet i kampen för migranters rättigheter, och även för att formulera relevanta och välgrundade analyser av dessa. Genom min forskande aktivism kunde jag bidra till detta sammanhang med tid, kontinuerligt engagemang och så småningom, genom reflektioner och analyser i textform. Avhandlingen blev också en form av dokumentation och erkännande av det hårda arbete som deltagarna lagt ner för att skapa och uppträda med No Border Musical. 

Sedan musikalen initierades och uppträdde (2011-2013) har mycket förändrats i det svenska asylsystemet. Förändringar som gjort det svårare att få uppehållstillstånd, svårare att få återförenas med familjemedlemmar, som villkorar permanent uppehållstillstånd med prestationer på arbetsmarknaden, och som även gjort det möjligt att slänga ut asylsökanden med avslagsbeslut från boenden samt dra in deras ekonomiska ersättning. Flera forskare och aktivister har påtalat hur tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd, långvarig separation från familjemedlemmar, långvarig ekonomisk utsatthet, skapar en vardag karakteriserad av osäkerhet, maktlöshet och ovisshet. 

Vad har då detta med aktivistforskning att göra? Jag menar att i ett sammanhang där vardagen för de som sökt asyl i Sverige karakteriseras av ovisshet, temporalitet, väntan och snabba, oväntade uppbrott, så måste aktivistforskning bidra med tid, kontinuerligt engagemang och varaktiga relationer. Några av de jag träffade i flyktingläger på Malta för drygt tio år sedan, när jag gjorde fältarbete för min masteruppsats, har jag fortfarande kontakt med. Även om musikalsammanhanget inte finns som en del av vardagen består flera av de relationer som skapades där på olika sätt.

Sammanfattningsvis menar jag att aktivistforskning kan förstås som ett sätt att bidra till kampen för migranters rättigheter, inte minst i en tid av allt mer restriktiv kontroll av migration och en vardag karakteriserad av ovisshet och osäkerhet. Jag menar även att aktivistforskning, genom ett kontinuerligt engagemang, förmår att skapa nyanserade och djupgående analyser av fenomen som papperslöshet och gränser, samt även bidra med metodologiska insikter. Vidare kan även relationer och kunskap som skapats genom engagemang i rörelser för migranters rättigheter vara en förutsättning för att kunna genomföra forskning i sammanhang av prekära livs- och arbetsvillkor.

 

 

 

 

Uppförsbacken, rättsosäkerheten och nämndepersonerna

Posted on by

Av Anna Lundberg, Vanna Nordling, Maja Sager, Emma Söderman

En svårighet i kartläggandet av förändringar på fältet asylrätt och migranters rättigheter är de vitt skilda former av kunskap som ramar in fältet. Mätningar och statistik baserat på de juridiska utfallen visar sig vara otillräckliga när de ställs mot migranters egna iakttagelser och berättelser eller kritiska forskares kartläggningar av asylprocessen. Asylkommissionen har i sitt arbete med att kartlägga utvecklingen på asylområdet efter 2015, använt sig av olika metoder och strategier för att skapa en mångfacetterad kunskap om hur den allt striktare migrationspolitiken tar sig uttryck på olika sätt och i olika instanser. Våren 2021 bjöd vi in nämndepersoner i migrationsdomstolarna till ett online-seminarium med föreläsningar och erfarenhetsutbyte för att lägga ytterligare en pusselbit av erfarenheter till den större bilden av hur asylrätten och asylsökande personers situation förändrats under senare år.

Syftet med seminariet var dels att möjliggöra samtal och erfarenhetsutbyten om de problem och utmaningar nämndepersoner ser i migrationsmål, dels att dokumentera dessa som ett led i Asylkommissionens arbete. Vi som höll i seminariet har inte någon egen erfarenhet som nämndepersoner i migrationsmål, men vår ingång i seminariet och vår förståelse av de erfarenheter som kom fram bygger på förvärvade kunskaper från aktivism, forskning och samtal med människor om deras upplevelser i asylprocessen. Vidare har tidigare studier identifierat svårigheter att föra fram asylgrundande omständigheter i migrationsdomstolarna (Johannesson 2017, Joorman 2019) och en lång rad jurister har i en debattartikel nyligen påtalat svårigheterna i att representera skyddssökandes intressen (Magasinet paragraf 2021).

Hur har de förskjutningar i än mer restriktiv riktning som många vittnat om under senare år manifesterat sig i domstolarna? Vad händer när en part, Migrationsverket, går från att ha en utredande roll i grundprocessen till att agera motpart i domstol? Vilka specifika problem identifierar nämndepersoner utifrån sin unika position och insyn?

I det som följer beskriver vi vad som kom fram på seminariet och reflekterar över domstolsförhandlingen i migrationsmål samt nämndepersonernas roll. Inledningsvis placerar vi våra reflektioner i ett sammanhang av genomgripande förändringar inom asyllagstiftningen.

Asylpolitiken, migrationsdomstolarna och rollen som nämndeperson

Vår syn på rätten och domstolarna har utgångspunkten att rätten är en del av samhället, och att rätten därmed även påverkas av samhällsförändringar samtidigt som samhället i sin tur påverkas av hur domstolar resonerar och bedömer olika ärenden. Denna syn på en “växelverkan” mellan samhället och rätten kan sättas i kontrast till en syn på rätten som objektiv och skild från övriga samhället (Mathiesen 1985).

Migrationslagstiftningen har även före 2015 präglats av restriktivitet men i skrivande stund blickar vi tillbaka på sex år där asylpolitiken och reglering av uppehållstillstånd har genomgått stora förändringar – dels genom förändringar i lag, dels genom hårdare praxis. Svensk lagstiftning har gått från att bevilja permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga uppehållstillstånd om 13-36 månader som norm, infört restriktiva villkor för familjeåterförening, samt tagit bort vissa skyddsgrunder (se Utlänningslagen 2005:716). Samtidigt som dessa förändringar i en restriktiv riktning har införts har även debatten förskjutits på motsvarande restriktiva sätt. Domstolarna har följaktligen nu att både använda en mer restriktiv lagstiftning och att göra det i ett samhällsklimat som är minst sagt fientligt mot personer som sökt en fristad i Sverige.

Något som är speciellt i den rättsprocess som avgör asylsökandes framtid är att bevisbördan ligger på den sökande. I motsats till devisen i andra mål; oskyldig till motsatsen är bevisad, så behöver den asylsökande själv framstå som trovärdig och göra det sannolikt att hen riskerar förföljelse på grund av någon av de skyddsgrunder som anges i flyktingdefinitionen. Bedömningen ska vidare vara framåtsyftande. Detta framgår genom paragrafernas formuleringar (se utlänningslagen kan 4 para 1 och 2). Dessa bestämmelser säger att en person som ”riskerar att utsättas för förföljelse” kategoriseras som flykting och att den är ”alternativt skyddsbehövande”, som ”vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller … förnedrande behandling … eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av … en … konflikt”. Den lagstiftningsmässiga logiken är alltså att myndigheterna bedömer vad som kan komma att hända individen i framtiden om hen återvänder till det land hen flytt ifrån.

Praxis har i ökande grad kommit att bli att domstolen avgör överklaganden av Migrationsverkets beslut på skriftliga underlag. Närmare bestämt får sökanden alltmer sällan möjlighet att framträda och muntligt framföra sina asylskäl i rätten. När det ges möjlighet till muntlig förhandling är dessa även begränsade av omständigheter rörande in/korrekt tolkning, tidsbrist och byråkratiska procedurer (t ex att ombud i ökande grad inte ges utrymme att hålla en slutplädering, se debattartikeln i Magasinet paragraf).

I det politiserade landskap som avgöranden kring uppehållstillstånd befinner sig inom har nämndepersoner (och för den delen även de utbildade juristerna) i uppdrag att agera neutralt. Nämndepersoner nomineras förvisso av de politiska partierna, men det ska inte spela någon roll vilken politisk åskådning de har, och när nämndepersoner kallas sker det genom lottning. Det är tre nämndepersoner som tillsammans med en juristdomare avgör i målet. De får endast avgöra i fallet baserat på det underlag som den sökande och dess motpart, Migrationsverket, skickat in.

En av föreläsarna på vårt seminarium, inbjuden för att tala utifrån sin roll som domare i migrationsmål, framhöll att domaren tillsammans med nämndepersonerna ska utgöra ett “team”. Domaren är ansvarig att leda arbetet och guida genom juridiska sakomständigheter, och nämndepersonerna har ansvar för att sätta sig in i fallet de har att bedöma samt uppmärksamma domaren på eventuella tveksamheter i målet, så som exempelvis brister i proceduren.

Domstolen som en uppförsbacke för den sökande

Ett problem i migrationsdomstolarna är att den skyddssökande redan från början ställs/placeras i underläge när Migrationsverket går från att ha en utredande roll i grundprocessen till att agera motpart i domstolen. Det är Migrationsverkets utredning som ligger till grund för förhandlingen. I de skriftliga avgörandena från domstolen presenteras vanligen till att börja med Migrationsverkets utredning och bedömning, och i nästa steg kommer den skyddssökandes berättelse. Statsvetaren Livia Johannesson, en av de inbjudna föreläsarna, beskrev under seminariet om nämndepersonernas roll, att hon under sina observationsstudier i migrationsdomstolarna, sett hur detta förfarande i praktiken är riggat till den sökandes nackdel och motpartens – statens – fördel. Det innebär att statens position i målet väger tyngre, något som dock är svårt att upptäcka eftersom processen bygger på antagandet om en jämbördig tvåpartsprocess, med Migrationsverket/staten på ena sidan och den sökande på den andra.

För den sökande blir uppförsbacken än brantare om Migrationsverket gjort en undermålig utredning från första början, som legat till grund för myndighetens beslut att avslå ansökan om asyl. Det är generellt svårt att vända ett beslut i rätten, bland annat eftersom proceduren i domstolen lämnar lite utrymme för den skyddssökande att själv berätta muntligt. Därmed döljer själva processen i domstolen också hur svårt det är att identifiera och utreda framtida skyddsbehov (Johannesson 2020, kap 9). Under vårt seminarium berättade en av talarna som är verksam som advokat, att det också förekommer att Migrationsverket ändrar sina ställningstaganden, exempelvis från att endast ifrågasatt en detalj i det som sökanden berättat, plötsligt ifrågasätter trovärdigheten i sin helhet. Det gör att uppförsbacken för den sökande blir ännu brantare, eftersom advokaten har förberett personen på att kunna klargöra just den detaljen som Migrationsverket ifrågasatt i sin grundutredning. En av nämndepersonerna kommenterade under seminariet att asylärenden kan vara väldigt svåra men att vissa domare bara verkar vilja fatta beslut utan att lämna utrymme för diskussion, och att vissa nämndemän redan från början uttrycker en bestämd uppfattning i ärendet/målet. Hen berättade om ett tillfälle där advokaten inte hade träffat sin klient och klienten inte hade kommit på grund av PTSD, men att rätten ändå avkunnade dom i målet. Denna erfarenhet gjorde att nämndepersonen helst inte ville ge sig in i asylärenden igen.

En annan av nämndepersonerna på seminariet beskrev känslan av uppförsbacken utifrån den mänskliga interaktionen i domstolen. Hen beskrev en situation hen ofta sett som väldigt ensidig. Hens intryck, att representanterna från Migrationsverket var väldigt ointresserade av vittnena i rätten. Hen berättade att:

“För mig är det väldigt svårt att se – de tittar knappt upp! Det är som att det bara är där för att göra sin utläggning. De tar inte hänsyn till varken vittnen eller något annat. Jag bara undrar, vad är det för människor. Det är som att de har bestämt sig innan att de ska ut allihop!”

I det efterföljande samtalet på vårt seminarium resonerade flera av nämndepersonerna kring att Migrationsverkets ingång i processen verkar handla om en rädsla för prestigeförlust. Att vinna målet framstår, enligt seminariedeltagarna, som den alltigenom överskuggande drivkraften, inte att den sökande ska få en rättvis bedömning.

Att förbereda sig och utbyta kunskap är strategier som nämndepersonerna lyfte fram, liksom att ta hjälp av varandra. Exempelvis kan de fråga personer med mer erfarenhet om råd eller delta vid utbildningar och informationsutbyten, samt alltid komma väl pålästa på det material som de ska ta ställning till i rätten. Ett viktigt material i detta sammanhang är landinformationen. Dock får nämndepersonerna inte ta med sig egen information utan får enbart förhålla sig till det som presenteras i rätten – något vi kommer närmare in på i nästa stycke.

Att inte få använda sig av tidigare kunskaper och erfarenheter

Erfarenheter och kunskaper som nämndepersoner kan ha med sig utöver det underlag som de läst i förberedelsearbetet får inte användas eller tas upp i domstolen.

Ett exempel på kunskap som nämndepersonerna under seminariet berättade att de kan ha med sig, men inte får använda, rör situationen i det land som sökanden har flytt ifrån. Domaren på seminariet fick frågan om möjligheterna att på egen hand läsa in sig på situationen i det land som den skyddssökande kan komma att utvisas till. Han varnade då för att leta upp egen landinfo, och förklarade att nämndepersoner inte får använda information utöver den som ges i det specifika fallet. Domaren framhöll också att det går, formellt sett, att byta ut advokaten om inte representationen fungerar, och att rätten har ett eget utredningsansvar. Detta, förklarade han, betyder att domstolen kan kompensera för parternas egna brister, såväl advokatens som Migrationsverkets.

Att inte få använda exempelvis förstahandskunskap om situationen i det land som den skyddssökande lämnat, eller få påpeka brister i tolkningen om man delar samma språk med sökanden, skapar en svår situation för enskilda nämndepersoner. När tveksamheter kring omständigheter i målet upptäcks för att man som nämndeperson bär på viktiga kunskaper, kan det påtalas för domaren som leder arbetet och “laget”, men att göra det är svårt eftersom tidsbristen är påtaglig i migrationsmålen.

Skälet till att nämndepersoner som har förstahandskunskap om det aktuella landet, eller har identifierat brister i tolkningen, inte får använda denna kunskap, är att det anses bryta mot ideal om lika bedömning för lika fall, och att det därmed anses bryta mot domstolens opartiskhet. Exempelvis, om en tolk tolkar fel i domstolen, alternativt tolkar på ett sådant sätt att nyanser och detaljrikedom i den sökandes berättelse försvinner, och en nämndeperson genom sin språkkunskap har möjlighet att förstå den sökandes berättelse utan att den filtrerats genom en bristfällig tolkning, får nämndepersonen då inte använda sina kunskaper? Eller en nämndeperson som råkar ha expertkunskaper om landet eller det specifika område det handlar om, men där detta inte har behandlats av ombud eller i Migrationsverkets landinformation, får hen då inte komplettera målet med sin expertis? Svaret är i princip nej, men möjligen kan det finnas undantag, något vi inte kan vet eftersom förhandlingen när detta sker äger rum mellan nämndemän och domaren efter rätten sammanträtt bakom stängda dörrar. Således framträder här en idealbild av en neutral och opartisk nämndeperson som någon som inte behärskar några språk utanför normen om svenska och engelska, och som någon som är okunnig om situationen i olika länder från vilka människor flyr. Således en idealbild inte stämmer överens med hur befolkningen och de partipolitiskt aktiva som nomineras till nämndepersoner ser ut i Sverige idag. Vi menar att detta avslöjar en syn på vissa slags förkunskaper som partikulära och icke-neutrala, medan andra förkunskaper och språkkunskaper passerar som neutrala och opartiska.

Avslutande ord

Att vara nämndeperson i migrationsmål är ett mycket svårt och viktigt uppdrag. Nämndepersonerna är lekmän i en specialiserad och juridiskt tekniskt avancerad process. De är vägledda av domaren och har väldigt lite utrymme att komma med inlägg som har betydelse för utfallet i ärendet. Ofta är alla inblandade under stor tidspress. Hela inramningen av ett migrationsmål bygger på ett antagande om att tvåpartsprocessen är och kan vara jämbördig. Den faktiska risken för att den asylsökande kan komma att utsättas för skyddsgrundande förföljelse vid ett återvändande diskuteras i liten utsträckning, fastän just detta är den asylrättsliga kärnfrågan. Seminariet visade betydelsen av kunskapsutjämning och erfarenhetsutbyte mellan nämndepersoner, och att deras kunskap om migrationsmål är viktig att sprida till en bredare allmänhet.

Med kärlek som som motståndshandling till det byråkratiska våldet

Posted on by

Av Baharan Kazemi, Fil dr i socialt arbete

2015. Det behövs ingen underrubrik för att väcka associationer av flyktingar till fots över östra Europa, människor på tågstationer med filtar, mat och plakat med ord som ”refugees welcome”. Scener som snart hamnade i periferin för löpsedlar om systemkollaps, attacker mot nybyggda anläggningsboenden och rädsla för de invandrade männen – för den kvinnosyn och våldsamma kultur de tillskrevs. Det var en dramatisk tid som ledde till ett nationellt undantagstillstånd. I november 2015 meddelade stadsminiser Stefan Löfvén att Sverige behövde ett så kallat andrum från människor på flykt. Vice stadsminister Åsa Romson grät vid hans sida. Miljöpartiets position som försvarare av asylrätten, liksom Socialdemokratins internationella solidaritet, var satt på undantag. Ja, hela den svenska självbilden som ett generöst och flyktingvänligt land, en moralisk supermakt, det exceptionellt goda landet, var under förändring.

Hur kunde makthavare gå från att ena dagen prata om öppna hjärtan och ett Europa som inte bygger murar, till att placera passkontroller på Hyllie station i Malmö? Hur gick ensamkommande barn från att vara de mest utsatta och skyddsbehövande, till att betraktas som ett hot mot det svenska samhället?

Dessa frågor behandlar jag i min doktorsavhandling Unaccompanied minors un-made in Sweden. Studien tar utgångspunkt i sju av varandra oberoende reformer gällande ensamkommande barns rätt till välfärdsservice och rätt att vistas i Sverige, och jag har försökt förstå den förändring som blev så tydlig efter 2015. Det jag identifierar är att förskjutningar ägde rum under en lång tid före det att talet om andrum spred sig. Att det är de stegvisa förändringarna som gjorde det möjligt att ett decennium efter den första lagen riktad specifikt mot ensamkommande barn, i princip diskvalificera alla som faller in i den kategorin, från att vara barn och från att ha rättigheter.

2005 genomfördes en reform gällande god man för ensamkommande barn. I den processen beskrevs den här målgruppen som särskilt utsatt, som barn med traumatiska erfarenheter vilka var Sveriges ansvar att ge skydd. Kristdemokraternas riksdagsledamot Yvonne Andersson sa:

Här rör det sig om ensamkommande barn som är mer utsatta än någon annan människa, skulle jag vilja säga. Ett ensamkommande barn som kommer till ett främmande land och inte kan språket är ju totalt överlämnat till människors goda vilja (Prot. 2004/05:131 1 juni).

I debatten som föregick reformen var partierna i princip överens om utsattheten. Konflikten gällde snarare vilket mandat en god man skulle ha, om det skulle sättas en tidsgräns på 24 timmar för att tillsätta en sådan person och andra detaljfrågor.

Året därpå, sommaren 2006, kom den stora reformen där ansvaret för mottagande av ensamkommande barn flyttades från Migrationsverket till vissa specialiserade kommuners socialtjänst. Ett argument för detta var att Migrationsverket hade en problematisk dubbelroll, som beslutsfattare i asylärendet och som den som skulle ordna ett tryggt boende för barnen unden tiden som asylsökande. Socialtjänsten, med sin mångåriga erfarenhet av att ordna boende för barn i utsatthet, bedömdes som mer lämpad uppdraget. Några kommuner, som hade särskild specialistkompetens, fick ansvaret och kompenserades genom statlig ersättning för varje barn som togs emot.

Bara några år senare, 2013, visade sig den modellen ohållbar då det fanns alltför få platser för mottagande av ensamkommande barn i de specialiserade avtalskommunerna. Barnen blev kvar länge i tillfälliga boenden i ankomstkommunerna. Socialtjänsten behövde köpa dyra placeringar – här blev alltså ekonomi för första gången ett bärande argument för en reform riktad mot ensamkommande barn. Enligt en ny ordning skulle nu Migrationsverket kunna placera ensamkommande barn i alla kommuner oavsett tidigare avtal. Detta för att skapa långsiktiga placeringar och förutsättningar för integration, men också för att komma ifrån de ökade kostnaderna. Med SD som nytt riksdagsparti tog debatten en ny riktning. De betonade vikten av kommunalt självbestämmande som ett argument emot reformen. Kommunerna skulle kunna välja bort flyktingmottagande, sa deras representanter och ställde kommuninvånarnas intressen och behov av välfärd emot de ensamkommande barnens. Retoriken bidrog till förskjutningen av samtalsklimatet genom att beskriva invandring per se som ett problem och en kostnad som inte ligger svenska (kommun-)invånares intresse. I en replikväxling i riksdagen blev det här tydligt när David Lång från SD återkommande uttryckte att det är viktigt att tänka på kommunerna, deras självbestämmande, det ekonomiska tryck som flyktingmottagande skapar och att det drabbar ”samtliga skattebetalare i Sverige”. 2013 var det den högerliberala alliansregeringen som drev igenom den här reformen, men i replikväxlingen lät svaret från Socialdemokraterna så här:

Eva Lena Jansson (S): Man kan argumentera på olika sätt genom att säga att människor kostar pengar. Men när vi pratar om ensamkommande barn och flyktingmottagande pratar vi om solidaritet, människor som lever i utsatthet och framför allt om ensamkommande barn som har haft svåra upplevelser på vägen till Sverige. Nu säger David Lång att detta kostar pengar. Ja, det kostar pengar. Solidaritet kostar pengar. Vi ska inte värdera människoliv – det har jag aldrig gjort – i form av kostnader och pengar. Det ska finnas ett solidariskt mottagande i hela Sverige. Det är Sverige som land som tar emot flyktingar, inte enskilda kommuner.

Det rådde konsensus hos samtliga partier utom SD om att alla kommuner skulle bli mottagarkommuner. I samband med denna förändring tonades retoriken om barnen som väldigt annorlunda ned till förmån för universella rättigheter, och att alla barn oavsett legal status eller migrationserfarenheter har samma grundläggande behov av trygghet, stabilitet och långsiktig planering. Men i slutet av 2015 ändrades tonen. Den ökade andelen ensamkommande barn bland placeringar i familje- och hvb-hem pekades ut som förklaring till ökade kostnader. Den enklare boendeformen med lägre personaltäthet och mindre stöd, beskrevs som både ekonomiskt fördelaktig och bra för just dessa ungdomar. Ensamkommande barn gick här från att ses som särskilt utsatta, till att ses som särskilt självständiga.

Och sedan följde en rad reformer i en sådan hastighet att varken lagstiftare, domstolar eller gräsrotsbyråkrater hann med. När ensamkommande barn inte längre sågs som speciellt utsatta, blev det möjligt att minska inte bara tillgången till personal, utan till samtliga rättigheter som de haft innan 2015. Med den tillfälliga begränsningslagen 2016 togs grunden till uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter” bort. Det innebar för många ensamkommande barn att de helt enkelt inte längre fick rätt att stanna i Sverige. Och de som fick uppehållstillstånd, fick enbart ett tillfälligt beslut, eftersom tillfälliga uppehållstillstånd blev den nya huvudregeln. Med beslutet om Åldersbedömningar tidigare i asylprocessen drogs mattan undan helt för denna grupp skyddssökande. Reformen innebar att asylsökande kunde få en ny ålder beslutad på metoder som såväl medicinsk forskning som barnrättsforskring kritiserat. Tusentals unga personer gick från att ena dagen ha registrerats som barn till att nästa dag registreras som vuxna. Och inte nog med det. Ändringar gällande rätten till ersättning under tiden som asylsökande (LMA) innebar att vuxna med avslagsbeslut inte längre hade rätt till boende eller dagersättning. Desperationen bland de tusentals ungdomar som plötsligt var bostadslösa, utan ekonomi, utan några rättigheter överhuvudtaget, var synlig för alla som de kommit i kontakt med när de först registrerades som barn: socialsekreterare, lärare, gode män, klasskamrater, familjehem och idrottstränare. På det här sättet skilde sig ensamkommande barns situation och unga från andra asylsökande. Barnen kom i kontakt med en svensk befolkning som kom att sörja deras öde, engagera sig i deras asylärenden, upplåta sina hem och sommarstugor och driva en folkrörelse om dessa barns rättigheter ända upp i riksdagen.

Tiden mellan 2005 och 2018 kan ses som en gunga, där ensamkommande barn gått från att inkluderas i den sociala barnavården på (nästintill) lika villkor som andra barn, till att skjutas till samhällets periferi, som rättslösa icke-barn vars skyddsskäl som flyktingar från krig inte erkänns. Den här svängningen synliggör några grundläggande antaganden om människor i det svenska samhället. Det första är att gränsen för vilka liv som är sörjbara och värda att skydda går vid 18 års ålder. Det spelar ingen roll att granatsplitter och kulsprutor skär lika smärtsamt genom huden på en 19-åring, eller att hunger och kyla gör lika ont i en tjugoårig kropp. Ett nej ska vara ett nej, säger politiker unisont och får medhåll av byråkrater som stegvis för den nitton-tjugo-åriga kroppen till ett Afghanistan som i allt högre grad tagits över av en av samtidens mest brutala militanta rörelser. Det blir beslut som implementeras i stegvisa handlingar, att skriva upp i ålder, säga upp en boendeplats, skriva ut från skolan, säga nej i receptionen på vårdcentralen, skicka hem med alvedon från psykiatrisk akutklinik efter suicidförsök, placera i förvar, köra till flygplan, lämna på flygplatsen i Kabul utan vidare uppföljning eller stöd. Genom denna fragmentisering skapas en otydlighet kring ansvar och rättigheter. När nyheten når Sverige om att den unga personen omkommit i ett sprängattentat eller jagats på flykt av talibaner, kan vare sig beslutsfattaren på migrationsverket, socialsekreteraren, rektorn, sjuksköterskan eller gränspolisen ställas till ansvar. Det är det här som Hannah Arendt refererade till som byråkratins våld och ondskans banalitet. Att den enskilda handläggaren som bara gör sitt jobb inte aktivt ser sig själv som del i en våldsam spiral.

Det andra grundläggande antagandet som var nödvändigt för att möjliggöra förskjutningar i rättigheter och ansvar, berör rasifiering, gränstänk och nationalism. Det fanns 2015 en väl etablerad tradition i Sverige av att tala om och tänka på ”invandrare” som en börda, ett hot utifrån och en belastning för ”vanliga skattebetalare”. Och den dubbla roll som Migrationsverket tidigare haft, som beslutsfattare och vårdgivare, fördelades nu ut på andra väldfärdsinstitutioner, på socialarbetare, lärare och läkare som alla förväntades utföra dessa gränsskapande handlingar.

När konsekvenserna av de nya restriktionerna blev uppenbara, förkroppsligade som bostadslösa ungdomar på tågstationer och i kyrkor, följde snart medierapporteringen. Under 2017 och 2018 finns återkommande nyhetsinslag om ensamkommande barn och ungdomars utsatthet, handel med kroppar, suicid, droganvändning, ålderstester som kritiserats av tyska experter och protester, hungerstrejker, demonstrationer. Nätverket ”Vi står inte ut, men slutar aldrig kämpa”, som initierades av socialarbetare och lärare, samlade snart över 10 000 medlemmar och hade närmare 71 000 följare på Facebook. Andra nätverk bildades snart: Stoppa utvisningarna till Afghanistan, Ung i Sverige och Stöttepelaren. Vad de har gemensamt är att de samlar välfärdsarbetare och ungdomar – det vill säga professionella och klienter/elever – i en gemensam plattform. Och det blev en rörelse som fick genomslag.

Redan 2017 kom det första försöket från regeringens sida att skapa en lösning: Den första ”gymnasielagen” visade sig dock ha så komplicerade kriterier att endast ett fåtal individer omfattades. 2018 kom därför den ”nya gymnasielagen”. Totalt 11 000 ungdomar ansökte om uppehållstillstånd på dessa nya grunder och 7300 beviljades, enligt en rapport från Röda Korset 2020 (LÄNK: https://www.rodakorset.se/om-oss/fakta-och-standpunkter/rapporter/humanitara-situationen-for-ensamkommande-unga/).

På så sätt kan man säga att den nya gymnasielagen blev en seger för folkrörelserna. Samtidigt var villkoren långt ifrån kraven på amnesti, som de flesta nya rörelser ställde. Ungdomarna som fick tillfälligt uppehållstillstånd genom gymnasielagen erkändes inte som skyddsbehövande, utan beviljades motsvarigheten till ett studentvisum. De fick inte rätt till boende eller och deras fortsatta vistelse i Sverige var villkorad med avslutade studier och ett fast jobb kort efter examen. Det innebär en fortsatt ansvarsförskjutning där ideellt engagerade ”vanliga familjer” förväntades erbjuda informella familjehem och det vuxenstöd som boendepersonal annars skulle ha stått för.

Den omständighet att asylsökande som först kategoriserades som ensamkommande barn placerades nära den svenska befolkningen kom att bli avgörande för förutsättningarna för aktivism och den breda solidaritet som den här gruppen mötte. Att bli del i en gemenskap, att ses som en person, en fosterson, en elev och göra anspråk på rättigheter som staten formellt har förnekat kan betecknas som medborgarskaps handlingar: handlingar som kan öka utrymmet och tillgången till rättigheter. Det var den positionen som också möjliggjorde det stora engagemang hos resursstarka vuxna inom en rad välfärdsprofessioner.

Jag tolkar det här motståndet som en kärlekshandling. Om de rasistiska rörelsernas drivkraft varit hatet mot ”de andra” så skapades det i det här historiska ögonblicket möjlighet till en motrörelse motiverad av kärlek. Det kan låta banalt, men när jag har lyssnat på aktivister och ungdomar är det den gemensamma berättelsen, om ungdomar som klev in i hjärtan och blev del i familjer, om ömsesidighet som överbryggar ”vi och dom”-tänket och skapar nya erfarenheter där individerna upphörde att reduceras till sin migrationsstatus eller nationalitet.

De som byggde murar under förevändning om andrum, gjorde så med löftet om en förstärkt infrastruktur för att på sikt kunna öppna upp och öka flyktingmottagandet. Istället har den tillfälliga lagen med några modifieringar permanentats. När världen nu står inför ännu en humanitär kris i och med händelseutvecklingen i Afghanistan, är det lärdomarna som kom av att använda kärlek som motstånd till byråkratiskt våld som kan komma att vaccinera oss mot apati och politisk depression.

Rättssäkerheten och solidariteten – vad hände?

Posted on by
Hur har barn, unga och vuxna som sökt skydd i Sverige påverkats av en allt mer restriktiv migrationspolitik? Den frågan står i fokus i en ny bok från Asylkommissionen. I antologin Rättssäkerheten och solidariteten – vad hände? ger personer från olika verksamheter och med olika erfarenheter sina perspektiv på vilka konsekvenser förändringarna fått. Författarna till kapitlen är personer med egna erfarenheter av att söka asyl i Sverige, representanter från civilsamhället, personer som arbetar inom välfärdssektorn och forskare.
Här i bloggen delar vi bokens förord, skrivet av Mohamed Kiswani, byggprojektledare och medlem i Asylkommissionen.

Förord

Denna antologi är ett arbete som varenda människa med något intresse för mänsklighet och samhällsfrågor måste läsa och reflektera över. De samlade berättelserna, undersökningarna och rapporterna som presenteras i antologin utgör en tvärvetenskaplig samtidsanalys över det svenska myndighetssystemet och dess inverkan på människoöden, kanske för generationer framåt.

Jag har själv erfarit hur det mottagande man får som skyddssökande avspeglar sig i efterföljande generationer. Min pappa var bara 14 månader gammal när byn utanför Jerusalem invaderades i april 1948, och hela familjen tvingades fly hals över huvud från kriget. Efter 25 år på flykt, från stad till stad och från krig till krig lyckades han att ta sig till Sverige och till Ronneby. Här fanns inga krig, inga flyg som bombade, inga soldater, ingen gerilla och inga frihetskämpar. Här fanns ett erkännande och en frihet som gav barn möjlighet att växa upp i trygghet.

Jag föddes i Ronneby i Blekinge för drygt 40 år sedan, bara ett fåtal månader efter det att min pappa på ganska kort tid lyckats få sitt svenska medborgarskap. Som palestinier är detta stort, att äntligen få ett erkännande och att få tillhöra en erkänd stat, med rättigheter som saknats i decennier. Jag hade fått en trygg punkt. Jag växte upp och blev byggingenjör, för att bygga upp samhällen och bygga för framtiden. För tio år sedan blev det mer tydligt för mig att samhället inte bara byggs upp av sten, cement och stål. Det finns andra lika viktiga byggstenar för ett tryggt samhälle och trygga människor, nämligen omsorg och ett aktivt civilsamhälle. Detta var efter att jag chockats av den stora andelen människor i utanförskap som saknade rättigheter, som inte fick tillgång till sjukvård, skola och utbildning. Sådana rättigheter som jag såg som självklara. Jag tog starkt intryck av Rosengrenska stiftelsens arbete i Göteborg som var del av en bred solidarisk kamp som ledde fram till att papperslösa i juli 2013 fick laglig rätt till viss subventionerad vård i Sverige. Jag blev övertygad om att civilsamhället, och jag som privilegierad svensk medborgare, kan göra skillnad i hur vårt samhälle kan byggas och hur det kan se ut för kommande generationer.

Jag blev mer aktiv och under valrörelsen 2014 tog jag tillfället i akt ute på fältet för att få myndigheter och lagstiftare att förstå att det finns människor som lever utanför samhället i Sverige i dag, människor som har en enorm potential och energi som inte utnyttjas. Det fanns tusentals flyktingar som befann sig i Sverige i Kafkaliknande rättsprocesser, som hade flytt hit från krig, tortyr, svält och fattigdom som möttes av stängda dörrar. De hade bott i Sverige i tre år, vissa i fem år, några i över tio år med avslag efter avslag och med utvisningsbeslut till ett sönderbombat brinnande Gaza, till ett inbördeskrig i Libyen, till kuvade flyktingläger i Libanon, eller till ett ockuperat Västbanken där de fängslats och de där torterats i flera år. Jag är stolt över att i dag kunna säga att vi då hjälpte hundratals familjer, ungdomar, kvinnor och barn att få sin mänskliga rätt att kunna bo och leva i trygghet. Det är kraften i dessa människors erfarenheter och berättelser som inspirerar och ger mig styrka. Och som vi alla behöver lyssna till för att förstå samhället, förstå människan och oss själva i allt det vi gör medvetet eller omedvetet, aktivt eller passivt.

När Asylkommissionen bildades var grundidén att kartlägga konsekvenserna av de senaste årens restriktivt förda migrationspolitik i samarbete mellan civilsamhället, forskarvärlden och andra aktörer. I särskilt fokus för kommissionen står granskningen av lag- och praxisändringar, vittnesmålsinsamling och folkbildning om rättsosäkerheten för människor som sökt asyl i Sverige. Att genom denna antologi ge plats för människors röster att få höras ger hopp som de har förlorat till följd av fördomar och avsaknad av trovärdiga kanaler som förmedlar relevant sakkunskap.

Denna bok handlar om just dessa människors levda erfarenheter av den lagtolkning som utövas mot en människa som saknar medel att kunna försvara sig mot systemet. De saknar ofta språket, ett engagerat kunnigt juridiskt ombud eller en lyssnande fördomsfri handläggare.

Min största önskan är att alla dessa erfarenhetsbaserade berättelser ska få stor spridning och bidra till kunskap som eliminerar de orättvisor som så tydligt beskrivs i boken. Det har alltid funnits asylsökande som drabbats av ett orättvist bemötande, men med den ökning som skett de senaste fem åren på grund av det nya politiska klimatet och den bristande solidaritet som spridit sig i samhället krävs ett aktivt motståndsarbete där många deltar. Från det att Reinfeldt 2014 utbrast ”öppna era hjärtan” till att Billström 2021 beklagar sig över att barnkonventionen blivit svensk lag, har något omvälvande hänt. Deras uttalanden visar tydligt vilken resa den svenska politiken och opinionen gjort i att bli mer inhuman, exkluderande och restriktiv mot asylsökande.

Denna antologi rekommenderas till varenda juridikstudent och polisaspirant och andra universitets- och högskolestuderande som kommer att möta flyktingar och migranter i sitt arbetsliv. Personligen tycker jag även att boken ska användas vid personalutbildningar och kompetensutveckling av alla som jobbar på svenska myndigheter eller organisationer som arbetar med just denna typ av frågor, och som dagligen möter dessa människor.

Mohamed Kiswani
byggprojektledare och medlem i Asylkommissionen Göteborg 7 februari 2021

————-

Läs kapitlen i antologin här!

Vill du köpa ett tryckt exemplar? Kontakta Sabine Gruber.