Den 14 juni 2019 beslutade regeringen om direktiv för en parlamentarisk utredning om den framtida svenska migrationspolitiken. I uppdraget till kommittén saknas en vetenskaplig grund och hänsyn till asylsökandes egna erfarenheter av senare års lagändringar på det migrationspolitiska området. Det är en allvarlig brist att kommittén inte tydligt har getts i uppdrag att redovisa hur de förslag till lagändringar och andra åtgärder som läggs fram bygger på etablerad vetenskap. Kommittén borde också redovisa om något förslag frångår den samlade kunskapen från forskningssamhället.
Regeringen borde alltså ha ställt andra frågor till den parlamentariska kommittén mot bakgrund av tidigare forskning om migrationspolitiken och det vi vet om effekterna av den tillfälliga begränsningslagen i ett perspektiv av asylsökande själva.
Asylkommissionen – Kommissionen för granskning av lagstiftning, lagtillämpning och rättssäkerhet för människor som sökt asyl i Sverige under perioden 2015–2017 – utarbetade mot denna bakgrund under våren ett ”skuggdirektiv” som vänder sig till den parlamentariska kommittén, men även till andra intresserade.
Arbetet genomfördes som vi har beskrivit i ett tidigare inlägg på denna blogg i en mindre grupp som sedan i nästa steg vände sig till hela Asylkommissionen och dess associerade forskare för synpunkter och tillägg.
I en serie av blogginlägg kommer vi nu att stegvis presentera Asylkommissionens skuggdirektiv, i syfte att ta vara på den svenska och internationella forskningen på området, i synnerhet forskning som har beaktat asylsökandes erfarenheter av lagstiftningen.
Texterna ska inte läsas som en uttömmande beskrivning av erfarenheter från eller forskning om den svenska asylprocessen men de utgör ett viktigt tillägg till den pågående samhällsdebatten som lider av ett kunskapsmässigt underskott. I detta första inlägg frågar vi varför ett skuggdirektiv behövs.
Lagstiftningen ska utgå från asylrätten och bygga på kunskap
Asyllagstiftningen ska utgå från asylrätten och bygga på kunskap om varför människor flyr – inte på en politisk förhandling om hur många flyktingarna borde vara eller på svagt underbyggda påståenden om att migrationen skulle vara skadlig. Många av de förslag om migrationspolitikens framtid som nu förs fram i den offentliga debatten går ut på att försämra villkoren för människor på flykt och ingripa med hårdare tag mot barn och vuxna som redan genom sin osäkra status förnekats många rättigheter. Men forskningen ger inget stöd för att sådana åtgärder skulle minska behovet av fristad för människor på flykt eller leda till långsiktiga lösningar; snarare det motsatta, vilket ökar utsattheten och skapar ytterligare problem.
De begränsningar som införts i Sverige sedan 2016 för skyddssökande och deras familjer motiverades med att andra länder skulle ta ett större ansvar. Men strävan att ligga på lägsta nivå har inte lett till att andra EU-länder ökat sina insatser. I stället har den främlingsfientliga retoriken ökat och debatten polariserats. Gränsländerna litar inte på att övriga EU-länder kommer att bidra och många drivs bort med våld eller hindras på annat vis från att söka skydd. Inom EU lever allt fler i misär i gränsläger eller som papperslösa utanför alla skyddssystem.
I Sverige har de snabba förändringarna av regelverken och i rättstillämpningen lett till stor osäkerhet och lidande för många människor. För att inte upprepa samma misstag som gjorts i tidigare lagstiftning skulle kommittén ha behövt ta till sig forskning och erfarenheter från ursprungsländer, flykten och mötet med asylprocessen i EU-länder. Kommittén borde ha analyserat de brister i rättssäkerheten och förskjutningar i tillämpningen av lagen som har dokumenterats i Sverige.
Samtidigt finns också positiva lärdomar att dra, inte minst från civilsamhället och välfärdens professioner. Solidaritetskraften som mobiliserades 2015 har på många håll permanentats i form av frivilliga familjehem, kunskapsutbyte, nya samarbetsformer, arbetsmarknadsprojekt med mera. En viktig del i sammanhanget är skyddssökandes egen drivkraft och organisering för att hävda sina rättigheter och för att bidra till samhället. Idag bidrar nyanlända ungdomar med grannstöd och frivilliga insatser under pandemin.
Strävan efter tillit och ett inkluderande samhälle med en stark offentlig infrastruktur där många vill och har möjlighet att bidra i solidaritet med sina medmänniskor har kännetecknat Sverige under lång tid. Sveriges exempel visar att generös, humanitär och effektiv flyktingpolitik är väl förenlig med välfärd och en stark samhällelig ekonomi.
Invandrade utgör med en inkluderande politik en viktig del av Sveriges kapacitet, samhällsviktiga funktioner och framtida arbetskraft.
Av Anna Lundberg och Sanna Vestin, baserat på Asylkommissionens skuggdirektiv. I skuggdirektivet finns närmare 200 referenser till studier, rapporter och ett urval av rättsfall i internationella organ.
Det är inte försent. Regeringen skulle kunna ge kommittén nya uppdrag eller utnyttja remisstiden till att ta fram det underlag som saknas. Gör om och gör rätt!