Migrationskommittén borde ha analyserat varför människor försätts i limbo – del 4

 

I utredningen om praktiska verkställighetshinder som lades fram 2017 visades hur lagens utformning och praxis lett till att praktiska verkställighetshinder i praktiken inte erkänns. Detta gör att människor som de facto inte kan utvisas ändå får utvisningsbeslut. De tvingas leva utanför samhället. Åtgärder har inte vidtagits trots att problemen har varit kända i många år. Problemen har istället skärpts genom domstolspraxis och Migrationsverkets ändrade rättsliga ställningstaganden. Att praktiska verkställighetshinder inte erkänns medför också att vissa personer inte beviljas den flyktingstatus som de har rätt till enligt internationella överenskommelser. Därför formulerade Asylkommissionen i sitt skuggdirektiv till den parlamentariska kommittén flera tilläggsuppdrag som rör hur limbosituationerna uppstår.

Ett specialfall av obekräftade verkställighetshinder är när barn som sökt asyl på egen hand får utvisningsbeslut som inte kan verkställas på grund av att de inte har någon som kan ta emot dem i det land de skulle utvisas till. Denna situation ledde för några år sedan normalt till ett permanent uppehållstillstånd (om inte barnets ålder ifrågasattes). Praxis för denna grupp har förskjutits steg för steg genom ändringar i Migrationsverkets riktlinjer – ändringar som inte dokumenterats eller förklarats – till den nuvarande situationen att dessa barn kan få utvisningsbeslut redan vid 14 års ålder även om de lyckats bevisa att de inte har kontakt med anhöriga. Ansvaret för att eftersöka familjemedlemmar läggs numera helt på barnet vilket gör att barnet inte får någon hjälp att få tag på anhöriga. I de fall de anhöriga omkommit eller flytt landet blir det mycket svårt för barnet att på egen hand bevisa detta. Även detta är en praxis som Migrationsverket har förändrat under de senaste åren.

Bland de människor som lever kvar i Sverige efter utvisningsbeslut finns även många som rent praktiskt möjligtvis skulle kunna resa på egen hand till det utpekade landet men inte kan utvisas med tvång – för att de är ovälkomna i hemlandet eller själva håller sig undan utvisning. Även denna problematik skulle ha behövt analyseras av migrationskommittén.

För att förstå varför människor som befinner sig i eller riskerar en mycket utsatt situation inte återvänder till ursprungslandet är det till att börja med nödvändigt att förstå varför människor flyr. De senaste årens starka fokus i svensk debatt, på faktorer som antas göra att människor dras till Sverige, har fördunklat förståelsen bland allmänhet och politiker för de bakomliggande orsaker till påtvingad migration.

Enligt den samlade forskningen är de hot och risker som driver iväg människor helt avgörande för om det går att efterfölja ett utvisningsbeslut. Om orsaken till att inte lämna Sverige är att riskerna i utvisningslandet fortfarande är för stora eller att den utvisade är lika oönskad där som i Sverige, så leder repressiva åtgärder inte till ett ökat återvändande utan enbart till större lidande.

Återtagandeavtal har slutits med världens farligaste länder i en allt aggressivare återvändandepolitik från Sveriges och EU:s sida, och de utnyttjats för att genomföra utvisningar även för sårbara grupper som mottagarlandet inte har kapacitet att ta ansvar för. Det kan röra enskilda fysiskt eller psykiskt nedsatta personer som utvisas med tvång. Problemet gäller även personer som pressas till “frivillig” medverkan genom hot att familjen kommer att splittras eller placering i utreseboende. Avtalen fortlöper och förnyas utan offentlig utvärdering av om återvändandet faktiskt har skett på ett värdigt sätt enligt avtalen.

Ett tecken på att den innehållsmässiga bedömningen av asylskäl blir fel är att det under senare år blivit vanligt att asylsökande som fått avslag i Sverige har beviljats uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov i ett annat EU-land. För exempelvis skyddssökande från Afghanistan skiljer sig beviljandegraden markant åt till Sveriges nackdel. Delförklaringar till detta kan vara att ställningstaganden från FN:s flyktingorgan UNHCR inte betraktas som vägledande i svensk praxis och att internflyktsalternativ tillämpas utan individuella överväganden. En effekt av låg beviljandegrad är att människor som meddelas utvisningsbeslut söker skydd i andra europeiska länder, en annan att de lever kvar som papperslösa i Sverige.

Utgångspunkten för den nödvändiga analysen av varför människor inte återvänder bör vara ett rättighetsperspektiv. Detta innebär att kostnader inte ska avgöra vem som ska få en fristad i Sverige. Det bör dock påpekas att merkostnader för samhället har uppstått under senare år till följd av att samhällsinvånare som meddelats utvisningsbeslut inte får tillgång till vård eller boende eller hjälp från rättsvårdande myndigheter. De har istället tvingats till svartarbete som ger utdelning till aktörer inom den kriminella marknaden snarare än seriösa arbetsgivare och statskassan.

Ur Asylkommissionens skuggdirektiv, uppdrag till den parlamentariska kommittén:

  • Kommittén ska analysera vilka brister i lagstiftning och tillämpning som har bidragit till att praktiska verkställighetshinder inte erkänns, särskilt för statslösa, för personer med anknytning till tredje land samt för barn som sökt skydd på egen hand och som saknar ordnat mottagande i hemlandet.
  • Kommittén ska analysera hur bedömningen av praktiska verkställighetshinder för barn som sökt skydd på egen hand och som saknar ordnat mottagande i hemlandet förhåller sig till barnrättslagen/barnkonventionen.
  • Kommittén ska återkomma med förslag till åtgärder för att motverka att asylsökande hamnar i limbo, med utgångspunkt i tidigare förslag. I detta ingår även att statslösas rättsliga ställning behöver utredas vidare.
  • Kommittén ska undersöka orsakerna till att Sverige, i jämförelse med andra EU-länder, har en låg beviljandegrad för vissa länder.
  • Kommittén ska utvärdera hur återtagandeavtal har följts upp. Kommittén ska även utreda hur UNHCR:s ställning som rättskälla kan förstärkas.

Tyvärr fick den parlamentariska kommittén inte dessa uppdrag av regeringen. Kommitténs betänkande innehåller ingen analys av varför människor hamnar i limbo och inga förslag för att förhindra det – tvärtom kan situationen förvärras på grund av vissa förslag. Regeringen behöver därför se till att dessa frågor angrips i remissbehandlingen eller tas upp i kommande utredningar.

Anna Lundberg och Sanna Vestin, på basis av Asylkommissionens skuggdirektiv.  I skuggdirektivet finns närmare 200 referenser till studier, rapporter och ett urval av rättsfall i internationella organ.

3+
Posted in Allmän.