Migrationskommittén borde ha utrett hur asylsökande och deras familjer får tillgång till sina rättigheter – del 5

 

Enligt regeringens ursprungliga direktiv till utredningen om Sveriges framtida migrationspolitik skulle den parlamentariska kommittén vid utarbetande av sina förslag ”beakta de skyldigheter som Sverige har i förhållande till internationell rätt och EU:s regelverk.”

Synpunkter i anslutning till denna del av direktiven kommer sannolikt utgöra en central del i många av de remissvar som nu börjat framarbetas inför den 7 december 2020 när remisstiden går ut för migrationskommitténs förslag. Det är grundläggande att alla lagförslag i Sverige ligger i linje med de människorättsliga överenskommelser som Sverige är juridiskt bunden av. Att enbart några konventioner såsom Genèvekonventionen och Europakonventionen uttryckligen nämndes i direktivet till kommittén ska därför inte tolkas som att de innehåller de enda internationella åtaganden om mänskliga rättigheter som behöver säkerställas av Sverige. I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att våra internationella åtaganden ofta markerar en miniminivå. Att migrationspolitiska förslag går längre än miniminivån genom att ta hänsyn till alla människors välfärd och livssituation är positivt, eftersom det bidrar till sammanhållning i samhället och motverkar olika former av diskriminering, särskilt med koppling till ras och etnicitet.

Sverige prickas regelbundet i internationella instanser för sin bristande efterlevnad av människorättsliga regler på migrationsområdet, inte minst vad rör förbudet att utvisa människor till situationer av tortyr och risk för allvarlig skada. I november 2020 kommer FN:s kommitté mot tortyr att, om pandemin tillåter, på nytt granska Sveriges efterlevnad av tortyrkonventionen.

Ända sedan Genèvekonventionen antogs har världssamfundet understrukit skyddssökande människors särskilda sårbarhet för att deras rättigheter kränks, vilket är ett perspektiv som måste genomsyra lagstiftning på asylområdet. Bland skyddssökande finns grupper såsom hbtqi, barn, kvinnor och personer med funktionsnedsättningar som typiskt sett har ytterligare sårbarheter och därför särskilda rättigheter enligt ytterligare konventioner.

Att politiker framhäver vilka rättigheter människor på flykt tillerkänns tror vi bidrar till kunskap och en anti-diskriminerande opinion hos befolkningen, i Sverige och i andra länder.

Rätten att inte utsättas för diskriminering

En av anledningarna till att individens rättigheter enligt flera olika konventioner behöver beaktas är att undvika diskriminering, både direkt och indirekt. Diskrimineringsperspektivet är särskilt viktigt eftersom erfarenheterna visar att den tillfälliga lagen och andra lagändringar sedan 2015 har haft just diskriminerande effekter.

Barns särskilda rättigheter enligt barnkonventionen (barnrättslagen) gäller alla barn oavsett status. Men flera forskningsresultat och andra rapporter, inklusive barns egna vittnesmål, tyder på att barnkonventionen inte har fått genomslag i praktisk tillämpning. Sverige har valt att inte möjliggöra granskning av FN:s barnrättskommitté i individuella barns fall men barnrättskommitténs generella rekommendationer och uttalanden i praxis borde ha använts av kommittén för att kunna förhålla sig tydligt till barns rättigheter i praktiken när den utarbetat sina förslag.

En viktig barnrättsfråga är tidsbegränsade tillstånd. Både FN:s kommitté för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter [som Sverige inte har tillträtt] och FN:s barnrättskommitté har uttalat att åtgärder behövs för att inte migrations- och asylförfaranden ska dra ut på tiden, med negativ inverkan på barns rättigheter. Barnkonventionens diskrimineringsprincip är också viktig att beakta vid utformningen av en humanitär grund för barn. Vilket lidande ska accepteras för barn med migrantstatus när samma lidande inte skulle accepteras för barn som är svenska medborgare?

Rättigheter i praktiken

Mänskliga rättigheter finns till för att individer ska kunna åtnjuta dem i verkligheten. En gedigen analys av lagförslags förutspådda, faktiska konsekvenser för människors rättigheter är därför centralt. Inom migrationsområdet i dag är det särskilt akut i och med att den tillfälliga lagens effekter på människor inte utretts av regeringen, trots att detta utlovats. För att myndigheter och domstolar ska kunna tolka och tillämpa lagstiftningen i linje med internationella åtaganden så långt som möjligt i varje enskilt fall (fördragskonform tolkning) krävs dessutom tydlig vägledning i förarbeten från lagstiftaren. Tydlig vägledning blir också viktigt för att garantera förutsebarhet i processen.

Utöver detta är det centralt att analysera rapporterade rättssäkerhetsutmaningar i asylprocessen och andra handläggningsprocesser som omfattar asylsökande eftersom rättssäkerhetsbrister går hand i hand med uteblivna rättigheter. Europadomstolen har ställt tydliga krav på att asylprocessen inte får innebära att det, utifrån individens förutsättningar, blir för svårt att bevisa sitt behov av skydd, vilket kan strida mot artikel 3 i Europakonventionen. Men personer med erfarenhet från den svenska asylprocessen vittnar om en rad praktiska problem. De senaste åren har till exempel bevismöjligheterna för utsatta grupper av asylsökande försämrats, bland annat genom oproportionerligt långa väntetider, hastiga utredningar samt utredningar som inte anpassats tillräckligt efter den asylsökandes individuella behov och svårigheter.

Även bristande lagtillämpning leder till diskriminering och/eller i praktiken bristande skydd mot godtycklig utvisning. Ett exempel är de rättsosäkra åldersbedömningarna som när de slår fel kan leda till att enskilda barn på flykt får svårare att få stöd och internationellt skydd. Tillförlitlighetsbedömningar som inte anpassar kriterier utefter en individs funk, såsom PTSD, är fördomsfulla mot hbtqi-personers liv och leverne eller brister i objektivitet är ytterligare exempel. Vi ser också att bevislättnad sällan ges i avgöranden, trots att detta är en grundläggande princip i både svensk och internationell rätt.

Fler exempel på rättighetsproblem för asylsökande, papperslösa och förvarstagna

Det finns fler exempel på rättighetsproblem för personer som har erfarenhet av att vara asylsökande. Exempel på detta är nivån på dagbidrag för asylsökande som ligger långt under existensminimum och inte har höjts sedan 1992. I kombination med id-kravet för att få arbeta som särskilt drabbar vissa nationaliteter bidrar detta till isolering, fattigdom och sårbarhet inför en svart arbetsmarknad. Ett annat exempel på ett socialt och ekonomiskt rättighetsproblem är rätten till vård för papperslösa. Sverige har även fått återkommande kritik för att inte följa internationella åtaganden när det gäller behandlingen av frihetsberövade migranter och vid utvisningar.

Asylkommissionen hade velat komplettera kommitténs uppdrag med följande:

  • Kommittén ska genomföra en djupare folkrättsanalys om Sveriges internationella åtaganden och tydligt förhålla de migrationspolitiska förslagen till dessa.
  • Kommittén ska återkomma med förslag till åtgärder i form av utbildningsinsatser hos myndigheterna rörande åtaganden om rättigheter samt förhålla dessa till bland annat myndigheters utredningsskyldighet, tillämpning av principen om tvivelsmålets fördel, följderna av trauman och bemötandet av sårbara individer och utformningen av tvångsåtgärder.
  • Kommittén ska överväga behovet av förstärkta regleringar för att säkerställa rätten till en skälig levnadsstandard för alla människor som lever i Sverige oavsett legal status.
  • Kommittén ska återkomma med förslag till författningsändringar som säkerställer barns rättigheter i praktiken, däribland frågan om Sveriges ratificering av det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen som ger barn individuell klagorätt.

Anna Lundberg och Tilda Ponten, på basis av Asylkommissionens skuggdirektiv. I skuggdirektivet finns närmare 200 referenser till studier, rapporter och ett urval av rättsfall i internationella organ.

4+
Posted in Allmän.