24 november 2020, fem år efter andrummet – dags att identifiera framgångsfaktorer för att förstärka och förbättra asylmottagandet

 

I våras framställde Asylkommissionen ett ”skuggdirektiv” till den parlamentariska kommittén som utredde Sveriges framtida migrationspolitik. Det sista avsnittet i skuggdirektivet handlade om att kommitténs uppdrag borde vara att lägga fram förslag till lagstiftning  i syfte att förbättra Sveriges mottagande av människor som söker skydd från krig och förföljelse – inte försämra det.

Nu har det gått fem år sedan regeringen aviserade en rad begränsningar för att försvåra för människor att få uppehållstillstånd i Sverige. Det är dags att välja en ny väg framåt.

Att människor flyr för att söka asyl i något annat land är en följd av krig och väpnade konflikter, vapenexport, klimatförändringar och ekonomisk ojämlikhet – sådant som är en del av vår globala värld. Det påverkas inte av Sveriges lagstiftning.

Vi behöver förbereda oss på att Sverige kan bli ett av de länder som behöver ta ansvar för migration till följd av klimatförändringar som invånarna i de rikaste länderna har medverkat till.

Vi har goda förutsättningar! Sverige är ett exempel på att god ekonomi och utvecklingsförmåga kan gå hand i hand med en stor invandring, inklusive flyktingar som fått en fristad. Enligt forskningen har invandring varit en av förutsättningarna för Sveriges ställning som en ledande industri- och välfärdsnation med stora resurser. Sverige har mått bra av invandring.

Det finns också positiva lärdomar att dra från civilsamhället. Den solidaritetsrörelse som mobiliserades 2015 ledde till utbildningsprojekt, mötesplatser med rådgivning, frivilliga familjehem, arbetsmarknadsprojekt och nya samarbetsformer mellan välfärdens professioner, organisationer och företagare med mera. Skyddssökande organiserade sig också själva och ställde krav på att få tillhöra samhället och bidra med sin kompetens och arbetskraft lika väl som att få skydd.

De begränsningar för asylsökande och deras anhöriga som införts efter 2015 har motiverats med att de skulle leda till att andra EU-länder skulle ta ett större ansvar. Men utvecklingen har gått i motsatt riktning. I brist på vilja att släppa in skyddssökande har de yttre gränserna förstärkts och brutaliserats.

EU:s partnerskap med länder i närområdet skulle kunna vara positiva projekt men har utvecklats till mer av utlokaliserad gränskontroll än samarbete för utveckling. När unionens gemensamma övervakningsplan och flotta används till att tvinga människor på flykt tillbaka till gränspolisen i Libyen, där det är väl känt att de fängslas med risk för tortyr och slavarbete, samtidigt som fiskebåtar och skepp från frivilligorganisationer hindras från att rädda nödställda – då måste en medlemsstat som Sverige kunna säga ifrån och påminna om unionens grundläggande värderingar.

Externalisering och ”outsourcing” av EU:s gränskontroller är ett av de största hindren för principen att människor som flytt ska beredas en fristad.

Diskussionen om EU:s framtida asylsystem pågår men är långt ifrån klar. Den parlamentariska kommittén som utredde Sveriges migrationspolitik kunde inte invänta resultatet men försökte ändå anpassa lagförslagen till en befarad lägstanivå – med risk för att stärka de främlingsfientliga rösterna inom unionen. Istället borde lagförslagen ha utformats med ambitionen att Sverige ska vara ett föregångsland för att uppmuntra andra länder att förbättra sin kapacitet och verka för en hög ambitionsnivå även i EU:s gemensamma system.

Retoriken om hur viktigt det är att minska flyktinginvandringen har stärkt opinionen mot flyktingar och invandrare i allmänhet. Även medias språkbruk har successivt blivit alltmer avhumaniserande. Det har bidragit till våldshandlingar och hatbrott, främst mot minoriteterna men även mot majoritetssamhället. En förståelse för invandringens positiva effekter är nödvändig för sammanhållningen och tilliten i landet och därmed för att de positiva effekterna ska bli bestående.

Misstroendekulturen som möter asylsökande samt kategoriseringen som behövande kan kontrasteras mot den stora viljan och förmågan att bidra och etablera sig, inte minst bland de ungdomar som sökt skydd i Sverige på egen hand. Dagens återkommande mantra om misslyckad integration bör också bedömas i ljuset av tidigare flyktinggruppers faktiska etablering. De asylsökande från Bosnien som häcklades och attackerades på 90-talet ses idag som en framgångssaga.

Det ingår i politikernas ansvar att inte låta sig lockas till lättköpta poänger eller löften om hårdare tag på bekostnad av etniska eller religiösa minoriteter, asylsökande eller andra sårbara grupper.

Den legala invandringen till EU-länderna är betydligt större än den “okontrollerade” flyktinginvandring som nu ses som ett hot. Det är politikernas ansvar att verka för att även flyktinginvandringen ska kunna ske på legala vägar, snarare än genom det okontrollerade system som utgör den irreguljära marknaden.

I de ursprungliga direktiven till kommittén stod att det svenska regelverket ska vara ”långsiktigt hållbart och inte väsentligen avvika från andra EU-länders”. Det uppdraget borde inte tolkas som att vi ska sträva efter lagstiftning som försämrar asylmottagandet och avskaffar hållbara lösningar för de människor som är på flykt.

Lagstiftarna borde arbeta med perspektivet att Sverige ska vara ett föregångsland för att visa den positiva kraften i att välkomna flyktingar och därmed uppmuntra andra länder att förbättra sin potential för asylmottagande och vidarebosättning. I detta ingår även att sprida kunskap om hur remitteringar, det vill säga invandrades ekonomiska överföringar till ursprungsländerna, bidrar till att stärka utvecklingen i dessa länder.

Målet inom EU bör vara att Sverige ska fortsätta verka för en god nivå i asylmottagandet och för att EU lägger fast miniminivåer. Länder som Sverige har förutsättningar att slå vakt om skyddssökande människors rättigheter på en högre nivå och därmed motverka att ribban pressas nedåt. Sveriges förhandlingsposition ska inte vara sådan att de länder som vägrar ta emot flyktingar får sätta agendan.

Här följer några uppdrag som kommittén borde ha fått:

  • Kommittén ska presentera en analys av hur Sveriges handel och globala politik förhåller sig till de konflikter och andra faktorer som utgör anledningar för människor att fly till Europa.
  • Kommittén ska analysera positiva effekter av Sveriges attraktionskraft, potentialen hos nyanlända i samhällsviktiga yrken samt potentialen hos remitteringar för att stabilisera situationen och bidra till utveckling i tidigare hemländer.
  • Kommittén ska återkomma med förslag till åtgärder för att öka och bredda kunskapen i Sverige om invandringens positiva effekter.

Sverige ska verka för ett samarbete mellan länder för lösningar som leder till att alla som tvingas lämna sina hem ska beredas en fristad där de tillerkänns rättigheter och skyldigheter och får möjlighet att skapa sig en framtid.

 

Anna Lundberg och Sanna Vestin, på basis av Asylkommissionens skuggdirektiv. I skuggdirektivet finns närmare 200 referenser till studier, rapporter och ett urval av rättsfall i internationella organ.

 

 

Posted in Allmän.