Syrisk flykting med svensk bebis deporterad till Grekland

Idag skriver Henning ett blogginlägg om sin familjs situation i Grekland. Tillsammans med sonen Adam och barnets mamma har Henning tvingats till Grekland där familjen nu lever i limbo.

Två veckor efter att barnkonventionen blev lag i Sverige 2020 föddes vår son Adam på BB i Borås. Ända sedan 5 oktober samma år har Adam, utifrån Migrationsverket beslut, tvingats bo i Grekland tillsammans med sin mamma Manal, som han på grund av helt rimliga åldersadekvata skäl fortfarande inte kan vara åtskild ifrån. Det är ett land som hans mamma varken har något uppehållstillstånd i eller någon anknytning till.

Eftersom Adams mamma är från Syrien, nekade Skatteverket hindersprövning gällande giftermål i Sverige och vår son kom därför till världen som syrier. Detta “ofrivilliga” medborgarskap medförde att Migrationsverkets Dublinenhet i Stockholm ville överföra honom till Grekland för att där få sin asylansökan prövad, framför att ta hänsyn till barnets bästa genom att låta honom stanna och erhålla medborgarskap i hemlandet Sverige. Migrationsverkets Tillståndsenhet i Göteborg vägrade samtidigt att ta emot en ansökan gällande uppehållstillstånd för vår syriske son, eftersom Adam på grund av mig, hans svenska pappa, automatiskt skulle erhålla sitt medborgarskap.

Eftersom Adams mamma är från Syrien och flykting måste hon och hennes son nu “vänta” i Grekland på att mamman eventuellt får svenskt uppehållstillstånd via anknytning, trots att hon i sin tur inte har något giltigt uppehållstillstånd i Grekland sedan 2018 och inte befunnit sig där sedan 2015.

Migrationsverkets beslutsfattare har således tvingat vår son Adam att lämna sitt hemland Sverige, där han nu är medborgare sedan april 2020, precis som hans mamma lämnade sitt Syrien och hans mormor lämnade sitt Palestina. Den som är svensk medborgare har en grundlagsskyddad rätt att vistas i Sverige, men det verkar inte gälla ett spädbarn som är fött två veckor efter att Barnkonventionen blev lag.

Adams syriska mamma anlände som asylsökande till Sverige redan 2015, från Grekland som så många andra syrier – vissa av dem med grekisk asyl och andra till och med födda i Grekland. Manal dolde inte sina grekiska handlingar, utan litade tyvärr på Sveriges rykte som ett humant land med rättssäker asylprocess. Hon förklarade hur ohållbar flyktingsituationen var (och är) i Grekland för hemlösa flyktingar och speciellt som ensam kvinna utan något nätverk. Detta var en tid när grekiska myndigheter utfärdade resehandlingar på löpande band till flyktingar som anlänt från Turkiet, så att de skulle kunna “lämna” Grekland för ett annat EU-land. Manal beviljades asyl samma dag som hon ansökte, och grekiska myndigheter lovade till och med flyktingar med asylrätt att de skulle kunna resa vidare norrut med dessa resehandlingar. Om Manal åkt till exempelvis Tyskland, hade det stämt, men svenska Migrationsverket avvisade omedelbart ansökan och Manal själv, trots kunskap om flyktingsituation i Grekland.

Flyktingar återvände till Grekland efter att “olovligen” sökt asyl i andra länder riskerade att placeras i månadslånga förvar och få sin ansökan om internationellt skydd avskriven. Framför att bli tillbakaskickad till ett land, där hon riskerade hamna i fängelse och leva under omänskliga förhållande helt utan rätt till ekonomiskt stöd, valde Manal att avvika.

Medan Manal stannade kvar hos den enda släkt hon har i Europa tvingades Sverige samtidigt att ta emot syrier efter syrier från Grekland – flyktingar som till 99% hade fått samma asyl i Grekland om de likt Manal följt de uppsatta regelsystem som (till Sveriges missräkning) brakade samman när gränserna och Dublinöverenskommelsen föll senare under året 2015.

Manal överklagade sitt beslut, men vad som hände med denna överklagan var ingenting som varken Migrationsverket eller dess domstolar behagade upplysa henne om, trots att de hade Manals kontaktuppgifter och att hon själv kontaktat dem vid flertal tillfällen. När Manal blev gravid och informerade Migrationsverket  var hennes tidigare ansökan avgjord sedan flera år. Manals tidigare utvisningsbeslut avskrevs och, istället för att återknyta till hennes tidigare ansökan om asyl, påbörjade Migrationsverket en ny ansökan om uppehållstillstånd via anknytning till sambo. Ett ofött barn var tydligen inte till hjälp, trots instruktionerna som Manal följde på myndighetens hemsida.

När Manal vid intervjun gällande denna “nya” ansökan informerades om att hon inte hade behov av asyl protesterade hon på nytt, förklarade riskerna av att återvända till Syrien på grund av åsiktsregistrering och att hennes hem i Yarmuk, Damaskus, är helt jämnat med marken. Tre månader senare fick hon avslag på nytt av Dublinenheten i Stockholm. Förutom asyl, avslog de också Manals ansökan om uppehållstillstånd utifrån anknytning, utan en enda förklaring förutom att de kunde. Migrationsverket bemödade sig inte ens att ta reda på om barnet var fött eller inte, trots att Manal en månad tidigare upplyst dem om att hon var gravid i nionde månaden och mamman fick fyra veckor på sig att lämna landet.

I början av 2018 hade Sverige återupptagit överföring av asylsökande till Grekland. EU-kommissionen satte som villkor för överföring att den asylsökande måste ha rest in i Grekland efter den 15 mars 2017. Men Sverige och Migrationsverket kör såklart sitt eget race gällande mänskliga rättigheter och Dublinförordningen.

Migrationsverket påstod dessutom felaktigt i sitt beslut att de fått information från Grekland att Manals flyktingstatus gäller, när upplysningen i själva verket enbart bestod av information om att handlingar inte förnyats sedan 2015 och varit utgångna sedan 2018.
Att Manal inte hade uppehållstillstånd i Grekland blev tydligt direkt efter deportation. Hon lämnade redan under ankomstveckan i Aten in en ansökan om förnyad asyl, men denna tog grekiska myndigheter av oklar anledning inte emot. Istället har nu mamman levt flera månader i Grekland med sin svenske son, utan ett enda giltigt papper på att hon är flykting, utan något ordnat mottagande eller ens en fysisk kontakt med grekiska Migrationsverket – på grund av Covid-19 svarar de inte ens på mail eller i telefon. Uppenbarligen är detta en medveten strategi med förhoppning om att det låga antalet som (i realiteten) erhåller permanent uppehållstillstånd ska avskräcka människor på flykt att söka sig till EU via Grekland.

Enligt tysk domstol 2021 finns det generellt en allvarlig risk att flyktingar inte kommer att kunna tillgodose sina mest grundläggande behov (“säng, bröd, tvål”) när de återvänder till Grekland.

https://www.proasyl.de/pressemitteilung/wegweisendes-urteil-ovg-muenster-stoppt-abschiebungen-nach-griechenland/

https://www.google.com/amp/s/www.zeit.de/amp/gesellschaft/zeitgeschehen/2021-01/asylantrag-abschiebung-griechenland-gefluechtete-oberverwaltungsgericht-muenster

Svenska domstolar sänder däremot utan minsta tvekan ett svenskt spädbarn att leva under dessa omständigheter. Manal har inte fått någon form av ekonomisk hjälp (förutom en enkelbiljett till Grekland) från vare sig svenska eller grekiska Migrationsverket under över fem års tid. Hon försörjs enbart av anhöriga och skulle annars inte ha mat eller ens tak över huvudet.

Svenska Migrationsverket upplyste inte ens grekiska myndigheter om mammans situation vid deportationen som ägde rum mitt under en pandemi – en inflikning om att en syrisk kvinna utan giltiga resehandlingar hade ett svensk spädbarn som resesällskap vid överföringen kunde nog ställt till saker. Även om det på Migrationsverket hemsida framgår att det går att göra undantag om effekter av Coronaviruset påverkar separationstiden mellan barn och föräldrar, bedömde den enskilde beslutsfattaren att Covid-19 är “av övergående natur” och inte påverkar att en ansökan kan göras utifrån. Detta trots att en stängd svensk ambassad medför väntetid tills pandemin är över och trots att det tog fem månader att bara genomföra deportationen till Grekland på grund av Covid-19. Den enda personliga kontakt Manal haft med myndigheter här i Aten är med gränspolisen som hämtade henne på flygplanet direkt efter landning. Efter några avklarade telefonsamtal med grekiska Migrationsverket släppte ut henne på flygplatsen igen.

Att bristerna i det grekiska asylsystemet är av en sådan omfattning att de innebär en risk för omänsklig eller förnedrande behandling borde varit kännedom för Migrationsverket när de beslutade om överföringen. Veckorna innan Sverige deporterade en syrisk flykting med ett svenskt spädbarn hade nämligen landets myndighet för samhällsskydd och beredskap, efter branden i flyktinglägret Moria, skickat några omtänksamma filtar och tält för att värma de barnfamiljer som sov på gatan i Aten vid vår ankomst hit.

Manal berättade månader senare för Migrationsverket om sin situation som papperslös i Aten med sitt svenska barn, i samband med att hon genomförde en visumansökan som tredjelandsmedborgare. Myndigheten besvarar dagen före julafton med att neka besöksvisum till Sverige. Avslaget sker med hänvisning till att Manal saknar koppling till Grekland och inte har giltigt grekiskt uppehållstillstånd, vilket medför “risken” att hon inte skulle kunna återvända. Detta är alltså (logiskt sett) helt motsatt argument mot vad Migrationsverket använde vid beslutet att deportera henne “hem” till Grekland, då hennes skäl inte var tillräckliga för att få vänta på beslut i Sverige. Visumavslaget innebär att Adam inte kan gå på sitt första tandläkarbesök eller ta sin tredje vaccinspruta, utan tvingas fira sin första jul och födelsedag i ett land han inte har någon som helst anknytning till.

På vilka grunder följande diskriminerande och hälsovådliga beslut fattats där ett barn är inblandat är oklart, då varken Migrationsverket eller dess domstolar med ett enda ord förklarat hur barnets rättigheter tagits i beaktande. Det verkar inte bekomma någon inblandad myndighetsperson att ett ”tyst” resonemang gällande barnets rätt strider mot kravet på synliggörande och dokumentation, enligt FN:s Barnrättskommitté. I ärenden som rör asyl bör även påminnas om staters, och därmed även domstolars, åtaganden enligt artikel 22 i Barnkonventionen.

Barnrättskommittén har lyft fram ett antal faktorer att faktiskt ta hänsyn till vid bedömningen av barnets bästa. Dessa faktorer är barnets åsikter, barnets identitet, bevarandet av familjemiljön och upprätthållandet av relationer, omsorg om barnet och barnets skydd och säkerhet, utsatta situationer, barnets rätt till hälsa samt barnets rätt till utbildning. Barnets ålder och mognad bör vara vägledande för hur olika hänsyn vägs mot varandra. Hänsyn ska även tas till att barnets förmågor kommer att utvecklas, varför hänsyn ska tas till både kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser för barnet. Att barnets bästa i första hand ska beaktas betyder att barnets intressen har hög prioritet och inte bara är ett bland flera överväganden. Vikt ska fästas vid vad som bäst gagnar barnet.

Dessa ovanstående åtaganden “rundar” Migrationsverket och “låtsas” att en ofödd/nyfödd baby inte behöver vara i/med sin mamma, utan lätt kan leva frånskilda en sisådär två år. Varken Migrationsverket eller dess domstolar formulerar en enda mening gällande barnets rättigheter eller gör någon konsekvensanalys, förutom att ett barn, likt en resväska, kan överföras till Grekland, istället för att få sin grundlagsskyddade rättighet till medborgarskap uppfylld i Sverige.

Hela Manals ärende är som en fallstudie i en form av banal ondska. Särskilt intressant är att se hur myndighetens beslutsfattare till punkt och pricka bortsåg från Migrationsverkets egna etiska råd (förvånande nog finns det en sådan menlös samling med alibin) och dess vägledning gällande överföringar när de verkligen hade behov: “att se till de konsekvenser beslutet kan få för den enskilde och dennes familj, omständigheterna i form av särskilda hänsyn till ålder och kön, leva ett värdigt liv, rätten att inte utsättas för diskriminering, att kunna försörja sig samt, särskilt för barn, rätten till utveckling.”

Den som är ytterst ansvarig för denna myndighet har uppenbarligen en organisation med beslutsfattare helt utan etisk kompass, alternativt helt utan grundläggande omvärldskunskap, barnperspektiv och förmågor till konsekvensanalys.

Är det rimligt att myndighetsutövare 2020 sitter och fattar beslut gällande barn, utan att alls väga in internationella åtaganden i sitt beslut? Är det rimligt att chefer och medarbetare på myndigheten påstås ha utbildats för att stärka barns rättigheter i migrationsprocessen, samtidigt som detta beslut fattats? Är detta i enlighet med vad lagstiftare tänkt sig och ett (av många) exempel på att “barnkonventionen redan är överstämmande med svensk lagstiftning”?

Sveriges politiker (ironiskt nog med världens första “feministiska” regering i spetsen), dess myndighet och domstolsväsende offrar ett svenskt spädbarn (vårt barn!) och hans mammas psykiska och fysiska hälsa, genom att låtsas att Greklands flyktingmottagande fungerar. På så sätt kommer de undan sitt ansvar för den humanitära och rättsliga katastrof som pågår i ett annat EU-land. Att Barnkonventionen 2020 blev lag kommer i backspegeln enbart likna ett försök att politiskt sminka över de mesta inhumana åren som Sverige upplevt i modern tid.

Henning (Adams pappa)

 

Posted in Gästblogg.