Om väntan och makt i migrationsprocessen

Alla har vi erfarenhet av väntan. Men för den som väntar i migrationsprocessen är tiden ett restriktivt verktyg i andras händer. I denna gästblogg för Asylkommissionen skriver Hilda Gustafsson om väntan som policy och maktmedel. Hilda är doktorand vid institutionen för globala politiska studier, Malmö universitet.

Inspiration till denna text kommer från mina intervjuer med familjer i väntan och med hjälp av forskning kring väntan och migration – till stor hjälp var boken Waiting and the temporalities of irregular migration (Jacobsen, Karlsen & Khosravi, eds. 2020).

Den perfekta väntan innehåller tre faktorer, skrev forskaren Giovanni Gasparini 1995 i sin text Om väntan. Den första är ett kösystem med en turordningsprincip, den andra att en ny förväntad sluttid ska anges om väntan förlängs. Den tredje faktorn är ett förväntat utfall: att vi vet vad vi väntar på. Dessa tre faktorer kan för den med insyn i migrationsprocessen kännas avlägsna den väntan man har erfarenhet av.

Ojämlikhet i väntan

Väntan är en universell upplevelse. Samtidigt väntar vissa samhällsgrupper mer än andra, så som migranter och andra personer beroende av myndighetsbeslut. De flesta typer av väntan ses som oönskade, som meningslös och bortslösad tid som hade kunnat läggas på andra mer meningsfulla saker.

Tid används som ett restriktivt verktyg i migrations- och integrationspolicys. I de flesta länder ställs till exempel krav på en viss tid i landet för att kunna ansöka om familjeåterförening, permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap. I Sverige används också tid för att minska benägenheten att komma hit, vilket syns såväl i utvecklingen med tillfälliga uppehållstillstånd som i det förslag som diskuterades inom den migrationspolitiska kommittén 2020: att en f.d. asylsökande skulle bli tvungen att vänta tio år i stället för dagens fyra, innan en ny asylansökan kan lämnas in.

Där personer väntar finns också skapare av väntan: en stat, en organisation eller en tjänsteperson med makt att sätta ramarna för väntan. Även gränspoliser och smugglare med mindre formell inverkan påverkar individers väntan. Denna spridning av aktörer avslöjar också väntans koppling till plats: exempelvis leder ökad militarisering och externalisering av EUs gränser till att fler väntar utanför: i hemländer och transitländer, i trångbodda lägenheter i Istanbul och i flyktingläger i Spaniens sista kolonier på den afrikanska nordkusten.

Migrationsverkets handläggare ses ofta något förenklat som de viktigaste aktörerna i väntan i en svensk kontext. Det är också till dem personer i väntan brukar vända sig för att få svar på frågan om hur länge de måste vänta. Justitieombudsmannen kritiserade visserligen Migrationsverket så sent som i januari 2021 för passivitet i asyl-, familjeåterförenings- och medborgarskapsärenden, vilket tyder på att handläggningstiderna i viss mån hade kunnat kortas ned av enskilda handläggare. Men JO har också vid tidigare granskningar framhållit regeringens och riksdagens roll i att ge Migrationsverket de resurser som behövs för att på ett rättssäkert sätt kunna avgöra ärenden inom rimlig tid.

Kritiken från JO synliggör att det ytterst är politiska beslut som styr det ramverk inom vilket väntan sker: grunder för uppehållstillstånd, gränspolitik, rätt till familjeåterförening och medborgarskap eller beslut om amnestier likt den för vissa flyktingar från Balkan på 90-talet. Förändringar i policy och ramverk har inverkan på väntan för ett stort antal människor. Ett återvändandeavtal möjliggör plötsligt deportation medan nya asylgrunder kan ge många möjligheten att stanna. Den begränsning av familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande som gällde i Sverige mellan 2016-2019 gjorde att familjer som tidigare haft rätt att återförenas plötsligt stod inför en oviss tidshorisont innan de kunde träffas igen.

Makten att skapa väntan sprids ut på fler aktörer när restriktiva policys införs. Med försörjningskrav kan hyresvärdar och arbetsgivare möjliggöra slutet på väntan genom att erbjuda bostad och stabila anställningsvillkor. Betygssättande lärare ges plötsligt makt att öppna och stänga dörrar för väntan i de fall avslutade gymnasiestudier avgör huruvida man kan stanna i landet.

Restriktioner och krav signalerar också till mottagaren hur väntan bör spenderas. Genom krav på bostad och arbete får väntan en tydligt önskad riktning: den avslutas först då sökanden visat sig förtjänt av ett permanent uppehållstillstånd eller en familjeåterförening genom att uppfylla kraven. Detta är vad som på svenska kallas villkorad medborgarintegration, dvs. den policytrend där man i allt större utsträckning ska bevisa att man gjort sig förtjänt av sina rättigheter. Slutmålet för väntan ses då som en belöning som ligger i individens händer att nå, snarare än en grundläggande rättighet. Denna policytrend är i sin tur en del av en bredare europeisk restriktiv hållning med färre rättigheter för personer med flyktingstatus, tidsbegränsade uppehållstillstånd och återkommande kontrollmekanismer för att se om skyddsbehov kvarstår.

De väntande

Vetskap om hur lång väntetiden är och vad utfallet kommer att bli formar upplevelsen av väntetiden. Förutsägbarhet hjälper oss att orientera oss i vår vardag: att veta i vilken ordning något sker, på vilken plats, hur länge och hur ofta. Avsaknaden av förutsägbarhet bidrar i stället till stor osäkerhet och en oförmåga att planera för framtiden. Dessutom är tidens markörer – att arbeta, gå i skolan eller obehindrat träffa vänner – sociala stöttepelare som varken kan tas för givet eller ens är lagliga för vissa migranter i väntan.

Vid en asylansökan ges varken indikation på väntetid eller utfall annat än den som står att finna i statistik: av förstagångsansökningarna 2020 fick 77% avslag efter en väntan på i genomsnitt tio månader. För den med avslag blir då utfallet i form av utvisning säker medan den framtid som följer efter blir ett stort osäkerhetsmoment. Ovisshet kring tidshorisonten fram till deportation gör dessutom att man ständigt påminns om sin så kallade utvisningsbarhet (deportability). För den som får bifall och går från asylsökande till att få ett tillfälligt uppehållstillstånd, ändrar i stället väntan form till en osäkerhet inför en kommande förlängning eller en fråga om alla dokument hinner skaffas fram i tid för en familjeåterföreningsansökan.

Positiva egenskaper tillskrivs den som orkar vänta: tålamod, lugn, uthållighet. Men för många som väntar är ens bagage, både bokstavligt och bildligt, ständigt packat för avfärd. Studier har visat att väntan på asyl är kopplad till psykisk ohälsa: stress, inlärningssvårigheter, sömnsvårigheter och symptom på depression, till följd av det limbo personer befinner sig i. Avsaknaden av tidsangivelser och det faktum att andra som ansökt senare än en själv kan få beslut tidigare utgör också en källa till frustration. För de med familjer utomlands påverkar väntan kärleksrelationer, ibland med barn som börjar tvivla på om föräldern i Sverige över huvud taget vill återförenas. För dessa familjer som väntar i separation får beslut som fattas i en viss nationell kontext konsekvenser i en annan kontext för många fler.

En aktiv väntan

Trots att väntan i sig ses som ett vakuum – ett mellanting mellan ett före och ett efter, är den sällan passiv. Man menar att aktivitet inom väntan kan vara både psykisk och fysisk. Den kan ta sig uttryck genom att hela tiden ha sitt ärende i åtanke, eller att genom diverse medel försöka påverka dess utgång genom kontakt med myndigheter, sökande efter arbete och bostad, studier i värdlandets språk och annat som kan möjliggöra en säker framtid. Det finns många exempel i forskning på hur personer i väntan använder olika strategier för att göra tiden i osäkerhet hanterbar. Grupper i väntan har också engagerat sig politiskt för sina rättigheter – Vi står inte ut i Sverige och Mennesker i Limbo i Norge är två exempel på detta.

Mot ökad ovisshet?

Makten över sin egen tid är ett ideal i dagens samhälle. Att våra liv ska kunna fortgå i den takt vi själva bestämmer och önskar ses ofta som en självklarhet. Men de personer som lever irreguljärt i Sverige, som befinner sig i en asylprocess eller som har tillfälligt uppehållstillstånd upplever sällan Gasparinis perfekta väntan – i stället upplever många att deras liv satts på paus, för att kunna fortgå den dag ett positivt besked ges. Med den restriktiva trend som nu dominerar i Europa tycks dock forskaren Jessica Schultz ord att den framtida återvändaren är den nya flyktingen ligga närmare utvecklingen än en återgång till permanenta lösningar.

Hilda Gustafsson

 

Posted in Gästblogg.