“Sverige efter 2015 är ett Sverige där vi behöver skriva en bok för att försvara något som inte bara är en grundläggande mänsklig rättighet utan också något människor gjort så länge vi existerat: att fly fara och att hjälpa de som flyr.” Så tänkte Kamal El Salim och Maria Padrón Hernández när de började planera en antologi om Sverige efter 2015. Nu är boken klar och går snart att köpa. Här berättar redaktörerna om idéerna bakom boken – asylrätten från neandertalarna till nu, valåret 2022.
Läs författarpresentationer, utdrag och beställ boken här: https://tjugofemton.se
När vi började jobba med antologin “2015: till asylrättens försvar” visste vi ingenting om att skriva böcker eller sammanställa antologier. Däremot visste vi en sak: boken skulle innehålla röster från alla möjliga olika politiska håll. Vi ville inte bara försvara asylrätten utan också att detta försvar skulle se ut på ett visst sätt: det skulle vara brokigt och höra hemma överallt.
Vi bestämde oss för att blanda personer från hela den politiska skalan och göra en poäng av att ignorera den samtida tendensen till att antingen söka “debatt” eller skapa klickar av liktänkande. Istället ville vi ha en kör av diverse röster som på olika sätt försvarade en och samma sak. Intressant nog visade det sig vara riktigt svårt att få med högern. I antologin finns ett par riktigt starka bidrag av liberaler av olika slag. Men de flesta till höger tackade nej till att medverka. En välkänd moderat politiker svarade att han inte står bakom asylrätten. Intressant med tanke på att han själv nyttjat denna rättighet! Vi bad honom medverka med en text mot asylrätten, i kontrast till de andra, men fick inget svar.
Anledningen till att vi ville ha med väldigt olika röster var att vi anser att vissa frågor är alldeles för viktiga för att vara ideologiska. De är till och med för viktiga för att rättfärdigas med deklarationer och lagar som trots allt är formulerade av människor vid en viss tid och på en viss plats. Asylrätten är en av dessa frågor. Varför, undrar du säkert.
En anledning är att även om den moderna asylrätten blev inskriven i konventioner och lagar efter andra världskriget så är behovet av att fly och av att hitta en hjälpande hand på en ny plats något som mänskligheten ägnat sig åt i alla tider. Det är också något som många människor kommer att fortsätta behöva göra. Vanor, traditioner, tankar, idéer och kultur förändras över tid och rum men behovet att fly har alltid funnits. Naturkatastrofer, dåliga skördar, våld, smittsamma sjukdomar och missförhållanden kommer alltid att finnas och den globala pandemin har lärt oss att ett modernt samhälle inte skyddar mot allt. Vi kan ändra hur vi flyr och hur vi ser på flykt, med vilka ord vi fördömer eller rättfärdigar det, men vi kommer som mänsklighet aldrig att sluta fly. Lika universellt och evigt som att fly är det att ta emot personer på flykt. I tider som dessa betonas ofta det “djupt mänskliga” i våld, hat och motsättningar men en lite noggrannare titt på historien visar att det är lika vanligt (om inte vanligare) med samarbete, nyfikenhet och ömsesidig hjälp. Ibland gör vi det med en suck, på nåder, ibland som ett välkommet tillskott till ett samhälle i behov av idéer, tillväxt, något nytt. Det går bortom FNs deklaration om mänskliga rättigheter och bortom internationella lagar.
Trots detta lever vi just nu i en tid och på en plats där asylrätten inte bara ifrågasätts utan också, i praktiken, nedmonteras. Vi som försvarar asylrätten anklagas för att vara idealister och orealistiska drömmare. Asylinvandring ses som riskfyllt och stängda gränser som tryggt. Men frågan är vem det är som är en orealistisk drömmare. Och vem är risktagaren i sammanhanget? Alla försök som hittills gjorts för att stänga ett lands gränser med fysiska eller administrativa gränser har misslyckats. Vi vill hävda att det är de som vill hålla en bit av jorden helt för sig själva som är orealistiska drömmare och idealister. De är också risktagare eftersom de vågar något så farligt som att göra sig av med en rättighet som de själva (eller i alla fall deras ättlingar) kommer att behöva någon gång framöver. Att beröva sig själv och framtida generationer möjligheten att fly (speciellt i en värld som vi vet kommer att plågas av kraftiga klimatförändringar) är – för att ändå se positivt på det hela – ganska modigt.
Men det är inte bara möjligheten att själva kunna fly som vi kommer att sakna i ett framtida samhälle utan asylrätt. Det är också möjligheten att kunna ta emot. Och då pratar vi inte ens om de rent uppenbara fördelarna med migration i form av ett dynamiskt, kreativt, innovativt och kompetent samhälle. Nej, vi pratar om vilka vi blir när vi ser människor strax utanför våra gränser lida och gå under utan att göra mer än skicka en nödförsändelse då och då. Hur skulle den världen ens se ut? Vilka skulle vi bli? Vi har inget svar på de frågorna. Har inte vågat tänka klart den tanken. Men klart är att vi inte försvarar asylrätten för att vi gillar risker. Snarare tvärt om, vi gör det för att vi inte törs att ens föreställa oss hur vi och vår värld skulle se ut utan den.
Efter flera års arbete är vi otroligt glada att boken snart äntligen ligger i våra och era händer. Dessutom under ett valår då “invandring och integration” blir den stora frågan. Samtidigt känns det otroligt tråkigt att behöva sammanställa en bok som gör något så trivialt som att försvara en rättighet som till och med neandertalarna hade. Vi hade kunnat använda vår kunskap, energi och kreativitet till att lösa betydligt mer komplexa samhällsfrågor. Men, vi är här nu och vi måste gräva där vi står. Vi hoppas att boken kan bli ett bra verktyg.
Redaktörerna till “2015: till asylrättens försvar”
Kamal El Salim & Maria Padrón Hernández
Instagram: @Tjugofemton.se
Twitter: @Tjugofemtonbok
Facebook: facebook.com/tjugofemton