Rättssäkerheten och solidariteten – vad hände?

Hur har barn, unga och vuxna som sökt skydd i Sverige påverkats av en allt mer restriktiv migrationspolitik? Den frågan står i fokus i en ny bok från Asylkommissionen. I antologin Rättssäkerheten och solidariteten – vad hände? ger personer från olika verksamheter och med olika erfarenheter sina perspektiv på vilka konsekvenser förändringarna fått. Författarna till kapitlen är personer med egna erfarenheter av att söka asyl i Sverige, representanter från civilsamhället, personer som arbetar inom välfärdssektorn och forskare.
Här i bloggen delar vi bokens förord, skrivet av Mohamed Kiswani, byggprojektledare och medlem i Asylkommissionen.

Förord

Denna antologi är ett arbete som varenda människa med något intresse för mänsklighet och samhällsfrågor måste läsa och reflektera över. De samlade berättelserna, undersökningarna och rapporterna som presenteras i antologin utgör en tvärvetenskaplig samtidsanalys över det svenska myndighetssystemet och dess inverkan på människoöden, kanske för generationer framåt.

Jag har själv erfarit hur det mottagande man får som skyddssökande avspeglar sig i efterföljande generationer. Min pappa var bara 14 månader gammal när byn utanför Jerusalem invaderades i april 1948, och hela familjen tvingades fly hals över huvud från kriget. Efter 25 år på flykt, från stad till stad och från krig till krig lyckades han att ta sig till Sverige och till Ronneby. Här fanns inga krig, inga flyg som bombade, inga soldater, ingen gerilla och inga frihetskämpar. Här fanns ett erkännande och en frihet som gav barn möjlighet att växa upp i trygghet.

Jag föddes i Ronneby i Blekinge för drygt 40 år sedan, bara ett fåtal månader efter det att min pappa på ganska kort tid lyckats få sitt svenska medborgarskap. Som palestinier är detta stort, att äntligen få ett erkännande och att få tillhöra en erkänd stat, med rättigheter som saknats i decennier. Jag hade fått en trygg punkt. Jag växte upp och blev byggingenjör, för att bygga upp samhällen och bygga för framtiden. För tio år sedan blev det mer tydligt för mig att samhället inte bara byggs upp av sten, cement och stål. Det finns andra lika viktiga byggstenar för ett tryggt samhälle och trygga människor, nämligen omsorg och ett aktivt civilsamhälle. Detta var efter att jag chockats av den stora andelen människor i utanförskap som saknade rättigheter, som inte fick tillgång till sjukvård, skola och utbildning. Sådana rättigheter som jag såg som självklara. Jag tog starkt intryck av Rosengrenska stiftelsens arbete i Göteborg som var del av en bred solidarisk kamp som ledde fram till att papperslösa i juli 2013 fick laglig rätt till viss subventionerad vård i Sverige. Jag blev övertygad om att civilsamhället, och jag som privilegierad svensk medborgare, kan göra skillnad i hur vårt samhälle kan byggas och hur det kan se ut för kommande generationer.

Jag blev mer aktiv och under valrörelsen 2014 tog jag tillfället i akt ute på fältet för att få myndigheter och lagstiftare att förstå att det finns människor som lever utanför samhället i Sverige i dag, människor som har en enorm potential och energi som inte utnyttjas. Det fanns tusentals flyktingar som befann sig i Sverige i Kafkaliknande rättsprocesser, som hade flytt hit från krig, tortyr, svält och fattigdom som möttes av stängda dörrar. De hade bott i Sverige i tre år, vissa i fem år, några i över tio år med avslag efter avslag och med utvisningsbeslut till ett sönderbombat brinnande Gaza, till ett inbördeskrig i Libyen, till kuvade flyktingläger i Libanon, eller till ett ockuperat Västbanken där de fängslats och de där torterats i flera år. Jag är stolt över att i dag kunna säga att vi då hjälpte hundratals familjer, ungdomar, kvinnor och barn att få sin mänskliga rätt att kunna bo och leva i trygghet. Det är kraften i dessa människors erfarenheter och berättelser som inspirerar och ger mig styrka. Och som vi alla behöver lyssna till för att förstå samhället, förstå människan och oss själva i allt det vi gör medvetet eller omedvetet, aktivt eller passivt.

När Asylkommissionen bildades var grundidén att kartlägga konsekvenserna av de senaste årens restriktivt förda migrationspolitik i samarbete mellan civilsamhället, forskarvärlden och andra aktörer. I särskilt fokus för kommissionen står granskningen av lag- och praxisändringar, vittnesmålsinsamling och folkbildning om rättsosäkerheten för människor som sökt asyl i Sverige. Att genom denna antologi ge plats för människors röster att få höras ger hopp som de har förlorat till följd av fördomar och avsaknad av trovärdiga kanaler som förmedlar relevant sakkunskap.

Denna bok handlar om just dessa människors levda erfarenheter av den lagtolkning som utövas mot en människa som saknar medel att kunna försvara sig mot systemet. De saknar ofta språket, ett engagerat kunnigt juridiskt ombud eller en lyssnande fördomsfri handläggare.

Min största önskan är att alla dessa erfarenhetsbaserade berättelser ska få stor spridning och bidra till kunskap som eliminerar de orättvisor som så tydligt beskrivs i boken. Det har alltid funnits asylsökande som drabbats av ett orättvist bemötande, men med den ökning som skett de senaste fem åren på grund av det nya politiska klimatet och den bristande solidaritet som spridit sig i samhället krävs ett aktivt motståndsarbete där många deltar. Från det att Reinfeldt 2014 utbrast ”öppna era hjärtan” till att Billström 2021 beklagar sig över att barnkonventionen blivit svensk lag, har något omvälvande hänt. Deras uttalanden visar tydligt vilken resa den svenska politiken och opinionen gjort i att bli mer inhuman, exkluderande och restriktiv mot asylsökande.

Denna antologi rekommenderas till varenda juridikstudent och polisaspirant och andra universitets- och högskolestuderande som kommer att möta flyktingar och migranter i sitt arbetsliv. Personligen tycker jag även att boken ska användas vid personalutbildningar och kompetensutveckling av alla som jobbar på svenska myndigheter eller organisationer som arbetar med just denna typ av frågor, och som dagligen möter dessa människor.

Mohamed Kiswani
byggprojektledare och medlem i Asylkommissionen Göteborg 7 februari 2021

————-

Läs kapitlen i antologin här!

Vill du köpa ett tryckt exemplar? Kontakta Sabine Gruber.

Mötet med en rättsstat på glid – ingen ska kunna säga ”jag visste inte!”

I detta gästinlägg på Asylkommissionens blogg får vi del av en kommande antologi “Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015-2021”. Bakom boken står Karin Fridell Anter, föreningen Stöttepelaren, Ingrid Eckerman och Jan Stattin, Stoppa utvisningarna till Afghanistan, Carin Flemström, Haninge frivilliga familjehem och Solveig Freudenthal, Etikkommissionen. Denna text utgör en introduktion till en rad kapitel som behandlar olika aspekter av flyktingmottagandet i Sverige efter regeringens helomvändning som aviserades i november 2015.

Att på djupet ta del av ett asylärende är en omskakande upplevelse. Bilden av en rättssäker process där den asylsökande får stöd att lyfta fram sina asylskäl och dessa sedan noga och insiktsfull bedöms, faller i bitar. Politikernas tal om ”människor utan asylskäl” och ett ”nej skall vara ett nej” framstår som en populistisk retorik utan verklighetsförankring. I detta politiserade spel är migrationsverket och migrationsdomstolarna de aktörer som möter de asylsökande och kommer att avgöra deras framtid. Ett spel med livet som insats för många av dem som sökt asyl i Sverige.

Bakom dessa aktörer finns regeringen och de politiska partierna, ett delat civilsamhälle och ett informationsflöde med motstridiga signaler. Att tydliggöra situationen och lyfta fram den bristande rättssäkerhet känns i det läget nödvändigt.

Vi är fem av de hundratusentals som mött och hjälpt flyktingarna sedan 2015. Det vi förmedlar är våra egna, våra flyktingvänners och våra ”kollegors” erfarenheter, tillsammans med fakta och analyser byggda på forskning och offentlig statistik.

Texterna i den här boken visar vad som har skett sedan 2015:

  • En förskräckande rättsosäkerhet i själva asylprocessen i alla instanser, dvs. Migrationsverket, migrationsdomstolarna och migrationsöverdomstolen.
  • Återtraumatisering av ensamkommande barn och ungdomar genom flyttningar, förlängd asylprocess och avslag.
  • Systematiska brott mot konventionerna om mänskliga rättigheter liksom mot barnkonventionen.
  • Sekundär traumatisering bland hjälparna som maktlösa åsett hur deras bonusbarn och vänner hanterats.
  • Minskad tillit till politiken och rättssystemet från alla berörda.

Vi har gjort den här boken för att ingen ska kunna säga ”vi visste inte”. Alla berörda, riksdagsledamöter, ministrar, myndighetspersoner med flera, får nu möjligheten att sätta sig in i hur verkligheten ser ut.

Vi vet att Sverige inte heller tidigare varit nådiga mot asylsökande. Vi har bussat dem tillbaka till Bosnien, vi har låtit USA frakta dem till tortyr i Egypten, vi har lämpat av apatiska barn på flygplatser. I undantagsfall har vi godkänt att ta emot en stor andel asylsökande från vissa länder, som Chile 1973 och Syrien 2015.

Vi anser att den riktiga flyktingkrisen kom den 24 november 2015 när regeringen aviserade att Sveriges asylpolitik skulle ligga på EU:s miniminivå och strax därefter deklarerade att 60 000 – 80 000 av de asylsökande skulle få avslag. Den bekräftades sommaren 2016 när den tillfälliga lagen röstades igenom och flyktingar degraderades från medmänniskor till ovälkomna bördor.

Vi anser att denna flyktingkris var onödig: Om den tillfälliga lagen inte gällt retroaktivt. Om vi på ett humant sätt tagit hand om dem som redan kommit innanför våra gränser. Om de många ensamkommande barnen fått sina uppehållstillstånd tidigt. Om vi i civilsamhället hade getts en chans att jobba med integration i stället för med livräddande insatser.

Som gode män, kontaktpersoner, hjälpare har vi haft kontakt med ett stort antal flyktingar, i första hand ensamkommande ungdomar med afghanskt medborgarskap. Vi har läst ett stort antal utredningar, beslut och domar som gällde både sådana som vi känner andra där vi blivit informerade av andra hjälpare. I sociala media, i rapporter och på hemsidor har det under åren samlats ett stort antal exempel på rättsosäkerhet.

Vi har sett hur praxis har förändrats utan stöd i lagen och hur oerfarna handläggare har gjort undermåliga utredningar som accepterats i alla instanser. Vi har sett hur man underlåter att pröva familjebarns asylskäl och hur ett ångestfyllt barns osammanhängande berättelse tolkas som påhittad.

Vi har sett hur Migrationsverkets handläggare medvetet bryter mot konventionerna om mänskliga rättigheter då konvertiter, ateister och hbtq-personer uppmanas att dölja sin tro, otro eller sexuella läggning.

Vi har sett hur handläggare utgått från sina egna värderingar, sina egna uppfattningar när en berättelse bedöms. Vi har sett hur handläggare saknar relevant kunskap om utvisningslandet och dess kultur.

Vi har sett hur alla handlingar bedöms ha lågt bevisvärde, i alla instanser: läkarintyg om psykisk hälsa, intyg från skolhälsovårdspersonal, socialtjänst och lärare om ålder, tazkiror och pass, skolbetyg och vaccinationsintyg från hemlandet.

Vi har sett hur vissa juridiska ombud ägnat minsta möjliga tid åt sina ärenden. Vi har hört tolkar som inte förstår vad den asylsökande säger, eller som vägrar att ta vissa ord i sin mun och på så sätt ändrar den asylsökandes historia. Vi vet att nämndemän inte är tillräckligt förberedda och att deras beslut är politiskt färgade.

Vi har sett hur domstolarna bara accepterar Migrationsverkets utsagor, utan att göra egna självständiga bedömningar.

Vi har inpå bara huden upplevt hur Migrationsverkets handläggare gjort allt för att göra personer utvisningsbara.

Vi vet att asylprocessen är som att dra en lott i en tombola. Framgången bestäms av faktorer du inte kan påverka: Vem som tog emot asylansökan, vilket datum man blev registrerad, vilket kontor man tillhör, vilken handläggare och tolk man får, vilken domare och vilka nämndemän man får.

Allt detta har redan beskrivits i media, i rapporter[1] och böcker[2] som tillställts alla riksdagsmän, i brev som skickats till politiker. Att det skulle vara okänt för till exempel justitie- och migrationsministern är otänkbart. Det betyder att detta sker med regeringens goda minne.

Vi vet att flyktinglägren i Grekland är katastrofala. Ändå säger regeringen att ”Vi gjorde så mycket 2015 så vi kan inte ens ta emot några barn från Grekland 2020.” Vi ligger på EU:s miniminivå när det gäller att ge uppehållstillstånd till flyktingar – dvs. långt under genomsnittet. Hur kunde detta hända? Likheterna med 30-talet är obehagligt stora.

Sverige mars 2021

Karin Fridell Anter, Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar

Ingrid Eckerman, Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Jan Stattin, Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Carin Flemström, Haninge frivilliga familjehem

Solveig Freudenthal, Etikkommissionen i Sverige

 

Bokkapitlen publiceras fortlöpande på webbplatsen https://onodigaflyktingkrisen.se/. Där finns även kontaktuppgifter!

[1] Min mamma är blind på ena örat och min pappa odlar bomber”. Rapport om rättsosäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och unga.  #Vi står inte ut 10.9.2017. https://www.mynewsdesk.com/se/number-vistaarinteut/documents/rapport-om-raettsosaekerhet-i-asylprocessen-foer-ensamkommande-barn-och-unga-70084

[2] Eriksson, Thord. Dom som stod kvar. Natur & kultur 2019. 240 s. ISBN 9789127159341

Om väntan och makt i migrationsprocessen

Alla har vi erfarenhet av väntan. Men för den som väntar i migrationsprocessen är tiden ett restriktivt verktyg i andras händer. I denna gästblogg för Asylkommissionen skriver Hilda Gustafsson om väntan som policy och maktmedel. Hilda är doktorand vid institutionen för globala politiska studier, Malmö universitet.

Inspiration till denna text kommer från mina intervjuer med familjer i väntan och med hjälp av forskning kring väntan och migration – till stor hjälp var boken Waiting and the temporalities of irregular migration (Jacobsen, Karlsen & Khosravi, eds. 2020).

Den perfekta väntan innehåller tre faktorer, skrev forskaren Giovanni Gasparini 1995 i sin text Om väntan. Den första är ett kösystem med en turordningsprincip, den andra att en ny förväntad sluttid ska anges om väntan förlängs. Den tredje faktorn är ett förväntat utfall: att vi vet vad vi väntar på. Dessa tre faktorer kan för den med insyn i migrationsprocessen kännas avlägsna den väntan man har erfarenhet av.

Ojämlikhet i väntan

Väntan är en universell upplevelse. Samtidigt väntar vissa samhällsgrupper mer än andra, så som migranter och andra personer beroende av myndighetsbeslut. De flesta typer av väntan ses som oönskade, som meningslös och bortslösad tid som hade kunnat läggas på andra mer meningsfulla saker.

Tid används som ett restriktivt verktyg i migrations- och integrationspolicys. I de flesta länder ställs till exempel krav på en viss tid i landet för att kunna ansöka om familjeåterförening, permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap. I Sverige används också tid för att minska benägenheten att komma hit, vilket syns såväl i utvecklingen med tillfälliga uppehållstillstånd som i det förslag som diskuterades inom den migrationspolitiska kommittén 2020: att en f.d. asylsökande skulle bli tvungen att vänta tio år i stället för dagens fyra, innan en ny asylansökan kan lämnas in.

Där personer väntar finns också skapare av väntan: en stat, en organisation eller en tjänsteperson med makt att sätta ramarna för väntan. Även gränspoliser och smugglare med mindre formell inverkan påverkar individers väntan. Denna spridning av aktörer avslöjar också väntans koppling till plats: exempelvis leder ökad militarisering och externalisering av EUs gränser till att fler väntar utanför: i hemländer och transitländer, i trångbodda lägenheter i Istanbul och i flyktingläger i Spaniens sista kolonier på den afrikanska nordkusten.

Migrationsverkets handläggare ses ofta något förenklat som de viktigaste aktörerna i väntan i en svensk kontext. Det är också till dem personer i väntan brukar vända sig för att få svar på frågan om hur länge de måste vänta. Justitieombudsmannen kritiserade visserligen Migrationsverket så sent som i januari 2021 för passivitet i asyl-, familjeåterförenings- och medborgarskapsärenden, vilket tyder på att handläggningstiderna i viss mån hade kunnat kortas ned av enskilda handläggare. Men JO har också vid tidigare granskningar framhållit regeringens och riksdagens roll i att ge Migrationsverket de resurser som behövs för att på ett rättssäkert sätt kunna avgöra ärenden inom rimlig tid.

Kritiken från JO synliggör att det ytterst är politiska beslut som styr det ramverk inom vilket väntan sker: grunder för uppehållstillstånd, gränspolitik, rätt till familjeåterförening och medborgarskap eller beslut om amnestier likt den för vissa flyktingar från Balkan på 90-talet. Förändringar i policy och ramverk har inverkan på väntan för ett stort antal människor. Ett återvändandeavtal möjliggör plötsligt deportation medan nya asylgrunder kan ge många möjligheten att stanna. Den begränsning av familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande som gällde i Sverige mellan 2016-2019 gjorde att familjer som tidigare haft rätt att återförenas plötsligt stod inför en oviss tidshorisont innan de kunde träffas igen.

Makten att skapa väntan sprids ut på fler aktörer när restriktiva policys införs. Med försörjningskrav kan hyresvärdar och arbetsgivare möjliggöra slutet på väntan genom att erbjuda bostad och stabila anställningsvillkor. Betygssättande lärare ges plötsligt makt att öppna och stänga dörrar för väntan i de fall avslutade gymnasiestudier avgör huruvida man kan stanna i landet.

Restriktioner och krav signalerar också till mottagaren hur väntan bör spenderas. Genom krav på bostad och arbete får väntan en tydligt önskad riktning: den avslutas först då sökanden visat sig förtjänt av ett permanent uppehållstillstånd eller en familjeåterförening genom att uppfylla kraven. Detta är vad som på svenska kallas villkorad medborgarintegration, dvs. den policytrend där man i allt större utsträckning ska bevisa att man gjort sig förtjänt av sina rättigheter. Slutmålet för väntan ses då som en belöning som ligger i individens händer att nå, snarare än en grundläggande rättighet. Denna policytrend är i sin tur en del av en bredare europeisk restriktiv hållning med färre rättigheter för personer med flyktingstatus, tidsbegränsade uppehållstillstånd och återkommande kontrollmekanismer för att se om skyddsbehov kvarstår.

De väntande

Vetskap om hur lång väntetiden är och vad utfallet kommer att bli formar upplevelsen av väntetiden. Förutsägbarhet hjälper oss att orientera oss i vår vardag: att veta i vilken ordning något sker, på vilken plats, hur länge och hur ofta. Avsaknaden av förutsägbarhet bidrar i stället till stor osäkerhet och en oförmåga att planera för framtiden. Dessutom är tidens markörer – att arbeta, gå i skolan eller obehindrat träffa vänner – sociala stöttepelare som varken kan tas för givet eller ens är lagliga för vissa migranter i väntan.

Vid en asylansökan ges varken indikation på väntetid eller utfall annat än den som står att finna i statistik: av förstagångsansökningarna 2020 fick 77% avslag efter en väntan på i genomsnitt tio månader. För den med avslag blir då utfallet i form av utvisning säker medan den framtid som följer efter blir ett stort osäkerhetsmoment. Ovisshet kring tidshorisonten fram till deportation gör dessutom att man ständigt påminns om sin så kallade utvisningsbarhet (deportability). För den som får bifall och går från asylsökande till att få ett tillfälligt uppehållstillstånd, ändrar i stället väntan form till en osäkerhet inför en kommande förlängning eller en fråga om alla dokument hinner skaffas fram i tid för en familjeåterföreningsansökan.

Positiva egenskaper tillskrivs den som orkar vänta: tålamod, lugn, uthållighet. Men för många som väntar är ens bagage, både bokstavligt och bildligt, ständigt packat för avfärd. Studier har visat att väntan på asyl är kopplad till psykisk ohälsa: stress, inlärningssvårigheter, sömnsvårigheter och symptom på depression, till följd av det limbo personer befinner sig i. Avsaknaden av tidsangivelser och det faktum att andra som ansökt senare än en själv kan få beslut tidigare utgör också en källa till frustration. För de med familjer utomlands påverkar väntan kärleksrelationer, ibland med barn som börjar tvivla på om föräldern i Sverige över huvud taget vill återförenas. För dessa familjer som väntar i separation får beslut som fattas i en viss nationell kontext konsekvenser i en annan kontext för många fler.

En aktiv väntan

Trots att väntan i sig ses som ett vakuum – ett mellanting mellan ett före och ett efter, är den sällan passiv. Man menar att aktivitet inom väntan kan vara både psykisk och fysisk. Den kan ta sig uttryck genom att hela tiden ha sitt ärende i åtanke, eller att genom diverse medel försöka påverka dess utgång genom kontakt med myndigheter, sökande efter arbete och bostad, studier i värdlandets språk och annat som kan möjliggöra en säker framtid. Det finns många exempel i forskning på hur personer i väntan använder olika strategier för att göra tiden i osäkerhet hanterbar. Grupper i väntan har också engagerat sig politiskt för sina rättigheter – Vi står inte ut i Sverige och Mennesker i Limbo i Norge är två exempel på detta.

Mot ökad ovisshet?

Makten över sin egen tid är ett ideal i dagens samhälle. Att våra liv ska kunna fortgå i den takt vi själva bestämmer och önskar ses ofta som en självklarhet. Men de personer som lever irreguljärt i Sverige, som befinner sig i en asylprocess eller som har tillfälligt uppehållstillstånd upplever sällan Gasparinis perfekta väntan – i stället upplever många att deras liv satts på paus, för att kunna fortgå den dag ett positivt besked ges. Med den restriktiva trend som nu dominerar i Europa tycks dock forskaren Jessica Schultz ord att den framtida återvändaren är den nya flyktingen ligga närmare utvecklingen än en återgång till permanenta lösningar.

Hilda Gustafsson

 

The breathing space or impact of temporary protection on integration from the perspective of refugees

Regeringens avsikt med att bara ge korta uppehållstillstånd är att öka nyanländas incitament att söka jobb. Men i det långa perspektivet har tidsbegränsade tillstånd en negativ effekt på integrationen på arbetsmaknaden. Detta är resultatet av en studie som Yevgeniya Zavela presenterar i dagens gästblogg.

This blog post presents the conclusions of my thesis for the master´s degree within the Refugee and Forced Migration Studies programme at the University of London. The driving force behind the study was to cast a critical eye over the statement that temporary residence permits create an incentive for the migrants[1] to focus on employment. Thus, permanent residence becomes a carrot for getting a job rather than relying on the social welfare system. This was the main argument of the Swedish government to adopt temporary legislative changes to the asylum regulation in force, significantly limiting the possibilities of being granted a permanent residence permit in 2016. The law was prolonged for another two years in 2019 with the possibility to be permanented.

The main purpose of my study was to look at the effects of the temporary residence permit on the labour market integration of the refugees and temporary protection holders to find out if the law achieves the desired effect. My finding that temporary residence has a negative impact on labour market integration of refugees and subsidiary protection holders  was developed based on results of a focus group, which was carried out as an open discussion, aiming to allow for the participants to take the lead. Their answers were later complemented by the individual interviews via a more structured questionnaire. The geographical area of the fieldwork was Uppsala municipality. The participants were recruited partly via an open announcement by the trainers of the municipal course in social orientation and partly via local NGOs. In total, twelve participants contributed to the fieldwork, four women and eight men.

Starting with a spoiler, the study’s most important finding is that temporary residence has a negative impact on labour market integration of refugees and subsidiary protection holders in a long-term perspective, potentially leading to higher levels of social exclusion, making the governmental incentive to motivate immigrants to employment via a residence permit rather futile. While the fieldwork shows high motivation of refugees and subsidiary protection holders to invest in integration in Sweden, the existing imperfections and distortions in the institutional contexts create several obstacles, the overcoming of which are outside of an individual´s power.

The main institutional hinder to being granted permanent residence, mentioned by the participants is that not every type of employment is valid for this. The pre-condition is an indefinite job contract, which may not be subsidized by any kind of governmental grant. However, there is a very low chance for the newly-arrived to get a permanent employment contract. As one participant describes it: “the chance is similar to squeezing water out of the stone”. Migrants tend to be trapped in a circle of marginal employment via state subsidies, lacking security, a decent wage, training or promotion prospects. While the goal of state subsidies is to be a step towards permanent employment for different disadvantaged groups with long distance to the labour market, in reality it tends to be misused by many employers to make economical profits via short-term contracts. Consequently, individuals with already weak position on the labour market drift further away from stable employment.

Self-employment is another way to be granted permanent residence if the refugees or subsidiary protection holders prove that they can support themselves at the moment of submitting residence application and for at least two years after. There are several structural hindrances in relation to self-employment, which are especially challenging for temporary protection holders due to the short period of time they should relate to. First, establishing own business takes time for anyone. Moreover, this form of employment is not eligible for the financial support by the state integration program, so the protection holders lose the financial support the same day they start own business. Second, while it is possible for asylum seekers to change track to apply for work permit instead, this opportunity is lacking for entrepreneurs, who are required to leave the country and apply for a work permit from abroad. Consequently, this alternative is a phantom for temporary protection holders who have from thirteen months to three years at their disposal.

Another noteworthy finding is that the state integration program, or rather its standardised “fit for all” approach with limited consideration to individual goals and competences, can be an obstacle for temporary protection holders to find permanent employment. The 2018 shift from rights-based integration program to labour market political program means that the individual is obligated to accept any job offer from the Public Employment officer, otherwise the so-called sanction-ladder is triggered, stripping an individual of economic support. Thus, the migrants are obliged to participate without possibility to say “no” to subsidised employment, and there is no exception for temporary protection holders. Nor is there a fast track for them taking into consideration that their integration plan covers only thirteen months instead of twenty-four to thirty-six months as in case of permanent protection holders. Basically, they need to achieve the same goals with the same means but during a shorter period.

Summa summarum, the empirical evidence of my study demonstrates that temporary protection holders are under bigger pressure to meet the above requirements compared with those with permanent residence. The other finding is that temporary protection holders express a higher degree of instability feeling, worse health condition, lack of safety and fear for the future compared to permanent protection holders. The fact that permanent protection status is conditioned by permanent employment adds another interesting dimension to this discussion. The current angle of policy on “refugee livelihoods” and “refugee impact”, focusing on individual income-generating activities and, consequently, the state integration program as a means for equipping the protection holders with necessary competences and support for entering labour market, is rather one-sided. This angle fails to present the holistic picture of the institutional context regulated by the law as well as current labour market imperfections, which cannot be solved by putting higher demands on individual protection holders. Without relevant institutional environment for fair employment, the individual will forever be trapped in the situation of pushing the stone up to the hill, which demands a huge effort with very limited chance for success.

The working paper including all the references is accessible on the website of London University via the following link https://sas-space.sas.ac.uk/9453/

[1] The study specifically focuses on refugees and subsidiary protections holders.

Syrisk flykting med svensk bebis deporterad till Grekland

Idag skriver Henning ett blogginlägg om sin familjs situation i Grekland. Tillsammans med sonen Adam och barnets mamma har Henning tvingats till Grekland där familjen nu lever i limbo.

Två veckor efter att barnkonventionen blev lag i Sverige 2020 föddes vår son Adam på BB i Borås. Ända sedan 5 oktober samma år har Adam, utifrån Migrationsverket beslut, tvingats bo i Grekland tillsammans med sin mamma Manal, som han på grund av helt rimliga åldersadekvata skäl fortfarande inte kan vara åtskild ifrån. Det är ett land som hans mamma varken har något uppehållstillstånd i eller någon anknytning till.

Eftersom Adams mamma är från Syrien, nekade Skatteverket hindersprövning gällande giftermål i Sverige och vår son kom därför till världen som syrier. Detta “ofrivilliga” medborgarskap medförde att Migrationsverkets Dublinenhet i Stockholm ville överföra honom till Grekland för att där få sin asylansökan prövad, framför att ta hänsyn till barnets bästa genom att låta honom stanna och erhålla medborgarskap i hemlandet Sverige. Migrationsverkets Tillståndsenhet i Göteborg vägrade samtidigt att ta emot en ansökan gällande uppehållstillstånd för vår syriske son, eftersom Adam på grund av mig, hans svenska pappa, automatiskt skulle erhålla sitt medborgarskap.

Eftersom Adams mamma är från Syrien och flykting måste hon och hennes son nu “vänta” i Grekland på att mamman eventuellt får svenskt uppehållstillstånd via anknytning, trots att hon i sin tur inte har något giltigt uppehållstillstånd i Grekland sedan 2018 och inte befunnit sig där sedan 2015.

Migrationsverkets beslutsfattare har således tvingat vår son Adam att lämna sitt hemland Sverige, där han nu är medborgare sedan april 2020, precis som hans mamma lämnade sitt Syrien och hans mormor lämnade sitt Palestina. Den som är svensk medborgare har en grundlagsskyddad rätt att vistas i Sverige, men det verkar inte gälla ett spädbarn som är fött två veckor efter att Barnkonventionen blev lag.

Adams syriska mamma anlände som asylsökande till Sverige redan 2015, från Grekland som så många andra syrier – vissa av dem med grekisk asyl och andra till och med födda i Grekland. Manal dolde inte sina grekiska handlingar, utan litade tyvärr på Sveriges rykte som ett humant land med rättssäker asylprocess. Hon förklarade hur ohållbar flyktingsituationen var (och är) i Grekland för hemlösa flyktingar och speciellt som ensam kvinna utan något nätverk. Detta var en tid när grekiska myndigheter utfärdade resehandlingar på löpande band till flyktingar som anlänt från Turkiet, så att de skulle kunna “lämna” Grekland för ett annat EU-land. Manal beviljades asyl samma dag som hon ansökte, och grekiska myndigheter lovade till och med flyktingar med asylrätt att de skulle kunna resa vidare norrut med dessa resehandlingar. Om Manal åkt till exempelvis Tyskland, hade det stämt, men svenska Migrationsverket avvisade omedelbart ansökan och Manal själv, trots kunskap om flyktingsituation i Grekland.

Flyktingar återvände till Grekland efter att “olovligen” sökt asyl i andra länder riskerade att placeras i månadslånga förvar och få sin ansökan om internationellt skydd avskriven. Framför att bli tillbakaskickad till ett land, där hon riskerade hamna i fängelse och leva under omänskliga förhållande helt utan rätt till ekonomiskt stöd, valde Manal att avvika.

Medan Manal stannade kvar hos den enda släkt hon har i Europa tvingades Sverige samtidigt att ta emot syrier efter syrier från Grekland – flyktingar som till 99% hade fått samma asyl i Grekland om de likt Manal följt de uppsatta regelsystem som (till Sveriges missräkning) brakade samman när gränserna och Dublinöverenskommelsen föll senare under året 2015.

Manal överklagade sitt beslut, men vad som hände med denna överklagan var ingenting som varken Migrationsverket eller dess domstolar behagade upplysa henne om, trots att de hade Manals kontaktuppgifter och att hon själv kontaktat dem vid flertal tillfällen. När Manal blev gravid och informerade Migrationsverket  var hennes tidigare ansökan avgjord sedan flera år. Manals tidigare utvisningsbeslut avskrevs och, istället för att återknyta till hennes tidigare ansökan om asyl, påbörjade Migrationsverket en ny ansökan om uppehållstillstånd via anknytning till sambo. Ett ofött barn var tydligen inte till hjälp, trots instruktionerna som Manal följde på myndighetens hemsida.

När Manal vid intervjun gällande denna “nya” ansökan informerades om att hon inte hade behov av asyl protesterade hon på nytt, förklarade riskerna av att återvända till Syrien på grund av åsiktsregistrering och att hennes hem i Yarmuk, Damaskus, är helt jämnat med marken. Tre månader senare fick hon avslag på nytt av Dublinenheten i Stockholm. Förutom asyl, avslog de också Manals ansökan om uppehållstillstånd utifrån anknytning, utan en enda förklaring förutom att de kunde. Migrationsverket bemödade sig inte ens att ta reda på om barnet var fött eller inte, trots att Manal en månad tidigare upplyst dem om att hon var gravid i nionde månaden och mamman fick fyra veckor på sig att lämna landet.

I början av 2018 hade Sverige återupptagit överföring av asylsökande till Grekland. EU-kommissionen satte som villkor för överföring att den asylsökande måste ha rest in i Grekland efter den 15 mars 2017. Men Sverige och Migrationsverket kör såklart sitt eget race gällande mänskliga rättigheter och Dublinförordningen.

Migrationsverket påstod dessutom felaktigt i sitt beslut att de fått information från Grekland att Manals flyktingstatus gäller, när upplysningen i själva verket enbart bestod av information om att handlingar inte förnyats sedan 2015 och varit utgångna sedan 2018.
Att Manal inte hade uppehållstillstånd i Grekland blev tydligt direkt efter deportation. Hon lämnade redan under ankomstveckan i Aten in en ansökan om förnyad asyl, men denna tog grekiska myndigheter av oklar anledning inte emot. Istället har nu mamman levt flera månader i Grekland med sin svenske son, utan ett enda giltigt papper på att hon är flykting, utan något ordnat mottagande eller ens en fysisk kontakt med grekiska Migrationsverket – på grund av Covid-19 svarar de inte ens på mail eller i telefon. Uppenbarligen är detta en medveten strategi med förhoppning om att det låga antalet som (i realiteten) erhåller permanent uppehållstillstånd ska avskräcka människor på flykt att söka sig till EU via Grekland.

Enligt tysk domstol 2021 finns det generellt en allvarlig risk att flyktingar inte kommer att kunna tillgodose sina mest grundläggande behov (“säng, bröd, tvål”) när de återvänder till Grekland.

https://www.proasyl.de/pressemitteilung/wegweisendes-urteil-ovg-muenster-stoppt-abschiebungen-nach-griechenland/

https://www.google.com/amp/s/www.zeit.de/amp/gesellschaft/zeitgeschehen/2021-01/asylantrag-abschiebung-griechenland-gefluechtete-oberverwaltungsgericht-muenster

Svenska domstolar sänder däremot utan minsta tvekan ett svenskt spädbarn att leva under dessa omständigheter. Manal har inte fått någon form av ekonomisk hjälp (förutom en enkelbiljett till Grekland) från vare sig svenska eller grekiska Migrationsverket under över fem års tid. Hon försörjs enbart av anhöriga och skulle annars inte ha mat eller ens tak över huvudet.

Svenska Migrationsverket upplyste inte ens grekiska myndigheter om mammans situation vid deportationen som ägde rum mitt under en pandemi – en inflikning om att en syrisk kvinna utan giltiga resehandlingar hade ett svensk spädbarn som resesällskap vid överföringen kunde nog ställt till saker. Även om det på Migrationsverket hemsida framgår att det går att göra undantag om effekter av Coronaviruset påverkar separationstiden mellan barn och föräldrar, bedömde den enskilde beslutsfattaren att Covid-19 är “av övergående natur” och inte påverkar att en ansökan kan göras utifrån. Detta trots att en stängd svensk ambassad medför väntetid tills pandemin är över och trots att det tog fem månader att bara genomföra deportationen till Grekland på grund av Covid-19. Den enda personliga kontakt Manal haft med myndigheter här i Aten är med gränspolisen som hämtade henne på flygplanet direkt efter landning. Efter några avklarade telefonsamtal med grekiska Migrationsverket släppte ut henne på flygplatsen igen.

Att bristerna i det grekiska asylsystemet är av en sådan omfattning att de innebär en risk för omänsklig eller förnedrande behandling borde varit kännedom för Migrationsverket när de beslutade om överföringen. Veckorna innan Sverige deporterade en syrisk flykting med ett svenskt spädbarn hade nämligen landets myndighet för samhällsskydd och beredskap, efter branden i flyktinglägret Moria, skickat några omtänksamma filtar och tält för att värma de barnfamiljer som sov på gatan i Aten vid vår ankomst hit.

Manal berättade månader senare för Migrationsverket om sin situation som papperslös i Aten med sitt svenska barn, i samband med att hon genomförde en visumansökan som tredjelandsmedborgare. Myndigheten besvarar dagen före julafton med att neka besöksvisum till Sverige. Avslaget sker med hänvisning till att Manal saknar koppling till Grekland och inte har giltigt grekiskt uppehållstillstånd, vilket medför “risken” att hon inte skulle kunna återvända. Detta är alltså (logiskt sett) helt motsatt argument mot vad Migrationsverket använde vid beslutet att deportera henne “hem” till Grekland, då hennes skäl inte var tillräckliga för att få vänta på beslut i Sverige. Visumavslaget innebär att Adam inte kan gå på sitt första tandläkarbesök eller ta sin tredje vaccinspruta, utan tvingas fira sin första jul och födelsedag i ett land han inte har någon som helst anknytning till.

På vilka grunder följande diskriminerande och hälsovådliga beslut fattats där ett barn är inblandat är oklart, då varken Migrationsverket eller dess domstolar med ett enda ord förklarat hur barnets rättigheter tagits i beaktande. Det verkar inte bekomma någon inblandad myndighetsperson att ett ”tyst” resonemang gällande barnets rätt strider mot kravet på synliggörande och dokumentation, enligt FN:s Barnrättskommitté. I ärenden som rör asyl bör även påminnas om staters, och därmed även domstolars, åtaganden enligt artikel 22 i Barnkonventionen.

Barnrättskommittén har lyft fram ett antal faktorer att faktiskt ta hänsyn till vid bedömningen av barnets bästa. Dessa faktorer är barnets åsikter, barnets identitet, bevarandet av familjemiljön och upprätthållandet av relationer, omsorg om barnet och barnets skydd och säkerhet, utsatta situationer, barnets rätt till hälsa samt barnets rätt till utbildning. Barnets ålder och mognad bör vara vägledande för hur olika hänsyn vägs mot varandra. Hänsyn ska även tas till att barnets förmågor kommer att utvecklas, varför hänsyn ska tas till både kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser för barnet. Att barnets bästa i första hand ska beaktas betyder att barnets intressen har hög prioritet och inte bara är ett bland flera överväganden. Vikt ska fästas vid vad som bäst gagnar barnet.

Dessa ovanstående åtaganden “rundar” Migrationsverket och “låtsas” att en ofödd/nyfödd baby inte behöver vara i/med sin mamma, utan lätt kan leva frånskilda en sisådär två år. Varken Migrationsverket eller dess domstolar formulerar en enda mening gällande barnets rättigheter eller gör någon konsekvensanalys, förutom att ett barn, likt en resväska, kan överföras till Grekland, istället för att få sin grundlagsskyddade rättighet till medborgarskap uppfylld i Sverige.

Hela Manals ärende är som en fallstudie i en form av banal ondska. Särskilt intressant är att se hur myndighetens beslutsfattare till punkt och pricka bortsåg från Migrationsverkets egna etiska råd (förvånande nog finns det en sådan menlös samling med alibin) och dess vägledning gällande överföringar när de verkligen hade behov: “att se till de konsekvenser beslutet kan få för den enskilde och dennes familj, omständigheterna i form av särskilda hänsyn till ålder och kön, leva ett värdigt liv, rätten att inte utsättas för diskriminering, att kunna försörja sig samt, särskilt för barn, rätten till utveckling.”

Den som är ytterst ansvarig för denna myndighet har uppenbarligen en organisation med beslutsfattare helt utan etisk kompass, alternativt helt utan grundläggande omvärldskunskap, barnperspektiv och förmågor till konsekvensanalys.

Är det rimligt att myndighetsutövare 2020 sitter och fattar beslut gällande barn, utan att alls väga in internationella åtaganden i sitt beslut? Är det rimligt att chefer och medarbetare på myndigheten påstås ha utbildats för att stärka barns rättigheter i migrationsprocessen, samtidigt som detta beslut fattats? Är detta i enlighet med vad lagstiftare tänkt sig och ett (av många) exempel på att “barnkonventionen redan är överstämmande med svensk lagstiftning”?

Sveriges politiker (ironiskt nog med världens första “feministiska” regering i spetsen), dess myndighet och domstolsväsende offrar ett svenskt spädbarn (vårt barn!) och hans mammas psykiska och fysiska hälsa, genom att låtsas att Greklands flyktingmottagande fungerar. På så sätt kommer de undan sitt ansvar för den humanitära och rättsliga katastrof som pågår i ett annat EU-land. Att Barnkonventionen 2020 blev lag kommer i backspegeln enbart likna ett försök att politiskt sminka över de mesta inhumana åren som Sverige upplevt i modern tid.

Henning (Adams pappa)