Om väntan och makt i migrationsprocessen

Alla har vi erfarenhet av väntan. Men för den som väntar i migrationsprocessen är tiden ett restriktivt verktyg i andras händer. I denna gästblogg för Asylkommissionen skriver Hilda Gustafsson om väntan som policy och maktmedel. Hilda är doktorand vid institutionen för globala politiska studier, Malmö universitet.

Inspiration till denna text kommer från mina intervjuer med familjer i väntan och med hjälp av forskning kring väntan och migration – till stor hjälp var boken Waiting and the temporalities of irregular migration (Jacobsen, Karlsen & Khosravi, eds. 2020).

Den perfekta väntan innehåller tre faktorer, skrev forskaren Giovanni Gasparini 1995 i sin text Om väntan. Den första är ett kösystem med en turordningsprincip, den andra att en ny förväntad sluttid ska anges om väntan förlängs. Den tredje faktorn är ett förväntat utfall: att vi vet vad vi väntar på. Dessa tre faktorer kan för den med insyn i migrationsprocessen kännas avlägsna den väntan man har erfarenhet av.

Ojämlikhet i väntan

Väntan är en universell upplevelse. Samtidigt väntar vissa samhällsgrupper mer än andra, så som migranter och andra personer beroende av myndighetsbeslut. De flesta typer av väntan ses som oönskade, som meningslös och bortslösad tid som hade kunnat läggas på andra mer meningsfulla saker.

Tid används som ett restriktivt verktyg i migrations- och integrationspolicys. I de flesta länder ställs till exempel krav på en viss tid i landet för att kunna ansöka om familjeåterförening, permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap. I Sverige används också tid för att minska benägenheten att komma hit, vilket syns såväl i utvecklingen med tillfälliga uppehållstillstånd som i det förslag som diskuterades inom den migrationspolitiska kommittén 2020: att en f.d. asylsökande skulle bli tvungen att vänta tio år i stället för dagens fyra, innan en ny asylansökan kan lämnas in.

Där personer väntar finns också skapare av väntan: en stat, en organisation eller en tjänsteperson med makt att sätta ramarna för väntan. Även gränspoliser och smugglare med mindre formell inverkan påverkar individers väntan. Denna spridning av aktörer avslöjar också väntans koppling till plats: exempelvis leder ökad militarisering och externalisering av EUs gränser till att fler väntar utanför: i hemländer och transitländer, i trångbodda lägenheter i Istanbul och i flyktingläger i Spaniens sista kolonier på den afrikanska nordkusten.

Migrationsverkets handläggare ses ofta något förenklat som de viktigaste aktörerna i väntan i en svensk kontext. Det är också till dem personer i väntan brukar vända sig för att få svar på frågan om hur länge de måste vänta. Justitieombudsmannen kritiserade visserligen Migrationsverket så sent som i januari 2021 för passivitet i asyl-, familjeåterförenings- och medborgarskapsärenden, vilket tyder på att handläggningstiderna i viss mån hade kunnat kortas ned av enskilda handläggare. Men JO har också vid tidigare granskningar framhållit regeringens och riksdagens roll i att ge Migrationsverket de resurser som behövs för att på ett rättssäkert sätt kunna avgöra ärenden inom rimlig tid.

Kritiken från JO synliggör att det ytterst är politiska beslut som styr det ramverk inom vilket väntan sker: grunder för uppehållstillstånd, gränspolitik, rätt till familjeåterförening och medborgarskap eller beslut om amnestier likt den för vissa flyktingar från Balkan på 90-talet. Förändringar i policy och ramverk har inverkan på väntan för ett stort antal människor. Ett återvändandeavtal möjliggör plötsligt deportation medan nya asylgrunder kan ge många möjligheten att stanna. Den begränsning av familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande som gällde i Sverige mellan 2016-2019 gjorde att familjer som tidigare haft rätt att återförenas plötsligt stod inför en oviss tidshorisont innan de kunde träffas igen.

Makten att skapa väntan sprids ut på fler aktörer när restriktiva policys införs. Med försörjningskrav kan hyresvärdar och arbetsgivare möjliggöra slutet på väntan genom att erbjuda bostad och stabila anställningsvillkor. Betygssättande lärare ges plötsligt makt att öppna och stänga dörrar för väntan i de fall avslutade gymnasiestudier avgör huruvida man kan stanna i landet.

Restriktioner och krav signalerar också till mottagaren hur väntan bör spenderas. Genom krav på bostad och arbete får väntan en tydligt önskad riktning: den avslutas först då sökanden visat sig förtjänt av ett permanent uppehållstillstånd eller en familjeåterförening genom att uppfylla kraven. Detta är vad som på svenska kallas villkorad medborgarintegration, dvs. den policytrend där man i allt större utsträckning ska bevisa att man gjort sig förtjänt av sina rättigheter. Slutmålet för väntan ses då som en belöning som ligger i individens händer att nå, snarare än en grundläggande rättighet. Denna policytrend är i sin tur en del av en bredare europeisk restriktiv hållning med färre rättigheter för personer med flyktingstatus, tidsbegränsade uppehållstillstånd och återkommande kontrollmekanismer för att se om skyddsbehov kvarstår.

De väntande

Vetskap om hur lång väntetiden är och vad utfallet kommer att bli formar upplevelsen av väntetiden. Förutsägbarhet hjälper oss att orientera oss i vår vardag: att veta i vilken ordning något sker, på vilken plats, hur länge och hur ofta. Avsaknaden av förutsägbarhet bidrar i stället till stor osäkerhet och en oförmåga att planera för framtiden. Dessutom är tidens markörer – att arbeta, gå i skolan eller obehindrat träffa vänner – sociala stöttepelare som varken kan tas för givet eller ens är lagliga för vissa migranter i väntan.

Vid en asylansökan ges varken indikation på väntetid eller utfall annat än den som står att finna i statistik: av förstagångsansökningarna 2020 fick 77% avslag efter en väntan på i genomsnitt tio månader. För den med avslag blir då utfallet i form av utvisning säker medan den framtid som följer efter blir ett stort osäkerhetsmoment. Ovisshet kring tidshorisonten fram till deportation gör dessutom att man ständigt påminns om sin så kallade utvisningsbarhet (deportability). För den som får bifall och går från asylsökande till att få ett tillfälligt uppehållstillstånd, ändrar i stället väntan form till en osäkerhet inför en kommande förlängning eller en fråga om alla dokument hinner skaffas fram i tid för en familjeåterföreningsansökan.

Positiva egenskaper tillskrivs den som orkar vänta: tålamod, lugn, uthållighet. Men för många som väntar är ens bagage, både bokstavligt och bildligt, ständigt packat för avfärd. Studier har visat att väntan på asyl är kopplad till psykisk ohälsa: stress, inlärningssvårigheter, sömnsvårigheter och symptom på depression, till följd av det limbo personer befinner sig i. Avsaknaden av tidsangivelser och det faktum att andra som ansökt senare än en själv kan få beslut tidigare utgör också en källa till frustration. För de med familjer utomlands påverkar väntan kärleksrelationer, ibland med barn som börjar tvivla på om föräldern i Sverige över huvud taget vill återförenas. För dessa familjer som väntar i separation får beslut som fattas i en viss nationell kontext konsekvenser i en annan kontext för många fler.

En aktiv väntan

Trots att väntan i sig ses som ett vakuum – ett mellanting mellan ett före och ett efter, är den sällan passiv. Man menar att aktivitet inom väntan kan vara både psykisk och fysisk. Den kan ta sig uttryck genom att hela tiden ha sitt ärende i åtanke, eller att genom diverse medel försöka påverka dess utgång genom kontakt med myndigheter, sökande efter arbete och bostad, studier i värdlandets språk och annat som kan möjliggöra en säker framtid. Det finns många exempel i forskning på hur personer i väntan använder olika strategier för att göra tiden i osäkerhet hanterbar. Grupper i väntan har också engagerat sig politiskt för sina rättigheter – Vi står inte ut i Sverige och Mennesker i Limbo i Norge är två exempel på detta.

Mot ökad ovisshet?

Makten över sin egen tid är ett ideal i dagens samhälle. Att våra liv ska kunna fortgå i den takt vi själva bestämmer och önskar ses ofta som en självklarhet. Men de personer som lever irreguljärt i Sverige, som befinner sig i en asylprocess eller som har tillfälligt uppehållstillstånd upplever sällan Gasparinis perfekta väntan – i stället upplever många att deras liv satts på paus, för att kunna fortgå den dag ett positivt besked ges. Med den restriktiva trend som nu dominerar i Europa tycks dock forskaren Jessica Schultz ord att den framtida återvändaren är den nya flyktingen ligga närmare utvecklingen än en återgång till permanenta lösningar.

Hilda Gustafsson

 

The breathing space or impact of temporary protection on integration from the perspective of refugees

Regeringens avsikt med att bara ge korta uppehållstillstånd är att öka nyanländas incitament att söka jobb. Men i det långa perspektivet har tidsbegränsade tillstånd en negativ effekt på integrationen på arbetsmaknaden. Detta är resultatet av en studie som Yevgeniya Zavela presenterar i dagens gästblogg.

This blog post presents the conclusions of my thesis for the master´s degree within the Refugee and Forced Migration Studies programme at the University of London. The driving force behind the study was to cast a critical eye over the statement that temporary residence permits create an incentive for the migrants[1] to focus on employment. Thus, permanent residence becomes a carrot for getting a job rather than relying on the social welfare system. This was the main argument of the Swedish government to adopt temporary legislative changes to the asylum regulation in force, significantly limiting the possibilities of being granted a permanent residence permit in 2016. The law was prolonged for another two years in 2019 with the possibility to be permanented.

The main purpose of my study was to look at the effects of the temporary residence permit on the labour market integration of the refugees and temporary protection holders to find out if the law achieves the desired effect. My finding that temporary residence has a negative impact on labour market integration of refugees and subsidiary protection holders  was developed based on results of a focus group, which was carried out as an open discussion, aiming to allow for the participants to take the lead. Their answers were later complemented by the individual interviews via a more structured questionnaire. The geographical area of the fieldwork was Uppsala municipality. The participants were recruited partly via an open announcement by the trainers of the municipal course in social orientation and partly via local NGOs. In total, twelve participants contributed to the fieldwork, four women and eight men.

Starting with a spoiler, the study’s most important finding is that temporary residence has a negative impact on labour market integration of refugees and subsidiary protection holders in a long-term perspective, potentially leading to higher levels of social exclusion, making the governmental incentive to motivate immigrants to employment via a residence permit rather futile. While the fieldwork shows high motivation of refugees and subsidiary protection holders to invest in integration in Sweden, the existing imperfections and distortions in the institutional contexts create several obstacles, the overcoming of which are outside of an individual´s power.

The main institutional hinder to being granted permanent residence, mentioned by the participants is that not every type of employment is valid for this. The pre-condition is an indefinite job contract, which may not be subsidized by any kind of governmental grant. However, there is a very low chance for the newly-arrived to get a permanent employment contract. As one participant describes it: “the chance is similar to squeezing water out of the stone”. Migrants tend to be trapped in a circle of marginal employment via state subsidies, lacking security, a decent wage, training or promotion prospects. While the goal of state subsidies is to be a step towards permanent employment for different disadvantaged groups with long distance to the labour market, in reality it tends to be misused by many employers to make economical profits via short-term contracts. Consequently, individuals with already weak position on the labour market drift further away from stable employment.

Self-employment is another way to be granted permanent residence if the refugees or subsidiary protection holders prove that they can support themselves at the moment of submitting residence application and for at least two years after. There are several structural hindrances in relation to self-employment, which are especially challenging for temporary protection holders due to the short period of time they should relate to. First, establishing own business takes time for anyone. Moreover, this form of employment is not eligible for the financial support by the state integration program, so the protection holders lose the financial support the same day they start own business. Second, while it is possible for asylum seekers to change track to apply for work permit instead, this opportunity is lacking for entrepreneurs, who are required to leave the country and apply for a work permit from abroad. Consequently, this alternative is a phantom for temporary protection holders who have from thirteen months to three years at their disposal.

Another noteworthy finding is that the state integration program, or rather its standardised “fit for all” approach with limited consideration to individual goals and competences, can be an obstacle for temporary protection holders to find permanent employment. The 2018 shift from rights-based integration program to labour market political program means that the individual is obligated to accept any job offer from the Public Employment officer, otherwise the so-called sanction-ladder is triggered, stripping an individual of economic support. Thus, the migrants are obliged to participate without possibility to say “no” to subsidised employment, and there is no exception for temporary protection holders. Nor is there a fast track for them taking into consideration that their integration plan covers only thirteen months instead of twenty-four to thirty-six months as in case of permanent protection holders. Basically, they need to achieve the same goals with the same means but during a shorter period.

Summa summarum, the empirical evidence of my study demonstrates that temporary protection holders are under bigger pressure to meet the above requirements compared with those with permanent residence. The other finding is that temporary protection holders express a higher degree of instability feeling, worse health condition, lack of safety and fear for the future compared to permanent protection holders. The fact that permanent protection status is conditioned by permanent employment adds another interesting dimension to this discussion. The current angle of policy on “refugee livelihoods” and “refugee impact”, focusing on individual income-generating activities and, consequently, the state integration program as a means for equipping the protection holders with necessary competences and support for entering labour market, is rather one-sided. This angle fails to present the holistic picture of the institutional context regulated by the law as well as current labour market imperfections, which cannot be solved by putting higher demands on individual protection holders. Without relevant institutional environment for fair employment, the individual will forever be trapped in the situation of pushing the stone up to the hill, which demands a huge effort with very limited chance for success.

The working paper including all the references is accessible on the website of London University via the following link https://sas-space.sas.ac.uk/9453/

[1] The study specifically focuses on refugees and subsidiary protections holders.

Syrisk flykting med svensk bebis deporterad till Grekland

Idag skriver Henning ett blogginlägg om sin familjs situation i Grekland. Tillsammans med sonen Adam och barnets mamma har Henning tvingats till Grekland där familjen nu lever i limbo.

Två veckor efter att barnkonventionen blev lag i Sverige 2020 föddes vår son Adam på BB i Borås. Ända sedan 5 oktober samma år har Adam, utifrån Migrationsverket beslut, tvingats bo i Grekland tillsammans med sin mamma Manal, som han på grund av helt rimliga åldersadekvata skäl fortfarande inte kan vara åtskild ifrån. Det är ett land som hans mamma varken har något uppehållstillstånd i eller någon anknytning till.

Eftersom Adams mamma är från Syrien, nekade Skatteverket hindersprövning gällande giftermål i Sverige och vår son kom därför till världen som syrier. Detta “ofrivilliga” medborgarskap medförde att Migrationsverkets Dublinenhet i Stockholm ville överföra honom till Grekland för att där få sin asylansökan prövad, framför att ta hänsyn till barnets bästa genom att låta honom stanna och erhålla medborgarskap i hemlandet Sverige. Migrationsverkets Tillståndsenhet i Göteborg vägrade samtidigt att ta emot en ansökan gällande uppehållstillstånd för vår syriske son, eftersom Adam på grund av mig, hans svenska pappa, automatiskt skulle erhålla sitt medborgarskap.

Eftersom Adams mamma är från Syrien och flykting måste hon och hennes son nu “vänta” i Grekland på att mamman eventuellt får svenskt uppehållstillstånd via anknytning, trots att hon i sin tur inte har något giltigt uppehållstillstånd i Grekland sedan 2018 och inte befunnit sig där sedan 2015.

Migrationsverkets beslutsfattare har således tvingat vår son Adam att lämna sitt hemland Sverige, där han nu är medborgare sedan april 2020, precis som hans mamma lämnade sitt Syrien och hans mormor lämnade sitt Palestina. Den som är svensk medborgare har en grundlagsskyddad rätt att vistas i Sverige, men det verkar inte gälla ett spädbarn som är fött två veckor efter att Barnkonventionen blev lag.

Adams syriska mamma anlände som asylsökande till Sverige redan 2015, från Grekland som så många andra syrier – vissa av dem med grekisk asyl och andra till och med födda i Grekland. Manal dolde inte sina grekiska handlingar, utan litade tyvärr på Sveriges rykte som ett humant land med rättssäker asylprocess. Hon förklarade hur ohållbar flyktingsituationen var (och är) i Grekland för hemlösa flyktingar och speciellt som ensam kvinna utan något nätverk. Detta var en tid när grekiska myndigheter utfärdade resehandlingar på löpande band till flyktingar som anlänt från Turkiet, så att de skulle kunna “lämna” Grekland för ett annat EU-land. Manal beviljades asyl samma dag som hon ansökte, och grekiska myndigheter lovade till och med flyktingar med asylrätt att de skulle kunna resa vidare norrut med dessa resehandlingar. Om Manal åkt till exempelvis Tyskland, hade det stämt, men svenska Migrationsverket avvisade omedelbart ansökan och Manal själv, trots kunskap om flyktingsituation i Grekland.

Flyktingar återvände till Grekland efter att “olovligen” sökt asyl i andra länder riskerade att placeras i månadslånga förvar och få sin ansökan om internationellt skydd avskriven. Framför att bli tillbakaskickad till ett land, där hon riskerade hamna i fängelse och leva under omänskliga förhållande helt utan rätt till ekonomiskt stöd, valde Manal att avvika.

Medan Manal stannade kvar hos den enda släkt hon har i Europa tvingades Sverige samtidigt att ta emot syrier efter syrier från Grekland – flyktingar som till 99% hade fått samma asyl i Grekland om de likt Manal följt de uppsatta regelsystem som (till Sveriges missräkning) brakade samman när gränserna och Dublinöverenskommelsen föll senare under året 2015.

Manal överklagade sitt beslut, men vad som hände med denna överklagan var ingenting som varken Migrationsverket eller dess domstolar behagade upplysa henne om, trots att de hade Manals kontaktuppgifter och att hon själv kontaktat dem vid flertal tillfällen. När Manal blev gravid och informerade Migrationsverket  var hennes tidigare ansökan avgjord sedan flera år. Manals tidigare utvisningsbeslut avskrevs och, istället för att återknyta till hennes tidigare ansökan om asyl, påbörjade Migrationsverket en ny ansökan om uppehållstillstånd via anknytning till sambo. Ett ofött barn var tydligen inte till hjälp, trots instruktionerna som Manal följde på myndighetens hemsida.

När Manal vid intervjun gällande denna “nya” ansökan informerades om att hon inte hade behov av asyl protesterade hon på nytt, förklarade riskerna av att återvända till Syrien på grund av åsiktsregistrering och att hennes hem i Yarmuk, Damaskus, är helt jämnat med marken. Tre månader senare fick hon avslag på nytt av Dublinenheten i Stockholm. Förutom asyl, avslog de också Manals ansökan om uppehållstillstånd utifrån anknytning, utan en enda förklaring förutom att de kunde. Migrationsverket bemödade sig inte ens att ta reda på om barnet var fött eller inte, trots att Manal en månad tidigare upplyst dem om att hon var gravid i nionde månaden och mamman fick fyra veckor på sig att lämna landet.

I början av 2018 hade Sverige återupptagit överföring av asylsökande till Grekland. EU-kommissionen satte som villkor för överföring att den asylsökande måste ha rest in i Grekland efter den 15 mars 2017. Men Sverige och Migrationsverket kör såklart sitt eget race gällande mänskliga rättigheter och Dublinförordningen.

Migrationsverket påstod dessutom felaktigt i sitt beslut att de fått information från Grekland att Manals flyktingstatus gäller, när upplysningen i själva verket enbart bestod av information om att handlingar inte förnyats sedan 2015 och varit utgångna sedan 2018.
Att Manal inte hade uppehållstillstånd i Grekland blev tydligt direkt efter deportation. Hon lämnade redan under ankomstveckan i Aten in en ansökan om förnyad asyl, men denna tog grekiska myndigheter av oklar anledning inte emot. Istället har nu mamman levt flera månader i Grekland med sin svenske son, utan ett enda giltigt papper på att hon är flykting, utan något ordnat mottagande eller ens en fysisk kontakt med grekiska Migrationsverket – på grund av Covid-19 svarar de inte ens på mail eller i telefon. Uppenbarligen är detta en medveten strategi med förhoppning om att det låga antalet som (i realiteten) erhåller permanent uppehållstillstånd ska avskräcka människor på flykt att söka sig till EU via Grekland.

Enligt tysk domstol 2021 finns det generellt en allvarlig risk att flyktingar inte kommer att kunna tillgodose sina mest grundläggande behov (“säng, bröd, tvål”) när de återvänder till Grekland.

https://www.proasyl.de/pressemitteilung/wegweisendes-urteil-ovg-muenster-stoppt-abschiebungen-nach-griechenland/

https://www.google.com/amp/s/www.zeit.de/amp/gesellschaft/zeitgeschehen/2021-01/asylantrag-abschiebung-griechenland-gefluechtete-oberverwaltungsgericht-muenster

Svenska domstolar sänder däremot utan minsta tvekan ett svenskt spädbarn att leva under dessa omständigheter. Manal har inte fått någon form av ekonomisk hjälp (förutom en enkelbiljett till Grekland) från vare sig svenska eller grekiska Migrationsverket under över fem års tid. Hon försörjs enbart av anhöriga och skulle annars inte ha mat eller ens tak över huvudet.

Svenska Migrationsverket upplyste inte ens grekiska myndigheter om mammans situation vid deportationen som ägde rum mitt under en pandemi – en inflikning om att en syrisk kvinna utan giltiga resehandlingar hade ett svensk spädbarn som resesällskap vid överföringen kunde nog ställt till saker. Även om det på Migrationsverket hemsida framgår att det går att göra undantag om effekter av Coronaviruset påverkar separationstiden mellan barn och föräldrar, bedömde den enskilde beslutsfattaren att Covid-19 är “av övergående natur” och inte påverkar att en ansökan kan göras utifrån. Detta trots att en stängd svensk ambassad medför väntetid tills pandemin är över och trots att det tog fem månader att bara genomföra deportationen till Grekland på grund av Covid-19. Den enda personliga kontakt Manal haft med myndigheter här i Aten är med gränspolisen som hämtade henne på flygplanet direkt efter landning. Efter några avklarade telefonsamtal med grekiska Migrationsverket släppte ut henne på flygplatsen igen.

Att bristerna i det grekiska asylsystemet är av en sådan omfattning att de innebär en risk för omänsklig eller förnedrande behandling borde varit kännedom för Migrationsverket när de beslutade om överföringen. Veckorna innan Sverige deporterade en syrisk flykting med ett svenskt spädbarn hade nämligen landets myndighet för samhällsskydd och beredskap, efter branden i flyktinglägret Moria, skickat några omtänksamma filtar och tält för att värma de barnfamiljer som sov på gatan i Aten vid vår ankomst hit.

Manal berättade månader senare för Migrationsverket om sin situation som papperslös i Aten med sitt svenska barn, i samband med att hon genomförde en visumansökan som tredjelandsmedborgare. Myndigheten besvarar dagen före julafton med att neka besöksvisum till Sverige. Avslaget sker med hänvisning till att Manal saknar koppling till Grekland och inte har giltigt grekiskt uppehållstillstånd, vilket medför “risken” att hon inte skulle kunna återvända. Detta är alltså (logiskt sett) helt motsatt argument mot vad Migrationsverket använde vid beslutet att deportera henne “hem” till Grekland, då hennes skäl inte var tillräckliga för att få vänta på beslut i Sverige. Visumavslaget innebär att Adam inte kan gå på sitt första tandläkarbesök eller ta sin tredje vaccinspruta, utan tvingas fira sin första jul och födelsedag i ett land han inte har någon som helst anknytning till.

På vilka grunder följande diskriminerande och hälsovådliga beslut fattats där ett barn är inblandat är oklart, då varken Migrationsverket eller dess domstolar med ett enda ord förklarat hur barnets rättigheter tagits i beaktande. Det verkar inte bekomma någon inblandad myndighetsperson att ett ”tyst” resonemang gällande barnets rätt strider mot kravet på synliggörande och dokumentation, enligt FN:s Barnrättskommitté. I ärenden som rör asyl bör även påminnas om staters, och därmed även domstolars, åtaganden enligt artikel 22 i Barnkonventionen.

Barnrättskommittén har lyft fram ett antal faktorer att faktiskt ta hänsyn till vid bedömningen av barnets bästa. Dessa faktorer är barnets åsikter, barnets identitet, bevarandet av familjemiljön och upprätthållandet av relationer, omsorg om barnet och barnets skydd och säkerhet, utsatta situationer, barnets rätt till hälsa samt barnets rätt till utbildning. Barnets ålder och mognad bör vara vägledande för hur olika hänsyn vägs mot varandra. Hänsyn ska även tas till att barnets förmågor kommer att utvecklas, varför hänsyn ska tas till både kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser för barnet. Att barnets bästa i första hand ska beaktas betyder att barnets intressen har hög prioritet och inte bara är ett bland flera överväganden. Vikt ska fästas vid vad som bäst gagnar barnet.

Dessa ovanstående åtaganden “rundar” Migrationsverket och “låtsas” att en ofödd/nyfödd baby inte behöver vara i/med sin mamma, utan lätt kan leva frånskilda en sisådär två år. Varken Migrationsverket eller dess domstolar formulerar en enda mening gällande barnets rättigheter eller gör någon konsekvensanalys, förutom att ett barn, likt en resväska, kan överföras till Grekland, istället för att få sin grundlagsskyddade rättighet till medborgarskap uppfylld i Sverige.

Hela Manals ärende är som en fallstudie i en form av banal ondska. Särskilt intressant är att se hur myndighetens beslutsfattare till punkt och pricka bortsåg från Migrationsverkets egna etiska råd (förvånande nog finns det en sådan menlös samling med alibin) och dess vägledning gällande överföringar när de verkligen hade behov: “att se till de konsekvenser beslutet kan få för den enskilde och dennes familj, omständigheterna i form av särskilda hänsyn till ålder och kön, leva ett värdigt liv, rätten att inte utsättas för diskriminering, att kunna försörja sig samt, särskilt för barn, rätten till utveckling.”

Den som är ytterst ansvarig för denna myndighet har uppenbarligen en organisation med beslutsfattare helt utan etisk kompass, alternativt helt utan grundläggande omvärldskunskap, barnperspektiv och förmågor till konsekvensanalys.

Är det rimligt att myndighetsutövare 2020 sitter och fattar beslut gällande barn, utan att alls väga in internationella åtaganden i sitt beslut? Är det rimligt att chefer och medarbetare på myndigheten påstås ha utbildats för att stärka barns rättigheter i migrationsprocessen, samtidigt som detta beslut fattats? Är detta i enlighet med vad lagstiftare tänkt sig och ett (av många) exempel på att “barnkonventionen redan är överstämmande med svensk lagstiftning”?

Sveriges politiker (ironiskt nog med världens första “feministiska” regering i spetsen), dess myndighet och domstolsväsende offrar ett svenskt spädbarn (vårt barn!) och hans mammas psykiska och fysiska hälsa, genom att låtsas att Greklands flyktingmottagande fungerar. På så sätt kommer de undan sitt ansvar för den humanitära och rättsliga katastrof som pågår i ett annat EU-land. Att Barnkonventionen 2020 blev lag kommer i backspegeln enbart likna ett försök att politiskt sminka över de mesta inhumana åren som Sverige upplevt i modern tid.

Henning (Adams pappa)

 

The new pact on asylum and migration will further undermine the rights of asylum seekers-this is why

 

Idag skriver en gäst på vår blogg, Evie Papada. Författaren kommenterar vad den nya EU-pakten om migration skulle kunna innebära, genom en jämförelse med hur mottagandet fungerar redan idag i Grekland. Förslagen till gränsprocedur och urskiljande av sårbara=skyddsvärda personer påminner om proceduren i Grekland som fått diskriminerande effekter och underminerat rätten till asyl.

The New Pact on Asylum and Migration presented by Commissioner Ylva Johansson uses less contentious language than its predecessor, the 2015 European Agenda on Migration; at its core, however, lies the age-old EU asylum and migration strategy of preventing arrivals at all costs. Amongst other, the Pact proposes extended use of asylum and return border procedures for Member States. The proposed Common Procedures for International Protection (CPIP) is meant to repeal the 2013 EU Asylum Procedures Directive (APD). Border asylum procedures become mandatory for nationals enjoying less than 20% in EU refugee recognition rates, extending to nationals where the EU protection rate is under 75% during periods of crisis. This will invariably result to procedural unfairness, with individuals subjected to asylum procedures of differential standards depending on their nationality and point of entry. Findings from a recent study on the border asylum procedures implemented on the island of Lesbos draw attention to a number of problematic conclusions[i].

Asylum border procedures are substandard and discriminatory

Contrary to current proposals, the APD restricted the use of border procedures to be applied in cases where the admissibility of the asylum application is examined. Already the limited character of the APD’s border procedures have left an irredeemable damage to the integrity of the Greek asylum process as a whole. The Greek government transposed the APD into its national legislation days after the completion of the EU-Turkey Agreement, adopting the so-called fast track border procedures. Introduced as a temporary and extraordinary measure, the new border procedures were meant to facilitate the admissibility of asylum applications launched by individuals entering from Turkey onto the Aegean islands following March 2016, under the pretext that Turkey is now considered as a safe third country. Ever since, it has mattered greatly if an asylum seeker crosses into the Aegean islands instead of the land border in Evros as they are exposed to entirely different procedural regimes.

As its title suggests, the purpose of this procedure is to examine and decide speedily (no more than two weeks) on the outcome of a claim for international protection. Unlike the regular border procedure which applies in the rest of the country, the focus on a speedier examination of asylum claims has meant a reduction in standards, procedural guarantees and safeguards. As a direct result, many asylum seekers have not received a fair hearing of their case, given that admissibility procedures do not examine reasons for persecution but rather tests the country responsible for examining an asylum application. Fast track border procedures were further accompanied by an order of geographical restriction, obliging those arriving on the Greek Aegean islands to remain there for the duration of the process. Squalid and substandard living conditions resulting from the introduction of the geographical restriction have been aptly documented in international media and have raised widespread condemnation.

Asylum case management in the Reception and Identification Centres (RICs) on the Aegean islands has since been carried out based on a priori distinctions between nationality groups with high and low recognition rates resulting in arbitrary and discriminatory practices, excluding individuals from various processes on the grounds of their nationality. It is also a retraction of one of the main principles upon which the post-World War II refugee regime is built, namely the examination of individual asylum claims. For quite some time, Syrian nationals were whisked through to admissibility procedures (since Turkey is considered a safe country for them) while those with less that 25 % recognition rate were rushed through eligibility procedures, were they were summarily issued deportation orders. Furthermore, it reinforced racial profiling and stereotyping as the majority of individuals with low overall recognition rates came from African and Asian countries.

They may undermine grounds for international protection

Exempt from fast track border procedures were those who had been found to fulfil one or more of the five vulnerability categories foreseen in Greek legislation; the vulnerable can automatically launch an asylum application in the regular procedure. The legal basis for this exemption lies in the enjoyment afforded to vulnerable asylum applicants of special procedural guarantees, which the fast track border procedures are by design unable to uphold. Reception and Identification Centres were established as the entities responsible for identifying vulnerable individuals including through a medical screening. In practice, vulnerability designations took place either prior to the registration of asylum or during the admissibility phase of the asylum border procedure. Given the exemption from fast track border procedures, vulnerability assessments soon became important for the outcome asylum process and a complimentary screening tool for operationalising the EU-Turkey Agreement.

On an operational level, vulnerability assessments were instrumentalised by authorities at the time in order to legitimise fast track border procedures. Politically, they had to ensure that Greece appears as a safe space with good reception conditions, in order to implement the Agreement. Vulnerability assessments provided thus exactly this reassurance that authorities respect human rights standards. RIC authorities soon realised that a separate vulnerability assessment may also provide the platform upon which they can operationalise the criteria for a safe third country. As my informants argued that the time, being exempt from admissibility procedures may well save your life”.

As far as the integrity of the asylum process is concerned, vulnerability assessments at the border have done more to undermine the grounds for granting international protection than it may appear on the surface. Deliberations on vulnerability by medical personnel and immigration case officers relied largely on the applicant’s visible characteristics (visible scars, pregnancies and so on) while perceptions regarding the geographical origin of vulnerability (whether it has been acquired prior or following one’s arrival at the Reception centre) weighed in substantially. Soon, the need to establish objective criteria in designating vulnerability categories resulted in an unprecedent medicalisation of an otherwise relational notion which cannot be divorced from internal and external conditions that shape it. As a result, applicants suffering from certain medical conditions ended up receiving favourable treatment as opposed to others, particularly torture victims who, unable to prove their ‘illness’, had their persecution claims discarded as futile attempts to deceive. Overall, the shifting of the burden to prove one’s vulnerability from the immigration case worker to the individual applicant, the sheer focus on her body, is incommensurable with the meaning of vulnerability as a measure of protection for those who are already in a vulnerable position by virtue of not being citizens, and hence require the state to take further steps in guaranteeing their rights during the asylum process. Crucially, asylum border procedures on the Aegean islands generated a momentous shift from the timeless right to the recognition of refugeeness and vulnerability towards a medico- juridical understanding that it is highly individualised, time-dependent and assessible.

As the findings of this study show, the application of border procedures does not only result in differential standards being applied but also seriously risk undermining protection standards for asylum applicants. The notion that asylum procedures can be implemented quickly continues to drive EU’s asylum strategy, particularly directed towards countries situated at EU’s territorial frontiers. More studies are needed to demonstrate the dangers that lie behind this assumption.

Evie Papada, Post-Doctoral Researcher at the University of Loughborough, UK

[1] ‘Borderline Vulnerabilities: An Institutional Ethnography of the Greek Asylum Process in Lesbos, Greece’ is part of a three-year funded doctoral study conducted by the author. The findings of this study will be eventually accessible through the Loughborough University’s online research depository https://repository.lboro.ac.uk

Forskarupprop! Petition from Researchers Regarding the Fires in Moria, Lesvos! 

GÄSTBLOGG

Forskarupprop!

Med anledning av de bränder som totalförstört Morialägret på Lesvos vill vi uttrycka vår förfäran över utvecklingen på de egeiska öarna under de senaste åren. Vi vill också påtala att bränderna i Moria inte kan ses som en isolerad händelse utan som en direkt konsekvens av EU:s migrations- och gränspolitik.
 
I kombination med EU:s övriga regelverk och initiativ har den så kallade ”hotspots-approachen” skapat en ohållbar situation på de egeiska öarna – där människor tvingas leva under både inhumana och rättsvidriga förhållanden. Ett antal forskningsrapporter har påvisat hur människor under långa perioder bor i läger utan tillgång till de allra mest basala förnödenheter och sanitära faciliteter – men också hur asylprocessen präglas av osäkerhet och ineffektivitet. Människorättsorganisationer och humanitära aktörer har under lång tid varnat för att situationen på Lesvos – och i synnerhet i Morialägret – oundvikligen kommer att leda till en katastrof. Nu är denna katastrof ett faktum.
 
Som medlemmar i den Europeiska Unionen, och som delaktiga i den politik som nu förs, är det dags för den svenska regeringen att ta sitt ansvar:
För det första, och med anledning av det akuta läget på Lesvos just nu, bör Sverige erbjuda sig att ta emot de människor som tidigare huserades i Moria och som idag står utan tak över huvudet. Speciellt fokus bör här läggas på människor som befinner sig i en särskilt utsatt position, såsom ensamkommande barn.
För det andra bör Sverige verka för att EU överger den inhumana och ineffektiva ”hotspots-approachen” samt att de undermåliga läger som idag finns på öar vid EU:s yttre gräns stängs och att dess invånare evakueras till länder som kan erbjuda värdiga förhållanden och en rättssäker asylprövning.
 
Om du inte har undertecknat och vill göra det, skicka ett mejl till patricia.lorenzoni (a) cemfor.uu.se
Sätt UPPROP eller PETITION som ämne och ange ditt NAMN, TITEL och INSTITUTION i meddelandet.
 
 
Anja Franck, docent vis Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet
Alexandra Bousiou, doktorand vid Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet
Patricia Lorenzoni, forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet
Helena Lindholm, professor vid Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet
 
————————————
 
Petition from Researchers Regarding the Fires in Moria, Lesvos! 
 
Following the fires that have burnt the Moria camp in Lesvos to the ground, we want to express our deepest concern with the developments in the Greek Aegean Islands over the past couple of years. We would also like to point out that the fires in Moria should be seen not as an isolated incident but rather as a direct consequence of the EU’s migration and border policies.
 
The so-called ”Hotspots approach”, in combination with the EU’s other policies and initiatives, has created an unsustainable situation in the Aegean Islands – where people are forced to live under both undignified and uncertain conditions. A number of research reports have shown how people live for protracted periods in camps that lack the most basic of necessities and sanitary facilities – but also how the asylum process is characterized by legal insecurity and inefficiency. For a long time, human rights organizations and humanitarian actors have warned that the situation in Lesvos – and in particular in the Moria camp – will inevitably lead to a disaster. This disaster is now a fact.
 
As members of the European Union, and as a party to the current policies, it is time for the Swedish government to take its responsibility:
First of all, and in light of the emergency unfolding right now in Lesvos, Sweden should offer to receive the people who were previously housed in Moria and are now lacking a roof over their heads. Particular attention should here be directed towards people in an especially vulnerable position, such as unaccompanied minors.
 
Second, Sweden should work within the EU for the abolishment of the inhumane and ineffective ”hotspots approach” and promote the closure of all of the substandard camps that are located in islands along the EU’s external border – and its residents evacuated to countries that can offer decent reception facilities and a legally secure asylum procedure.
 
If you haven’t signed and wish to do so, send an email to patricia.lorenzoni(a)cemfor.uu.se 
Put UPPROP or PETITION as subject, and in the message give your NAME, TITLE and INSTITUTION.