Relationer

För ett framgångsrikt lärande är det viktigt att bygga relationer mellan lärare och studenter. En del lärare missuppfattar detta och tror att kravet är att man ska vara vänner på sociala medier, men det finns många andra typer av relationer. Det går att bygga professionella relationer som är personliga, utan att vara privata, och som riktar sig till stora grupper. Du behöver inte nödvändigtvis kunna namnen på alla studenter, utan det handlar snarare om vilken grundinställning du har gentemot studenter och i förlängningen mot andra människor.

Den professionella relationen mellan lärare och student kan yttra sig genom tusen olika vardagshändelser, till exempel:

  • Hur formulerar du dig i informationen i kursrummet? (Är du för långrandig? Hänvisar du till tidigare kurser? Vet du vad studenterna kan sedan innan?)
  • Hur inleder du första föreläsningen? (Lyssnar du in studenternas förväntningar? Visar du ditt engagemang för ämnet?)
  • Hur svarar du på frågor under seminariet? (Suckar du djupt? Bekräftar du frågeställaren? Ställer du vettiga motfrågor?)
  • Hur svarar du på frågor via e-post? (Skickar du bara länkar till dokument i kursrummet? Inbjuder du till dialog?)

I mångt och mycket handlar det om vilken bild du har av studenter. Är det någon idé att engagera sig, när de aldrig dyker upp och när 15% av dem ändå kommer hoppa av? Eller kan du kanske dra dig till minnes hur det var att själv vara student? Det lilla du ser av studenternas beteenden är toppen av ett isberg, och det kan vara vanskligt att dra slutsatser från ett sådant begränsat underlag.

Att bygga relationer handlar inte om att läraren måste vara en fantastisk övermänniska, så bra betalt har vi inte. Ett konkret tips som jag fått är att se studenterna som framtida kollegor. Det är ju inte helt otroligt att du kommer möta dem igen, senare i livet. Du kommer alltid ha en relation till dina studenter, oavsett om du erkänner det eller inte, så varför inte försöka göra den lite mer professionell och lite mer produktiv?

Det goda lärandet

Är det någonsin okej att skylla på studenterna när en kurs går dåligt? Nej, det är det förstås inte. Maktförhållandet mellan lärare och student är sådant att det aldrig är acceptabelt att lägga skulden hos studentgruppen, inte ens i det stängda fikarummet. Innebär detta att det alltid är lärarens fel? Nej, det är förstås inte heller särskilt produktivt att skuldbelägga enskilda personer. Undervisning och lärande är komplexa processer som vi tyvärr ibland tvingas koka ner till hårda siffror. De tre indikatorer som förföljer oss som lärare är:

  1. Kursvärderingar
  2. Genomströmning
  3. Avhopp

Det här är oerhört trubbiga mått och jag tror inte att någon på allvar hävdar att det finns en direkt och enkel koppling mellan dessa siffror och utbildningskvalitet. Däremot kan de, om man använder dem på rätt sätt, fungera som signaler på i vilka hörn det är värt att titta vidare. Varför fick den här kursen plötsligt mycket sämre kursvärderingar? Varför är genomströmningen i den här kursen mycket sämre än i resten av programmet? Varför hoppar så många studenter av efter tredje terminen? Bland de tusentals kurser som vi ger behöver vi något sätt att snabbt identifiera var vi ska fokusera våra kvalitativa frågor, och då är dessa indikatorer bra verktyg.

Men man kan också vända på steken. Istället för att leta efter fel kan man fundera över vad som är rätt. Vad består “det goda lärandet” av? Vilka faktorer är det som tillsammans bidrar till att skapa det optimala lärandet, om nu något sådant existerar? För många år sedan – efter att ha lidit igenom lite för många diskussioner som ältade kursvärderingarnas roll – började jag fundera över vilka processer det är som ligger till grund för det goda lärandet. Den bild som jag då ritade upp för mig själv satte jag sedan på väggen på mitt kontor, mitt i blickfånget, så att jag alltid skulle ha fokus på det som bidrog till det goda lärandet.

Håller du med? Är det någon viktig aspekt som jag har missat?

Det goda lärandet i tio steg

Det goda lärandet

  1. Fakulteten beställer en kurs som passar in i programmet.
  2. Studierektor gör en rimlig planering för personal och övriga resurser.
  3. Examinator och övriga lärare gör en rimlig plan för undervisningen.
  4. Studenterna anländer väl motiverade och med relevanta förkunskaper.
  5. Undervisningen ger studenterna ramar och stöd för lärandet.
  6. Studenterna arbetar målmedvetet.
  7. Kursen ger en rättvis och relevant bild av ämnet.
  8. Examinationen genomförs i linje med kursens mål och med rimligt resultat.
  9. Kursen utvärderas av studenter och lärare och goda idéer tas tillvara.
  10. Studenterna har med sig de kunskaper och färdigheter som behövs.

Vill du möta en tvättbjörn i Zoom?

Kameran av eller på i Zoom? Det har varit ett av de stora samtalsämnena under pandemin. Särskilt bland lärare som är trötta på att bara möta studenterna som svarta rutor.

Nu har Zoom släppt en ny funktion; möjligheten att delta i videomötet som en avatar. Alltså ett gulligt djur som gör samma huvudrörelser och ansiktsuttryck som deltagaren. Tyvärr kan avataren inte göra rörelser med armar och händer.

Kan den här sortens teknik vara en god kompromiss mellan studenten som inte vill visa sig i bild och läraren som inte vill föreläsa inför svarta rutor? Hur skulle du själv reagera om du möttes av studenter i skepnad av katter, kaniner och tvättbjörnar vid ditt nästa Zoom-seminarium?

En animerad tvättbjörn i ett Zoom-möte.

Du som har Zoom version 5.10 eller högre kan testa redan idag. Klicka på pilen bredvid kamerasymbolen nere till vänster i mötesfönstret och gå in på Choose Virtual Background. Under fliken Avatar kan du välja vilket djur du vill vara. Klicka på alternativet None om du ångrar dig och bara vill vara dig själv igen.

Aldrig skulle väl en lärare…

…skjuta upp saker? Sitta sent kvällen innan och fixa det sista i sin presentation inför föreläsningen nästa dag? Min kära kollega Gunvor skickade för ett tag sen en intressant krönika på ämnet: Uppskjutandets pris som tar upp det här med prokrastinering – för vi har flera gånger märkt att det är ett beteende hos flera – inte bara studenterna som tas upp i just denna krönika. I fallet med en del av oss lärare kan det indirekt få konsekvenser för studenternas sätt att hantera materialet och i värsta fall fostrar vi studenterna i att skjuta upp saker i vårt sätt att designa en kurs.

I väntan på Gunvors utlovade reflektion kring detta tema, kan i alla fall jag leka syster duktig och härmed påminna om att det vore trevligt med ett inlägg på ett ämne som lätt annars skjuts upp. Till en annan dag. I morgon. Eller kanske efter påsk. Och vilken dag som helst kommer säkert ett inlägg jag själv utlovat om att vi behöver lyssna mer på olika studenter när vi utformar multimedia i utbildningssyfte. Vilken dag som helst…

 

Myten om enknappslösningen

Tänk om det fanns en enda knapp som du kunde trycka på och så fungerade allting direkt. Inte en massa konstiga menyer, kryssrutor och koder utan bara ett klick och så är du igång. Jag har hört det här önskemålet många gånger, mer eller mindre uttalat, och kanske särskilt när det gäller att strömma eller spela in föreläsningar. I grund och botten är det ett sunt och vettigt krav. Det är klart att tekniska lösningar ska vara så enkla och smidiga som möjligt.

Fördelarna med en enknappslösning är uppenbara:

  • Det är enkelt – Inga krångliga inställningar eller inloggningar krävs, utan det är bara på/av som gäller.
  • Det är snabbt – Man behöver inte lära sig en massa saker i förväg, utan det är bara att trycka och sedan köra på som vanligt.

Men enknappslösningen kan vara bedräglig. Om man tittar lite närmare på vad som faktiskt krävs för att skapa den där magiska knappen finns det nackdelar:

  • Det är dyrt – Lösningen måste specialanpassas efter den specifika verksamheten och dessutom krävs en kader av supportpersonal i kulisserna för att ta hand om eventuella problem.
  • Det är statiskt – Knappen gör samma sak varje gång. Den kan inte anpassas efter situationen och det går inte att göra något kreativt utanför de givna ramarna.

Vi ska aldrig ge upp jakten på den perfekta lösningen, men ibland kan det vara bra att vara lite mer realistisk. Drömmen om enknappslösningen blottar också en grundläggande utmaning: att  “problemet” placeras utanför en själv, hos någon annan. Jag ska inte behöva förändra mig, resten av världen ska anpassa sig. Men i realiteten finns det inga framtidssäkra lösningar som inte innebär att du behöver lära dig något nytt.

Så önska dig inte några enknappslösningar. Önska dig hellre tid för kompetensutveckling istället. Kompetensutveckling som hjälper dig att

  1. behärska tekniken (vilket de flesta tack vare pandemin har kommit långt med idag), men framför allt
  2. förstå när och hur tekniska lösningar ska användas och hur de kan vara en naturlig del av designen av en kurs, redan från början.
En obegriplig kontrollpanel med en massa konstiga knappar

Okej, det här kanske är lite väl komplicerat.