Några reflektioner kring vems oförmågor det egentligen handlar om

Jag bör erkänna en sak från början: Jag hade under det senaste året lyckats förtränga att akademiska konferenser i hög grad befolkas av äldre, vita, män – ofta utan större entusiasm eller synligt engagemang men uppburna av en trogen skara beundrare. Sådana män brukar ofta tillfrågas om att vara inledningstalare på ovan nämnda typ av konferenser och de verkar ofta tacka ja. Nu hade jag plötsligt, och oväntat, påmints om detta. Alltså upptog detta mina tankar och skapade ett visst mått av irritation redan innan den välkände professorn hade påbörjat sitt inledningsanförande på konferensen om högre utbildnings roll i samhället. Detta bör sägas.

Det bör också sägas att professorn ifråga uppvisade ett visst mått av entusiasm och engagemang. Han gestikulerade ganska ivrigt bakom kameran som om han ville ge liv åt det han sa. Det var inte heller något fel på hans analys av världsläget (dystert) eller hans sätt att ifrågasätta universitetens sätt att förhålla sig till omvärlden (lite som isolerade öar). Nej, det var rent av så att han, särskilt för att vara en vit man som uppnått en viss ålder, gjorde en analys som på flera sätt positivt överraskade mig. Och han uppmanade oss också att förändra vårt synsätt och hitta bättre sätt att bidra till det kollektivt nyttiga (public good) även om han var lite osäker på vad begreppet egentligen betydde. Han uppmanade oss till att engagera oss i diskussion. Till min stora irritation! För är det något vi är duktiga på i den akademiska världen så är det att diskutera. Att vända och vrida på vartenda litet begrepp. Att sällan eller aldrig nå samsyn kring vad som behöver göras. Så, tänkte jag, hur skulle det vara om vi istället för att diskutera började agera? Om vi engagerade oss i att göra saker? Är det möjligen så att universiteten, av vissa, anses alltmer irrelevanta av den enkla anledningen att det är vi som saknar förmågan att agera? Att göra? Att förändra oss?

Inom lärande för hållbar utveckling (möjligen att se som en gemensam nyttighet att bidra till?) lyfts vikten av att studenterna uppvisar handlingskompetens och förmåga att leda förändringar. Likaså inom utmaningsdrivet lärande där målet är att studenterna ska agera, handla, genomföra något med mål att påverka sin omvärld. Det påtalas även att de behöver kunna förhålla sig till och hantera en hög grad av osäkerhet och komplexitet. Ofta får jag höra av kollegor att detta är svårt att öva inom ramen för universitetskurser. För övrigt, säger många kollegor, behöver studenterna få klara och tydliga instruktioner för annars kommer de (kollegorna alltså) att omedelbart få en full inbox med frågor från studenter som behöver reducera sin osäkerhet. Men jag undrar faktiskt, om det är sant att studenter inte kan hantera osäkerhet. Jag tror att de kan det – om de ges chansen. Problemet är att vi har drillat dem genom att tala om vilken som är den rätta artikeln att läsa, vilket som är det rätta (och enda sättet) att genomföra en viss kurs, och vad som är det rätta (och enda) svaret. Klart att de lusläser instruktioner och frågar vid minsta tveksamhet! Vad skulle hända om vi tog ett annat förhållningssätt? Vad skulle hända om vi sa: ”Hej! Den här kursen handlar om hållbar utveckling. Ni får själva identifiera en utmaning ni tycker skulle vara intressant att jobba med, hitta material för att lära det som ni behöver lära er för att lösa den, och engagera er i den typ av läraktiviteter som ni själva finner givande? Jag finns här och stöttar er i processen och lär mig tillsammans med er”. Eftersom jag testat kan jag berätta det: Studenterna klarar sig alldeles utmärkt! Det är däremot lite läskigt att som lärare förhålla sig till det faktum att man inte har kontroll – lite läskigt att befinna sig i en situation med hög grad av osäkerhet. Så jag tror att det i många fall är vi – inte studenterna – som uppvisar bristande förmåga. Det tror jag vad gäller handlingskompetens och förmåga att leda förändringar också. Det är vi – inte bara studenterna – som behöver skaffa de förmågorna. Att diskutera, det kan vi redan.

En annan sak som jag hörde på ovan nämnda konferens var för övrigt: ”Den yngre generationen, verkar mycket bättre på att agera”.

Cecilia Enberg, Didacticum/IBL

Alla dessa akronymer…

…som kom och gick.

I början av min tid som universitetsanställd skämtade jag lite om att en borde starta ett twitter-konto som bara samlade på och distribuerade ut alla dessa akronymer som dyker upp i universitetsvärlden. Minsta lilla gruppering eller projekt måste absolut få en ny och helst fyndig – men helst inte stötande akronym.

Inom det högskolepedagogiska området har vi t ex taxonomin vid namn SOLO (Structure of the Observed Learning Outcome) – men också tre akronymer som jag själv fått anledning att utforska och som är användbara inom pedagogisk utveckling – oavsett om lärmiljön är på campus, online eller i det egna hemmet.

CoI – Community of inquiry (Garrison, Cleveland-Innes & Vaughan, Athabasca University)

Att förstå den första akronymen kräver en kort introduktion av begreppet kollaborativt lärande. Idén är att individen lär sig av sin omgivning, i samarbete, interaktion, relation med andra. Det skapar mening och sammanhang för den som ska lära sig något. (Vygotskij, Piaget). Med detta i åtanke har tre forskare vid Athabasca University tagit fram en modell för den process som ska kunna möjliggöra ett kollaborativt lärande som ger motivation, mening och fördjupade kunskaper inom det område som står i fokus för läraktiviteten.

Modellen sätter tre olika typer av närvaro i relation till det kollaborativa lärandet, och som även påverkas av aspekter såsom kommunikation, kontext, utförande och det ramverk som en specifik disciplin sätter.

3 typer av närvaro i CoI-modellen:

  1. Social närvaro
  2. Lärande/undervisningens närvaro
  3. Kognitiv närvaro

Modellen är primärt framtagen som ett stöd för utveckling av utbildning online – men tänket är användbart i egentligen alla typer av läraktiviteter som har ett kollaborativt fokus.

Lär dig mer om CoI-modellen vid vårt webinar med dr Marti Cleveland-Innes vid ett webinar 11 maj kl 16:00-17:00 som Didacticum arrangerar. Välkommen!

The CoI-modell

The Community of Inquiry (CoI) Källa: http://www.thecommunityofinquiry.org/coi

I nästa blogginlägg kommer jag presentera akronym 2: UDL.

V 16: Zoom-trötthet – och hur du kan förebygga det

I höstas hörde jag en del om att det började komma en trötthet kopplad till att sitta mycket i videosamtal – och ja nog var det en kombination av den kognitiva overload och den vanligt förekommande tendensen att boka många möten på raken, utan pauser emellan och av ren slentrian försöka spegla mötestider så som de brukar vara på plats. Ett två-timmarsmöte i ett mötesrum på plats, blir ett två-timmarsmöte online. Inledningsvis under distansläget var det också vanligt med samma tänk i undervisning. 8-17 på campus blev 8-17 online.

Min förhoppning är att vi ska bli bättre på att inse att det behövs lite olika förhållningssätt. Jag hoppas att det kanske skulle gå att fundera över vad mötets syfte är och vad vi vill uppnå? Det är lätt att boka ett möte – det är svårt att göra det till något produktivt och meningsfullt varenda gång.

Nåja, det har nu börjat komma forskning kring det begrepp som dykt upp: Zoom-trötthet. I Akademikern finns det även tips på hur tröttheten kan förebyggas tips som hämtats från en studie utförd av Virtual Human Interaction Lab (Stanford).

 

V 15: Human-centered AI och virtuella världar

I veckan som gått lyssnade jag på en presentation med professor David Kellermann som arbetat med att utveckla en digital lärmiljö med hjälp av Microsoft Teams och human-centered AI som gett honom mycket uppmärksamhet: High tech for higher ed: An Australian engineering professor revamps student learning with Teams  för transparensens skull är det värt att nämna att presentationen var en del av ett event arrangerat av Microsoft, men det var intressant att fundera vidare över hur det skulle vara möjligt att använda hans sätt att tänka och utveckla i den it-miljö vi har idag vid LiU.

Mina tankar går direkt till allt det där som finns runtomkring lärandet, stödverksamhet såsom Språkverkstad, Studenthälsan, universitetsbiblioteket och it-support. En digital stöd och servicestruktur som både tar hjälp av professioner inom LiU och möjligheten till mer automatiserat stöd. Det ger möjlighet att både vara personliga och avlasta den ibland sköra personella resurs som bara har ett begränsat antal timmar på ett dygn. Det skulle vara möjligt att skala upp (sett till antal studenter som kan få hjälp) och fokusera på kvalitet i de möten som behöver prioriteras.

Lyssna gärna mer på hur dr David Kellermann arbetar på temat Digital Classroom.

Virtuella världar – och lärande

Ett område jag ser fram emot att utforska mer är de verktyg som erbjuder en lite mer gamifierad mijö för interaktion. Tjänster såsom Gather Town och Spatial Chat poppar upp och väcker intresse och idéer, kanske är vi redo på ett annat sätt än när Second Life dök upp som en alternativ lärmiljö.

Läs mer om hur Gather Town har använts för poster-presentationer vid en konferens i höstas: NEURIPS2020 (Neural Information Processing Systems)

Tips!

Vill du lära dig mer om virtuella världar för lärande (eller konferenser) kan jag tipsa om Exploring immersive meeting spaces for learning (workshop), som arrangeras 29 april.

V 14: Rektors strategidialog och flexibelt lärande

“Are we flexible enough?”

En av de mest intressanta aspekterna i mitt arbete är att bevaka vad som händer inom pedagogisk utveckling både nationellt, internationellt och internt. Det behövs en mix av både omvärlds- och invärldsbevakning. Den här veckan har präglats av båda delarna genom rektors strategidialoger och eget deltagande i en konferens via ICDE (International council for open and distance education) på temat “Are we flexible enough?”.

Och det är en spännande kontrast – ett medelålders universitet med en självbild i gungning – om studentliv, programutbildning och campusbaserad undervisning har varit en stor del av vår identitet, vad blir vi framöver när större krav ställs på att nå ut till fler målgrupper, med högre krav på flexibel utbildning och lärosäten som kan erbjuda hög kvalitet på utbildning både genom blended och online learning. Det går att designa sin egen utbildning, ett begrepp som funnits med länge, men det borde kunna ta fart ännu mer om vi vågar ta steget ut i distansutbildningsgemenskapen.

Det är nyttigt att lyssna på universitet som har 140 års respektive 75 års erfarenhet av distansutbildning (University of South Africa och Open Polytechnic) som gått igenom så mycket av det vi brottas med just nu rörande allt från studenters engagemang och genomströmning, examination, val av lärandeaktiviteter – men också tankar om tillgänglighet, jämlikhet och hållbar utveckling.

Det är tydlig också att kurserna designas för just det format som används: online! Det är inte fråga om att snabbt föra över från live till online och tro att det mesta är sig likt. Det som återkom i flera av rektors strategidialoger att digitalisering är en viktig fråga både vad gäller distribution av utbildning och kompetensutveckling bland oss medarbetare. Att det behövs en grundläggande digital kompetens för kommunikation och hållbart medarbetarskap, men även behöver riktas mot professionsspecifik digital kompetens (ex pedagogisk digital kompetens) och att det behöver finnas med från starten. Du ska som nyanställd få veta och lära dig om de it-system vi behöver använda.

“How flexible is your institution?”

En intressant modell visades av Dr Mishra Sanjaya, från Commonwealth of Learning  (i anslutning till ICDE-konferensen) ställde frågan How flexible is your institution? och det skulle vara nyttigt att fundera över både på LiU-nivå, men också i utvecklingen av kommande kurser som ska kunna erbjudas mer öppet och med högre grad av flexibilitet än vi i vanliga fall är vana vid och som nu under hösten prövas genom pilotprojekt inom öppna nätbaserade kurser*.

Print screen Dr Sanjaya Mishra on How Flexible is your institution?

Print screen – Dr Sanjaya Mishra on How Flexible is your institution?

Ett ämne som togs upp under rektors strategidialog handlade om team och medarbetare vid LiU och det jag tror att en del associerar med ordet flexibel är kopplat till något gränslöst och i slutänden destruktivt. Flexibelt kräver struktur, förmågan till tillit och självledarskap.

Kanske är det viktigt att fundera över andra begrepp framöver för ett hållbart medarbetarskap:

elasticitet och resiliens.

Nu, helg!

Fridens liljor,

Anna

*Öppna nätbaserade kurser på gång i höst vid LiU:

  1. Makten i nätkulturerna
  2. Morgondagens industri
  3. Sustainable and democratic digital governance
  4. Djurpsykologi
  5. Farmakologi – läkemedels öde och äventyr i kroppen

Om LiU:s strategiprocess