När tekniken hamnar i bakgrunden

Jag tog inte körkort förrän jag var en bit över 30 år och en fördel med att göra det i vuxen ålder är att man har en lite mer utvecklad förmåga att reflektera över sitt eget lärande. I början ägnade jag mycket uppmärksamhet åt olika detaljer. Hur mycket ska jag trampa ner pedalen? När behöver jag bromsa för att stanna vid övergångsstället? Senare under övningskörningens gång fördjupades och internaliserades min förmåga att köra bil och nu, flera år senare, behöver jag sällan tänka på sådana saker explicit. Jag kan fokusera på övergripande aspekter, som trafikflödet. Ärligt talat går det ibland lite väl mycket på autopilot, särskilt när jag kör till jobbet, samma väg som vanligt. Mitt förhållande till tekniken, alltså själva bilen, har blivit intuitivt och nästan osynligt. Inte så att jag tror mig förstå exakt hur bilen fungerar inuti – det är fortfarande ett mysterium – men mitt sätt att använda bilen är nu till stora delar automatiskt. Jag lever dock inte i illusionen att jag kör bättre än genomsnittet.

En liknande resa har många av oss nyligen genomgått, eller i alla fall kommit en bit på, när det gäller verktyg för möten via nätet: Zoom, Teams och liknande. Jag hade använt Zoom några gånger innan pandemin och tyckte att det var rätt enkelt, särskilt i förhållande till en del verktyg som fanns tidigare, men det kändes ändå som undantag från det normala varje gång. Jag klickade ytterst medvetet på vad jag trodde var rätt knappar. När någon föreslog att vi skulle köra någon aktivitet i Zoom var jag lite skeptisk, delvis för att jag inte helt och hållet var bekväm med det arbetssättet. Av skäl som är kända för oss alla har vi nu blivit tvingade att använda dessa mötesverktyg för att kunna arbeta överhuvudtaget. Det kan förstås fortfarande uppstå problem, men jag upplever att de flesta hanterar det hela med en klackspark. Även många som tidigare varit teknikrädda hanterar utan problem möten på distans. Det har blivit internaliserat, något vi inte tänker på.

För mig som delvis arbetar med att försöka övertyga kollegor om att använda olika tekniska lösningar för att stödja studenters lärande är det här en intressant erfarenhet. Jag hoppas förstås att vi snart ska få pandemin under kontroll, att vi inte ska tvingas till fler nödlösningar i undervisningen, utan kan göra mer medvetna val. Men det jag tar med mig är en större respekt och en ökad förståelse för att det kan ta lång tid och mycket övning innan en teknisk lösning internaliseras så att den sjunker in i bakgrunden och låter pedagogiken komma i fokus. Det går att komma en bra bit med entusiasm, men i slutändan är det ändå träning, träning och lite mer träning som gäller.

Om att examinera rättssäkert

Blogginlägg skrivet av Ola Leifler:

Studenter i tentasal

Day 23 – Exam hall by Jack Hynes (CC BY NC SA)

Vad är den mest rättssäkra examinationsformen? Vad betyder det egentligen att något är rättssäkert? Och vad är det egentligen vi vill uppnå genom examination?

För mig känns de här begreppen viktiga att förstå, men svåra att få grepp om, särskilt om vi är intresserade att våra studenter ska utveckla sådana förmågor som låter dem fatta kloka beslut med långsiktiga konsekvenser i en osäker värld där de har att hantera svåra utmaningar.

I en militär grundutbildning tränas man i att klara sig i fält, hantera militär utrustning och fysisk uthållighet. Examinationen innebär just detta: en tredagars strapats med övningar i sjukvård, skytte, orientering alltmedan man transporterar sig själv längre sträckor. För att framföra en bil övar man bilkörning under olika förhållanden, och examinationen består i att man framför en bil. För att bli konsertpianist övar man länge på att spela piano och vid intagning till högre läroverk eller konservatorier får man provspela stycken på pianot. För att bli skicklig programvaruutvecklare krävs det längre träning i behärska de formella uttryckssätt och matematiska verktyg som används för problemlösning med dator och man examineras vid intervju för arbeten genom att få skriva programkod.
I alla ovanstående fall, oavsett om det handlar om att få ett certifikat, fortsätta en karriär eller ett jobb, prövas precis de förmågor som man övat på. Ovanstående är exempel på vad jag kallar autentisk examination, det vill säga examination som prövar förmågor som man övat innan dess att man examineras.

Jämför detta med följande:
“Vi gör en kurs med projektarbete, engagerande spel & praktiskt arbete tillsammans med externa parter och sedan skriver vi en rapport på det”
”I kursen gör vi laborationer parvis med kollegial granskning under kursens gång för att träna oss i teknisk problemlösning, och sedan baseras betyget på en skriftlig tentamen.
Det är onekligen så att vi ofta hemfaller åt traditionella sätt att examinera studenter även när vi infört lärandemoment som kan kännas innovativa. Varför blir det så? Varför är det så svårt att applicera mer autentiska examinationsformer när vi gör om kurser till att inkludera mer engagerande moment för våra studenter? Varför känner vi att vi behöver rapporten eller tentan i slutet av genomförd kurs? Varför kan inte resultaten studenterna presterat tala för sig själva? Varför tror vi att det är mer rättssäkert att examinera på ett sätt som inte direkt motsvarar det studenterna i praktiken ägnat kurserna åt?

2010 PopTech Science and Public Leadership Fellows by poptech,  (CC BY-SA)

Riskerna som framhålls för examination i nära samarbete med studenter handlar ofta om rättssäkerhet. Man misstänker att studenter eller lärare inte skulle vara ärliga och rättvisa i en examination som kräver förtroende. Studenterna kan misstänka att lärarna kan vara partiska om bedömningar ska göras av en samlad prestation under en längre tid eller vid arbete tillsammans med andra studenter. Det kan såklart även vara en fråga om att lärarna inte litar på studenterna, och att de tror det finns en risk att studenterna försöker vilseleda. Oavsett handlar det dock om bristande förtroende, både i resonemangen om orsak och i konsekvenserna. För även om orsakerna kan handla om brist på förtroende, så kännetecknas även konsekvenserna av att de minskar förtroendet. Varje steg som tas bort från situationen som kräver förtroende mellan två parter (man har ett öppet samtal om resultatet av ett genomfört projekt, man diskuterar kontinuerligt och ärligt hur det går för en student med studierna under en termin), får man situationer som innebär mindre informell kontakt och mer formella regler (reglerad tentamen, tydliga förväntade svar, inga tillåtna hjälpmedel, anonymiserade rättningsprotokoll, övervakade examinationer).

Den erfarenhet jag själv har av situationer där studenter får beskriva var de själva befinner sig i relation till lärandemål, styra sitt lärande och inför examinationen beskriva om de uppfyllt lärandemålen är att deras bedömningar ofta är väldigt nära mina egna, särskilt om vi haft en dialog under kursen som bygger på förtroende åt båda håll och ärliga frågor. För att det ska fungera gäller dock att utbildningen har ett antal specifika egenskaper:

  • Studenterna måste få meningsfulla sätt att styra både vad och hur de lär sig inom kursens ramar, så att de känner att de faktiskt tycker att det är meningsfullt att lägga tid själv på att styra sitt lärande. Examinationen ska handla om exakt det de gjort i kursen och inte kräva att de försöker lista ut vad examinatorn egentligen tänker.
  • De måste få lagom svåra utmaningar. En kurs som har gemensamma och väldigt specifika ämnesmässiga lärandemål för alla kommer sällan att vara lika relevant för alla, och om man inte känner att en kurs är anpassad för en själv kommer man försöka klara sig även om man egentligen behövt göra en helt annan, längre eller krångligare resa än den som kursansvariga tänkte sig. Om lärandemålen formuleras på ett sådant sätt kommer det vara svårt för studenterna att klara dem.
  • Det måste finnas ett konsekvent förhållningssätt från lärare från början i att man kan ange på vilket sätt man förväntar sig att studenterna ska lära sig och visar sig villig att verkligen hjälpa studenterna på vägen.

I slutändan vill vi kanske att våra studenter inte bara ska visa prov på skicklighet, utan även nyfikenhet, mod, klokskap och integritet när det gäller att utmana invanda föreställningar om hur vi ska organisera vårt samhälle. Det kan vara en god idé att agera föredöme i att visa prov på de egenskaperna när vi examinerar våra studenter och utforska, vara modig men visa vad man förväntar sig av sina studenter. Jag är övertygad om att det ger effekter bortom vad en enskild examination visar.

Lär dig mer om LiU:s regelsamling

Vad har friskvård, pandeminivå, styrkeområde, vidaredelegation och studentrepresentation gemensam?

Dessa är några av rubrikerna som just nu går att läsa om i LiU:s regelsamling. Inget du känner till? Då är du inte ensam, men får du inte ibland frågan eller funderar över ”Var står det egentligen”? Då är chanserna stora att det är just ”regelsamlingen” som är svaret.

print screen Regelsamlingen vid LiU

Sidan med LiU:s regelsamling

Men vad finns det egentligen i regelsamlingen?

”Regelsamlingen innehåller gällande beslut av regelkaraktär som fattats av universitetsstyrelse, rektor samt fakultets- och områdesstyrelser”, läser man på startsidan. Det finns med andra ord inga dokument från institutionerna.

Varför skulle jag som lärare vilja leta dokument i regelsamlingen? Det är en bra fråga. Onekligen handlar många dokument om universitetets interna organisation, ekonomi, antagning, m.m., men det finns också en hel del dokument kring utbildning som rör själva genomförandet.

Det kanske mest centrala dokument är Riktlinjer för utbildning och examination på grundnivå och avancerad nivå från 17 dec. 2020 (DNr. LiU-220-04501). Här finns bl.a. närmare föreskrifter om kursplan, examination, betygsättning, rättelser och omprövning.

Före jul kom ett annat viktigt dokument, Riktlinjer och rutiner för genomförande av skriftliga  salsskrivningar inklusive digitala tentamina i sal från 17 dec. 2020 (DNr. LiU-2020-04559) som kommer att träda i kraft 1 feb. 2021. Här regleras inte bara situationen under själva tentamen, utan också t.ex. frågor om tentajour eller inlämning och hämtning av salsskrivningar resp. digitala tentamen.

Sist men inte minst finns det Riktlinjer för inspelade moment inom grund- och forskarutbildning från 20 jan. 2020 (DNr. LiU-2019-00370), som i samband med pandemin ha fått en ännu större betydelse.

Sammanfattningsvis kan det vara bra att lite då och då i sin lärargärning gå tillbaka till källan och ta reda på ”vad det egentligen står” i de där dokumenten. Och varför inte passa på och läsa något om LiU:s strategi eller institutionsstyrelsens uppgifter, när man ändå ”bläddrar” bland dokumenten?

Här hittar du till regelsamlingen: https://styrdokument.liu.se/Regelsamling

// Johannes Lerm, 2021-01-25

Hur kan vi skapa digitala möten som engagerar?

Vetenskapsrådet med hjälp av FFF (se nedan) ordnar en serie föreläsningar om hur vi kan bli bättre på digitala möten. Medverkar gör bl a prodekanen på Fil fak, Mathias Broth.

Kommande möte äger rum 12/2 kl 15. Se följande länk.

FFF är “…en serie digitala träffar för dig som arbetar med att berätta om forskning. Namnet anspelar på den årliga konferensen Forum för forskningskommunikation. FFF pop-up är ett tillfälle att mötas vid sidan av konferensen och diskutera aktuella frågor inom området.


/Per-Anders

Hur ska jag aktivera mina studenter online?

En naturlig fråga efter alltmer undervisning online är den som är rätt vanlig även i den fysiska lärmiljön: Hänger ni med? Den är nära besläktad med lärarens undran om det vi står och berättar och förklarar överhuvudtaget har landat som det är tänkt ute bland deltagarna/studenterna: Har ni några frågor? 

Osäkerheten som läraren då kan uppleva blir såklart ännu större när det snabbt blir en rådande kultur att alltid närvara med avstängda kameror i möten online. Har du tur kanske några använder chatten för kommentarer eller så har deltagarna/studenterna en egen back-channel som du som lärare inte känner till.  

Jag tror att vi alla behöver fundera över vad som måhända sker där bakom den svarta rutan och att inte döma för hårt. Varför blir det så lätt en radda svarta rutor i ditt videomöte?

En del sitter kanske i ett trapphus för att få studiero på snålt tilltagen boendeyta, en del går mest in i mötet och påbörjar en inspelning för att i bästa fall ta del av innehållet någon annan gång, en annan orkar inte vara mer delaktiga än detta minimum och en fjärde sitter med tre barn i samma bostad som också ska delta i undervisning online. 

Börjar vi med den analysen kanske det är lättare att förstå deltagarna/studenternas förutsättningar och motivationsgrunder för att ta del av det du vill förmedla. Och ta sen med dessa funderingar till den campusförlagda undervisningen – hur säkerställer jag att alla hänger med även på plats? Det finns en annan kontaktmöjlighet, men är alltid ivrigt nickande hos vissa den bästa lägesmätaren alla gånger?  Är det samma deltagare/studenter som är aktiva online vs på plats?

En del gillar att föreläsa, en del gillar att lyssna. En del föreläser för att de tror att de måste, en del lär sig ingenting av att bara lyssna. En del försöker hitta sätt att bygga in aktiverande moment i sina föreläsningar – men kan möta motstånd eftersom förväntan är någon annan. Att vara aktiv i sitt eget lärande är krävande, vilket gör frågan hur en ska få till detta oerhört komplex.

Men som en klok lärare sa i en diskussion för någon vecka sen:

“Mår inte studenterna bra är det väl klart att motivationen att interagera och vara aktiv sjunker drastiskt”

Och ja – då spelar det tyvärr inte så stor roll hur många quiz, gruppdiskussioner, wikis, utmaningar, bikupor eller projekt du bygger in för att stötta ett aktivt lärande. 

I mitt nästa inlägg kommer jag fånga upp denna något melankoliska avslutning med lite tankar om Community of Inquiry (CoI), lektionsplanering för distans och Universal design for learning (UDL) som förhoppningvis kan vara verktyg för vidare reflektioner och lösningar.