Normerna, mer än tekniken, styr hybridläget

På de flesta universitet och högskolor sker just nu diskussion och arbete kring det som har kommit att kallas “hybridläge”. Med “hybridläge” menas vanligen en undervisningssituation där det både finns studenter närvarande fysiskt i lokalerna, och virtuellt på distans via ett konferensverktyg. Skälet till detta är det ständigt närvarande pandemin, som gör att studenter med små förkylningssymptom ska stanna hemma trots att de känner sig pigga nog att delta på undervisningsmomentet. Förståeligt nog vill dessa studenter inte missa undervisning som de känner sig förmögna att tillgodogöra sig, och då har ett hybridläge med studenter både fysiskt och virtuellt uppstått för att tillgodose samtliga studenters önskan om deltagande.

Vit bilikon med laddsymbol på grön botten

Photo by Ralph Hutter on Unsplash

Som alla hybrider så innebär en blandning av flera saker att det görs avkall på vissa delar som finns i den ena eller den andra om dessa var fristående. Ett exempel kan vara att en hybridbil som går på bensin och el har en mindre bensintank än en ren bensinbil, och mindre batteri än en ren elbil. Det här är dock ingenting som det har pratats så mycket om, att en hybrid innebär att vi måste skala bort delar, utan fokus har legat på att allt ska maxas från båda lägena.

Eftersom det krävs tekniska lösningar på det här problemet, så har fokus fallit på tekniken i många fall. Vilken mikrofon ska vi ha? Hur ska vi rigga kamerorna? Vilken konferensverktyg ska vi använda? Det är alla relevanta frågor, men i slutänden överskuggas den bästa av tekniska lösningar av någonting annat; något jag skulle vilja kalla för närhetsnormen. Vad menar jag då med det? Jo, att det genomgående i samhället finns en norm som säger att fysiskt är lite bättre än virtuellt, och lite mer på riktigt. Oavsett hur mycket vi riggar för att ge studenterna en sömlös upplevelse så blir upplevelsen inte sömlös så länge vi omedvetet prioriterar det fysiska lite högre än det virtuella. Omfattningen av den här normen går från läraren som uttalat säger till sina grupper att “vad jobbigt det är att ha studenter på distans” till läraren som inte vill att studenter ska chatta utan bara använda verbal kommunikation, till läraren som inte kontrollerar att de virtuella studenterna har uppfattat frågor som ställts av den fysiska studentgruppen.

Självklart finns det lärare som är medvetna om den här normen och försöker motarbeta den, men även studenter och andra mötesdeltagare faller offer för den vilket gör att det är ett arbete i motvind. Flera personer har konstaterat att det lättaste sättet att få bra interaktion både lärare studenter och studenter studenter är att sätta samtliga vid varsin dator så att alla syns på samma villkor. I försök med flercampuslösningar så har det gett en rättvisare känsla av interaktion att ha läraren ensam i ett rum snarare än i ett av de fysiska klassrummen med studenter i. Vår stora vana vid den fysiska interaktionen, kombinerat med vår ovana vid att interagera virtuellt samt våra förutfattade meningar kring teknikmedierad kommunikation gör att vi hela tiden graviterar mot det som redan är bekant. Det är bekvämt att göra som vi alltid har gjort, men det sker på bekostnad av utveckling, och på bekostnad av våra virtuella studenter.

Att driva nätbaserad handledarutbildning

Mats Olsson, adjunkt HMV/Didacticum delar här med sig av sina reflektioner kring att jobba med en nätbaserad handledarutbildning och hur utvecklingsprocessen sett ut från 2014 till idag.

 

Nätbaserad handledarutbildning har varit igång sedan 2014, då undertecknad fick i uppdrag att anordna en nätbaserad utbildning. Bakgrunden till uppdraget var att inom landstinget/regionen i Östergötland genomförts en handledarutbildning under flera år. Utbildningen drevs av kliniska adjunkter och var avsedd för handledare som handledde studenter från medellånga vårdutbildningar. Denna utbildning var platsförlagd och därav var det svårt att nå handledare från kommuner och andra landsting/regioner, där studenter från dåvarande Hälsouniversitetet genomförde verksamhetsförlagd utbildning (VFU).

Utbildningen har sen starten givits av både Medicinska fakulteten och Didacticum, men är sen VT2020 tillbaka hos Medicinska fakulteten. Utveckling har skett över tid både sett till teknik och utveckling av administrativa stödsystem. Utbildningen har också gått från att vara platsförlagd till en enbart asynkron distansutbildning.

Antagningsförfarandet formaliserades genom att antagning.se numera sköter anmälningsförfarandet. I och med att utbildningen överfördes till Medicinska fakulteten tillfördes två kursomgångar om vardera 40 deltagarplatser. Vilket medför att fem kursomgångar kan erbjudas, med sammanlagt 140 deltagarplatser. Medicinska fakulteten bistår med lärare, hittills verksamma kliniska adjunkter. All kommunikation med deltagare sker via kursrummet i LISAM (LiU:s LMS).

Formativ återkoppling

Läraren har som uppgift att via LISAM läsa och återkoppla reflektionsuppgifter och examinationsuppgift. Ett exempel på återkoppling kan vara att läraren skriver kort återkoppling såsom ”bra tänkt”, eller ”varför inte tänka så här osv”. Det blir en form av formativ återkoppling. Att reflektera kring sitt eget lärande, kunskapssyn är adekvat. Kursen har PBL (problembaserat lärande) som utgångspunkt. PBL har som syfte att hjälpa studenten att utvecklas och reflektera kring sitt handlande (Bate et al. 2014). Därför är det av vikt att handledaren själv arbetar med reflektion i sitt eget lärande. Genom att utbildningen bygger på deltagarens egen reflektion kring kunskap och lärande, så borde även återkoppling anammas mer i bedömning av studenter, som genomför verksamhetsförlagd utbildning. Dock finns litteratur, som skriver att återkoppling inte alltid visar avsedda effekter. Jönsson (2020) jämför muntlig resp skriftlig reflektion, som menar att muntlig återkoppling kan upplevas som mer personlig, kan avleda uppmärksamheten från en händelse. Däremot är skriftlig återkoppling mer effektivt. Det finns annan litteratur, som grundligt resonerar kring betydelsen av reflektion både muntligt och skriftligt (Cajvert 2020). Cajvert (2020) skriver att återkoppling i handledningssituationer i verksamhetsförlagd utbildning är en väsentligt för en adekvat för lärandeprocessen i utvecklingen till en yrkesprofession.

I framtiden planeras att utbildningen ska vara ett första steg på en grundläggande nivå. Ett nära samarbete mellan läkarprogrammet och övriga program som har grundläggande utbildningsprogram tillhörande Medicinska fakulteten har påbörjats. Tanken är att utbildningen ska erbjudas till alla handledare inom verksamheter, som handleder studenter från Medicinska Fakulteten. Därför är innehåll och kursupplägg neutralt och exempel kan ges från olika program. I kursrummet finns dock flikar, som när det gäller bedömningsförfarandet under VFU var mer specifikt för respektive program.

Utbildningens upplägg

Utbildningen genomförs som nätbaserad kurs och innehåller bakgrunden till problembaserat lärande (PBL), lärprocesser, handledningsmodeller, bedömning och återkoppling etc. För att genomföra utbildningen måste studenterna ha tillgång till en dator med internetuppkoppling. I utbildningen förekommer inga obligatoriska fysiska träffar. Utbildningen är upplagd som en fyra veckors kurs. På måndagarna publiceras streamade föreläsningar i form av ljudsatta Powerpointbilder, som varje vecka har ett tema. Föreläsningarna kan vara uppdelade i kortare avsnitt om 10-15 minuter vardera. Till filmerna finns förslag på artiklar och annan litteratur som fördjupning. I slutet av varje filmserie publiceras en frågeställning, där deltagarna skriftligt och enskilt skall reflektera kring en frågeställning. Reflektionen skall vara ca 300 – 500 ord, lämnas in på LISAM i en speciell inlämningsfunktion. Alla reflektioner läses och kommenteras av lärare. De första tre inlämningarna är reflektioner utan referenser. Däremot är den fjärde veckans reflektion en examinationsuppgift. Den har en mer omfattande frågeställning.  Exempel:

” Beskriv en handledningssituation, där Du verkat som handledare/student eller varit närvarande som kollega” Hur skulle Du agerat i dag? Efter att ha genomfört nätbaserad handledarutbildning utifrån PBL konceptet”

Här skall deltagaren reflektera kring vald situation som med hjälp av två vetenskapliga artiklar och annan relevant pedagogisk litteratur.

I framtiden

En revidering av innehållet i utbildningen pågår. Tanken är att justera filminslag och förbättra kvaliteten. Medicinska fakulteten bistår med kunnande inom film och publicering. En reflektionsuppgift försvinner. Sammantaget kommer det att bli två reflektioner och en examinationsuppgift. Deltagare har efterfrågat något synkront möte. Inför hösten 21 kommer därför ett ZOOM-Webinar erbjudas deltagarna. Det ska äga rum kursvecka tre-fyra och ger deltagarna möjlighet att träffas och resonera kring att vara handledare.

// Mats Olsson, HMV/Didacticum


Källor:
Bates, E., Hommes, J., Duvivier, R. & Taylor, D, C, M. (2014) Problem-based learning (PBL): Getting the mots out of your students – Their roles and responsibilities: AMEE Guide No 84. Medical Teacher. 36: 1-12. DOI:10.3109=0142i59X.2014.848269
Cajvert, L. (2020) Student-Handledning – under verksamhetsförlagd utbildning. Studentlitt AB. Lund
Jönsson, A. (2020) Lärande bedömning. Femte upplagan. Gleerups Utbildning AB.


 

Lisam-snack med Andreas

Det här är femte och sista avsnittet i en serie Lisam-snack.

Andreas undervisar i Farmakologi och har ett särskilt intresse för att använda teknik i undervisningen. Den här hösten ska han och kollegan Karin Persson prova ett helt nytt kursformat – en så kallad MOOC (Massive open online course). Alltså en storskalig, öppen, nätbaserad kurs som ska kunna läsas helt självgående. Kursen heter Farmakologi – läkemedels öde och äventyr i kroppen och består av fyra moduler som vardera innehåller föreläsningsfilmer, quiz och tips på vidare läsning.

För att väcka nyfikenhet inleds varje modul med en vanlig läkemedelsmyt, till exempel huruvida det är okej att skölja ner järntabletter med kaffe. Är du nyfiken på svaret? I så fall kan du anmäla dig till kursen här: Öppna nätbaserade kurser (MOOC)

 

 

Relaterade verktygsguider

Måste startsidan i ett kursrum se ut som den gör?

Snabblänkar i Lisam

Skapa en sida i Lisam

Ladda upp film till Lisam via Stream

Webbdelen Utfällbart innehåll

Enkla quiz till Lisam med Forms

Länkar i Lisam

Lisam-snack med Jörg

Det här är fjärde avsnittet i en serie Lisam-snack.

Jörg Schminder är kursansvarig för kursen Gas Turbine Engines, en kurs om gasturbinteknik. I sitt Lisam kursrum har Jörg skapat ett digitalt kurskompendium bestående av text, bilder, videos och poddar – som ett komplement till den mer omfattande litteraturen. Att jobba grafiskt med sidorna hjälper studenterna komma ihåg och lättare orientera sig. Flera av illustrationerna har Jörg skapat själv med hjälp av PowerPoint.

Till kursrummet används även ett Team där studenterna kan ställa frågor till lärarna. Där har alla studenter tillgång till samtliga frågor och svar, vilket minskar lärarnas arbetsbörda och är mer rättvist för studenterna jämfört med att svara på frågor via mejl.

 

 

Relaterade verktygsguider

Skapa en sida i Lisam

Måste startsidan i ett kursrum se ut som den gör?

Snabblänkar i Lisam

Bädda in poddar i Lisam

Skapa illustrationer med PowerPoint till Lisam

Hur ser Lisamsidan ut i mobiltelefonen?

Test i Lisam

Teams till ett kursrum

Du simmar ur bild, Kaj!

Det här inlägget hakar delvis i föregående inlägg om chatten som de introvertas hämnd. Under pandemitiden har de flesta av oss i högre grad börjat använda videokonferensverktyg som Zoom och Teams för att hålla kontakten med kollegor, studenter och vänner. Det har gått förvånansvärt bra och jag imponeras av hur mycket lättare det varit än om det här hänt för tio år sedan med de verktyg vi hade då. I användandet har emellertid en frustration vuxit fram, kring användningen (eller icke-användningen) av video på deltagare i ett möte eller ett undervisningsmoment.

“Jag vill inte föreläsa för 50 svarta rutor!”

Från möteslednings- eller lärarperspektiv är det lätt att se den mörka skärmen som bristande interaktion. Den i det fysiska klassrummet så lättillgängliga visuella återkopplingen från studenterna uteblir när videobilderna stängs av i ett videokonferensverktyg. Sover du? Kokar du kaffe? Borstar du skorna? Hänger du med på vad som sägs? Behöver du en paus? I podcasten Tea for Teaching, avsnitt 189: Teaching with Zoom så diskuteras detta. Jag saknar dock perspektivet från någon som vuxit upp medan Internet var textbaserat och som lärt sig att interaktion kan ske på många sätt – som till exempel via chatt!

Det är lätt att falla för det alltid närvarande narrativet om den lata studenten; studenten som startar Zoom, startar en skärminspelning, stänger av sin videobild och går och lägger sig igen medan läraren får kämpa i sin ensamhet. Verkligheten är dock sällan så enkel, ens när den är så enkel. Varför deltar inte studenten på momentet? En student kanske är bakis, en annan är deprimerad och behöver sova extra mycket, en tredje känner inte att deltagandet är särskilt värdefullt när hen kan se föreläsningen i dubbel hastighet efteråt. Och alla dessa kan vi räcka ut en hand till och säga “Jag ser dig, jag förstår dig”. En empatisk inställning till våra älskade studenter är ett måste, speciellt när det kan kännas svårare att skapa relationer med all distans.

A laptop standing open on a slightly messy bed next to a smartphone. The image is a bit gloomy.

Photo by Erik Mclean on Unsplash

De studenter som verkar finnas bakom sina svarta rutor då? Ja, dessa studenter kanske är, precis som undertecknad, en liten smula skittrött på att se sig själv hela dagarna. Det är svårt att hålla fullt fokus på föreläsaren när en samtidigt ser sitt eget minspel i en liten ruta bredvid, och att kontrollera detta. Lägg därtill att studenten kan ha neuropsykiatriska funktionshinder som gör det ännu svårare att fokusera.

Det kan också vara stökigt i bakgrunden, antingen med prylar eller med andra människor eller husdjur som också befinner sig på samma (ofta lilla) yta och som kan störa i bakgrunden för övriga studenter. Studenten kanske pysslar med någonting samtidigt (går på promenad, stickar, sorterar tvätt) för att lättare fokusera på att lyssna, men vet inte om läraren skulle förstå det.

I Teaching with Zoom upplever jag att fokuset hamnar på att en avstängd videoström alltid indikerar inaktivitet, så till den grad att de föreslår att det bara är under enskilt arbete som kameran kan vara avstängd. Precis det vänder jag mig också emot. Jag kan inte tänka mig att dessa personer inte har aktiva underhållande gruppchattar med kollegor eller vänner? Där det ibland blir långa synkrona diskussioner av allt möjligt – interaktivt och aktivt så det förslår. Egentligen är det lite konstigt att vi i akademin kan vara så fokuserade på det skrivna ordet när det handlar om forsknings- eller kursredovisningar, men så fokuserade på visuellt och verbalt för diskussioner.

Som alltid handlar det i huvudsak om kommunikation och normsättande. Hur vill vi i den här gruppen ha det? Är det olika i olika typer av situationer? Hur kan vi jobba med andra typer av bekräftande återkoppling som att skriva kommentarer i chatten eller svara på en omröstning? Vill studenterna ha föreläsningar eller föredrar de andra typer av läraktiviteter? Om de vill ha föreläsningar, vill de ha dem synkront eller hellre inspelade?

Vi kanske ska testa att ha undervisning helt utan videomöten? Alastair Creelman föreslår flera tankeväckande lösningar i blogginlägget Teaching without video meetings.

Och rubriken då? Jo, det är ett citat ur ett nu klassiskt filmklipp där en simmande person filmas, med en kamera som troligtvis står på ett stativ, som simmar ur bild.