Ett försvar för slow-kulturen på universitetet

Det här blogginlägget skulle egentligen ha varit färdigt förra veckan. Men nu blev det inte så.

Precis som mycket annat i den akademiska världen (och många delar av yrkeslivet i stort) lever de flesta av oss med sådana ouppfyllda krav och ’måsten’, och saker som ’borde’ ha blivit gjorda, såsom missade deadlines, förseningar när det gäller inlämningar och feedback, den där boken som är till 80% färdig som jag ’borde’ har skrivit ihop för länge sedan. Precis som studenterna kan också vi lärare prokrastinera. För en del av oss ackumuleras dessa ’måsten’ och ’borde[n]’ till en olycklig kombination av manus som ligger i skrivbordslådan (eller i den digitala motsvarigheten) och studenter/kollegor som med sviktande tålamod väntar på återkoppling. Detta kan leda till känslor av otillräcklighet, försummelse och olust som inverkar på vår självkänsla. I värsta fall kan det tillsammans med andra faktorer leda till depression och utmattning.

Ett sätt att bemöta sådana ouppfyllda ’underprestationer’ är att vända det mot en själv. Och jag tror inte någon av oss saknar förmåga till seriös självkritik. Tvärtom är vi nog pinsamt medvetna om våra försummelser och en del av våra liv går ut på att hitta ursäkter för det som vi missat (och missar). En del av förklaringen ligger förstås hos oss själva. Ursäkterna för sådana försummelser kan vara mer eller mindre legitima och övertygande. Vi använder olika ’coping strategies’ för att hantera våra egna tillkortakommanden och omgivningens förväntningar, förhoppningsvis utan att helt förlora ansiktet. Med större eller mindre framgång. Men det kan också leda till en varaktig negativ självbild.

Men det finns också strukturella faktorer som olyckligt förstärker våra känslor av otillräcklighet. Akademin är en miljö fylld av förväntningar och konkurrens och så bör det väl vara. Det är en kvalificerad yrkesverksamhet där krav bör ställas, annars vore det inte vad det är. Det finns väl knappast någon yrkesverksamhet som så systematiskt utnyttjar kraven på ’produktion’ (av forskning och undervisning och samverkan) genom att anspela på våra egna inneboende drivkrafter, som akademin. Det är en extremt meritokratisk och karriärdriven kontext där vi forcerar oss själva till ständigt nya prestationer. I grunden är det förstås en seriös intellektuell nyfikenhet och vilja till förklaring och förståelse som är drivkrafterna, vare sig det gäller fenomen i naturen, samhället eller kulturen. Foucaults begrepp för självdriven styrning, ’governmentality’, passar bra in på att förstå hur vi driver oss själva. Vi samtycker till de strukturella kraven: vi vill bli publicerade, citerade och befordrade.

Men det är inte alltid detta lyckas så bra. Vi lovar mer än vi kan infria. Vi vill mer av oss själva än vi faktiskt kan förmå att ’leverera’. Kalla det ambitionsinflation. Då blir det som jag beskrev inledningsvis; vi lever under en börda av ’måsten’ och ’borde[n]’ som inverkar menligt på vår självbild och i värsta fall ven återverkar på vår hälsa. Detta kan bli en livslång skuld för den som redan från barndomen internaliserat maktstrategin ’dåligt samvete’. Jag vet det personligen. Jag är uppväxt med vikten av att känna ’dåligt samvete’ och jag lever med en livslång skuld i form av ofärdiga texter och oskrivna böcker. Den psykiska (o)hälsan inom akademin är just nu ett område där det förekommer internationell uppmärksamhet, t ex i Times Higher Education (kan läsas på Didacticum).

De strukturella faktorer i samtiden som negativt påverkar den akademiska yrkesidentiteten är fokus för Maggie Berg och Barbara K. Seeber i (2016) The Slow Professor. Challenging the Culture of Speed in the Academy. Med benämningen slow knyter de an till den motrörelse mot samtidens fokus på de temporala normerna snabbhet och ögonblicklig tillfredsställelse som går just under denna benämning. Vi kan nämna kritiken mot snabbmatskulturen i Eric Schlossers (2001) Fast Food Nation. The Dark Side of the All-American Meal och på en mer generell nivå, med exempel hämtade från mat, hälsa, urban kultur, sex, arbete och fritid, Carl Honoré (2004) In Praise of Slow. How a Worldwide Movement is Challenging the Culture of Speed. En svensk motsvarighet med mer grundläggande existentiell prägel finns också i religionspsykologen Owe Wikströms analys av rastlöshetens anatomi i (2003) Långsamhetens lov. Eller vådan av att åka moped genom Louvren. Thomas Hylland Eriksen, socialantropolog i Oslo, har i (2003) Ögonblickets tyranni. Snabb och långsam tid i informationssamhället närmat sig en förståelse av hur hastighetsvurmen accelererar i den digitala tidsåldern.

Av titeln på deras bok att döma skall man naturligtvis inte se det som ett försvar av den som medvetet underpresterar eller den som låter bli att infria sina löften. Det är inte den typen av akademiska lärare som inte gör sitt jobb som åsyftas eller förvaras. Berg och Seeber menar att samtidens universitet, det som de kallar ’the corporate university’, negativt påverkar den intellektuella och pedagogiska praktiken och riskerar att även negativt inverka på den psykiska hälsan. De inleder med att säga att de akademiska yrkena är mycket priviligierade. Det gäller sådant som flexibilitet i arbetstid, hyfsad ekonomisk ersättning social status, och trygga tillsvidareanställningar (i alla fall för dem som får sådana). De som inte erbjuds trygga anställningar men som ändå förväntas arbeta hårt är dock ett växande problem. Yrket som akademisk lärare och forskare innebär frihet att tänka och odla sin nyfikenhet, samt att skapa och förmedla entusiasm till studenter och allmänhet. Det finns mer besvärande strukturella faktorer. Samtidens universitet förväntas gå jämnt ut, eller helst visa positiva siffror. Det ställs krav på extern finansiering och konkurrensutsättning. Fler jobbar på korta kontrakt (i synnerhet i Nordamerika och UK). Tekniken är en tillgång men tekniken gör också att administrationen decentraliseras till lärare vilket ökar bördan. I Sverige och många andra länder iakttar vi sedan flera decennier hur NPM, New Public Management, också påverkar de offentliga myndigheterna, dit universiteten hör. Excellens, kvalitet, leverans, produktion, nyckeltal, målstyrning är några av de centrala begreppen som vi tvingat att vänja oss vid. ’Får jag timmar för det’, hör jag ofta kollegor säga när vi diskuterar olika typer av aktiviteter som har med utbildning eller forskning att göra. En del accepterar detta med en känsla av maktlöshet. Andra ställer motvilligt upp på denna tidsstyrning för att försvara den tid de faktiskt har och uppträder nästan som näringslivsadvokater med sina ’billable hours’. Andra struntar helt i att räkna timmar i ett försvar för den akademiska friheten och riskerar därmed att överutnyttjas och uppfattas som kvarlevor från en annan tid.

I protest mot de krav som ett företagsliknande universitet ställer, erbjuder Berg & Seeber en positiv motidentitet under paraplyet slow. Deras bok innehåller ett manifest där de utmanar ’the frantic pace and standardization of contemporary culture’. Det handlar om att, som de säger, ta tillbaka universitetets intellektuella liv. De protesterar mot tendenserna i samtidens högre utbildning (detaljerad tidsstyrning, ekonomisk styrning, effektivitetshets, employability, etc.) som motverkar det som universitetet, enligt dem, borde handla om: att kultivera förståelse och ett djupgående tänkande. I olika kapitel fokuserar de på vilka implikationer detta har för hanteringen av tiden, för pedagogiken och undervisningen, för forskningen och för upplevelsen av kollegialitet:

’In the corporate university, power is transferred  from faculty to managers, economic justifications dominate, and the familiar ‘bottom line’ eclipses pedagogical and intellectual concerns. We need time to think and so do our students. Time for reflection and open-ended inquiry is not a luxury but is crucial to what we do.’

Detta blogginlägg skulle som sagt skrivits förra veckan. I själva verket kanske det just vid detta tillfälle var bra att blogginlägget inte blev färdigt i tid. Det blev ju istället ett tillfälle att tänka igenom den akademiska kontextens krav på snabbhet och leverans. Och kanske var den extra tiden för eftertanke värdefull så att det blev bidrag till slow-rörelsen inom akademin.

Berg & Seebers text finns på nätet i en tidigare version. En recension av deras bok finns i ett aktuellt nummer av Högre Utbildning, skriven av filosofen Rory Conces.

/Per-Anders

0
Posted in Didacticum.

4 Comments

  1. Bodil Jönssons tankar om tid spelar en viktig roll för den text som refereras ovan. De hänvisar ofta till hennes bok så att din kommentar om ‘ställtid’ är alldeles mitt i prick. Tack också för förklaringen av ‘ställtid’ som jag aldrig har förstått ursprunget till!

    0
  2. Mycket tänkvärd och viktig text som får mig att associera till Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid där hon talar om ställtid. Ursprungligen handlade det om den tid det tog att sela hästen innan själva arbetet kunde börja och därefter sela av hästen efter arbetets slut. I vårt moderna arbetsliv behöver vi också ställtid innan och efter arbetet för att hinna samla våra tankar, förbereda våra arbetsuppgifter, ta oss dit vi ska, och i efterhand hinna reflektera över resultatet av det vi har gjort och vilka möjliga konsekvenser som följer av det. Detta är en del av själva arbetet. Om det inte inryms i de timmar vi får för våra olika åtaganden så gör vi det på vår fritid. Det är i och för sig inte så konstigt att det blir så eftersom många av oss brinner för det vi gör på jobbet, eller åtminstone delar av det vi gör. Det kan dock bli ett problem både för oss själva och våra nära och kära när en alltför stor del av fritiden går åt till arbete i stället för återhämtning i form av att tänka andra tankar och göra andra saker än vi gör på jobbet.

    Nu är det snart helg. Då ska jag ta mig tid att sjunga Långsamhetens lov och tänka på författaren Owe Wikstöm som var husfar under min barndoms barnkörläger i Munkviken.

    0
  3. Precis, å ena sidan vill vi ha mätningar men å andra sidan känner vi på oss att mätningarna inte ger en relevant bild, eller att de rent av leder fel. Och att vi därigenom gör lärandet mer instrumentellt – vilket förvisso passar bättre i vissa kunskapsområden än i andra. Som delvis hemmahörande inom humaniora kan jag konstatera att det passar riktigt illa. Se även Jonna Bornemarks (2018) “Det omätbaras renässans” som jag tänkte ägna en kommande bloggpost åt.

    0
  4. Jag tycker det finns mycket tänkvärt i din text. Spänningen mellan att å ena sidan acceptera, eller till och med prisa mått på framgång av olika slag (nöjdhet och genomströmning i kurser, citeringar och publiceringar i forskningen), och å andra sidan se att de leder till perversioner. Vi accepterar kurser med enkelt examinerar kunskaper utan möjlighet till djupare reflektion för att det är enklare att mäta det, vi publicerar artiklar enligt principen om “minimal publishable unit” med minsta godtagbara “värde” och så vidare.

    Det finns något som skaver i detta att vi inte kan hitta en annan och bättre lösning på att etablera förtroende och kunna prestera väl, enskilt och tillsammans, än att mäta sådant som i slutändan riskerar fördärva det vi ville bevara genom mätningarna.

    0

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *