Kavla upp ärmarna och få det gjort

Förra veckan skulle jag ha varit på nätverksträff med HU2-nätverket och jag skulle ha deltagit i konferensen Rethinking Higher Education – båda eventen med fokus på hur hållbar utveckling kan integreras i högre utbildning. Nu blev det inte så och ni förstår förstås varför. Det där viruset som har tvingat oss till fysisk distansering (inte nödvändigtvis social), och att snabbare än snabbt ställa om vår verksamhet till distansläge, kom emellan. Och någonstans ger det mig hopp! Det ger mig hopp om att universitet och högskolor kan förändras och att den förändringen kan ske väldigt fort – om vi bara bestämmer oss för att den ska ske. Och jag tänker att den insikten, och den erfarenhet som vi nu har fått i samband med omställningen till distansläge, är något vi kommer att ha nytta av när kraven på universitets- och högskolesektorn att bidra till en mer hållbar värld ökar ytterligare – möjligen som en direkt reaktion på just Covid19-pandemin.

Alltfler arbetsgivare efterfrågar idag studenter med kunskap och kompetenser för att kunna bidra till att hantera hållbarhetsfrågor. I en studie som KTH gjort bland sina alumner framkom att mer än 75% av dem kom i kontakt med hållbarhetsfrågor i sitt arbetsliv. Däremot var de inte nöjda med hur deras utbildningar hade förberett dem för att jobba med den typen av frågor – och det trots att ingenjörsutbildningar har integrerat hållbarhetsperspektiv i högre utsträckning än humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningar.

Kevin Anderson, själv ingenjör och professor i klimatförändringar vid University of Manchester, poängterar vikten av att integrera humanistiska och samhällsvetenskapliga kunskaper i den förändringsprocess som är nödvändig för en mer hållbar utveckling – inte minst då det är inom sådana discipliner som kunskapen om social hållbarhet, liksom kunskap om mänskligt beteende och förmågan att kommunicera effektivt, finns. Möjligen är det också vanligare inom humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner att ställa sig frågan ”vad betyder detta?” – att skapa mening. Med en sådan utgångspunkt lyfter också Keri Facer, gästprofessor på Zennströms klimatprofessur vid Uppsala universitet, utbildningens roll i vad hon beskriver som en civilisationsförändring (a civilizational shift) som bara är möjlig om vi på riktigt tar oss an frågan om vilka vi själva är i det komplexa och dynamiska system som utgör vår livsmiljö. Detta menar Facer, kräver en delvis ny kunskapssyn där inte bara vetenskaplig kunskap om världen har sin givna plats utan också den levda erfarenheten, den förkroppsligade kunskapen och ”intentional processes for deep reflexivity for the self and the self in the world”.

Så ytterligare utmaningar ligger framför oss för hur det nu än är så har viruset ”begränsad dödlighet” medan ”klimatkrisen kan bokstavligen döda oss allihop” för att citera Jared Diamond, amerikansk författare och historiker med fokus på bl.a. globala epidemier och hur de förändrar vår värld. Så ska vi tro Diamond är det bara att dra lärdom, ladda om och kavla upp ärmarna på nytt när det här viruset har härjat färdigt.

 

Cecilia Enberg, universitetslektor IBL & Didacticum

 

4+

Att gå i distansläge – bakom kulisserna-rapport

 

Hemmakontoret inklusive sidekick

Måndagen den 9 mars fick vi indikationer från LiU:s krisledning att det skulle vara bra att förbereda lite inför ett eventuellt distansläge.

Egentligen hade jag tänkt läsa den nya 2020 EDUCAUSE Horizon Report, men skiftade fokus mot Italien. Hur gör Italiens universitet i det här läget? och vad kan vi använda från deras strategier i vårt arbete som högskolepedagogiskt centrum. Det jag snabbt lade märke till var att det var tre viktiga digitala resurser som behövde användas ännu mer än tidigare:

1. En lärplattform
2. någon typ av videokonferensverktyg
3. stöttning för lärare att digitalisera sitt innehåll.

Denna insikt ställdes då mot de verktyg vi har att tillgå vid LiU. Vi behövde göra ett urval baserat på ett scenario där vi från Didacticum och IT-avdelningen troligen behöver massutbilda och vad ska vi då prioritera? Vilka avgränsningar ska göras? Och för att inte skapa tunnelseende och för mycket stress både för anställda och studenter valde vi att fokusera på de verktyg som finns knutna till Office365: PowerPoint och Teams. Dessa finns tillgängliga för både studenter och anställda, och det är en miljö som även knyter an till vår Microsoft-baserade lärplattform LISAM. Till detta kommer också videokonferensverktyget Zoom, där vi som universitet har ett avtal genom vårt medlemskap i SUNET. Alla dessa digitala verktyg hade redan innan en struktur vad gäller utbildningsmaterial, kompetens hos personalen och var även godkända ur ett IT-säkerhetsperspektiv.

– Varför kan vi inte bara släppa sargen och tipsa fritt om allt som finns då? Internet är fantastiskt och det finns så mycket att använda!

Det finns kunskap om alla möjliga verktyg och appar i det nätverk av pedagogiska utvecklare som är knutna till Didacticum, men i det här första läget är fokus att:
1) Stärka den generella pedagogiska digitala kompetensen
2) Lösa de mest akuta pedagogiska utmaningarna: bl a examinationer, praktik/VFU och basgrupper.

Just nu sker detta genom drop-in via Zoom, där vi också försöker att samla vanliga frågor och teman som vi sen kan bygga nästa utbildningsinsats på. Redan nu har detta mynnat ut i en serie dropin som enbart fokuserar på PBL och basgrupper online. Vi samlar även in frågor som i sin tur kan generera ännu fler utbildningsinsatser via vår funktionsmail: didacticum@liu.se. Med ett första minimum av tjänster att utgå ifrån kan vi lite mer fokuserat även tänka in andra aspekter: tillgänglighet, integritet, att snabbt kunna översätta material till engelska och även stötta upp med guider och resurser som har ett studentperspektiv. En vanlig fördom är annars att studenter bara automagiskt kan allt som är digitalt, men det stämmer inte i en väldigt stressad situation med en väldigt heterogen studentgrupp.

En annan insikt är att det är för tidigt att prata idéutveckling och långsiktig kursdesign, det som efterfrågas nu är konkreta tips. Hur gör jag? Vad använder jag för verktyg för att genomföra just den här aktiviteten nästa vecka?

Men det jag märker i våra drop-insessioner online är att det blir ett kollaborativt lärande i dessa diskussioner, men deltagarna har oftast inte ork/tid att reflektera över det där och då. Det kommer en tid för den reflektionen också, men först behöver vi ge alla anställda och studenter grunderna i hur våra IT-verktyg funkar.

Ta gärna del av ett sådant drop-in via Zoom i veckan som kommer och försök även dela med dig antingen i dessa dropin-forum eller via didacticum@liu.se om hur du gjorde.

6+

Good enough

Dekorationer utanför KEY1 i hus KEY

I all välmening cirkulerar många välskrivna och utförliga guider, artiklar och tips inför ett distansläge och i det här inlägget kommer en reflektion kring dessa.

Det är stor skillnad på att snabbt ställa om sin undervisning från campusbaserat till distans, jämfört med att designa en kurs redan från början till ett distansformat. Det arbete som pågår nu är ett sätt att kunna säkerställa vissa delar av utbildningsuppdraget vi som lärosäte har – men med två viktiga ledord för att det ska funka: Good enough och prioritering. Det senare bör ske i samarbete med ledning och kollegor.

Att snabbt ställa om sig från campusbaserat till distans

  1. Använd och lär dig de verktyg som finns, tillsammans med studenterna. Det är den absolut viktigaste läraktiviteten i ett inledande arbete online.
  2. Ta hjälp av oss på Didacticum och IT-avdelningen för att diskutera just dina förutsättningar. Vi kommer finnas tillgängliga online i olika kanaler framöver.
  3. Håll kontakten socialt med både kollegor och studenter, även online. Ta en fika tillsammans, vid bestämda tider, använd möjligheter till chat och diskussionsforum i LISAM.
  4. Återigen en fråga om prioritering – vilket innehåll behöver du distribuera till studenterna och hur vill du att studenterna ska interagera med det? Se det primärt som en övning i att använda verktygen, sekundärt att reproducera den exakta läraktiviteten som nu ersätts med något online. Att direkt överföra något rakt av från live till digitalt blir sällan särskilt bra. Se steg 2 för stöd i att tänka igenom detta.
  5. Se till att både du själv och studenterna får en rimlig arbetsbelastning. Det är lätt att kasta in alla möjliga resurser bara för att det finns tillgängligt online och att byta från campusbaserat till online ger lätt en iver att kompensera med mängder av information och “bra att läsa”-artiklar.

En del i mitt arbete just nu med att ta fram resurser för undervisande personal (och studenter) är att göra det ingångsorden indikerar: Good enough och prioritera! Det florerar givetvis utförliga guider, länklistor och tips på gratistjänster som kan stötta en stor mängd läraktiviteter – men återigen: tänk två veckor i det här läget (dvs stick inte iväg för fort, för långt med att styr om en hel kurs i det här läget).

När den här krisen har lugnat sig finns dessa resurser kvar och det kan då vara läge att fundera över vad som passar en kursdesign som inte ska skapas med hast. Distansutbildning kräver planering för att bli riktigt bra och det arbete som pågår nu är inte pedagogisk utveckling. Det är ett sätt att hantera en hastigt uppkommen extraordinär händelse med hjälp av de IT-verktyg som finns vid LiU.


LiU-resurser

För uppdaterade och samlade resurser från Didacticum och IT-avdelningen rekommenderar jag: Stärk din digitala kompetens där även Undervisa online finns med.

Jourhavande pedagoger, IT-utbildare och pedagogiska utvecklare finns även tillgängliga i de extrainsatta workshops som ges istället för Pedagogikdagarna 17-18/3: Verktyg för digital undervisning

Källor och vidare läsning

Detta inlägg har inspirerats av Tony Bates Advice to those about to teach online because of the corona virus, Amy Youngs Facebook-inlägg om förberedelser att undervisa online i Tacoma, USA samt Please do a bad job of putting your courses online av Rebecca Barret-Fox.

7+

Läsgruppen blir kollektiv kritik

Gemensam läsning av litteratur och efterföljande diskussioner bär olika namn inom olika bildningstraditioner. Inom den nordiska folkbildningen och vuxenundervisningen på t ex folkhögskolor och studieförbund förekommer studiecirklar och bokcirklar. Den litteratur som diskuteras kan vara skönlitteratur eller facklitteratur. Själva ordet ”cirkel” signalerar bildningstraditionens ideologiska och pedagogiska hemvist, som ett gemensamt lärande som äger rum utan hierarkier. I verkligheten är det kanske inte alltid så, utan ofta finns det en ”cirkelledare” som har mer erfarenhet eller kanske t o m en viss utbildning som lämpar henne/honom för uppdraget. Cirkelledaren är ofta en lärare även om själva benämningen snarare syftar på att denne skall vara ”en av oss”, dvs. en av oss i cirkeln.

Inom en annan del av folkbildningen används ofta begreppet ”bokcirkel” vilket syftar på att den bok som läses snarare är skönlitteratur än facklitteratur. Detta sker under mindre institutionaliserade former, vid sidan av studieförbunden men även där kan bokcirklar i samma betydelse förekomma. Bokcirklar kan ordnas av en grupp vänner och kollegor eller som i min hemstad under uppväxten på 1960- och 70-talen, av en lokal bokhandel som administrerade inköp och cirkulation av böcker.

Läsning av skönlitteratur för terapeutiska syften kallas biblioterapi och förekommer säkerligen i flera sektorer av samhället. Ett annat fenomen som riktar sig huvudsakligen till äldre är s.k. ”shared reading” vilket bygger på högläsning och diskussioner av ett valt arbete, ofta under medverkan/mentoring av någon som inte tillhör den egentliga målgruppen. Kanske kan detta vara någon som tillhör vård- eller omsorgspersonalen.

På universitetet har vi seminariet som en arena för läsning och diskussion av litteratur. Seminariet är institutionaliserat och inte sällan utpräglat hierarkiskt, med synliga eller osynliga talarordningar, tabun och regler för vad som kan/inte kan sägas (högt). Efter seminariet tenderar dock frihetsgraderna att öka och själva seminariemötet blir ofta föremål för långvariga efterföljande diskussioner där det som inte kunde sägas (högt) blir sagt och föremål för exeges. Universitetets seminarietradition har bl. a analyserats i Lotta Jons (red.) Seminariet i högre utbildning. Erfarenheter och reflektioner (2015) och Marie Cronqvist & Alexander Maurits (red.)  Det goda seminariet. Forskarseminariet som lärandemiljö och kollegialt rum (2016).

Under senare år har en alternativ form av gemensam läsning uppstått även på universiteten. Denna har säkert länge varit en del av miljön men utan att för den skull ha en egen benämning. Denna nya form av organiserad läsning utgör ofta ett alternativ till den ordinarie seminarietraditionens hierarkiska karaktär och man anspelar hellre på de egalitära och frivillighetsideal som finns i folkbildningen eller vänskapskretsen. Det kallas ”läsgrupp” eller ”reading group” och är till skillnad från det institutionaliserade seminariet något som sker vid sidan av detta eller som ett komplement till den ordinarie verksamheten. Fördelarna med läsgruppen kan vara att man under mer avslappnade former, men förstås med bibehållen stringens och skärpa, gemensamt kan fördjupa läsningen av en bok eller artikel. Texten väljs i samråd i gruppen och är vanligen facklitteratur men kan även vara skönlitteratur. Detta sker helt vid sidan av den ordinarie akademiska verksamheten, kanske även på fritiden, men tanken är givetvis att det skapas en friare miljö för diskussioner som i sin tur kan ha effekter på det ordinarie akademiska arbetet. Kanske är det så att många akademiker känna att det goda seminariet trots allt innebär en form av institutionell övervakning och kollegial positionering och att läsgruppen är relativt fri från detta.

Om man söker på begreppet ”läsgrupp” så visar det sig att det förekommer på universitet, även i en mer institutionaliserad form. Under rubriken ”seminarier och läsgrupper” kan man således se olika serier med olika fokus och ibland kan det vara lite oklart vad som är vad och hur de egentligen skiljer sig åt. Kanske blir läsgruppen helt enkelt ett seminarium med ett specifikt fokus och för en mindre grupp av deltagare. En schemalagd läsgrupp om Wittgenstein kanske helt enkelt är ett seminarium?

Sedan flera år bedriver Högskolan Dalarna en ambitiös läsgrupp med fokus på universitetspolitisk omvärldsbevakning. Något liknande finns också vid Örebro Universitet. Funktionen med dessa läsgrupper kanske är mindre baserade på att utgöra ett alternativ till det institutionaliserade utan mer som ett sätt att fånga upp ett ämne som kanske inte drivs av något ämne eller verksamhet, men också ett sätt att skapa ett kollegialt samtal över institutions- och ämnesgränser.

På Didacticum driver vi i en mycket mindre skala en läsgrupp/bokcirkel om akademisk fiktion/”the campus novel”. Tanken är att läsa litterära verk som handlar om/utspelar sig i olika akademiska miljöer för att på så sätt få syn på villkor kring den högre utbildningen och lärandet under olika tider och i olika kulturer. Detta kan i sin tur hjälpa oss att få syn på ramvillkor och ideologier som styr den högre utbildningen idag, vilket i sin tur har tydliga och konkreta implikationer för den verksamhet som vi bedriver i kurser och andra insatser. Förhoppningen är också att vi skall lära oss mer om vår egen profession genom att fördjupa oss i gestaltningar av komplexa skeenden och processer, individuella såväl som kollektiva. Denna idé ligger i linje med flera aktuella litteraturdidaktiska inititativ inom vuxenutbildning och kollegial fortbildning, t ex Christine Jarvis & Patricia Gouthro (2019) Professional Education with Fiction Media. På LiU förekommer många andra läsgrupper som oftast förstås inte är institutionaliserade. På Didacticum tänker vi oss att kunna fortsätta detta professionsdidaktiska arbete med att titta på några olika ämnesområden, dels hållbarhet skildrad i fiktion och dels artificiell intelligens och maskinlärande.

Ett intressant exempel på hur den informella bokcirkeln vänner emellan också kan bli akademiserad är fyra vänner som gemensamt läser, kommenterar och kritiserar Elena Ferrantes romaner. Boken är The Ferrante Letters. An Experiment in Collective Criticism (2020) och författarna är Sarah Chihaya, Merve Emre, Katherine Hill och Jill Richards. De fyra vännerna är alla verksamma som litteraturvetare vid olika universitet i USA, men finner ett behov av att inte bara analysera enligt akademins förväntningar utan att även knyta an till det egna privatlivet, den personliga responsen och erfarenheter av kvinnlig och manlig vänskap och kärlek. De ser sig själva som ”kritiska vänner” och de bedriver det som de kallar ett experiment i ”collective criticism”. Det engelska begreppet ”criticism” kan hellre översättas med ”analys” än ”kritik” på svenska. Man kan säga att de har dokumenterat sin läsgrupp och gjort den till ett intressant metodologiskt inspel i litteraturvetenskapens repertoar av analytiska möjligheter. Kanske är det också ett nytt led i läsgruppen institutionalisering.

/Per-Anders

0