Läsgruppen blir kollektiv kritik

Gemensam läsning av litteratur och efterföljande diskussioner bär olika namn inom olika bildningstraditioner. Inom den nordiska folkbildningen och vuxenundervisningen på t ex folkhögskolor och studieförbund förekommer studiecirklar och bokcirklar. Den litteratur som diskuteras kan vara skönlitteratur eller facklitteratur. Själva ordet ”cirkel” signalerar bildningstraditionens ideologiska och pedagogiska hemvist, som ett gemensamt lärande som äger rum utan hierarkier. I verkligheten är det kanske inte alltid så, utan ofta finns det en ”cirkelledare” som har mer erfarenhet eller kanske t o m en viss utbildning som lämpar henne/honom för uppdraget. Cirkelledaren är ofta en lärare även om själva benämningen snarare syftar på att denne skall vara ”en av oss”, dvs. en av oss i cirkeln.

Inom en annan del av folkbildningen används ofta begreppet ”bokcirkel” vilket syftar på att den bok som läses snarare är skönlitteratur än facklitteratur. Detta sker under mindre institutionaliserade former, vid sidan av studieförbunden men även där kan bokcirklar i samma betydelse förekomma. Bokcirklar kan ordnas av en grupp vänner och kollegor eller som i min hemstad under uppväxten på 1960- och 70-talen, av en lokal bokhandel som administrerade inköp och cirkulation av böcker.

Läsning av skönlitteratur för terapeutiska syften kallas biblioterapi och förekommer säkerligen i flera sektorer av samhället. Ett annat fenomen som riktar sig huvudsakligen till äldre är s.k. ”shared reading” vilket bygger på högläsning och diskussioner av ett valt arbete, ofta under medverkan/mentoring av någon som inte tillhör den egentliga målgruppen. Kanske kan detta vara någon som tillhör vård- eller omsorgspersonalen.

På universitetet har vi seminariet som en arena för läsning och diskussion av litteratur. Seminariet är institutionaliserat och inte sällan utpräglat hierarkiskt, med synliga eller osynliga talarordningar, tabun och regler för vad som kan/inte kan sägas (högt). Efter seminariet tenderar dock frihetsgraderna att öka och själva seminariemötet blir ofta föremål för långvariga efterföljande diskussioner där det som inte kunde sägas (högt) blir sagt och föremål för exeges. Universitetets seminarietradition har bl. a analyserats i Lotta Jons (red.) Seminariet i högre utbildning. Erfarenheter och reflektioner (2015) och Marie Cronqvist & Alexander Maurits (red.)  Det goda seminariet. Forskarseminariet som lärandemiljö och kollegialt rum (2016).

Under senare år har en alternativ form av gemensam läsning uppstått även på universiteten. Denna har säkert länge varit en del av miljön men utan att för den skull ha en egen benämning. Denna nya form av organiserad läsning utgör ofta ett alternativ till den ordinarie seminarietraditionens hierarkiska karaktär och man anspelar hellre på de egalitära och frivillighetsideal som finns i folkbildningen eller vänskapskretsen. Det kallas ”läsgrupp” eller ”reading group” och är till skillnad från det institutionaliserade seminariet något som sker vid sidan av detta eller som ett komplement till den ordinarie verksamheten. Fördelarna med läsgruppen kan vara att man under mer avslappnade former, men förstås med bibehållen stringens och skärpa, gemensamt kan fördjupa läsningen av en bok eller artikel. Texten väljs i samråd i gruppen och är vanligen facklitteratur men kan även vara skönlitteratur. Detta sker helt vid sidan av den ordinarie akademiska verksamheten, kanske även på fritiden, men tanken är givetvis att det skapas en friare miljö för diskussioner som i sin tur kan ha effekter på det ordinarie akademiska arbetet. Kanske är det så att många akademiker känna att det goda seminariet trots allt innebär en form av institutionell övervakning och kollegial positionering och att läsgruppen är relativt fri från detta.

Om man söker på begreppet ”läsgrupp” så visar det sig att det förekommer på universitet, även i en mer institutionaliserad form. Under rubriken ”seminarier och läsgrupper” kan man således se olika serier med olika fokus och ibland kan det vara lite oklart vad som är vad och hur de egentligen skiljer sig åt. Kanske blir läsgruppen helt enkelt ett seminarium med ett specifikt fokus och för en mindre grupp av deltagare. En schemalagd läsgrupp om Wittgenstein kanske helt enkelt är ett seminarium?

Sedan flera år bedriver Högskolan Dalarna en ambitiös läsgrupp med fokus på universitetspolitisk omvärldsbevakning. Något liknande finns också vid Örebro Universitet. Funktionen med dessa läsgrupper kanske är mindre baserade på att utgöra ett alternativ till det institutionaliserade utan mer som ett sätt att fånga upp ett ämne som kanske inte drivs av något ämne eller verksamhet, men också ett sätt att skapa ett kollegialt samtal över institutions- och ämnesgränser.

På Didacticum driver vi i en mycket mindre skala en läsgrupp/bokcirkel om akademisk fiktion/”the campus novel”. Tanken är att läsa litterära verk som handlar om/utspelar sig i olika akademiska miljöer för att på så sätt få syn på villkor kring den högre utbildningen och lärandet under olika tider och i olika kulturer. Detta kan i sin tur hjälpa oss att få syn på ramvillkor och ideologier som styr den högre utbildningen idag, vilket i sin tur har tydliga och konkreta implikationer för den verksamhet som vi bedriver i kurser och andra insatser. Förhoppningen är också att vi skall lära oss mer om vår egen profession genom att fördjupa oss i gestaltningar av komplexa skeenden och processer, individuella såväl som kollektiva. Denna idé ligger i linje med flera aktuella litteraturdidaktiska inititativ inom vuxenutbildning och kollegial fortbildning, t ex Christine Jarvis & Patricia Gouthro (2019) Professional Education with Fiction Media. På LiU förekommer många andra läsgrupper som oftast förstås inte är institutionaliserade. På Didacticum tänker vi oss att kunna fortsätta detta professionsdidaktiska arbete med att titta på några olika ämnesområden, dels hållbarhet skildrad i fiktion och dels artificiell intelligens och maskinlärande.

Ett intressant exempel på hur den informella bokcirkeln vänner emellan också kan bli akademiserad är fyra vänner som gemensamt läser, kommenterar och kritiserar Elena Ferrantes romaner. Boken är The Ferrante Letters. An Experiment in Collective Criticism (2020) och författarna är Sarah Chihaya, Merve Emre, Katherine Hill och Jill Richards. De fyra vännerna är alla verksamma som litteraturvetare vid olika universitet i USA, men finner ett behov av att inte bara analysera enligt akademins förväntningar utan att även knyta an till det egna privatlivet, den personliga responsen och erfarenheter av kvinnlig och manlig vänskap och kärlek. De ser sig själva som ”kritiska vänner” och de bedriver det som de kallar ett experiment i ”collective criticism”. Det engelska begreppet ”criticism” kan hellre översättas med ”analys” än ”kritik” på svenska. Man kan säga att de har dokumenterat sin läsgrupp och gjort den till ett intressant metodologiskt inspel i litteraturvetenskapens repertoar av analytiska möjligheter. Kanske är det också ett nytt led i läsgruppen institutionalisering.

/Per-Anders

0
Posted in Didacticum.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *