Håll ut och håll kontakten!

Det enda vi vet i det här läget, är väl att det inte går att veta hur det kommer bli framöver. Det är svårt att skapa långsiktighet i någonting vad gäller utbildningsdesign – lika väl som i livet i övrigt just nu.

Det finns signaler både från skolans och universitetens värld att det pågår mycket dubbeljobb inför hösten. Ska det planeras för en plan A, plan B och plan C? Vad är egentligen rimligt?

Det gäller att återigen backa från den ordinarie ambitionsnivå och köra på en medelväg som funkar i längden. Det går emot för många ambitiösa lärare och även studenter. Det är en extraordinär situation för oss alla och visst vore det toppen om det gick att hitta en enda medelväg som funkar för just alla. En mall att applicera som tar hand om både det praktiska, ekonomiska och det känslomässiga. Ett digitalt verktyg som löser allt.

Det jag funderar vidare över är något som Dr Orna Farrell (DCU) tog upp vid ett webinarium som hölls via EDEN European distance and e-learning network den 20 april och som även fångats upp via mina olika omvärldsbevakningsinsatser. Det jag tyckte var lärorikt med Ornas inspel var det tydliga studentperspektivet, och det som beskrivs som lifeload. Allt det där övriga i livet som påverkar, utöver den “workload” vi har via arbete/studier.

  • Utgå från att grundförutsättningarna vad gäller it-infrastruktur är rätt låga. Särskilt för LiU med studenter som antagits till ett campusbaserat universitet är det svårt att helt plötsligt ställa krav på kamera, headset, laptop och bra med bandbredd för att kunna ta del av live-aktiviteter. Basera inte hela din design på live-video med många deltagare. (Ta gärna del av Videoconferencing alternatives – how low band-width teaching will save us all)
  • Tänk också flexibelt – det är bra med fasta tider för vissa aktiviteter, det erbjuder struktur och ramar som kan vara extra viktigt att arbeta in ännu mer när du inte träffar studenter/lärare lika ofta. Men var lite mer flexibel med att en fast tid för många på samma gång kan ge strul (se ovan). I och med detta blir det också extra viktigt att inte bara överföra ett 8-17-schema rakt av. Flexibilitet kräver utrymme tidsmässigt.
  • Asynkrona aktiviteter, dvs allt det där som går att göra utan att alla behöver göra det exakt samma tid och på samma plats. Skapa diskussioner i en tråd på Teams, använd samarbetsytor i LISAM, utforska möjligheter med wikis, inspelat material, quiz, övningsuppgifter online. Med ett tydligt ramverk och instruktion kan det skapa mer interaktion och samhörighet än vid ett större, live-tillfälle.

Sen är det förstås olika förutsättningar beroende på studentgruppens sammansättning, studievana, kursens innehåll, examinationsformer och vilken kultur som råder inom ämnet och institutionen – men jag tror att det kan vara värdefullt att ha med åtminstone tankarna om: låg bandbredd/teknikförutsättningar, flexibelt och asynkront och håll kontakten med varandra. Hör av er till studenterna med jämna mellanrum – även om det inte finns ny information att ge, betyder det mycket att skapa social närvaro. Det kan stärka både motivation och gruppkänslan.

Lyssna gärna på Alastair Creelman som pratar om Social närvaro, och ta gärna del av Skolverkets webbutbildning om Fjärrundervisning – en användbar kunskapsinjektion även för högskolepedagoger.

Ha en fin Virtualborg!

2+

Examinationer i distansläge

När jag från början tänkte skriva det här inlägget så skulle det handla om möjligheterna med digital salsexamination. Men så ställdes världen på ände och nu sitter vi i distansläge och försöker navigera en ny tillvaro. I den nya tillvaron är inte längre salsexaminationen i fokus, eller alls relevant. All examination utan dispens ska bedrivas på distans, och det här betyder en stor transformation av examinationen som koncept i många fall.

Covid-19 har tvingat oss till stora omställningar både privat och i arbetslivet. Nyheter når oss dagligen om länder med utegångsförbud, med städer i karantän och om fler och fler dödsfall. Det är skrämmande, och ovant, och vi kan inte kontrollera händelseförloppet eller de omställningar som plötsligt är nödvändiga. De flesta känner sig lugnade av att ha kontroll, och söker därför den möjligheten i så många aspekter de kan.

Från flera håll hör vi nu önskemål om att kunna övervaka studenter som skriver hemtenta. Dels för att kontrollera att studenterna bara använder den kunskap som de har inlagrad i sitt eget huvud, såsom en salstenta hade sett ut, dels för att garantera att det är rätt person som skriver tentan. Förslagen på lösningar har varit många, såsom att använda Bank-ID eller andra signeringslösningar eller ha studenterna i ett Zoomrum när de skriver så att läraren ser att de jobbar.

Det finns dock många problem med de här tankarna kring att kontrollera examinationen. Det huvudsakliga problemet är att det invaggar dig som examinator i falsk trygghet. Kan du på de två bilderna nedan avgöra på vilken av dem jag sitter och skriver på tangentbordet, och på vilken jag har tagit fram min mobil och kollar upp ett svar?

Kort sagt är det generellt ganska lätt att kringgå övervakningen som student. Mitt exempel kräver ingen teknisk kompetens att tala om.

Vi kan gå ett steg längre och be studenterna att sätta upp en extra kamera som filmar både dem och deras arbetsyta. Då ökas komplexiteten väldigt mycket för både övervakare och för studenterna. Det blir också svårare för övervakaren att hålla koll på flera videoströmmar. Belastningen på nätet blir högre, och fler studenter kan få problem med uppkopplingen. Somliga universitet har valt att underkänna studenter som lämnar videorummet under tentan. I mina ögon betyder det att vi inte bara examinerar studenternas kunskaper utan också deras uppkoppling.

Eftersom vi är ett campusuniversitet till största del, så måste vi ta hänsyn till det när vi överväger olika moment i distansläge. Många studenter är vana vid att ha bra uppkoppling på campus och använder därför bara mobilens surfpott hemma. En del studenter har åkt hem-hem, vilket kan vara ett annat land med andra begränsningar, eller bara ute på landet. Det är stor skillnad på att söka till en distanskurs med onlinemoment, och att plötsligt hamna i distansläge på en campuskurs i nivå av förberedelse och förutsättningar. Till exempel Högskolan Dalarna använder videoövervakning av studenter på distanskurser, men där är studenterna införstådda i detta redan när de söker sin utbildning. Vi har en helt annan situation, på både student- och bemanningssidan. Våra tentamensvakter är vana vid tentamen i sal och har ingen utbildning för att hantera distansmoment.

Tänk också på att studenterna har samma distraktioner som du just nu. De har tvingats till en snabb omställning till distansläge, utan förvarning eller träning. De kan ha äldre eller sjuka släktingar eller vänner som de är oroliga för, och de påverkas precis som du av den sociala distansieringen. Det är svårt nog för dem att ställa om till en ny sorts examination, och det kommer att kraftigt försvåra deras situation att också begära att de ska koppla upp Zoom, ladda ner programvaror och scanna sina rum.

Vad ska vi göra istället?

När studenterna inte är i en examinationssituation så uppskattar vi när studenter hjälper varandra, använder kursböcker och anteckningar, samt söker på internet för att hitta lösningar på problem. Då kallar vi det kollaborativt lärande och ser det som ett utmärkt sätt att tillgodogöra sig kunskap. Om vi kan ta med oss den tanken in i examinationen så kanske fler dörrar kommer att öppna sig för hur vi kan arbeta med examination och bedömning. En gemensam nämnare är dock att det kräver viss tid att ställa om examinationen och de former av examination vi har att tillgå under ett distansläge kan kräva mer tid för rättning.

Det finns examinationer som är ganska lätta att ställa om till distansläge. Ganska många examinationer är av reflekterade essäkaraktär, där tillgång till faktaböcker eller kurskamrater inte är ett problem. Dessa kan ges som hemtentamen utan stora åtgärder, och kan använda Inlämningar i Lisam för att också få Urkundsgranskning på svaren.

Många examinationer är en blandning av reflekterande essä och kunskapskontroll av faktakunskaper. En idé kan vara att dela upp den här typen av examination och, som ovan, lämna ut essädelen som en hemtenta. Kunskapskontrollen av faktakunskaper kanske kan omvandlas till en kunskapsträning? Du kan till exempel sätta upp ett quiz i Lisam som studenterna måste svara alla rätt på ett visst antal gånger innan de får godkänt, med slumpmässig ordning på frågor och svar som självrättas. Studenterna kan kolla upp svaren varje gång, men upprepningen i sig driver inlärningen av kunskaperna och kräver väldigt liten ansträngning från dig gällande rättning.

Somliga examinationer är tänkta att testa studenters färdigheter. Färdigheten kan vara att skriva programkod, att skapa ett textilt konstverk eller att leda en lektion i NO. Här kan det krävas en hel del uppfinningsrikedom för att översätta det till ett digitalt format, men några förslag som vi kan ge är:

  • Låt studenterna spela in en instruktionsfilm där de förklarar hur de har skapat kod för ett visst program.
  • Låt studenterna dokumentera processen att ta fram det textila hantverket och sammanställa till en berättelse.
  • Låt studenterna arbeta med distansverktyg som Zoom och Teams för att hålla sin lektion, kanske för kurskamrater. Det är också ett sätt att förbereda studenterna för att all undervisning inte sker fysiskt i ett klassrum.
6+

Headset-öra och fjärrfika

Skapa din egen publik när du föreläser om det känns ensamt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här månaden har varit den mest extraordinära under hela mitt yrkesliv. Intensivt, spännande och en riktig utmaning. Det som normalt har puttrat på i lite lagom statlig myndighetstakt har kommit upp i 220 km/h istället. Att stärka sin pedagogiska digitala kompetens har gått från den enskildes intresse och motivation till distansläge där fokus har varit att identifiera och distribuera kunskap om undervisning online till…alla. På väldigt kort tid.

Men denna takt går ej att upprätthålla om du vill fortsätta hålla som människa. Det många vittnar om från både skolan och universitetsvärlden är att det är intensivt att undervisa online, åtminstone om du tänker dig en direkt överföring av det som sker live på plats vs det som sen ska ske online. Jag har sett exempel där 8 h schemalagd campusundervisning bara rakt av läggs ut i samma tidsomfattning – fast online och där vädjar jag faktiskt till er alla:

Ta det lugnt! Prioritera! Ge dig själv och dina studenter en ärlig chans att ställa om.

Distansläge är krävande just för att det kommer så hastigt och det måste få vara okej att distribuera en eller flera uppgifter som baseras på innehåll som studenterna kan läsa sig till också. Det är okej att använda andras föreläsningsfilmer, öppna lärresurser  eller varför inte ett TED talk?

Prioritera så att tiden online tillsammans med studenterna är lite mer av den sociala sorten. Tänk interaktion där fler än du själv förväntas stå för den.

Gruppdiskussioner, drop-in med frågestund eller varför inte be studenterna läsa/ta del av ett material, låt dem skicka in frågor och arrangera en föreläsning baserat på dem? Tänk också på att tiden online blir mer intensiv av andra anledningar – du är mer närvarande eftersom du ska sköta både innehåll och teknik. Det är svårare att bara zona ut en mikrostund, vilket en ändå gör korta stunder under en normal, campusbaserad arbetsdag.

Stimuli i synkrona onlinemöten kommer från bild, ljud, video, chat. Det går att dela dokument, arbeta i samma text samtidigt och det är fantastiskt mycket möjligheter. Men var snäll mot dig själv och ta några saker i taget. Det gäller i mötet med kollegor över en fjärrfika, arbetsplatsträffar eller i undervisningsmoment. Och det gäller dig och dina studenter.

Så för att undvika headset-öra (dvs ont i öronen pga frekvent användning av headset) och för att ändå känna ett socialt sammanhang, vilket är viktigt för motivation och mående: Ta det lugnt och prioritera! Använd de digitala verktygen både för undervisning och för att träffa dina kollegor (eller din förening, din familj eller vänner) över en fjärrfika.

Och bygg alltid in bensträckare även när ni ses online, det är värt risken att en del inte återkommer när det är dags igen – och kanske uppvägs det av det faktum att många lärare jag varit i kontakt med säger:

Jag har aldrig haft såhär många studenter närvarande på mina föreläsningar när det skett live på campus.

9+

Det kommer en tid efter Covid19 – vilka vill vi vara då?

 Det är för tidigt att säga om Covid19 kan kopplas till klimatförändringar eller inte men diskussionen pågår. Inte minst för att klimatforskare under en längre tid har varnat för att pandemier kommer bli vanligare i takt med att den globala medeltemperaturen blir allt högre. Och oavsett hur det råkar vara med kopplingen mellan Covid19 och klimatförändringarna så vet vi att klimatförändringarna utgör ett hot och att vi behöver agera kraftfullt för att begränsa deras skadeverkningar. Här skulle universitet och högskolor kunna spela en positiv roll genom att ta sin egen forskning om klimatet på allvar och agera i enlighet med vad den visar är nödvändigt för att undvika att våra samhällen kollapsar. De skulle kunna agera i enlighet med Parisavtalet för ”rapid reductions in accordance with best science […] on the basis of equity, and in the context of sustainable development and efforts to eradicate poverty”. Och en del tyder på att de vill det, inte minst det faktum att 37 svenska universitet och högskolor har skrivit under Klimatramverket, där de lovar att genomföra åtgärder i sin egen verksamhet som ligger i linje med 1,5-gradersmålet. Men vad krävs för att genomföra sådana åtgärder och att göra det ”in the context of sustainable development”?

Keri Facer, gästprofessor på Zennströms klimatprofessur vid Uppsala universitet, fokuserar i sin forskning på relationen mellan universitetens formella och vetenskapligt grundade utbildning och det omgivandet samhället där andra bildningstraditioner och rörelser som undersöker klimathotet utifrån andra perspektiv än det vetenskapliga, växer fram. Facers slutsats är att universiteten måste förändras för att bidra till en mer hållbar värld och tar utgångspunkt i idéer om universiteten som materiella och publika institutioner för att ställa frågor om hur de kan bidra till att återställa klimatet (det materiella), återuppliva demokratin och formulera om förutsättningarna för vårt ekonomiska system (det publika). Om man ser universitet som materiella institutioner väcker det bl.a. frågor om hur vi transporterar oss i vår verksamhet och hur vi bedriver vår undervisning och forskning. Och om man ser universitet som publika institutioner väcker det bl.a. frågor om transparens i hur vi kommunicerar de åtgärder som vi vidtar för mindre klimatpåverkan liksom hur vi investerar våra pengar eller finansierar vår forskning.

Sammantaget kan man säga att vi har stora möjligheter att göra något positivt om vi väljer att tänka om och agera i en ny riktning. Och där kan de erfarenheter som vi har fått genom förflyttningen till distansläge vara till stor nytta. Kanske ska vi välja att fortsätta genomföra möten och konferenser på distans istället för att flyga till fysiska dito även när Covid19-pandemin är över? Kanske går det att internationalisera utbildningar genom att designa pedagogiskt genomtänkta distansutbildningar som kan involvera även de studenter som inte har råd att betala för resa, uppehälle och utbildning i Sverige? Skulle det rent av innebära ökad internationalisering? Kanske ska vi nu när vi vet hur kostsamt det kan vara att behöva agera reaktivt istället för proaktivt diskutera kostnaden för en ordnad samhällsomställning för att möta klimathotet?

Facer diskuterar också den kunskap som lärs ut (in?) vid högre lärosäten idag och vilka antaganden den bygger på. Varken Facer eller jag vill argumentera för att vi ska överge vetenskapligt grundad kunskap. Däremot behöver vi lära både studenterna och oss själva vad det innebär att leva med omfattande grader av osäkerhet, komplexitet och en ’tillblivelse’ (emergence) som vi inte kan förstå i stunden. För detta behöver vi reflektera över vad Facer kallar för den temporala kunskapen, vår syn på tiden och på relationen mellan tid och förändringsprocesser. Slutligen lyfter Facer synen på individen som en rationell och autonom varelse med full kontroll över sitt eget öde, individen med ’antropocentrisk narcissism’, och vad den har gjort för vårt sätt att hantera världen. Alternativet är en insikt om att individen endast är “a process in a world of processes, a person that matters even if mastery is no longer possible”. Ett bra ställe att börja på om man vill reflektera över de här och liknande frågor är Sverker Sörlins bok ”Antropocen. En essä om människans tidsålder”. Där kommer jag och mina studenter att börja.

 

Cecilia Enberg, universitetslektor IBL & Didacticum

 Photo by SOULSANA on Unsplash
3+