Julkalender 2020

Waiting for christmas, CC BY NC SA natlas, Flickr


I vanlig ordning blir det en digital kalender från oss alla, till er alla. Det blir en blandning av tips, kåserier, bilder, videor, tankar och inspiration som ligger mer eller mindre nära den verksamhet som innebär högskolepedagogik och de människor som arbetar med detta vid Linköpings universitet.

Förra årets kalender finns på Instagram och präglades mycket av pedagogikens historia, filosofer och begrepp.

I år kör vi julkalendern i bloggen under kategori julkalender. Välkomna!


 

Saker du får göra – aktiviteter i Corona-tid

Bingobricka Opp å hopp!


Här fortsätter tipsen för ett hållbart student- och medarbetarliv – i bingoformat. Den första bingobrickan innehåller aktiviteter med ett tydligt rörelsetema.


Dansa – fuldans som om ingen ser dig är min personliga favorit eller varför inte anta en dansutmaning med viss förutbestämd koreografi? TikTok och YouTube svämmar över med den här typen av utmaningar.

Eller lär dig en ny dans från Evolution of dance 1950-2019?

Träna hemma – public service (Hemmagympa med Sofia) och sociala medier svämmar över av bra träningstips – det finns verkligen något för alla. Exempelvis Sandras hemmaträning. Friskis och Svettis har i olika omgångar under året distribuerat pass online. Sök i det sociala medium som passar dig bäst!

Studenthälsan vid LiU erbjuder kurser i bland annat Mindfulness.

Yoga online – min personliga favorit är “Yoga with Adrienne” och Annas yogastudio. Det finns även flera av yogaställena i regionen som distribuerar sina kurser över Zoom.

Sjung! Kör en sing-along med en kör eller vanliga karaokevideos på YouTube eller testa appen Smule.

Testa “plogging” – det kan dock behövas handskar och ibland en skräpplockare, men det känns ändå förvånansvärt kul att både plocka skräp och jogga/promenera.

Testa något av de geobaserade spel som finns: Pokémon Go, Harry Potter, Ingress, Minecraft Earth.

Testa försvarsmaktens träningsklubb (FMTK) och bygg upp ett eget övningsschema, givetvis finns det även andra bra träningsappar med samma upplägg men det här är min favorit.

Digitala lopp – Blodomloppet, Lucialoppet, Facebook och andra sociala medier bjuder på alla möjliga sätt att delta i lopp men digitalt. Om du ändå har svårt med motivationen – varför inte låta zombies jaga dig?

Slutligen…

Vi är olika vad gäller att träna ihop med andra och även hur vi ser på det där med utmaningar. Fundera över hur just du funkar – det är viktigare att det blir en fuldans på köksgolvet till Dolly Parton (för att hylla hennes bidrag till vaccinforskningen) i all ensamhet, än att du direkt känner pressen av att klara en perfekt line dance bara för att dina kompisar eller kollegor gör det.

Har du några tips utöver dessa – skriv gärna en kommentar. Glöm inte att hålla koll på vad t ex Campushallen och andra träningsanläggningar i området sysslar med för allt fler erbjuder både utomhusträning och digitala aktiviteter.

I nästa inlägg tänkte jag ta upp lite olika aktiviteter som hänger ihop med att lära sig lite nya saker med hjälp av både digitala och analoga aktiviteter.

Studentliv i coronatid

CC BY SA Lee Haywood, “Alone”, Flickr


Allt det där som skulle bli, står och stampar otåligt i farstun. Just nu funderar jag mycket över de studenter som inte har hunnit bygga upp ett socialt sammanhang och där alla möjligheter att etablera sig som en social varelse i studentlivet släckts ner. Vi är nere på ett minimum av interaktion med andra – utomhus, med avstånd och via skärmar. Och har en inte en upparbetad gemenskap är det nu ännu svårare att skapa en ny.

Jag inledde mitt studentliv vid LiU som student på fristående kurs. En B-kurs, med minimalt schemalagd tid och ingen som helst fadderverksamhet för nya. Min ingång blev kurser via Studenthälsan i studieteknik, pluggtid på Stadsbiblioteket, fotokurs via Linslusen, en volontärutbildning via Röda Korset och så några artiklar i kårtidningen. Det kändes ändå rätt ensamt – men det fanns ett utbud och jag var tillräckligt motiverad att söka upp det på eget initiativ. Men tänk hur fattigt det skulle vara om allt detta sattes på vänt. Aktiviteterna gav mig en ram, en struktur och möjlighet att se när det var studietid och när det var fritid och även om det inte gav superdjupa sociala kontakter så var det ändå början till något. Några bekanta ansikten, någon att ta en fikapaus med. Det fanns ändå aktiviteter för alla – både introverta och extroverta, precis så som jag hade tänkt mig livet i en studentstad.

Vad har jag då – som undervisar vid ett universitet – för ansvar och samtidigt möjligheter att stötta och motivera till att hålla ut? Tröttheten är tydlig hos alla, men jag har ändå några tankar att skicka med – saker som en som lärare ändå kan nämna. För jag har familj, en it-infrastruktur som snabbt gav oss möjlighet att ställa om både undervisning och kontakten med kollegor till ett digitalt format och det ger mig en extra dimension av trygghet som många ändå saknar i detta läge.

Utöver de generella riktlinjerna kan du (på det sätt som passar dig och dina studenter bäst) berätta att:

  1. Studenthälsan finns – även i digitalt format

  2. Studievägledare finns också tillgängliga

  3. Det är viktigt att skapa en daglig rutin, gå upp vid samma tid, vänd inte på dygnet och försök skilja på studietid och ledig tid även om det just nu sker i samma rum.

  4. Motion – bygg gärna in stretch/rörelsepauser i långa undervisningspass, att sitta fokuserad i Zoom är krävande för både dig och dina studenter.

  5. Uppmuntra studenterna till att hålla kontakten med varandra i det medium som passar – men försök att påminna om att inkludera alla om det blir i ett socialt medium som är utanför LiU:s it-infrastruktur.

  6. Betona vikten av att upprätthålla och utveckla sociala kontakter på andra sätt än via fest och nöjesliv – men försök att undvika retoriken: SLUTA FESTA!

I mitt nästa blogginlägg ska jag gå igenom lite förslag på digitala aktiviteter som kan passa både studenter och kollegor.

Håll ut och hjälp det stöd som finns att nå ut till så många studenter som möjligt!

Ryktet om föreläsningens död är betydligt överdrivet

Föreläsningen som undervisningsform har dödförklarats många gånger och i högskolepedagogiska kretsar behandlas den, tyvärr, tämligen styvmoderligt. Den har länge setts som symbolen för en förlegad syn på lärande där läraren mässar på och studenten under andäktig tystnad antecknar varje ord. Men den bilden är en halmdocka, en orättvis nidbild, för det är oftast inte så det går till idag. Visst kan vi se sådana tendenser ibland, men föreläsningen av idag rymmer så mycket mer. Många föreläsningar är numera betydligt mer öppna och interaktiva. Även om ordet “föreläsning” finns kvar har innehållet förändrats, liksom relationen mellan lärare och studenter. Vilken roll spelar då föreläsningen idag och i framtiden? Baserat på mina egna erfarenheter och iakttagelser under tjugo år som lärare och tio år som pedagogisk utvecklare tycker jag mig kunna se tre distinkta aspekter.

Man speaking in front of crowd

Foto av Miguel Henriques via Unsplash

En föreläsning, eller ännu hellre en föreläsningsserie, bidrar till att skapa en struktur. Föreläsningarna kan bli en karta över ämnesinnehållet och kan i vissa kurser till och med utgöra större delen av innehållet. Föreläsningsschemat skapar också en rytm i kursen och blir ett ramverk för att passa in övriga läraktiviteter och studenternas eget arbete. Innehållet portioneras upp i lagom stora bitar. En klassisk fråga från studenter är om det är läroboken eller föreläsningarna som styr vad som kommer på tentan. I allmänhet är det svårt att hävda att det ena eller andra av dessa synsätt skulle vara mer produktivt. I vissa kurser är det naturligt att innehållet definieras av en uppsättning texter, i andra är det mer naturligt att innehållet definieras av det som händer på föreläsningarna. Det viktiga är att det är tydligt för alla inblandade vad som gäller. Det är olyckligt om den officiella linjen är att det är läroboken som definierar kursen, medan föreläsningarna i praktiken bara är muntliga presentationer av det som står i boken. Då är det inte konstigt om få väljer att faktiskt läsa boken.

Föreläsningen som undervisningsform kan också fungera som en ritual, både i positiv och negativ bemärkelse. Sedan lång tid tillbaka är föreläsningsformen intimt förknippad med det akademiska livet, och så kommer det antagligen vara under många år, även om andra typer av läraktiviteter dyker upp som komplement. Bara genom att sätta etiketten “föreläsning” på en aktivitet skapas nedärvda förväntningar på vad som ska äga rum, förväntningar som vi behöver förhålla oss till. Studenterna kan ibland ge uttryck för att det kan kännas skönt att bocka av att man deltagit i en föreläsning eller tittat på en förinspelad film. Den omedelbara känslan kanske inte är att man har lärt sig något, men det skapar en känsla av att komma framåt, vilket inte ska föraktas. Föreläsningen kan ibland vara första mötet med ett innehåll, om studenten inte läst boken i förväg, och lärande måste få ta tid. Därför är det svårt att mäta effekterna på lärandet av enbart en föreläsning, isolerad från allt annat som händer i kursen och i huvudet på studenten.

Den mest kraftfulla rollen som föreläsningar spelar är som berättelser. Det talade ordet har ju en betydligt längre historia än det skrivna. Föreläsningar ska inte i första hand vara underhållande, men ju fler sinnen och ju mer känslor som aktiveras hos studenterna, desto större aktivitet skapas, vilket i förlängningen verkar positivt på lärandet. Få lärare är intresserade av att vara estradörer, men även vi mediokra föreläsare kan ha nytta av att tänka lite dramaturgiskt när vi planerar våra föreläsningar. Föreläsningen har dessutom en unik här och nu-aspekt, en omedelbarhet som inte går att skapa med texter och som inte riktigt kan återskapas med inspelningar. Föreläsningen är en sammanhållen helhet med en tidsdimension som gör den lämpad för att illustrera dynamiska förlopp. Först är det på ett visst sätt, sedan händer något, vilket leder fram till något annat.

Jag måste erkänna att jag gillar att föreläsa och jag tror att jag gör det rätt okej. Däremot har jag med tiden blivit lite mer återhållsam och väljer nu att föreläsa endast om det inte finns något bättre sätt att stimulera lärandet. Jag tror att det kommer finnas gott om plats för bra föreläsningar i framtiden, men att slentrianmässigt planera in en föreläsningsserie, bara för att alla förväntar sig det, är jag mer skeptisk till. Håller du med mig? Vilken roll spelar föreläsningen i din kurs, idag och i framtiden?