---

– Ser ni min skärm nu?
– Du måste unmjuta* dig Kurt!
– Det skulle vara trevligt om alla slog på sin kamera så jag slipper sitta här och prata med svarta rutor…

Vi klev in i Zoom och har ännu många timmar kvar att tillbringa i detta format. Det går att se hur vissa har blomstrat och andra vissnat av bristen på spontana möten, samtal och mellanmänsklig kommunikation. En del försöker hålla strikt på jobb och fritid och klär sig fint (åtminstone på överkroppen) inför varje dag på hemmakontoret. Andra försöker muntra upp med spexiga bakgrunder eller filter. Vi har fått se kollegors kök, bilar, husdjur, taklampor, partners, julgranar, handarbeten, bokhyllor, barn och torkställningar. Ibland kommer kollegorna supernära, ibland lite väl långt bort. I mobilen, med surfplattan och genom datorn – på språng, på plats.

Vi har väl aldrig tittat så rakt på varandra under ett möte, men det har också varit väldigt intensivt att låta sinnena närvara både med bild, ljud och video. En del försöker varva ner med stickning, klappa katt eller annat som också går att göra när en framförallt behöver lyssna.

Frågan är nog vad vi tar med oss av detta in i 2021 – det är för tidigt att veta något säkert men jag vet också att utan närvaro och social interaktion med hjälp av digitala verktyg hade det varit ett betydligt gråare år.

Ta hand om er alla!
God jul och gott nytt år!

*troligen ett av årets nyord och ska en tro Institutet för språk och folkminnnen blir detta troligen den stavning vi ska använda. 

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och vill egentligen bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att härska utan att tjäna. Kan jag inte detta kan jag heller inte hjälpa någon.

Det här klassiska citatet om undervisning kommer från den danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-55), mer bestämt hans postuma verk Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed som utkom 1859 och kan läsas in extenso här.

Annie Spratt via Unsplash

Jag har ägnat i princip hela mitt liv åt att lära mig saker, försöka förstå, vrida och vända på idéer, och jag tror att jag vid det här laget har en ganska stor erfarenhet av att inte förstå. För mig är den här känslan att inte förstå något bara ett förstadium. Det är första stationen på en lång bildningsresa som förhoppningsvis slutar med en lite mer nyanserad världsbild. Samtidigt försöker jag vara beredd att när som helst släppa mina invanda föreställningar om nya fakta skulle komma i ljuset. Så funkar det ju i den akademiska världen.

Men hur upplever mina studenter känslan av att inte förstå? Min gissning är att de inte alls är fyllda av samma pirriga nyfikenhet som jag, utan tvärtom ofta upplever frustration, uppgivenhet och en känsla av att inte räcka till.

Det är klart att jag kan komma ganska långt som lärare med att bara vara entusiastisk inför mitt ämne. Det smittar förhoppningsvis av sig på många, men jag får inte tappa förståelsen för vad det innebär att verkligen inte förstå. Jag måste kunna se och bekräfta studenternas oro och osäkerhet. Jag måste på sätt och vis kunna backa i min egen intellektuella resa, tillbaka till en punkt som motsvarar där mina studenter befinner sig. Jag måste möta dem där de är, förklara med ord och bilder som de kan relatera till. Reseledaren måste vara med i bussen och ta samma väg som resenärerna.

Aldrig har en rapport om vårt digitala liv varit så intressant som ett år som detta. Internetstiftelsen var även snabba med att ställa om frågor för att därmed kunna fånga upp hur just pandemin påverkat oss.

Det är tydligt att årets chockdigitalisering påverkat alla – men på olika sätt. Det är främst skillnaden mellan olika åldersgrupper som kan vara intressant att kika lite extra på.

Vi börjar med den positiva delen – det här året var året då pensionärer verkligen blev delaktiga digitalt. De kom igång med att använda digitala verktyg för alla möjliga aktiviteter och kunde även se den direkta nyttan med det. De kunde vara sociala, handla, upprätthålla föreningsliv, sköta sin ekonomi. Flera som intervjuats har skaffat sig vanor som verkligen är här för att stanna och som verkligen underlättar deras liv.

Men till den grupp som haft ett år med ökad användning av digitala medier och verktyg men ändå känner en oro och t o m minskad social samvaro trots ökad skärmtid är unga vuxna. De har varit tvungna att sköta både utbildning och socialt liv via en skärm och upplever en oro för hur framtiden kommer se ut. Arbetsmarknaden är osäker, resor inställda och det ställs höga krav på självledarskap och studieteknik/motivation från enda dagen till den andra. Det är – utan någon direkt erfarenhet av vad vuxenlivet egentligen innebär svårt att överskåda hur allt det här ska lösa sig i framtiden. Att ställa om för att undervisa online är en sak, men lika mycket stöd behövs för unga vuxna (17-21) att studera på distans.

Det som lyfts fram i Svenskarna och internet är att skolan och universitetet utgör en viktig social mötesplats, där informella kontakter och mixen av socialt och studierelaterat hjälper till att skapa en tryggare ingång till vuxenlivet. Men det som också går att dra lärdom av detta är att distansundervisning också – rätt använt/upplagt ger oss möjligheter att erbjuda mer jämlika utbildningserbjudanden och även hjälpa oss i uppdrag som rör breddad rekrytering.

Jag tänker mycket på hur Anna som 20-åring skulle reagera på ett studentliv under en pandemi och hoppas att vi vid LiU kan fortsätta att fördjupa studentperspektivet år 2021, en förhoppning som bara stärks av en rapport som denna.

Läs rapporten i sin helhet:
Svenskarna och internet
Ta del av presentationen från presskonferensen där både PRO, facket och elevkårer kommer till tals: Svenskarna och internet – YouTube.

Den här luckan ägnar vi enbart åt att tipsa om P2:s digitala julkör. En fantastisk humörhöjare! Enjoy!

I Don DeLillos nya roman, The Silence, möter vi Jim och Tessa som sitter i ett flygplan på väg från Paris till Newark, NJ. Bara för ett år sedan hade detta varit en helt alldaglig händelse, men efter 2020 och pandemin börjar vi se att denna interkontinentala förflyttning egentligen är ganska märkvärdig. Som för att understryka alldagligheten i det hela så har de faktiskt också en tid att passa, trots att de reser mellan kontinenter. De reser första klass vilket visar att de har råd att inte vilja bli uttröttade. De skall hinna hem till New York för att titta på Super Bowl denna söndag tillsammans med vännerna Max och Diane. Året är 2022.

Tessa som är poet sitter och arbetar med sin anteckningsbok på flyget, men Jim kan inte släppa blicken från TV-skärmen framför dem i planet. Där pågår inte alls någon spännande film utan där visas den sakliga informationen om hur långt det är kvar till slutdestinationen och vilken tid de beräknas vara framme (ETA). Där visas också i nyktra siffror planets hastighet. Jim kan inte slita blicken från detta föga spännande (men sannerligen märkvärdiga!) skeende som de flesta av oss antagligen vill slippa se överhuvudtaget – eller bara bläddra förbi till bättre underhållning. Han envisas med att högt och ljudligt repetera uppdateringarna på skärmen till Tessas förtret.

Så släcks skärmen. Planet börjar skaka och passagerna får ingen information om vad som händer.

Samtidigt i New York, där vännerna otåligt väntar på besöket av Jim och Tessa, släcks också TVn. Super Bowl som är det överlägset mest sedda TV-programmet i USA försvinner från skärmen. Någonstans pågår matchen förstås fortfarande och precis som Jim inte kunde släppa blicken från skärmen på flygplanet, kan Max inte släppa blicken från den tomma TV-rutan. Han sitter där länge och tittar för att inte missa något om bilden plötsligt kommer tillbaka. Någonstans pågår ju matchen som han dessutom spelat pengar på. Max blir så frustrerad av inte kunna se matchen att han börjar fantasikommentera: “During this one blistering stretch, the offense has been pounding, pounding, pounding.” Som för att tillföra något det som han inte ser.

Det visar sig att alla skärmar släckts ner. Internet fungerar inte. Ingenting fungerar. Flygplanen kan inte manövreras och rekordpubliken kan inte se sitt favoritprogram. DeLillos tema i denna liksom i tidigare romaner är ämnen som är aktuella inte bara år 2020: cyberattacker, biologisk aggression och digitala inkräktanden. Han är fascinerad av den moderna tekniken men också av den teknologiska alieneringen som är en av dess effekter. Hans kritik mot de skärmar vi alla tittar på och är mer eller mindre beroende av ser han som ett substitut för vårt eget tänkande. Ja, han kanske är något av en luddit i detta avseende. I romanen The Silence skildras detta genom att huvudpersonerna istället för att slukas upp av skärmar stapplande börjar formulera sina egna tankar. Det går sådär. Här tar han kanske i en smula, men hans konstnärliga grepp vill ju få oss att bättre förstå och värdera det ibland taffliga tänkande som vi gör ”på egen hand” eller tillsammans med andra. Det är inte fel på tekniken i sig, menar han, men den kan göra oss främmande för oss själva, dvs. teknologisk alienation. Såhär säger DeLillo själv för någon månad sedan i en intervju i New York Times:

“Technology has changed the way we think, talk. Everything was different before this somewhat abrupt technological advance. Our thinking is less meditative and somewhat more instantaneous. I don’t use a cellphone, because I want to keep thinking in a traditional manner. It helps me concentrate on words on a page. This has always been an important element in the way I work: simply the appearance of words on a page, letters in the word, words in the sentence. (—) I still use an old Olympia typewriter. It has large type and allows me to see more clearly the letters on a page.”

Boken är faktiskt satt i ett typsnitt som påminner om en gammal Olympia skrivmaskin:

Under 2020 har vår undervisning fungerat relativt smärtfritt, inte minst med hjälp av fungerande digitala verktyg (och med Didacticums enastående support!). Men tänk om skärmarna släckts ned. Tänk om begreppet zooma ut verkligen betydde att zoom inte fungerar! DeLillos roman får oss att tänka på den skrämmande möjligheten och den kanske fortfarande är en möjlighet.

/Per-Anders