Lucka 12: Vad kan Karate Kid lära oss om högskolepedagogik?

Karate Kid är en kultfilm från 1984 om den mobbade pojken Daniel som tränar karate för den mystiske Mr. Miyagi. Träningen är dock till en början inte riktigt vad han föreställt sig. Istället för att öva på karatesparkar får han måla staketet, vaxa bilen och slipa golvet åt sin lärare. När han till slut surnar till och protesterar visar Mr. Miyagi att Daniel genom övningarna nött in de rörelser som är grunden för karate. Utan att själv förstå det har han blivit mycket bättre och han kan sedan gå vidare i sin utveckling, vinna mot sina onda motståndare och få flickan som han drömt om. Filmen är en klassisk berättelse om revansch och, som många hollywoodproduktioner, tämligen klyschig. Ändå finns det saker vi som universitetslärare eller pedagogiska utvecklare kan ta med oss.

Budskapet är inte att vi ska utsätta våra studenter för obegripliga och tråkiga övningar. Mr. Miyagi är i det avseendet en typisk dålig lärare som inte tydliggör lärandemålen. Det vi kan ta med oss är att allt lärande går i cykler och att det inte alltid känns bra under tiden. För att kunna åstadkomma en varaktig beteendeförändring måste individen först ifrågasätta och kanske helt riva upp sina invanda föreställningar. Detta är ibland smärtsamt och ofta förvirrande, men med stöd från en bra lärare och med tydliga mål kan man orka kämpa vidare. Lärandeprocessen innebär sedan att man konstruerar en delvis ny och mer förfinad bild av verkligheten. När en cykel är färdig och den nya tankebyggnaden är färdig kan man återigen känna lugn och tillförsikt, men bara ett tag. Sedan börjar lärandecykeln om igen.

Varje film är en berättelse som, även om den inte alltid slutar lyckligt, ändå förhoppningsvis upplevs som avslutad. På samma sätt måste varje kurs vara en avslutad berättelse. Även om studenterna ibland är förvirrade under kursens gång behöver de nå fram till säker mark i slutet, även om det bara är för en kort stund innan nästa kurs tar vid. Studenterna måste ges möjlighet att landa.

Erfarenheten har visat Mr. Miyagi att det bästa sättet att förstå och verkligen lära sig hur man ska göra alla rörelser i karate är att grundträna vissa specifika saker. Kunskap och förmåga är sin egen belöning, men inte efter fem minuter. Många gånger krävs det hårt arbete och lång tid för att erövra möjligheterna att se på ett nytt sätt eller kunna utföra nya handlingar. Som lärare har vi alla en uppfattning om vilken progression som är lämplig inom vårt eget ämnesområde. Alla har säkert stött på otåliga studenter som vill bli färdiga nu, som vill kunna allt på en gång, och vi har försökt förklara för dem, så gott det går, att det finns vissa saker man måste lära sig först innan man kan komma fram till det som de upplever som det roliga och omedelbart tillfredställande. Det handlar inte om att vi ska utsätta dem för samma ritualiserade tråkigheter som vi blev utsatta för, utan om att vår gemensamma uppfattning som lärargrupp är att det inte finns något annat sätt som garanterar bättre resultat, åtminstone inte vad vi känner till idag. Detta betyder inte att det är okej att luta sig tillbaka och skrocka självbelåtet åt dagens otåliga studenter. Vi måste alltid möta studenterna i deras frustration och hjälpa dem att se målet framför sig. Varje fråga måste besvaras som om det var första gången den ställdes.

När man rör sig mellan ämnen blir det uppenbart att det lite otåliga här och nu-beteendet inte begränsar sig till enbart studenter. Även deltagare i högskolepedagogiska kurser kan ibland uppvisa samma otålighet. Tala om för mig vad jag ska göra så att det blir bra, så att jag kan gå tillbaka till mitt riktiga viktiga forskningsarbete istället! Men Mr. Miyagi visste att karate inte bara handlar om att träna in rätt rörelser. Det handlar också om att träna sinnet, att hitta den inre balansen för att kunna fokusera. På samma sätt handlar högskolepedagogik inte bara om exakt hur man ska göra i en given situation. Det handlar också om att erövra ett förhållningssätt och ett språk för att reflektera och kommunicera kring sina erfarenheter. Som lärare i högskolepedagogiska kurser ska vi inte slå deltagarna på fingrarna när de frågar efter tips och tricks, för deras frågor kommer ur ett konkret behov. Det är ytterst få lärare som struntar i sitt utbildningsuppdrag. De allra flesta är ärligt intresserade av att göra en så bra insats som möjligt. Vi borde istället gå i bräschen för ett avskaffande av de förlegade begreppen teori och praktik och bara tala om kunskap och förmågor i alla dess former, sådant man erövrar genom att fundera, genom att diskutera och – faktiskt – genom att nu och då göra något på riktigt.

Posted in Uncategorized and tagged , .

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *