Lucka 23: Läraren som reseledare

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och vill egentligen bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att härska utan att tjäna. Kan jag inte detta kan jag heller inte hjälpa någon.

Det här klassiska citatet om undervisning kommer från den danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-55), mer bestämt hans postuma verk Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed som utkom 1859 och kan läsas in extenso här.

People in bus seats
Annie Spratt via Unsplash

Jag har ägnat i princip hela mitt liv åt att lära mig saker, försöka förstå, vrida och vända på idéer, och jag tror att jag vid det här laget har en ganska stor erfarenhet av att inte förstå. För mig är den här känslan att inte förstå något bara ett förstadium. Det är första stationen på en lång bildningsresa som förhoppningsvis slutar med en lite mer nyanserad världsbild. Samtidigt försöker jag vara beredd att när som helst släppa mina invanda föreställningar om nya fakta skulle komma i ljuset. Så funkar det ju i den akademiska världen.

Men hur upplever mina studenter känslan av att inte förstå? Min gissning är att de inte alls är fyllda av samma pirriga nyfikenhet som jag, utan tvärtom ofta upplever frustration, uppgivenhet och en känsla av att inte räcka till.

Det är klart att jag kan komma ganska långt som lärare med att bara vara entusiastisk inför mitt ämne. Det smittar förhoppningsvis av sig på många, men jag får inte tappa förståelsen för vad det innebär att verkligen inte förstå. Jag måste kunna se och bekräfta studenternas oro och osäkerhet. Jag måste på sätt och vis kunna backa i min egen intellektuella resa, tillbaka till en punkt som motsvarar där mina studenter befinner sig. Jag måste möta dem där de är, förklara med ord och bilder som de kan relatera till. Reseledaren måste vara med i bussen och ta samma väg som resenärerna.

Posted in Didacticum, julkalender.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *