När tekniken hamnar i bakgrunden

Jag tog inte körkort förrän jag var en bit över 30 år och en fördel med att göra det i vuxen ålder är att man har en lite mer utvecklad förmåga att reflektera över sitt eget lärande. I början ägnade jag mycket uppmärksamhet åt olika detaljer. Hur mycket ska jag trampa ner pedalen? När behöver jag bromsa för att stanna vid övergångsstället? Senare under övningskörningens gång fördjupades och internaliserades min förmåga att köra bil och nu, flera år senare, behöver jag sällan tänka på sådana saker explicit. Jag kan fokusera på övergripande aspekter, som trafikflödet. Ärligt talat går det ibland lite väl mycket på autopilot, särskilt när jag kör till jobbet, samma väg som vanligt. Mitt förhållande till tekniken, alltså själva bilen, har blivit intuitivt och nästan osynligt. Inte så att jag tror mig förstå exakt hur bilen fungerar inuti – det är fortfarande ett mysterium – men mitt sätt att använda bilen är nu till stora delar automatiskt. Jag lever dock inte i illusionen att jag kör bättre än genomsnittet.

En liknande resa har många av oss nyligen genomgått, eller i alla fall kommit en bit på, när det gäller verktyg för möten via nätet: Zoom, Teams och liknande. Jag hade använt Zoom några gånger innan pandemin och tyckte att det var rätt enkelt, särskilt i förhållande till en del verktyg som fanns tidigare, men det kändes ändå som undantag från det normala varje gång. Jag klickade ytterst medvetet på vad jag trodde var rätt knappar. När någon föreslog att vi skulle köra någon aktivitet i Zoom var jag lite skeptisk, delvis för att jag inte helt och hållet var bekväm med det arbetssättet. Av skäl som är kända för oss alla har vi nu blivit tvingade att använda dessa mötesverktyg för att kunna arbeta överhuvudtaget. Det kan förstås fortfarande uppstå problem, men jag upplever att de flesta hanterar det hela med en klackspark. Även många som tidigare varit teknikrädda hanterar utan problem möten på distans. Det har blivit internaliserat, något vi inte tänker på.

För mig som delvis arbetar med att försöka övertyga kollegor om att använda olika tekniska lösningar för att stödja studenters lärande är det här en intressant erfarenhet. Jag hoppas förstås att vi snart ska få pandemin under kontroll, att vi inte ska tvingas till fler nödlösningar i undervisningen, utan kan göra mer medvetna val. Men det jag tar med mig är en större respekt och en ökad förståelse för att det kan ta lång tid och mycket övning innan en teknisk lösning internaliseras så att den sjunker in i bakgrunden och låter pedagogiken komma i fokus. Det går att komma en bra bit med entusiasm, men i slutändan är det ändå träning, träning och lite mer träning som gäller.

Posted in Didacticum.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *