Jag bör erkänna en sak från början: Jag hade under det senaste året lyckats förtränga att akademiska konferenser i hög grad befolkas av äldre, vita, män – ofta utan större entusiasm eller synligt engagemang men uppburna av en trogen skara beundrare. Sådana män brukar ofta tillfrågas om att vara inledningstalare på ovan nämnda typ av konferenser och de verkar ofta tacka ja. Nu hade jag plötsligt, och oväntat, påmints om detta. Alltså upptog detta mina tankar och skapade ett visst mått av irritation redan innan den välkände professorn hade påbörjat sitt inledningsanförande på konferensen om högre utbildnings roll i samhället. Detta bör sägas.

Det bör också sägas att professorn ifråga uppvisade ett visst mått av entusiasm och engagemang. Han gestikulerade ganska ivrigt bakom kameran som om han ville ge liv åt det han sa. Det var inte heller något fel på hans analys av världsläget (dystert) eller hans sätt att ifrågasätta universitetens sätt att förhålla sig till omvärlden (lite som isolerade öar). Nej, det var rent av så att han, särskilt för att vara en vit man som uppnått en viss ålder, gjorde en analys som på flera sätt positivt överraskade mig. Och han uppmanade oss också att förändra vårt synsätt och hitta bättre sätt att bidra till det kollektivt nyttiga (public good) även om han var lite osäker på vad begreppet egentligen betydde. Han uppmanade oss till att engagera oss i diskussion. Till min stora irritation! För är det något vi är duktiga på i den akademiska världen så är det att diskutera. Att vända och vrida på vartenda litet begrepp. Att sällan eller aldrig nå samsyn kring vad som behöver göras. Så, tänkte jag, hur skulle det vara om vi istället för att diskutera började agera? Om vi engagerade oss i att göra saker? Är det möjligen så att universiteten, av vissa, anses alltmer irrelevanta av den enkla anledningen att det är vi som saknar förmågan att agera? Att göra? Att förändra oss?

Inom lärande för hållbar utveckling (möjligen att se som en gemensam nyttighet att bidra till?) lyfts vikten av att studenterna uppvisar handlingskompetens och förmåga att leda förändringar. Likaså inom utmaningsdrivet lärande där målet är att studenterna ska agera, handla, genomföra något med mål att påverka sin omvärld. Det påtalas även att de behöver kunna förhålla sig till och hantera en hög grad av osäkerhet och komplexitet. Ofta får jag höra av kollegor att detta är svårt att öva inom ramen för universitetskurser. För övrigt, säger många kollegor, behöver studenterna få klara och tydliga instruktioner för annars kommer de (kollegorna alltså) att omedelbart få en full inbox med frågor från studenter som behöver reducera sin osäkerhet. Men jag undrar faktiskt, om det är sant att studenter inte kan hantera osäkerhet. Jag tror att de kan det – om de ges chansen. Problemet är att vi har drillat dem genom att tala om vilken som är den rätta artikeln att läsa, vilket som är det rätta (och enda sättet) att genomföra en viss kurs, och vad som är det rätta (och enda) svaret. Klart att de lusläser instruktioner och frågar vid minsta tveksamhet! Vad skulle hända om vi tog ett annat förhållningssätt? Vad skulle hända om vi sa: ”Hej! Den här kursen handlar om hållbar utveckling. Ni får själva identifiera en utmaning ni tycker skulle vara intressant att jobba med, hitta material för att lära det som ni behöver lära er för att lösa den, och engagera er i den typ av läraktiviteter som ni själva finner givande? Jag finns här och stöttar er i processen och lär mig tillsammans med er”. Eftersom jag testat kan jag berätta det: Studenterna klarar sig alldeles utmärkt! Det är däremot lite läskigt att som lärare förhålla sig till det faktum att man inte har kontroll – lite läskigt att befinna sig i en situation med hög grad av osäkerhet. Så jag tror att det i många fall är vi – inte studenterna – som uppvisar bristande förmåga. Det tror jag vad gäller handlingskompetens och förmåga att leda förändringar också. Det är vi – inte bara studenterna – som behöver skaffa de förmågorna. Att diskutera, det kan vi redan.

En annan sak som jag hörde på ovan nämnda konferens var för övrigt: ”Den yngre generationen, verkar mycket bättre på att agera”.

Cecilia Enberg, Didacticum/IBL