Några reflektioner kring vems oförmågor det egentligen handlar om

Jag bör erkänna en sak från början: Jag hade under det senaste året lyckats förtränga att akademiska konferenser i hög grad befolkas av äldre, vita, män – ofta utan större entusiasm eller synligt engagemang men uppburna av en trogen skara beundrare. Sådana män brukar ofta tillfrågas om att vara inledningstalare på ovan nämnda typ av konferenser och de verkar ofta tacka ja. Nu hade jag plötsligt, och oväntat, påmints om detta. Alltså upptog detta mina tankar och skapade ett visst mått av irritation redan innan den välkände professorn hade påbörjat sitt inledningsanförande på konferensen om högre utbildnings roll i samhället. Detta bör sägas.

Det bör också sägas att professorn ifråga uppvisade ett visst mått av entusiasm och engagemang. Han gestikulerade ganska ivrigt bakom kameran som om han ville ge liv åt det han sa. Det var inte heller något fel på hans analys av världsläget (dystert) eller hans sätt att ifrågasätta universitetens sätt att förhålla sig till omvärlden (lite som isolerade öar). Nej, det var rent av så att han, särskilt för att vara en vit man som uppnått en viss ålder, gjorde en analys som på flera sätt positivt överraskade mig. Och han uppmanade oss också att förändra vårt synsätt och hitta bättre sätt att bidra till det kollektivt nyttiga (public good) även om han var lite osäker på vad begreppet egentligen betydde. Han uppmanade oss till att engagera oss i diskussion. Till min stora irritation! För är det något vi är duktiga på i den akademiska världen så är det att diskutera. Att vända och vrida på vartenda litet begrepp. Att sällan eller aldrig nå samsyn kring vad som behöver göras. Så, tänkte jag, hur skulle det vara om vi istället för att diskutera började agera? Om vi engagerade oss i att göra saker? Är det möjligen så att universiteten, av vissa, anses alltmer irrelevanta av den enkla anledningen att det är vi som saknar förmågan att agera? Att göra? Att förändra oss?

Inom lärande för hållbar utveckling (möjligen att se som en gemensam nyttighet att bidra till?) lyfts vikten av att studenterna uppvisar handlingskompetens och förmåga att leda förändringar. Likaså inom utmaningsdrivet lärande där målet är att studenterna ska agera, handla, genomföra något med mål att påverka sin omvärld. Det påtalas även att de behöver kunna förhålla sig till och hantera en hög grad av osäkerhet och komplexitet. Ofta får jag höra av kollegor att detta är svårt att öva inom ramen för universitetskurser. För övrigt, säger många kollegor, behöver studenterna få klara och tydliga instruktioner för annars kommer de (kollegorna alltså) att omedelbart få en full inbox med frågor från studenter som behöver reducera sin osäkerhet. Men jag undrar faktiskt, om det är sant att studenter inte kan hantera osäkerhet. Jag tror att de kan det – om de ges chansen. Problemet är att vi har drillat dem genom att tala om vilken som är den rätta artikeln att läsa, vilket som är det rätta (och enda sättet) att genomföra en viss kurs, och vad som är det rätta (och enda) svaret. Klart att de lusläser instruktioner och frågar vid minsta tveksamhet! Vad skulle hända om vi tog ett annat förhållningssätt? Vad skulle hända om vi sa: ”Hej! Den här kursen handlar om hållbar utveckling. Ni får själva identifiera en utmaning ni tycker skulle vara intressant att jobba med, hitta material för att lära det som ni behöver lära er för att lösa den, och engagera er i den typ av läraktiviteter som ni själva finner givande? Jag finns här och stöttar er i processen och lär mig tillsammans med er”. Eftersom jag testat kan jag berätta det: Studenterna klarar sig alldeles utmärkt! Det är däremot lite läskigt att som lärare förhålla sig till det faktum att man inte har kontroll – lite läskigt att befinna sig i en situation med hög grad av osäkerhet. Så jag tror att det i många fall är vi – inte studenterna – som uppvisar bristande förmåga. Det tror jag vad gäller handlingskompetens och förmåga att leda förändringar också. Det är vi – inte bara studenterna – som behöver skaffa de förmågorna. Att diskutera, det kan vi redan.

En annan sak som jag hörde på ovan nämnda konferens var för övrigt: ”Den yngre generationen, verkar mycket bättre på att agera”.

Cecilia Enberg, Didacticum/IBL

+7
Posted in Didacticum.

4 Comments

  1. Klockrent beskrivet, Cecilia!
    Studenterna besitter så många (nya) förmågor som ”vi” inte är tillräckligt rustade att möta och stötta för att utveckla och kanske t.o.m. för att vi inte är till tillräckligt nyfikna och engagerade.

    Uppsidan av detta mynt är dock att det inte bara är studenterna som kan lära och utveckla förmågor och nya färdigheter utan även vi som är verksamma i akademien. Det gäller bara att vara öppen och lite modig och öppna upp och bjuda in till nya dialoger…med studenterna och inte bara med kollegor.

    +2
  2. Tack för ett klokt och viktigt inlägg! Om vi tänker att kunskap (och färdigheter) blir meningsfulla i förhållande till vad vi skall göra med dem, vilken effekt de skall ha, kan samma kunskapsområde ses på helt olika sätt. Det är då troligt att den typ av kunskap som syftar till filosofisk begreppsdebatt har svag bäring på praktiskt engagemang i samhället. Min poäng är att vi när vi designar utbildning måste göra det i relation till vad studenterna skall kunna göra efter kursen och inte i första hand vad de skall kunna vid examinationen.

    +1
  3. Håller med dig om problemet med “the usual suspects” som huvudtalarna vid konferenser och inser att jag börjar kunna räknas som en sådan. Konferenser ska helst skapa möjligheter för diskussioner mellan deltagarna – tillsammans vet de mer än alla huvudtalarna. Gillar idéen med “unconferences” som består av gruppdiskussioner i ämnen som deltagarna föreslår.
    Resten av artikeln är också klockren. Bra frågor.

    +2
  4. Jag håller fullt ut med. Både detta med vita äldre män och att vi allt för ofta underskattar studenters förmåga. Jag är med i några nationella nätverk och slås av hur många det är som diskutera kring lärande i höge utbildning som sällan eller aldrig träffar studenter i undervisningssituationer. Visst är det viktigt att följa med vad som händer tekniskt och vad som skrivs i den pedagogiska litteraturen, men för mig är det nödvändigt att också pröva och resonera kring detta med studenter.

    +2

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *