Det här inlägget hakar delvis i föregående inlägg om chatten som de introvertas hämnd. Under pandemitiden har de flesta av oss i högre grad börjat använda videokonferensverktyg som Zoom och Teams för att hålla kontakten med kollegor, studenter och vänner. Det har gått förvånansvärt bra och jag imponeras av hur mycket lättare det varit än om det här hänt för tio år sedan med de verktyg vi hade då. I användandet har emellertid en frustration vuxit fram, kring användningen (eller icke-användningen) av video på deltagare i ett möte eller ett undervisningsmoment.

“Jag vill inte föreläsa för 50 svarta rutor!”

Från möteslednings- eller lärarperspektiv är det lätt att se den mörka skärmen som bristande interaktion. Den i det fysiska klassrummet så lättillgängliga visuella återkopplingen från studenterna uteblir när videobilderna stängs av i ett videokonferensverktyg. Sover du? Kokar du kaffe? Borstar du skorna? Hänger du med på vad som sägs? Behöver du en paus? I podcasten Tea for Teaching, avsnitt 189: Teaching with Zoom så diskuteras detta. Jag saknar dock perspektivet från någon som vuxit upp medan Internet var textbaserat och som lärt sig att interaktion kan ske på många sätt – som till exempel via chatt!

Det är lätt att falla för det alltid närvarande narrativet om den lata studenten; studenten som startar Zoom, startar en skärminspelning, stänger av sin videobild och går och lägger sig igen medan läraren får kämpa i sin ensamhet. Verkligheten är dock sällan så enkel, ens när den är så enkel. Varför deltar inte studenten på momentet? En student kanske är bakis, en annan är deprimerad och behöver sova extra mycket, en tredje känner inte att deltagandet är särskilt värdefullt när hen kan se föreläsningen i dubbel hastighet efteråt. Och alla dessa kan vi räcka ut en hand till och säga “Jag ser dig, jag förstår dig”. En empatisk inställning till våra älskade studenter är ett måste, speciellt när det kan kännas svårare att skapa relationer med all distans.

Photo by Erik Mclean on Unsplash

De studenter som verkar finnas bakom sina svarta rutor då? Ja, dessa studenter kanske är, precis som undertecknad, en liten smula skittrött på att se sig själv hela dagarna. Det är svårt att hålla fullt fokus på föreläsaren när en samtidigt ser sitt eget minspel i en liten ruta bredvid, och att kontrollera detta. Lägg därtill att studenten kan ha neuropsykiatriska funktionshinder som gör det ännu svårare att fokusera.

Det kan också vara stökigt i bakgrunden, antingen med prylar eller med andra människor eller husdjur som också befinner sig på samma (ofta lilla) yta och som kan störa i bakgrunden för övriga studenter. Studenten kanske pysslar med någonting samtidigt (går på promenad, stickar, sorterar tvätt) för att lättare fokusera på att lyssna, men vet inte om läraren skulle förstå det.

I Teaching with Zoom upplever jag att fokuset hamnar på att en avstängd videoström alltid indikerar inaktivitet, så till den grad att de föreslår att det bara är under enskilt arbete som kameran kan vara avstängd. Precis det vänder jag mig också emot. Jag kan inte tänka mig att dessa personer inte har aktiva underhållande gruppchattar med kollegor eller vänner? Där det ibland blir långa synkrona diskussioner av allt möjligt – interaktivt och aktivt så det förslår. Egentligen är det lite konstigt att vi i akademin kan vara så fokuserade på det skrivna ordet när det handlar om forsknings- eller kursredovisningar, men så fokuserade på visuellt och verbalt för diskussioner.

Som alltid handlar det i huvudsak om kommunikation och normsättande. Hur vill vi i den här gruppen ha det? Är det olika i olika typer av situationer? Hur kan vi jobba med andra typer av bekräftande återkoppling som att skriva kommentarer i chatten eller svara på en omröstning? Vill studenterna ha föreläsningar eller föredrar de andra typer av läraktiviteter? Om de vill ha föreläsningar, vill de ha dem synkront eller hellre inspelade?

Vi kanske ska testa att ha undervisning helt utan videomöten? Alastair Creelman föreslår flera tankeväckande lösningar i blogginlägget Teaching without video meetings.

Och rubriken då? Jo, det är ett citat ur ett nu klassiskt filmklipp där en simmande person filmas, med en kamera som troligtvis står på ett stativ, som simmar ur bild.

Tänk dig att du sitter på ett möte eller ett seminarium och det är så där härligt gammaldags att alla deltagare är fysiskt närvarande i samma rum. Antagligen är det just nu någon som har ordet och maler på i vanlig ordning. Om du vill kommentera det som sägs, utan att störa talaren, kan du utbyta menande blickar med din granne, kanske himla med ögonen, lyfta på ögonbrynen, le lite i mjugg eller rycka på axlarna. Om du vill gå ett steg längre kan du skriva några ord på ditt anteckningsblock och visa upp, eller kanske till och med luta huvudet och viska en kommentar. Inget av detta hotar någon världsordning. Tvärtom kan det vara ett bra sätt att överleva tråkiga sammankomster.

Photo by John Schnobrich on Unsplash

Tänk dig sedan att det utbryter en global pandemi och att alla tvingas jobba hemifrån. Samma möten och seminarier, men nu via Zoom istället. Nu kan du inte gömma dig i massan längre, för alla stirrar rakt i ansiktet på varandra, i alla fall om de vågar sätta på kameran. Och så finns chatten, älskad och hatad. I chatten visar det sig att de personer som tidigare sällan kom till tals hittade ett sätt att uttrycka sig. Tidigare lyckades de aldrig få en syl i vädret, mellan alla talträngda extroverter, men i ett medium som lånar sig väl åt åtminstone viss eftertanke kan de göra sig hörda. De får en röst. De får en plats. Och det hotar förstås den rådande maktordningen. Det är vissa som ska höras och den som inte passar in i det traditionella sättet att kommunicera (verbalt, helst på plats) får anpassa sig eller gå under. Sluta chatta under mötena!

Problemet med chatten är att det inte går att modulera rösten så att bara din kompis hör. Allting har samma volym, och det går i princip inte att välja bort den. Som talare måste du lägga energi på att ignorera den och som mötesledare är det hopplöst att försöka hålla koll på två konversationer samtidigt: en röstbaserad och en textbaserad. Men den kan också vara ett otroligt mer inkluderande än den verbala hegemonin. Tekniskt sett kommer chattfunktionerna i våra olika kommunikationsverktyg säkert att utvecklas snabbt. Synd bara att människor utvecklas så oändligt långsamt.

Dags att reda ut ännu en akronym – vad betyder PDK?

Det har sen lång tid tillbaka funnits ett stort intresse inom utbildning att använda sig av teknik för att nå ut med sin undervisning. Det mesta förknippas inledningsvis med presentationsteknik, men i och med digitaliseringens etablering i våra liv är verktygslådan välfylld för dagens pedagoger. Det finns mycket och det är lätt att gå vilse. Du behöver digital kompetens i alla möjliga roller – medborgare, yrkesliv, ung, äldre, konsument, företagare. Fokus är då att i arbetet som pedagog identifiera vad som är relevant för just den rollen. Är en del kunskaper jag fått till mig från mitt privata användande av digitala verktyg överförbara eller behöver jag tänka ur helt andra perspektiv?

TPACK

Det begrepp som vi använder för att beskriva detta är Pedagogisk digital kompetens – det är delvis baserat på en modell vid namn TPACK, där relationen mellan teknik, pedagogik och innehåll – men även kontext behöver tänkas in. Ett ämnes didaktiska karaktär och den målgrupp som ska vara mottagare av din undervisning (och därmed deras digitala kompetens som studenter/deltagare) spelar också roll.

Reproduced by permission of the publisher, © 2012 by tpack.org

UNESCO och EU:s arbete med pedagogisk digital kompetens

Det finns även två globalt viktiga ramverk som försöker att strukturera upp det som handlar om pedagogisk digital kompetens. Deras material ger underlag för diskussioner för utbildningsväsendets många delar och är användbart även för oss inom högre utbildning.

1. ICT Competency Framework for Teachers (UNESCO)
2. The European Framework for the Digital Competence of Educators, DigCompEdu (EU Science Hub)

DigCompEdu har jobbat fram ett verktyg som hjälper pedagoger att reflektera strukturerat – men, det är inte helt enkelt att fånga allt på individnivå. Min åsikt är att för att nå en mer avancerad reflektion och fördjupad kunskap behövs kollegor att diskutera tillsammans med.

PDK-cykeln

På Mälardalens högskola har det funnits kurser som tar upp Pedagogisk Digital Kompetens (PDK), men med utgångspunkt i DigCompEdu använde våra kollegor på LÄRUM (MDH:s högskolepedagogiska centrum) en egenutvecklad kompetensutvecklingsmodell som även resulterade i en pilotstudie 2020. Modellen går under namnet PDK-cykel och min förhoppning är att det ska gå att använda den även i grupper vid LiU.

Mer information om LÄRUM:s arbete med PDK-cykeln hittar du på deras webb: PDK-cykel