Du simmar ur bild, Kaj!

Det här inlägget hakar delvis i föregående inlägg om chatten som de introvertas hämnd. Under pandemitiden har de flesta av oss i högre grad börjat använda videokonferensverktyg som Zoom och Teams för att hålla kontakten med kollegor, studenter och vänner. Det har gått förvånansvärt bra och jag imponeras av hur mycket lättare det varit än om det här hänt för tio år sedan med de verktyg vi hade då. I användandet har emellertid en frustration vuxit fram, kring användningen (eller icke-användningen) av video på deltagare i ett möte eller ett undervisningsmoment.

“Jag vill inte föreläsa för 50 svarta rutor!”

Från möteslednings- eller lärarperspektiv är det lätt att se den mörka skärmen som bristande interaktion. Den i det fysiska klassrummet så lättillgängliga visuella återkopplingen från studenterna uteblir när videobilderna stängs av i ett videokonferensverktyg. Sover du? Kokar du kaffe? Borstar du skorna? Hänger du med på vad som sägs? Behöver du en paus? I podcasten Tea for Teaching, avsnitt 189: Teaching with Zoom så diskuteras detta. Jag saknar dock perspektivet från någon som vuxit upp medan Internet var textbaserat och som lärt sig att interaktion kan ske på många sätt – som till exempel via chatt!

Det är lätt att falla för det alltid närvarande narrativet om den lata studenten; studenten som startar Zoom, startar en skärminspelning, stänger av sin videobild och går och lägger sig igen medan läraren får kämpa i sin ensamhet. Verkligheten är dock sällan så enkel, ens när den är så enkel. Varför deltar inte studenten på momentet? En student kanske är bakis, en annan är deprimerad och behöver sova extra mycket, en tredje känner inte att deltagandet är särskilt värdefullt när hen kan se föreläsningen i dubbel hastighet efteråt. Och alla dessa kan vi räcka ut en hand till och säga “Jag ser dig, jag förstår dig”. En empatisk inställning till våra älskade studenter är ett måste, speciellt när det kan kännas svårare att skapa relationer med all distans.

A laptop standing open on a slightly messy bed next to a smartphone. The image is a bit gloomy.

Photo by Erik Mclean on Unsplash

De studenter som verkar finnas bakom sina svarta rutor då? Ja, dessa studenter kanske är, precis som undertecknad, en liten smula skittrött på att se sig själv hela dagarna. Det är svårt att hålla fullt fokus på föreläsaren när en samtidigt ser sitt eget minspel i en liten ruta bredvid, och att kontrollera detta. Lägg därtill att studenten kan ha neuropsykiatriska funktionshinder som gör det ännu svårare att fokusera.

Det kan också vara stökigt i bakgrunden, antingen med prylar eller med andra människor eller husdjur som också befinner sig på samma (ofta lilla) yta och som kan störa i bakgrunden för övriga studenter. Studenten kanske pysslar med någonting samtidigt (går på promenad, stickar, sorterar tvätt) för att lättare fokusera på att lyssna, men vet inte om läraren skulle förstå det.

I Teaching with Zoom upplever jag att fokuset hamnar på att en avstängd videoström alltid indikerar inaktivitet, så till den grad att de föreslår att det bara är under enskilt arbete som kameran kan vara avstängd. Precis det vänder jag mig också emot. Jag kan inte tänka mig att dessa personer inte har aktiva underhållande gruppchattar med kollegor eller vänner? Där det ibland blir långa synkrona diskussioner av allt möjligt – interaktivt och aktivt så det förslår. Egentligen är det lite konstigt att vi i akademin kan vara så fokuserade på det skrivna ordet när det handlar om forsknings- eller kursredovisningar, men så fokuserade på visuellt och verbalt för diskussioner.

Som alltid handlar det i huvudsak om kommunikation och normsättande. Hur vill vi i den här gruppen ha det? Är det olika i olika typer av situationer? Hur kan vi jobba med andra typer av bekräftande återkoppling som att skriva kommentarer i chatten eller svara på en omröstning? Vill studenterna ha föreläsningar eller föredrar de andra typer av läraktiviteter? Om de vill ha föreläsningar, vill de ha dem synkront eller hellre inspelade?

Vi kanske ska testa att ha undervisning helt utan videomöten? Alastair Creelman föreslår flera tankeväckande lösningar i blogginlägget Teaching without video meetings.

Och rubriken då? Jo, det är ett citat ur ett nu klassiskt filmklipp där en simmande person filmas, med en kamera som troligtvis står på ett stativ, som simmar ur bild.

Posted in Uncategorized and tagged .

Leave a Reply

Your email address will not be published.