Normerna, mer än tekniken, styr hybridläget

På de flesta universitet och högskolor sker just nu diskussion och arbete kring det som har kommit att kallas “hybridläge”. Med “hybridläge” menas vanligen en undervisningssituation där det både finns studenter närvarande fysiskt i lokalerna, och virtuellt på distans via ett konferensverktyg. Skälet till detta är det ständigt närvarande pandemin, som gör att studenter med små förkylningssymptom ska stanna hemma trots att de känner sig pigga nog att delta på undervisningsmomentet. Förståeligt nog vill dessa studenter inte missa undervisning som de känner sig förmögna att tillgodogöra sig, och då har ett hybridläge med studenter både fysiskt och virtuellt uppstått för att tillgodose samtliga studenters önskan om deltagande.

Vit bilikon med laddsymbol på grön botten

Photo by Ralph Hutter on Unsplash

Som alla hybrider så innebär en blandning av flera saker att det görs avkall på vissa delar som finns i den ena eller den andra om dessa var fristående. Ett exempel kan vara att en hybridbil som går på bensin och el har en mindre bensintank än en ren bensinbil, och mindre batteri än en ren elbil. Det här är dock ingenting som det har pratats så mycket om, att en hybrid innebär att vi måste skala bort delar, utan fokus har legat på att allt ska maxas från båda lägena.

Eftersom det krävs tekniska lösningar på det här problemet, så har fokus fallit på tekniken i många fall. Vilken mikrofon ska vi ha? Hur ska vi rigga kamerorna? Vilken konferensverktyg ska vi använda? Det är alla relevanta frågor, men i slutänden överskuggas den bästa av tekniska lösningar av någonting annat; något jag skulle vilja kalla för närhetsnormen. Vad menar jag då med det? Jo, att det genomgående i samhället finns en norm som säger att fysiskt är lite bättre än virtuellt, och lite mer på riktigt. Oavsett hur mycket vi riggar för att ge studenterna en sömlös upplevelse så blir upplevelsen inte sömlös så länge vi omedvetet prioriterar det fysiska lite högre än det virtuella. Omfattningen av den här normen går från läraren som uttalat säger till sina grupper att “vad jobbigt det är att ha studenter på distans” till läraren som inte vill att studenter ska chatta utan bara använda verbal kommunikation, till läraren som inte kontrollerar att de virtuella studenterna har uppfattat frågor som ställts av den fysiska studentgruppen.

Självklart finns det lärare som är medvetna om den här normen och försöker motarbeta den, men även studenter och andra mötesdeltagare faller offer för den vilket gör att det är ett arbete i motvind. Flera personer har konstaterat att det lättaste sättet att få bra interaktion både lärare studenter och studenter studenter är att sätta samtliga vid varsin dator så att alla syns på samma villkor. I försök med flercampuslösningar så har det gett en rättvisare känsla av interaktion att ha läraren ensam i ett rum snarare än i ett av de fysiska klassrummen med studenter i. Vår stora vana vid den fysiska interaktionen, kombinerat med vår ovana vid att interagera virtuellt samt våra förutfattade meningar kring teknikmedierad kommunikation gör att vi hela tiden graviterar mot det som redan är bekant. Det är bekvämt att göra som vi alltid har gjort, men det sker på bekostnad av utveckling, och på bekostnad av våra virtuella studenter.

Posted in Didacticum and tagged , , .

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *