I somras snubblade jag över följande Youtube-klipp om Afantasi (på engelska Aphantasia). Att ha Afantasi innebär att man inte kan frambringa bilder i sitt inre.
Undrar du om du har Afantasi? Prova i så fall att göra följande experiment:
Stäng ögonen och tänk på ett äpple. Kan du se det? Har det en viss färg? Kan du se några särskilda detaljer?
Om du inte alls kan se något i ditt inre så har du Afantasi, likt ca 1% av en befolkning. Även personer utan Afantasi kan ha skiftande förmåga att måla upp inre bilder. För en del är den inre bilden lite suddig och för andra upplevs den lika levande och detaljrikt som om man såg den framför sig i verkligheten.
Något som också skiljer mellan individer är huruvida vi har en inre monolog. Alltså om vi formulerar våra tankar i ord, och om vi i så fall tänker i enstaka ord eller i fullständiga meningar.
Vad jag tycker är intressant, är att vi tänker på olika sätt utan att ens vara medvetna om det. Det är lätt att tro att alla har ungefär samma format på sina tankar. Men hur vi tänker borde ha inverkan på vårt känsloliv, vårt sätt att kommunicera och förstå varandra. Det kan vara bra att påminna sig om i kontakten med kollegor och studenter, om inte annat än för att ha mer förståelse när det blir missförstånd.
Jag har vid några tillfällen bett vänner och familjemedlemmar beskriva hur de tänker, och det är väldigt intressant att höra vad de svarar. Mitt primära sätt att tänka är förresten i monolog-format, jag “hör” min egen röst tala till mig. Jag har dessutom ganska bra förmåga att tänka i bilder.
I vilket format tänker du? Svara gärna med en kommentar!