I vilket format tänker du?

I somras snubblade jag över följande Youtube-klipp om Afantasi (på engelska Aphantasia). Att ha Afantasi innebär att man inte kan frambringa bilder i sitt inre.

Undrar du om du har Afantasi? Prova i så fall att göra följande experiment:

Stäng ögonen och tänk på ett äpple. Kan du se det? Har det en viss färg? Kan du se några särskilda detaljer?

Om du inte alls kan se något i ditt inre så har du Afantasi, likt ca 1% av en befolkning. Även personer utan Afantasi kan ha skiftande förmåga att måla upp inre bilder. För en del är den inre bilden lite suddig och för andra upplevs den lika levande och detaljrikt som om man såg den framför sig i verkligheten.

Något som också skiljer mellan individer är huruvida vi har en inre monolog. Alltså om vi formulerar våra tankar i ord, och om vi i så fall tänker i enstaka ord eller i fullständiga meningar.

Vad jag tycker är intressant, är att vi tänker på olika sätt utan att ens vara medvetna om det. Det är lätt att tro att alla har ungefär samma format på sina tankar. Men hur vi tänker borde ha inverkan på vårt känsloliv, vårt sätt att kommunicera och förstå varandra. Det kan vara bra att påminna sig om i kontakten med kollegor och studenter, om inte annat än för att ha mer förståelse när det blir missförstånd.

Jag har vid några tillfällen bett vänner och familjemedlemmar beskriva hur de tänker, och det är väldigt intressant att höra vad de svarar. Mitt primära sätt att tänka är förresten i monolog-format, jag “hör” min egen röst tala till mig. Jag har dessutom ganska bra förmåga att tänka i bilder.

I vilket format tänker du? Svara gärna med en kommentar!

Hur får jag studenterna att bli mer aktiva?

Det är verksamhetsberättelsetider för den statligt anställda. Uppdrag, diskussioner, åtaganden ska struktureras och redovisas – gärna genom siffror. I mitt arbete med vår konsultativa verksamhet “Ta hjälp av en pedagogisk utvecklare” sammanställer jag just nu vad vi gjort, hur många vi träffat – och det jag själv tycker är det viktigaste:

Vad har samtalen kretsat kring? Vad vill undervisande personal vid LiU ha svar på?

En stor del av funderingarna rör av naturliga skäl konsekvenserna av att upprätthålla utbildning även under en pandemi. Men lustigt nog är det en fråga som är hyfsat universell. Den kommer upp – oavsett om det gäller online/hybrid/campusundervisning. Det är en fråga som de flesta möter. Den där som handlar om studenters (o)vilja att interagera på det sätt som är tänkt i undervisingssituationen. Goda ambitioner och ett studentaktiverande tänk krockar med…ja vad är det egentligen som kommer i vägen när det goda samtalet snarare blir en rätt trist monolog?

“- Har ni några frågor?” …möts av en solid vägg av tystnad, blanka blickar eller svarta rutor i Zoom. Och mina funderingar kretsar kring vad vi väljer att kalla detta möte. Denna läraktivitet som i schemat benämns: föreläsning. Experten som något sårat mumlar något om “jag gillar ju verkligen att föreläsa” men inte alltid når fram och får den entusiasm som hen förväntat sig.

Kanske är det ett missförstånd i terminologin – vad associerar en lärare respektive student med begreppet föreläsning? Googla gärna ordet föreläsning och se på bildresultatet. Hur gestaltas föreläsningen som format? En av de träffar som kommer högst upp i mitt sökresultat är en studentblogg som ger tips på “hur du håller dig vaken på föreläsningar”. Kan det vara så enkelt att det är en fråga om förväntningar inför mötet – att det ser olika ut, och t o m kan påverkas av något så enkelt som dagsform.

En del, men inte alla, gillar verkligen att föreläsa – men frågan är hur föreläsningen som format kan ramas in av andra aktiviteter. Inom högskolepedagogiken pratar vi mycket om konstruktiv länkning – serien av läraktiviteter behöver skapas med lärandemål i åtanke och nära koppling till verkligheten/tänkt kontext för att det ska bli tillämpbart och förhoppningsvis ge ny kunskap som integreras väl med det studenterna redan kan. Det är komplexa processer som sätts igång – därför är de också så svåra att styra.

Jag tror själv mycket på variation genom olika typer av läraktiviteter – alltför mycket strömlinjeformad leverans kan i sin tur ge falska förhoppningar om hur arbetslivet efter examen ser ut. Det är helheten i en kursdesign, med olika små komponenter som skapar aktiva studenter snarare än en enda föreläsning enligt mall A.

Sen en sista kommentar. Ta inte heller ifrån den goda föreläsaren sin nisch, men ha inte en övertro till att expertis nödvändigtvis skapar en edutainer.

 

 

 

 

Välkommen att delta på Pedagogikdagen 16 mars

Syftet med Pedagogikdagen vid LiU är att erbjuda LiUs undervisande personal en mötesplats för erfarenhetsutbyte och inspiration. Vid denna dag presenteras utvecklingsprojekt som fått ekonomiskt stöd från Didacticum, men här erbjuds också undervisande kollegor att presentera det egna utvecklingsarbetet samt väcka diskussion kring olika frågor som har med högskolepedagogik och -didaktik att göra.

Pedagogikdagen 2022 fokuserar på flera aktuella utmaningar:

Hybridundervisning

För det första är det ofrånkomligt att fånga upp någonting som har att göra med pandemin och distansläget och här väljer vi att försöka titta framåt, dvs. vad är det nya normala när det gäller undervisning och lärande på högskolan. Detta innebär både campusförlagd undervisning och distans.

Lärande

Vi vill inte enbart fokusera kring distansläget och dess implikationer utan även fortsätta att uppmärksamma utvecklingen av lärandet, vår mest centrala uppgift.

Studentaktivering

Aktivering av studenter har kommit att bli ett honnörsord i t ex bedömningskontexter. Man kan nästan säga att det har blivit obligatoriskt att nämna aktivering. Men vad innebär aktiveringen av studenter? Och betyder det att de förut har varit inaktiva? Eller är aktivering ett paraplybegrepp för den undervisning som anses ha hög kvalitet?

 

Pedagogikdagen äger rum 16 mars 2022. Sista anmälningsdag är 10 mars. För program se https://liu.se/forskning/pedagogikdagen-2022

Foto av Vanessa Garcia från Pexels

Vad är högskolepedagogik?

Det är nu tjugo år sedan jag gick min första kurs i högskolepedagogik och tio år sedan jag själv började arbeta som pedagogisk utvecklare. Kanske börjar det bli dags att på allvar fundera över vad högskolepedagogik egentligen är? Om du väcker mig mitt i natten jag kan säkert ge dig en handfull bra definitioner, men vad är själva kärnan?

Oavsett vilka roller vi har så bär vi alla runt på mer eller mindre medvetna bilder av vad högskolepedagogik är eller borde vara. Dessa bilder lyser igenom i det vi säger eller gör. Genom att reflektera kring hur dessa bilder ser ut och hur de formas kan vi bättre förstå varför akademin är som den är.

Några bilder som jag har tyckt mig skönja genom åren återfinns nedan, i lite tillspetsad form. Jag vill inte påstå att någon av dem är mer eller mindre rättvis, utan det är bara ett urval som jag snubblat över hos mig själv och andra. Känner du igen dig? Är det någon bild som saknas? Är det någon bild som vi borde göra upp med?

(Och jag vill triggervarna känsliga läsare att jag tillhör en generation som inte kan närma sig verkligheten på något annat sätt än genom ironi. Jag vet att det finns både äldre och yngre som har svårt att se tjusningen i detta, men till er vill jag säga att det här helt okej att vara tråkig. Och du är inte ensam.)

Toolbox

Photo by Tekton on Unsplash

Är högskolepedagogiken en verktygslåda med saker som ska göra nytta?

  • En skiftnyckel med vars hjälp delar av kursen som inte fungerar kan skruvas rätt så att allt funkar igen.
  • En pekpinne som ledningen kan använda för att disciplinera lärare som inte sköter sig.
  • En schweizisk armékniv som kan användas till allt, men som ofta blir liggande eftersom det är enklare att bara använda en hammare till alla problem.

Är högskolepedagogiken ett skafferi med nyttigheter och godsaker som ska konsumeras?

  • Ett strössel som kan dekorera kursen och göra den mer tilltalande och kanske lite mer lättsmält.
  • En broccolibukett, viktig och nyttig för kursen (har mamma sagt) men kanske inte det godaste man kan äta.
  • Ett smörgåsbord med något för alla, där risken är att man äter sig så mätt att man inte orkar göra något på hela dagen.

Är högskolepedagogiken ett apotek med saker som kan förbättra hälsan och allmäntillståndet?

  • Ett plåster som man kan sätta på något som gör ont, även om det ibland kanske räcker att blåsa på det.
  • Ett vaccin som alla bör ta för att vara på den säkra sidan.
  • Ett universalläkemedel som lindrar leda, högskolevärk, skrivklåda, m.m.